Månadsarkiv: mars 2012

De tre första blåsipporna

Blåsippan var förr, precis som idag, ett uppskattat vårtecken. I likhet med vitsippan skyddade en uppäten blåsippa mot sjukdomar. Men på många håll gällde det att äta de tre första blåsipporna man såg.

Blåsippans blad användes mot leversjukdomar, eftersom folk tyckte att den liknade en lever. Det här kallas för signaturläran. Man menade att Gud skapat växterna på ett sådant sätt att de skulle förstå vilka sjukdomar de botade.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Det oroande alekärret

Eva Wigström vandrade och reste omkring i Skåne i slutet av 1800-talet och samlade in sagor och sägner. En gång när hon hörde några berättelser anmärkte hon att ”det var inga granna historier”. Då fick hon svaret av den sårade berättaren:

Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar tar dem råa upp ur alekärret.

Nu sjuder alekärret av liv. Det bubblar på ytan. Insekter av alla de slag slår sig ner på den mörka dyiga vattenytan. Nu lyser solen in i alekärret.

Men en mörk kväll och en tidig morgon är det något mystiskt och lömskt över alekärret. Dimman ligger tät i gryningen. Alarna växer på gamla ruttnade stubbar och har höga socklar. De mörka stammarna, den fuktiga myllan och råa luften skapar en osäker stämning. Alens röda blod oroar. Förr i tiden gick inte hederligt folk frivilligt i skymningen genom ett alekärr. Man visste ju inte vad slags  lortaty och trössale man kunde stöta på där.

När träden kunde tala förebrådde alen de mer smidiga träslagen för att de kröp in var som helst. De användes ju till möbelinläggningar. Alen var självständig och höll på sig, lite mer råbarkad. Det var dettta folk syftade på när de sa om en människa att hon var ”rå som dragen upp ur alekärret”.

Eva Wigström berättar att en illasinnad människa med hjälp av obegriplig läsning och trollformler kunde viga en människa vid ett träd, för att förhindra att hon blev gift med sin älskade. Alen i kärret var synnerligen lämplig att bli en sådan brud eller brudgum till en människa. En sådan al kunde man känna igen på att den inte fällde sina löv om hösten.

Per Gustavsson

Eva Wigströms skrift Vandringar i Skåne och Blekinge för samlande af svensk folkdiktning ger en levande skildring av hennes insamlingsarbete. Utkom 1887 i tidskriften Svenska Landmål VIII.1.

1 kommentar

Under Att berätta

De första rosbladen slår ut

Nu slår de första rosbladen snart ut. Då finns det anledning att påminna om den här lilla folkliga legendsagan från Blekinge.

Nyponbuskens vackra blommor
Jungfru Maria och Josef flydde till Egypten med det lilla Jesusbarnet för att undkomma Herodes soldater. En dag när de var på flykt skulle Maria tvätta sitt lilla barn. Hon hängde Jesu kläder i en buske. Den busken hade bara vassa törnen, men nu slog blommor ut på busken. Det blev nyponrosor. Sedan dess blommar den taggiga busken varje år med doftande och vackra rosor.

Per Gustavsson

bild: Mia Einarsdotter. Ur Sagomuseets bok När träden valde kung.

2 kommentarer

Under Berättelser

Ät upp den första vitsippan du ser!

Nu blommar vitsipporna i Göinge i norra Skåne. Det är en allmän folktro i stora delar av landet att äta upp den första vitsippan man ser på våren. Då slipper man bli sjuk under resten av året. I Göinge sa man att man slapp bli sjuk i frossan, som var en vanlig sjukdom förr i Sverige. Frossa är ett folkligt namn för malaria.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Sagan om påskliljorna

En gång för länge sedan, såg påskliljorna annorlunda ut än idag. De hade sköra, genomskinliga vingar och kunde flyga. Sol-hannen och Mån-honan turades om att hålla dem sällskap. Varje morgon vaknade påskliljorna av solens strålar som smekte deras ansikten. Då sträckte de ut sina vingar och sög i sig några daggdroppar i gräset. Sedan flög de omkring över äng och fält. De lekte hela dagen tills det blev kväll. Vid mörkrets inbrott, när solen lämnade sin plats på himlen åt månen, lade sig påskliljorna. Sedan sov de djupt hela natten för Månen såg till att ingen kom och störde dem.

 

 

Påskliljornas drottning var den vackraste drottning som Solen någonsin sett. Och Solen visste vad han pratade om för att han hade sett mycket under sina dagliga rundor ovanför jordens yta. En dag viskade Solen detta i drottningens öra. Månen hörde det och blev ledsen. Solen och Månen kände varandra sen tidernas begynnelse och nattens drottning, som Månen kallades, var kär i Solen.

Gripen av svartsjuka ville hon ta död på alla påskliljorna, men Solen bad henne om nåd. Då bestämde Månen att påskliljorna får leva, men att de inte skall kunna flyga längre. De skulle bli av med sina vackra vingar och de ska få rötter i stället för att inte kunna förflytta sig från plats till plats. Dessutom bestämde Månen att blommorna skulle leva endast en månad om året.

Sedan dess, vaknar påskliljorna till liv varenda vår för att åter glädja sig av Solens varma strålar. Varje år påminner de människorna att de som straffas för kärlekens skull, lever i evighet ändå.

Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Berättelser

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Bilder

Tranafton!

I kväll är det tranafton och i morgon är det första dagen på vårkvartalet, det är en ”räppadag” sägs det i Småland. På natten mellan dessa två dagar var hemliga makter i rörelse, precis som på nätterna kring jul och midsommarafton.

Nu skulle man inte längre tända ljus på kvällarna utan lägga sig när det började mörkna. Fick tranan se ett ljus brinna på natten skulle huset brinna under året eller skulle någon i familjen dö snart. På en del håll ansåg man att de som inte släckte ljuset skulle gå sömniga hela sommaren. Den som la sig sist tranaftonen skulle få sprickor i fötterna under sommaren. Ett sätt att avvärja detta var att springa barfota runt huset just i kväll.

Och glöm inte att hänga upp strumpan innan du somnar. På morgonen har tranan välsignat den med godis.

Mer om Tranaftonen kan du läsa på bloggen här.

Per Gustavsson

bild: http://www.fotoakuten.se

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En tredje berättelse från Storliens fjällvärld

Armfelts krigskassa vid Rundhögen
Hösten 1718 anföll Karl XII södra Norge. Samtidigt tågade general Armfelt genom Jämtland mot Trondheim. När Karl XII dog flydde Armfelt med sin armé på 5000 man tillbaka över de jämtländska fjällen. De överraskades av en hård snöstorm. Gevärskolvar och seldon användes som bränsle och soldaterna stod tätt ihop för att värma sig, men frös ihjäl stående. De som ännu levde lade sig över de döende för att få del av deras sista värme. Längs marschvägen låg liken i långa rader. 4000 man frös ihjäl på fjällen eller avled senare av frostskador. I Handöl står ett minnesmärke över denna fruktansvärda dödsmarsch.

Några karoliner kom utmattade fram till forsen vid Rundhögen en mil väster om Handöl. Där slog de sönder sina gevär och eldade upp kolvarna för att få lite värme. Nästa dag fortsatte de sin vandring. De var utmattade och sjuka, och måste spara sina krafter så mycket som möjligt. De tvingades lämna kvar det sista som de hade släpat med sig, bland annat krigskassan. De grävde ner den och tänkte väl, att om de bara överlevde den sista strapatsen fram till bebodda trakter, så skulle de senare återvända och hämta rikedomen.

På sin dödsbädd lär general Armfledt sagt:
– Den som finner mitt bläck, han finner min skatt.
De hade bläckat, alltså huggit märken i björkar, där de grävt ner skatten. Och många har sökt efter den krigskassan. Men än i denna dag är det ingen som hittat den.

Två karlar från Handöl bestämde sig för att leta efter skatten. De tog med sig mässhaken från Handöls kapell, för de trodde att den skulle skydda dem mot allt övernaturligt som kan hända när man söker efter en skatt. När de kom fram till forsen vid Rundhögen fick de syn på en underlig gestalt som mumlade:
– Vilken ska jag ta först?
– Inte mig, skrek den ene förskräckt.
Och båda rusade där ifrån det fortaste de kunde. Hade de varit tysta den gången hade de funnit skatten, säger folk i Handöl.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Printzsköldsmonumentet

Ännu en minnessten står vid Skurdalssjön. Det är en runliknande sten som är rest över hovmarskalk Printzskölds söner Oscar och Erik, 21 respektive 19 år, som båda omkom i en snöstorm nyårskvällen 1908/1909. De var på väg på skidor till dansen på Storliens högfjällshotell.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Bilder

Stenen i Grönan dal

Jag har åkt skidor i Storlien. En dag skidade jag till Skurdalssjön där den sägenomspunna Stenen i Grönan Dal står på den svenska sidan nära riksgränsen mot Norge. Nu var jag inte ända framme vid stenen, eftersom vädret var dåligt, och inte mycket finns att se på vintern när snön ligger djup.

En gammal spådom är knuten till stenen. Den berättar att så länge stenen står skall jorden bestå, men när den faller omkull är domedagen nära.

En tolkning av ristningen i stenen lyder:

När svenska män taga utländska seder
Kyrkor och kloster rivas ner
Än står stenen i Grönan dal

När skalkar och bovar trivas
Och ärliga men utdrivas
Än står stenen i Grönan dal

När präster bliva bönder
Och bönder bliva vidunder
Då ligger stenen i Grönan dal.

Sägnen säger att det är siarmunken Helge broder Staffan, som ofta förväxlas med Hälsinglands apostel, som ristat stenens vers. Den skulle då varna för reformationen och den lutherska läran.

Men den påstådda inskriften har också använts i precis motsatt syfte. Stenen i Grönan dal i Jämtland nämns första gången i en visa diktad av kyrkoherde Jesper Marci. Han var en hård luthersk kritiker av den återgång till den katolska läran som an ansåg höll på att ske i Sverige under Johan III:s tid. Texten är då liten annorlunda. Hela visan tog Geijer och Afzelius med när de sammanställda sin utgåva av Svenska folkvisor på 1800-talet.

Erik Dahlberg ansåg stenen så märkvärdig att han återgav den i sitt bildverk Suecia Antiqua, som skildrar historiska platser, städer och byggnadsverk. Det var den ena platsen från Jämtland som var med i detta storslagna verk.

När Herman Hofberg 1882 utgav Svenska folksägner, den  första större svenska sägensamlingen, tog han med Stenen i Grönan Dal som den enda berättelsen från Jämtland.

Lärda män har under århundraden diskuterat stenens inskrift och en del har hävdat att det i själva verket är en gränssten med inristade landskapstecken. Eftersom pilgrimer har passerat genom Skurdalspasset under århundraden har ristningarna också tolkats som heliga kors. Sanningen är nog att det är naturen som skapat inristningarna.

Sägnen om Stenen i Grönan dal med sin spådom är i själva verket ett vandringsmotiv. Den är knuten till en sten på Jylland och till en sten i Visby ringmur med årtalet 1772.

Per Gustavsson

Foto från 1930-talet efter konservering.

Litteratur för den som vill läsa mer:
Nils Ahnlund: Helge Broder Staffan. I Oljoberget och Ladugårdsgärde. Stockholm, 1924.
C J Bergman: Gotländska skildringar och minnen. 2 uppl 1906 s. 40ff
Eric Festin: Stenen i grönan dal. På skidor 1935.
Jonas Bid. Renhorn: Stenen i Grönan dal. Tansbyn 1953, Nytryck och översättning av en avhandling på latin från 1737.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner