Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.
Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.
Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?
Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:
Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.
Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.
När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:
Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.
– Bara säg, sa Ballaleece.
– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.
När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.
Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.
Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.
Anna Lilljequist
_____________________________________________________________________________________________
University of Pittsburgh https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html
Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875
Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911
Tack Anna! När jag läser en saga/sägen brukar jag tänka: Vad vill den här säga mig? Då upptäcker jag allt mer och tränger djupare in!!