Månadsarkiv: mars 2020

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


1 kommentar

Under Att berätta

Stadsmusikanterna på nya äventyr – berättelser på fritidshem.

Vid den första berättarfestivalen i Sverige och Ljungby grundades den nationella föreningen Berättarnätet, som levde vidare några år. Föreningen utgav Berättarbrev, som fortfarande är intressant läsning. Här publicerar vi en artikel av Mikael Thomasson ur nummer 5, september 1991. Mikael, som sedan 10 år arbetar som berättarpedagog för Sagobygden, var med på den första berättarfestivalen 1990 och har verksamt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i skolor och förskolor och på fritidshem.

foto: Björn Gullander

Mitt intresse för berättande väcktes tidigt. Jag minns hur jag redan som grabb samlade kompisarna för att få berätta långa fantasihistorier. När jag så för sex år sedan började arbeta i barngrupp, kändes det självklart att åter ta upp berättandet – dock med något annorlunda innehåll. Med tiden utvecklade jag en berättarform som passade mig och min barngrupp. Men det var först när jag relativt nyligen började berätta även för vuxna, som jag upptäckte hur speciellt det egentligen är att berätta för barn. Vuxna berättar jag för, barn berättar jag med. Även om de inte alltid deltar genom att själva berätta, är det ändå påtagligt närvarande: det grimaseras, skriks, skrattas och fälls kommentarer, vilka ibland kan röra historien åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig.

Låt mig ta några exempel för att tydligare förklara vad jag menar.

För en tid sedan samlades några vänner hemma hos oss för en berättarkväll. Stearinljusen spred sitt svaga sken, luften fylldes av förväntan och så småningom avlöste berättelserna varandra. När jag nästa morgon gick till mitt arbete, ett fritidshem, kände jag mig verkligen fylld av berättarlust. Jag samlade barnen i mysrummet och började sedan berätta samma historia som kvällen innan, med det blev inte alls samma saga. Redan efter någon minut lade jag märke till hur Stina började se allt mer fundersam ut för att sedan plötsligt utbrista:

– Oj, sån skulle jag också vilja vara!

Strax därpå skrek Pelle förfärat. Det slog mig att på samma ställe i historien hade de vuxna skrattat hjärtligt kvällen innan. När sagan var slut såg flera av barnen klart bekymrade ut.

– Det var inget bra slut, mumlade de i munnen på varandra

När barnen så småningom lämnade mysrummet hade vi tillsammans kommit fram till tre olika slut. Själv satt jag kvar bland kuddarna och funderade.

En gång skulle jag berätta för en förskolegrupp, där barnen var vana vid att sagorna lästes och att färggranna bilder visades med jämna mellanrum.

– Det blir nog svårt att få dem att sitta still, när de inte får ser några bilder, sa en bekymrad barnskötare innan samlingen.

– Ni får ha bilderna inne i huvudet istället, sa jag till barnen och började berätta sagan om Prins Älskling.

Efter att ha berättat en stund märkte jag hur tystnaden spred sig i lokalen, hur några lutade sig fram för att höra bättre och hur andra ryckte till när det började bli spännande. När sagan var slut kom en av flickorna fram, tittade mig allvarligt i ögonen och sa:

– Jag såg bilderna inne i huvudet! Jag såg hur prinsen såg ut. Han borde allt ta och lappa sina byxor, tycker jag.

Efter detta lyckade försök bestämde vi att barnen skulle få fler muntliga berättelser. Men i stället för att jag berättade, fick några av skolbarnen återberätta sagan om stadsmusikanterna i Bremen.

– Ni behöver inte komma ihåg detaljer, poängterade jag, bara ni minns det viktigaste.

De nickade instämmande och två frivilliga gick glatt in till de väntande yngre kompisarna. Själv hade jag inte möjlighet att vara med vid det tillfället. När jag senare frågade sexåringarna vad de tyckte om sagan svarade de entusiastiskt:

– Jättebra! Den handlade om några djur som skulle starta rockband i New York.

Det här med att barnen får vara med och påverka sagans utseende kan på olika sätt få lite oväntade konsekvenser, särskilt om man varvar sagor och vandringssägner med alldeles sanna historier. Johan, 7 år, och IFK:are hörde mig en gång berätta historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarerna – och hans ögon tindrade när jag berättade om guldet 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i division II, ruskade Johan på huvudet:

– Det kan inte vara sant, sa han. Det är sånt som folk har hittat på och lagt till. Blåvitt kan aldrig ha varit dåliga.

Så talar en IFK-fantast som är van vid muntligt berättande.

Att lyssna och berätta bland vuxna ger mig väldigt mycket, men att berätta för barn är verkligen ett äventyr.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Hitta historier

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

 

böcker

 

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911

 

1 kommentar

Under Att berätta