Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.
Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.
Vad är det då för sagor vi möter? De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.
De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.
Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen. Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.
Wendela Hebbe (1808-1899) har kallats för vårt lands första kvinnliga journalist. I Aftonbladet skrev hon socialreportage, publicerade både noveller som hon översatt och egna berättelser. Hon publicerade tre samlingsvolymer med sagor: I skogen 1871, Bland Trollen 1877, Nya sannsagor för ungdom 1884. De två sistnämnda volymerna rymmer ett blandat innehåll: franska fesagor några svenska folksagor, berättelser inspirerade av folksägner och folksagor, berättelser byggda på historiska händelser. I skogen är en mer sammanhållen kompositioner med sagor om djur. Jag återkommer till den samlingen i ett senare inlägg.
Här publicerar vi en i Sverige ovanlig saga ur Bland trollen. Stavningen är moderniserad. Det är en novellsaga med ATU-nummer 976. Förutom Hebbes variant har jag endast hittat en uppteckning av denna saga i Sverige. Den återfinnes i George Stephens arkiv på Landsbiblioteket i Växjö. Härkomsten anges till Uppland efter skriftligt meddelande, någon annan källangivelse har vi inte. Sagan är publicerade i mitt och Ulf Palmenfelts verk Folksagan i Sverige del 3, sid 579f.
Sagan är känd från Indien på 200-talet efter vår tideräkning och återfinns i buddismens heliga skrift Tripitaka. Den finns också i Tusen och en natt, men med ett annorlunda slut. Här förenas, med den rike mannens välsignelse, det unga paret. Boccaccio berättar den i Decamerone, som kom ut under 1300-talet i nuvarande Italien.
Brudriddarna
Det var en gång en ung man, som älskade en ung flicka, och båda önskade att få bli man och hustru; men hennes föräldrar hade sina egna beräkningar och lovade dottern till en annan.
När flickan fick veta detta, gick hon ut och grät bittert; i detsamma mötte hon sin käraste
– Du känner ej, du, snyftade hon, vad som pågår där hemma; mina föräldrar vill gifta bort mig och det med en man, som jag varken sett eller känner; jag måste överge det glada hoppet att bli din!
– O mitt hjärtas vän, mina ögons ljus, mitt livs sol, utropade han, vad ska det bli av mig? … hellre dö än skiljas.
Och så började även han att gråta, och båda sörjde och klagade tillsammans, så att det kunnat röra en sten. Men flickan, som var god som guld, sökte slutligen trösta sin vän så gott hon förmådde och lovade honom i hans sorg, vid allt vad henne kärt var, att han än en gång och det på själva bröllopsaftonen skulle få mottaga ett besök av henne. Detta lugnade honom något och så skildes de åt. Emellertid gjordes anstalter till bröllopet och flickan vigdes vid den man, som föräldrarna valt.
När så kvällen kom och de nygifta blev allena, började bruden att gråta överljutt.
– Vad vill detta säga? frågade mannen bestört. Varför gråter du? Om du hyser motvilja för mig, varför har du inte sagt mig det förut? Aldrig har jag velat tvinga någon att mot sin vilja bliva min.
Hustrun svarade, att hon icke hyste någon särskild motvilja för honom.
– Om så är, invände han, varför gråter du? … tala öppet med mig.
Och så fortfor han att bedja och nödga, tills hon slutligen bekände, att hon haft ett äldre tycke, men att hennes tårar egentligen och huvudsakligast gällde ett löftesbrott, som nu tyngde hennes samvete, och så berättade hon hela historien.
– Min vän, jag ärar din öppenhjärtlighet i så hög grad, att jag för dess skull ej allenast vill förlåta ditt obetänksamma och förhastade löfte, utan till och med tillåter dig att uppfylla det.
– Huru, min herre och man! utropade hon, du tillåter att jag nu går och besöker min forne vän? Och hon såg på honom med stora, barnsligt förvånade ögon.
– Ja, min vän, sade han, jag samtycker därtill, dock med det villkor, att det är sista gången du avger ett dylikt löfte; och som du är av en öppen och ärlig natur, så vet jag ock, att jag kan lita på dina ord.
Hon bedyrade, att detta besök skulle bli det sista och att hon skulle för alltid ära och älska sin nye man för hans ädelmods skull.
Vid detta löfte tryggade han sig och gick själv att öppna dörren för henne, emedan han icke ville låta betjäningen få veta något om saken. Hon svepte om sig sin kappa och begav sig åstad som hon gick och stod, i full brudskrud, översållad av pärlor och diamanter. Hon vandrade gatan framåt, men hade inte hunnit långt, innan en rövare mötte henne. Han såg vid månens sken hur ädelstenarna i brudkronan blixtrade mellan vecken av hennes slöja.
– Halt! ropade han. Vad är det jag ser? Solar och stjärnor på en gång.
Han drog kapuschongen tillbaka och ögon och diamanter blixtrade, det ambrafärgade håret glittrade, tänderna glittrade, tårarna glittrade i månskenet, och orangeblommorna i brudkronan doftade. Rövaren stod som förstenad; han var mera bländad av hennes skönhets glans än av juvelernas.
– Drömmer jag? sade han slutligen. Kan så mycken skönhet och rikedom uppenbara sig på en gång? Och hur ska jag förstå, att en sådan rik och förnäm person går ensam på gatorna vid denna tid på dygnet?
Den unga bruden berättade okonstlat hela förhållandet.
Än mer förvånad över vad han hört, än över skönheten och juvelerna, som han skådade, stod rövaren några ögonblick mållös.
– Vad, utropade han slutligen, är det möjligt, att det i världen finns en man, som äger så mycket levnadsvett, undseende och artighet mot ett fruntimmer; det vore starkt!
– Ja, min herre, så är det, svarade hon enkelt.
– Detta är ett underverk, fortfor rövaren, jag är i allra högsta mått gripen och rörd därav, och då jag tycker om högsinnade handlingar, vill jag lämna både er och era smycken i fred, emedan jag såsom landsvägsriddare inte vill stå tillbaka för er ridderlige äkta man. Ni kan obehindrat fortsätta er väg, men på det ni inte måtte råka ut för en mindre ädelmodig rövare än jag, så vill jag ledsaga er till er väns hem, och så svepte han åter kapuschongen om de strålande ögonen, juvelerna och orangeblommorna och följde henne till vägs samt avlägsnade sig först när de nått målet. Hon klappade på dörren; den öppnades och hon steg in i sin beundrares rum. Och nog blev han högst förvånad över hennes ankomst.
– O, min älskade, sade hon, det är i dag min bröllopsdag och här är jag nu, enligt mitt löfte.
– Hur är det möjligt att du kunnat utverka detta? sade han.
Och nu berättade hon honom hur saken tillgått.
Han blev inte mindre förvånad är rövaren och förmådde ej begripa, hur det var möjligt att mannen på själva sin hedersdag kunde låta sin unga hustru gå bort så där. Han utropade därför ännu en gång:
– Är det möjligt?
– Ja, min vän, svarade hon, men det är inte endast min man, du har att tacka för denna min ordhållighet, utan du står därför i förbindelse även hos en rövare, som jag mötte på vägen hit.
Och så berättade hon sitt äventyr på vägen dit.
Långt mer förbländad av denna lysande handling än rövaren varit av de blixtrande ögonen och diamanterna, tillslöt hennes vän stum sina ögon, medan han hämtade sig från sin gränslösa förvåning över detta fast otroliga dubbelädelmod.
– Ska jag tro mina öron? utbrast han slutligen, betagen av häpnad; en äkta man, som lämnar sin hustru denna frihet på bröllopsaftonen, och en rövare som inte begagnar sig av ett erbjudet tillfälle att bli rik! … Händelsen förtjänar att antecknas till kommande släktens beundran, och för att råga måttet av eftervärldens häpnad, vill jag söka likna mannen och rövaren. Således, min älskade, anhåller jag att jag genast få återföra dig till din i brudgemak väntande make.
Tidigare blogginlägg om Wendela Hebbe och sagor hittar du genom att söka på hennes namn i sökrutan.
NY HELGDAG TACK VARE ETT KVINNLIGT IRLÄNDSKT HELGON SOM ÄVEN SATTE VISSA SPÅR HOS OSS I SVERIGE.
Idag är det första februari 2023, det betyder att oxaveckorna (småländska) börjar gå mot sitt slut. I det gamla bondesamhället var oxaveckorna den slitiga tidsperiod som kom efter en lång ledighet när det var långt till nästa ledighet. I modern tid upplevs just januari som en speciellt lång månad, där man får dra åt svångremmen innan nästa lönekuvert dyker upp. Idag är det Kyndelsmässodagen, en av de få dagar i almanackan som inte har en namnsdag. Det var den dagen som jungfru Maria bar fram Jesus i templet, 40 dagar efter hans födelse. Många anser att just idag är julen slut och julsakerna definitivt packas ner. Enligt Bondepraktikan sågs denna tidpunkt som en markering för att halva vintern hade gått och man påminns om att ha halva fodret kvar. Under vintern var det i stort sett omöjligt att komplettera djurfodret så det var viktigt att fodret räckte tills det var dags att släppa ut djuren på bete. Om det töade denna dag, så väntade onda tider: ”Kyndelsmässe blida, får människorna att lida” är en minnesregel från Uppland. Växjö ligger idag täckt av snö, vilket enligt gammalt talesätt kan innebära en tidig sommar. Låt oss hoppas.
Den första februari var förr en keltisk högtid på Irland där man firade vårens ankomst. På Irland firar man också ett kvinnligt helgon som heter Saint Bridget den första februari. Det är hon som har gett namn till vårt helgon Birgitta. Vid kyrkan i Husaby i Västergötland ligger några källor. En av dem kallas för Saint Bridgets källa och det sägs att det skulle kunna vara i just den källan som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid, som ju är Växjös skyddshelgon. På Irland uppmärksammar man sitt kvinnliga helgon på olika sätt. Bland annat tillverkar man ett Saint Bridget-kors av halmstrån som man fäster på ytterdörren för att det ska skydda en mot allt ont. Se bilden nedan.
Det finns många olika legender om Saint Bridget, som föddes år 452 på Irland och dog den 1:a februari år 525. Hon var ett utomäktenskapligt barn. Hennes far var en hednisk klanhövding och ansågs vara av mycket hög börd och hennes mor var en vacker, vänlig, kristen tjänarinna. En dag när den havande tjänarinnan hade varit och mjölkat ramlade hon på tröskeln och fick byttan med mjölk över sig, och det var i det ögonblicket som lilla Bridget föddes. Kort efter födseln låg Bridget ensam hemma när modern åter var i väg och mjölkade och då började huset brinna. När folk rusade dit så låg dock Bridget helt oskadd som om hon var uppfylld av helig ande. Faderns hustru var mycket svartsjuk på tjänarinnan så hon skickades bort från hemmet och tog Bridget med sig. De första tio åren bodde Bridget med sin mor och fick en kristen uppfostran. En dag kom en kvinna till deras hem med sin dotter som var stum. Bridget tog dotterns hand och frågade om hon ville bli en Kristi jungfru. Kvinnan påpekade irriterat att dottern inte kunde svara, men då sa Bridget: Jag släpper inte hennes hand förrän jag får ett svar. Strax därpå hördes dottern säga: Vad du vill det vill jag också. Nu kunde flickan tala och hon blev sedermera nunna.
När de tio åren var till ända tvingades Bridget att flytta in i sin faders hem och fick arbeta som en tjänarinna och slita mycket ont. Men så fort hon hade möjlighet delade hon med sig av husets mat och förnödenheter till fattiga och medellösa. När fadern såg detta blev han ursinnig och ville sälja henne som tjänarinna till kungen. Utanför slottet lämnades Bridget på vagnen när fadern gick in till kungen för att förhandla om priset. Medan han var borta kom en tiggare och bad om en allmosa. Bridget gav honom då sin fars svärd som han en gång fått av kungen. När fadern och kungen kom ut till vagnen och svärdet var borta blev fadern återigen utom sig av vrede och ville döda henne. Men kungen, som själv var kristen, stoppade honom och frågade Bridget varför hon gett bort svärdet. Hon svarade att om Gud begärde att jag skulle ge bort min far och allt som han äger så skulle jag göra det. Då gav kungen fadern ett nytt svärd och sa: “Din dotter är för stor för dig att sälja och för mig att köpa”. Fadern försökte då får henne bortgift men Bridget, som endast ville tjäna Gud, bad Gud om hjälp att vanställa sitt ansikte så att inga eventuella friare skulle vilja ha henne. Då förstod hennes far att Bridgets gudstro var orubblig och han lät henne få som hon ville.
Vid 14 års ålder vigdes Bridget till nunna. Det sägs att vid mässan den dagen försvann skadorna i hennes ansikte och hon fick tillbaka sin skönhet. Efter några år i klostret gick Bridget till kungen och bad att få ett stycke land, lika stort som hennes kappa var. Kungen sa ja, den lilla kappan kunde inte täcka särskilt mycket land. Men när Bridget bredde ut sin kappa på marken hände ett mirakel. Kappan utvidgade sig och blev så stor att den täckte hela trakten som heter Kildare. Kungen hade ju sagt ja och Bridget fick hela landytan. Hon lät anlägga ett så kallat dubbelkloster där både nunnor och munkar levde i olika hus. Grunden för klostret var bön, men man ägnade sig även åt hårt kroppsarbete och hade både kor och får. Det sägs att när Bridget mjölkade fick hennes ko tre gånger så mycket mjölk som någon av de andra. Därför ser man inte sällan Saint Bridget avbildad tillsammans med en ko. Klostret i Kildare fick stor betydelse för kristnandet på Irland och många pilgrimer besökte henne för att få råd och andlig vägledning.
Det finns många fler berättelser om olika märkliga händelser som uppstod genom Saint Bridget, men jag stannar här. På Irland har man nu bestämt att från 2023 ska den 1 februari vara en officiell helgdag, Bank holiday, för att komma ihåg dem som har dött i Covid, inte minst de som arbetade i frontlinjen inom utsatta yrken och blev smittade och dog. Saint Bridget är skyddshelgon för utomäktenskapliga barn men även för många andra grupper, inte minst inom vården.
Sagobygdens Blogg 