Etikettarkiv: Storlien

En tredje berättelse från Storliens fjällvärld

Armfelts krigskassa vid Rundhögen
Hösten 1718 anföll Karl XII södra Norge. Samtidigt tågade general Armfelt genom Jämtland mot Trondheim. När Karl XII dog flydde Armfelt med sin armé på 5000 man tillbaka över de jämtländska fjällen. De överraskades av en hård snöstorm. Gevärskolvar och seldon användes som bränsle och soldaterna stod tätt ihop för att värma sig, men frös ihjäl stående. De som ännu levde lade sig över de döende för att få del av deras sista värme. Längs marschvägen låg liken i långa rader. 4000 man frös ihjäl på fjällen eller avled senare av frostskador. I Handöl står ett minnesmärke över denna fruktansvärda dödsmarsch.

Några karoliner kom utmattade fram till forsen vid Rundhögen en mil väster om Handöl. Där slog de sönder sina gevär och eldade upp kolvarna för att få lite värme. Nästa dag fortsatte de sin vandring. De var utmattade och sjuka, och måste spara sina krafter så mycket som möjligt. De tvingades lämna kvar det sista som de hade släpat med sig, bland annat krigskassan. De grävde ner den och tänkte väl, att om de bara överlevde den sista strapatsen fram till bebodda trakter, så skulle de senare återvända och hämta rikedomen.

På sin dödsbädd lär general Armfledt sagt:
– Den som finner mitt bläck, han finner min skatt.
De hade bläckat, alltså huggit märken i björkar, där de grävt ner skatten. Och många har sökt efter den krigskassan. Men än i denna dag är det ingen som hittat den.

Två karlar från Handöl bestämde sig för att leta efter skatten. De tog med sig mässhaken från Handöls kapell, för de trodde att den skulle skydda dem mot allt övernaturligt som kan hända när man söker efter en skatt. När de kom fram till forsen vid Rundhögen fick de syn på en underlig gestalt som mumlade:
– Vilken ska jag ta först?
– Inte mig, skrek den ene förskräckt.
Och båda rusade där ifrån det fortaste de kunde. Hade de varit tysta den gången hade de funnit skatten, säger folk i Handöl.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Printzsköldsmonumentet

Ännu en minnessten står vid Skurdalssjön. Det är en runliknande sten som är rest över hovmarskalk Printzskölds söner Oscar och Erik, 21 respektive 19 år, som båda omkom i en snöstorm nyårskvällen 1908/1909. De var på väg på skidor till dansen på Storliens högfjällshotell.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Stenen i Grönan dal

Jag har åkt skidor i Storlien. En dag skidade jag till Skurdalssjön där den sägenomspunna Stenen i Grönan Dal står på den svenska sidan nära riksgränsen mot Norge. Nu var jag inte ända framme vid stenen, eftersom vädret var dåligt, och inte mycket finns att se på vintern när snön ligger djup.

En gammal spådom är knuten till stenen. Den berättar att så länge stenen står skall jorden bestå, men när den faller omkull är domedagen nära.

En tolkning av ristningen i stenen lyder:

När svenska män taga utländska seder
Kyrkor och kloster rivas ner
Än står stenen i Grönan dal

När skalkar och bovar trivas
Och ärliga men utdrivas
Än står stenen i Grönan dal

När präster bliva bönder
Och bönder bliva vidunder
Då ligger stenen i Grönan dal.

Sägnen säger att det är siarmunken Helge broder Staffan, som ofta förväxlas med Hälsinglands apostel, som ristat stenens vers. Den skulle då varna för reformationen och den lutherska läran.

Men den påstådda inskriften har också använts i precis motsatt syfte. Stenen i Grönan dal i Jämtland nämns första gången i en visa diktad av kyrkoherde Jesper Marci. Han var en hård luthersk kritiker av den återgång till den katolska läran som an ansåg höll på att ske i Sverige under Johan III:s tid. Texten är då liten annorlunda. Hela visan tog Geijer och Afzelius med när de sammanställda sin utgåva av Svenska folkvisor på 1800-talet.

Erik Dahlberg ansåg stenen så märkvärdig att han återgav den i sitt bildverk Suecia Antiqua, som skildrar historiska platser, städer och byggnadsverk. Det var den ena platsen från Jämtland som var med i detta storslagna verk.

När Herman Hofberg 1882 utgav Svenska folksägner, den  första större svenska sägensamlingen, tog han med Stenen i Grönan Dal som den enda berättelsen från Jämtland.

Lärda män har under århundraden diskuterat stenens inskrift och en del har hävdat att det i själva verket är en gränssten med inristade landskapstecken. Eftersom pilgrimer har passerat genom Skurdalspasset under århundraden har ristningarna också tolkats som heliga kors. Sanningen är nog att det är naturen som skapat inristningarna.

Sägnen om Stenen i Grönan dal med sin spådom är i själva verket ett vandringsmotiv. Den är knuten till en sten på Jylland och till en sten i Visby ringmur med årtalet 1772.

Per Gustavsson

Foto från 1930-talet efter konservering.

Litteratur för den som vill läsa mer:
Nils Ahnlund: Helge Broder Staffan. I Oljoberget och Ladugårdsgärde. Stockholm, 1924.
C J Bergman: Gotländska skildringar och minnen. 2 uppl 1906 s. 40ff
Eric Festin: Stenen i grönan dal. På skidor 1935.
Jonas Bid. Renhorn: Stenen i Grönan dal. Tansbyn 1953, Nytryck och översättning av en avhandling på latin från 1737.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner