En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.
De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.
Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:
– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem om tre månader. Då ska jag fälla min dom.
Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:
— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!
När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.
Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.
* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 