Fåret, alltid misshandladt af de öfrige Djuren, trädde ändteligen inför Jupiter, och bad honom mildra dess olyckor.
Jupiter förklarade sig därtil nöjd, och sade till Fåret:
– Jag ser at jag skapat dig altför wärnlöst; wälj därföre sjelf någon utwäg att bäst afhjelpa denna brist. Skall jag förse dina käftar med fruktanswärda tänder, eller dina fötter med klor?
– Ach! nej sade Fåret, jag will aldeles icke likna de glupska Rofdjuren.
– Ellet, fortfor Jupiter, skall jag wäpna din mun med et dödande gift?
– Nei, swarade Fåret, de giftiga Ormarne äro ju så hatade af alla!
– Hwad återstår då för mig? jag måste kanske befästa din panna med horn, och gifwa din nacka en fördubblad styrka?
– Icke heller så, milde Jupiter! kanske blefwe jag då så förförisk, som den sjelfswåldiga Bocken!
– Likwäl, sa Guden, måste du själf äga förmåga at göra skada, om andra skola afhålla sig ifrån att förfördela dig!
– Är det så! swarade Fåret suckande, Ach så lämna mig, gode Skapare! sådan jag är. Förmåga at skada, torde wäcka hos mig begäret at skada; och det är likwisst bättre, at lida orätt, än göra orätt.
Jupiter wälsignade det fromma Fåret; som aldrig sedan klagat öfwer sitt öde.
Det här är ännu ett fabelfynd, med aktualitet i vår egen tid, ur Erik Zilléns Fabelbruk. Fabeln är diktad av den tyske dramatikern Gotthold Ephraim Lessing, ännu en av de fabelförfattare som introducerades i Sverige under 1700-talet. Lessing kritiserade La Fontaines estetisering av fabeln och förespråkade i Aisopos anda en återgång till den korta moralinstruerande prosafabeln. Fabeln skulle verka i upplysningens tjänst och präglas av förnuftet.
Gotthold Lessing (1729-1781). Bild från Wikipedia
Lessing skrev inte bara fabler utan diskuterade också flitigt bruket av fabeln. I en fabelavhandling skrev han:
Jag har dessvärre inte haft den upphöjda avsikten att roa världen med mina fabler. Min uppmärksamhet riktade jag enbart mot en eller annan moralisk lärdom, som jag, för det mesta till min egen uppbyggelse, gärna vill granska i enskilda fall. Och för detta bruk trodde jag mig inte kunna nedteckna mina diktverk nog kort, nog torrt. (Erik Zilléns översättning)
Fabeln Jupiter och fåret har likheter med Aisopos fabel om ormen som klagar hos Zeus över att människorna brukat trampa på den. Jupiter svarar att om ormen hade bitit den som först trampat på honom, hade alla de följande hållit sig undan. Lessing har fördjupat fabeln och skärper läsarens uppmärksamhet och tvingar läsaren till reflektioner i förnuftets anda, helt i enlighet med upplysningstidens krav.
Fabeln Jupiter och fåret översattes av Jacob Tengström och publicerades i Åbo tidning. På 1790-talet publicerade Tengström två böcker med fabler för barn, vilket kan ses som ett tecken på de senaste århundradenas fabelbruk.
Nu önskar jag dig ett givande umgänge med Erik Zilléns Fabelbruk i svensk tidigmodernitet.
I England förnyade John Gay fabeldiktningen. Gay är mest känd för Tiggaroperan, som utgjorde en förebild för Brechts och Weills Tolvskillingsoperan.
John Gay (1685-1732). Bild från Wikipedia.
Gay skrev såväl moraldidaktiska fabler, som fabler som gisslade missförhållanden i samhället. En del av hans fabler publicerades i svensk press. En var Pythagoras och bonden. Den infördes i Dag-bladet: Wälsignade Tryckfriheten i oktober 1781. Jag återger den efter Erik Zilléns Fabelbruk, men har lätt ändrat interpunktionen.
Pythagoras som spatserade en Sommarmorgon helt tankfull i en löfrik skog, stadnar wid et torp där en bonde stod och bultade med en hammare emot sin stugwägg. Filosofen hindrad af et sådant larm i sin djupsinniga betraktelser, frågar wad han så bittida hade at sysla?
– Rättwisan ropar på hämnd, swarade gubben helt ifrig. Ser du intet den der gladan som lefde af rof, som förtärde mina kycklingar. Änteligen har hon nu fått betalning. Se på dess utsträkta wingar. Jag har spikat henne här för att skräma dess likar, och nu Gud ske lof äro mina höns och kalkonungar i säkerhet, och jag hoppas att ingen roffogel mera lär wåga sig hit.
– Du talar förnuftigt min Gubbe! swarade Pythagoras. Det almänna bästa kräfwer at mördaren dödas. Men om dessa luft tyranner straffas så strängt, hwad tror du wäl människan borde lida som i hwart ögnableck dödar de oskyldiga djuren? Hwad för en ohörd wåld följer icke de mäktiga? Förfara så hårdt med en glada som i hungersnöd spänt en kyckling, då du! ditt frätande släkte! kanske slagtar tusende boskapshjordar blott till kräsligheter och öfwerflöd.
– Å, sade bonden, bör en människa och en glada hanteras lika? När Gud skapade Werlden med djuren, förordnade han ju människan til deras herre och förman.
– Det är på det sättet, war filosofens swar, som tyranner altid ursäktar sina mord och sin grymhet. Du bör tilstå at denna fogeln som i hela sit opförande så liknar människan, har mist sitt lif för ingen annan orsak än at han älskade samma rätter som du, och wille äta så wäl som du.
De små störtas blott för det, att de Sstora skola klifwa op i deras fall.
Zilléns bok innehåller många sådana här intressanta fabler, som kan vara svåra att hitta på andra håll.
I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.
Gellert (1715-1769). Bild från Wikipedia.
I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.
Du hast das nicht, was andre haben,
Und andern mangeln deine Gaben;
Aus dieser Unvollkommenheit
Entspringet die Geselligkeit.
Du har inte det som andra har
och andra saknar dina gåvor.
Ur denna ofullkomlighet
uppstår samlivet.
Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar.
Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.
Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.
Om harar och grodor
En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.
– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.
Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:
– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.
Lärdom
Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.
När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.
Träsnitt ur Magnus Orrelius: Historia animalium
Hur haren blev harmynt
Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.
Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden.
När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag.
En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.
Hur haren fick sin spruckna överläpp
Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.
Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.
Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.
I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.
Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?
Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler.
Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan.
En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.
Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska.
Språkdidaktiska bruksarenan
Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.
Moralpedagogiska bruksarenan
Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.
Titelbladet Hundrade Esopi Fabler
I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen.
En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.
Exemplumretoriska bruksarenan
Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.
Fabelbrukets modernisering
Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.
En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser. Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.
Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.
Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet. Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.
Fabelns fortlevnad
I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.
Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.
Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.
Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.
I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.
Per Gustavsson
Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5
Sagobygdens Blogg 