Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.
Om harar och grodor
En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.
– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.
Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:
– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.
Lärdom
Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.
När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.
Hur haren blev harmynt
Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.
Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden.
När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag.
En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.
Hur haren fick sin spruckna överläpp
Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.
Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.
Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.
I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 