Hur mår egentligen det muntliga berättandet i Sverige? Har berättandet tappat mark? Hur är tillväxten? Det är frågor som jag hör ibland. Jag brukar svara att det muntliga berättandet lever och mår bra i Sverige. Det är bara att gå igenom en skolkorridor eller besöka ett fikarum så hör man dem, berättelserna. Man behöver faktiskt inte ens höra, det räcker att titta. Om du mitt bland alla smartphonestirrande människor ser någon som lutar sig fram med lysande ögon och levande kroppsspråk, ja då är det en som berättar.
Fast jag vet ju att det är inte den typen av husbehovsberättande folk syftar på när de undrar över tillståndet för det muntliga berättandet. Snarare tänker dem på berättande inför en publik på scen, ett mer konstnärligt berättande med episka, längre berättelser.
Är det inte så att medåldern på scenberättare är hög i Sverige? Att tillväxten av unga berättare är dålig? Jo, kanske, men det är inte riktigt sant. Det finns en tillväxt, men den sker i inte i berättarföreningarna, på berättarslam eller ens på berättarfestivalerna. De unga berättarna och de nya berättelserna dyker upp i helt andra sammanhang. Låt mig ta tre exempel:
Lajvrörelsens berättande
Lajvrörelsen är stor i Sverige. Tusentals människor åker ut i skogarna för att för en tid få vara någon annan än sig själv. En av många karaktärer som lajvare väljer är ”Berättaren”, alltså en som under lajvet bland annat underhåller övriga med att berätta sagor. En del av har blivit så förtjusta i sin berättarkaraktär att man fortsatt berätta off- lajv. Berättargrupper har bildats och en del uppträder t o m off-lajv som Berättaren och underhåller vid t ex Medeltidsdagar. Oftast berättar man traditionella Folksagor och myter.
Dokumentärt berättande
I Stockholm finns just nu två dokumentära berättarscener med berättelser ur livet. Den ena är ”Storydox” på Kulturhuset, Stadsteatern. Den andra scenen är på självaste Dramaten och heter ”Svenska berättelser på scen”. I båda fallen är det proffs som coachar människor med en bra livshistoria, så de kan inta en scen med sin berättelse. Det dokumentära berättandet har lockat en stor publik.
YouTube-berättande
Hundratusentals barn och ungdomar ägnar numera massor av tid åt att följa sk You Tubers. Oftast gör You Tubern helt vardagliga saker medan hen har filmkameran på, går och handlar, sminkar sig osv. Ett vanligt tema är något man kallar Storytime. Det betyder att You Tubern helt enkelt berättar en historia ur sitt liv. Mycket liknar det husbehovsberättande som brukar berättas i skolkorridorer och på fikarum. Skillnaden är bara att detta följs av massor av tittare. Här är ett exempel som har över 300 000 visningar.
Dessa exempel visar att det muntliga berättande lever och mår väl. Det dyker dock upp i helt andra sammanhang än vad vi är vana vid. Kan man då få till ett möte mellan den gamla berättarrörelsen och dessa nya uttryck? I viss mån finns det redan möten. Storydox berättarna coachas av storytellers från Fabula och några av Lajvberättarna är inbjudna till Ljungby Berättarfestival. Men det behövs fler mötesplatser för det muntliga berättandet. Själv hoppas jag på utbildningarna. Där kan folk med olika ålder och erfarenhet mötas med det muntliga berättandet som gemensam nämnare.
Idag finns det en universitetskurs på distans, men det behövs fler. På utbildningarna kan det växa fram en stolthet över att det muntliga berättandet och en insikt om att det är en alldeles egen kulturform och inte bara något man gör som bisyssla.
Lyckas man med detta är jag övertygad om att det muntliga berättandet går mot en lysande framtid.
Sagobygdens Blogg 