Månadsarkiv: maj 2021

Ny bok med sagor från Oceanien

Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.

Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.

Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.

Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.

Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.

Agneta Json Granemalm

Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Skånesägner – i arbetsstolen eller i solstolen?

Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.

Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag)  är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.

Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.

När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.

Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.

Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.

Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.     

Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.      

1 kommentar

Under Att berätta

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner