Vibeke har mera att berätta

NY HELGDAG TACK VARE ETT KVINNLIGT IRLÄNDSKT HELGON SOM ÄVEN SATTE VISSA SPÅR HOS OSS I SVERIGE.

Idag är det första februari 2023, det betyder att oxaveckorna (småländska) börjar gå mot sitt slut. I det gamla bondesamhället var oxaveckorna den slitiga tidsperiod som kom efter en lång ledighet när det var långt till nästa ledighet. I modern tid upplevs just januari som en speciellt lång månad, där man får dra åt svångremmen innan nästa lönekuvert dyker upp. Idag är det Kyndelsmässodagen, en av de få dagar i almanackan som inte har en namnsdag. Det var den dagen som jungfru Maria bar fram Jesus i templet, 40 dagar efter hans födelse. Många anser att just idag är julen slut och julsakerna definitivt packas ner. Enligt Bondepraktikan sågs denna tidpunkt som en markering för att halva vintern hade gått och man påminns om att ha halva fodret kvar. Under vintern var det i stort sett omöjligt att komplettera djurfodret så det var viktigt att fodret räckte tills det var dags att släppa ut djuren på bete. Om det töade denna dag, så väntade onda tider: ”Kyndelsmässe blida, får människorna att lida” är en minnesregel från Uppland. Växjö ligger idag täckt av snö, vilket enligt gammalt talesätt kan innebära en tidig sommar. Låt oss hoppas.

Den första februari var förr en keltisk högtid på Irland där man firade vårens ankomst. På Irland firar man också ett kvinnligt helgon som heter Saint Bridget den första februari. Det är hon som har gett namn till vårt helgon Birgitta. Vid kyrkan i Husaby i Västergötland ligger några källor. En av dem kallas för Saint Bridgets källa och det sägs att det skulle kunna vara i just den källan som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid, som ju är Växjös skyddshelgon. På Irland uppmärksammar man sitt kvinnliga helgon på olika sätt. Bland annat tillverkar man ett Saint Bridget-kors av halmstrån som man fäster på ytterdörren för att det ska skydda en mot allt ont. Se bilden nedan.

Det finns många olika legender om Saint Bridget, som föddes år 452 på Irland och dog den 1:a februari år 525. Hon var ett utomäktenskapligt barn. Hennes far var en hednisk klanhövding och ansågs vara av mycket hög börd och hennes mor var en vacker, vänlig, kristen tjänarinna. En dag när den havande tjänarinnan hade varit och mjölkat ramlade hon på tröskeln och fick byttan med mjölk över sig, och det var i det ögonblicket som lilla Bridget föddes. Kort efter födseln låg Bridget ensam hemma när modern åter var i väg och mjölkade och då började huset brinna. När folk rusade dit så låg dock Bridget helt oskadd som om hon var uppfylld av helig ande. Faderns hustru var mycket svartsjuk på tjänarinnan så hon skickades bort från hemmet och tog Bridget med sig. De första tio åren bodde Bridget med sin mor och fick en kristen uppfostran. En dag kom en kvinna till deras hem med sin dotter som var stum. Bridget tog dotterns hand och frågade om hon ville bli en Kristi jungfru. Kvinnan påpekade irriterat att dottern inte kunde svara, men då sa Bridget: Jag släpper inte hennes hand förrän jag får ett svar. Strax därpå hördes dottern säga: Vad du vill det vill jag också. Nu kunde flickan tala och hon blev sedermera nunna.

När de tio åren var till ända tvingades Bridget att flytta in i sin faders hem och fick arbeta som en tjänarinna och slita mycket ont. Men så fort hon hade möjlighet delade hon med sig av husets mat och förnödenheter till fattiga och medellösa. När fadern såg detta blev han ursinnig och ville sälja henne som tjänarinna till kungen. Utanför slottet lämnades Bridget på vagnen när fadern gick in till kungen för att förhandla om priset. Medan han var borta kom en tiggare och bad om en allmosa. Bridget gav honom då sin fars svärd som han en gång fått av kungen. När fadern och kungen kom ut till vagnen och svärdet var borta blev fadern återigen utom sig av vrede och ville döda henne. Men kungen, som själv var kristen, stoppade honom och frågade Bridget varför hon gett bort svärdet. Hon svarade att om Gud begärde att jag skulle ge bort min far och allt som han äger så skulle jag göra det. Då gav kungen fadern ett nytt svärd och sa: “Din dotter är för stor för dig att sälja och för mig att köpa”. Fadern försökte då får henne bortgift men Bridget, som endast ville tjäna Gud, bad Gud om hjälp att vanställa sitt ansikte så att inga eventuella friare skulle vilja ha henne. Då förstod hennes far att Bridgets gudstro var orubblig och han lät henne få som hon ville.

Vid 14 års ålder vigdes Bridget till nunna. Det sägs att vid mässan den dagen försvann skadorna i hennes ansikte och hon fick tillbaka sin skönhet. Efter några år i klostret gick Bridget till kungen och bad att få ett stycke land, lika stort som hennes kappa var. Kungen sa ja, den lilla kappan kunde inte täcka särskilt mycket land. Men när Bridget bredde ut sin kappa på marken hände ett mirakel. Kappan utvidgade sig och blev så stor att den täckte hela trakten som heter Kildare. Kungen hade ju sagt ja och Bridget fick hela landytan. Hon lät anlägga ett så kallat dubbelkloster där både nunnor och munkar levde i olika hus. Grunden för klostret var bön, men man ägnade sig även åt hårt kroppsarbete och hade både kor och får. Det sägs att när Bridget mjölkade fick hennes ko tre gånger så mycket mjölk som någon av de andra. Därför ser man inte sällan Saint Bridget avbildad tillsammans med en ko. Klostret i Kildare fick stor betydelse för kristnandet på Irland och många pilgrimer besökte henne för att få råd och andlig vägledning.

Det finns många fler berättelser om olika märkliga händelser som uppstod genom Saint Bridget, men jag stannar här. På Irland har man nu bestämt att från 2023 ska den 1 februari vara en officiell helgdag, Bank holiday, för att komma ihåg dem som har dött i Covid, inte minst de som arbetade i frontlinjen inom utsatta yrken och blev smittade och dog. Saint Bridget är skyddshelgon för utomäktenskapliga barn men även för många andra grupper, inte minst inom vården.

Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Omläsning: Det berättande barnet

För snart tio år sen skrev jag här på bloggen om Pia Thomsens bok Det berättande barnet. När jag nu läser om boken tycker jag lika mycket om den som då, om inte mer. Därför finner jag skäl att publicera mina reflexioner om boken på nytt.

Jag vill särskilt lyfta fram hur starkt Pia Thomsen betonar den direkta språkliga inputen, det vill säga att den vuxne vänder sig direkt till barnet och pratar. ”Fördelen med direkt input är att barnet använder ditt tonfall, dina repliker och reaktioner, din blicks riktning och ditt ansiktsuttryck som avstamp för sitt lärande. Barnet använder dig som spegel för att förstå och själv producera.”

Thomsen refererar också till undersökningar som visar att ”direkt input besitter så viktiga fysiska drag och samspelskarakteristiska att språksvaga barn inte lär sig språk från ljudband eller teve även om utsändningarna innehåller en massa språk.” Det är det fysiska mötet, samspelet, som ger möjlighet till samtal och fördjupning och språkligt lärande. Det är det muntligt berättande handlar om.

Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.

Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.

Thomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Thomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.

Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.

Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Thomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.

Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.

Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.

Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Thomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.

I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.

Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1

Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.

2 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Berättelser från Mallorca

Bakom Vibeke syns några av de miljontals mandelträd som blommar på bar kvist från mitten av januari

Mallorca tillhör en av mina favoritresmål där jag började arbeta som reseledare för 55 år sedan. Jag var där mest på sommarsäsongerna men arbetade även två vintrar där. För några år sedan åkte vi dit mellan 15 december och 15 januari och det var härligt att återvända dit just på vintern.

Mallorca är 3640 km2 stort vilket är något större än Gotland, 3183 km2.  Från slutet av 1950-talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott här, bland annat romarna och araberna, som lämnat efter sig ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön och araberna odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön, de kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229–1349, därefter har det varit spanskt.

En dag vandrade vi i fyra timmar bland olivträd, fikonträd, johannesbrödträd, stenekar, citronträd, apelsinträd och blommande mandelträd. Här och där under träden växte massor med gula blommor, citronblomman, vars stjälk är syrlig om man tuggar på den. Getter och får betade bland träden och då och då såg vi också svarta grisar med sina kultingar. De var fortfarande lyckligt omedvetna om att de en dag skulle bli “jamon serrano”. Jorden på Mallorca är rödaktig och på sina håll mycket stenig. Man har byggt stenmurar överallt, vilka man än idag lagar med gamla beprövade metoder, ett riktigt hantverk.

MANDELTRÄDEN: När mandelträden blommar är det ett tecken på att våren har kommit, i år blommar de ovanligt tidigt, till min stora glädje. Jag är så lycklig att ha fått uppleva det igen, för det var 55 år sedan som jag bodde här två vintrar i rad. När man flyger över Mallorca i slutet av januari och februari kan man tro att ön är täckt av snö. Det finns faktiskt miljontals mandelträd av ett 50-tal olika arter som blommar med vita eller ljust rosa blommor på bar kvist, vilket betyder att blommorna kommer före löven. Man skördar mandeln i september och precis som när man skördar oliverna i november/december brer man stora nät under träden och slår ner mandeln och oliverna med långa käppar. När man tagit till vara på mandeln används skalen som bränsle för att värma upp hus. Än idag finns det gårdar ute på landsbygden där husen värms upp av mandelskal. När jag kom hit de första gångerna var det fortfarande vanligt att när man kom hem i ett mallorkinskt hem på vintern, satt man kring ett runt bord. Under bordet fanns en speciell rund metallskål, som kallas  brassero, med glödande mandelskal. Runt skålen var det en bred ring av trä som man satte upp fötterna på. Bordet var täckt av en stor tung duk som man bredde över knäna och så blev man varm från midjan och neråt. För att värma kroppens övre del inmundigades en och annan stark dryck. Ett trevligt sätt att hålla värmen på! Det finns en fin saga som handlar om varför det finns så många mandelträd på Mallorca. Här kommer den:

Det var en gång för väldigt många år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte de sig med varandra och bosatte sig på ön som tillhörde den unge prinsens konungarike. Där levde de lyckliga med varandra med undantag för, att under en och samma period varje år var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar något alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdligt. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita? Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer av allt egentligen ville leva nära sin man. Prinsen skyndade iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommar på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka lika änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön. Efter en otroligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem. Träden såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari. Sedan fällde träden sina blomblad nästan samtidigt, varpå marken nedanför träden blev helt täckt av vita flingor. Mandelblommor. Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan överlycklig och älskade sin prins ännu mer. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och till slut hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden. Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.”

Ja nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön. Det var en av de berättelser som jag sedermera berättade för mina gäster när vi åkte på utflykt.

Olivträden förde romarna med sig till Mallorca när de landsteg på ön redan 123 år f. Kr.

OLIVTRÄDEN: Här på ön finns också många olivträd. Olivträden kan bli upp till 1000 år gamla, ibland äldre till och med. Redan när de är 5 år börjar de bära frukt. Ett fullvuxet olivträd kan ge mellan 70 och 100 kg oliver, som skördas i november och december. När jag var guide fick jag lära mig att man pressar oliverna fyra gånger, de två första gångerna blir det fantastisk fin olja som används inte minst i maten. Man kan också tillsätta olika aromer och använda oljan som massageolja eller som annan hudprodukt. Den tredje pressningen ger en sämre olja som man använder att fritera i. Den fjärde pressningen ger en olja som används som smörjmedel i maskiner. Jag har inte kollat om det verkligen är så, men vi sade så och ingen protesterade. När olivträdet blommar har den små vita blommor, men det finns inga nektar i blomman så den pollineras inte av insekter utan det är av vinden som pollineringen sker. Det finns många myter om hur olivträdet kom till. Från den grekiska mytologin finns det en vacker saga som lyder så här:

 “Guden Zeus oroas över alla de olika upplysningarna han får, som handlar om hur människorna utnyttjar varandra, hur de slutar att ta hand om varandra och hur egoismen sprider sig ut över jorden. Han beslutar sig därför att ge sig ner bland människorna och ta reda på om det är sant. Zeus klär ut sig till en fattig man, i trasiga kläder och utslitna skor. På huvudet har han en stråhatt som för länge sen har sett sina bästa dagar. Han börjar vandra runt. Han knackar på i husen, både de stora vackra husen, de lite mindre och även de små, för att be om mat och husrum. Men överallt möts han bara av ogästvänliga miner, hårda och hånfulla ord. Ibland slänger man igen dörren rakt i ansiktet på honom. Till slut är han benägen att ge upp. Men så till slut kommer han till en liten oansenlig stuga, som är omgiven av en trädgård där växterna frodas och trivs. När han lite tveksamt knackar på, öppnas dörren av en äldre kvinna. “Skulle det vara möjligt att få lite mat och husrum?”, frågar Zeus försynt. Kvinnan svarar “Inte har vi särskilt mycket att bjuda på, men det vi har, det delar vi gärna med oss av, både min man och jag”. Zeus bjuds att stiga in i den lilla stugan, att sitta ner vid deras bord och att äta av samma mat som kvinnan och mannen äter. De ordnar också husrum över natten.

Näst morgon avslöjar Zeus vem han verkligen är och han säger att han gärna vill ge dem en gåva, som tack för deras gästfrihet och undrar vad de önskar sig. Paret tittar på varandra och sen säger de att de redan har allt de behöver. “Men,” säger Zeus, “nog finns det väl alltid något, som ni skulle vilja ha?”.

“Jo”, säger mannen och kvinnan, nästan i mun på varandra, “en sak finns det faktiskt. Vi önskar att få leva tillsammans hela livet och att få dö tillsammans”. Det äldre paret fick flera fina år tillsammans och när tiden var inne, kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm och öm omfamning och tackade för livet, som de fått dela. Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem, förvandlas de till ett hopslingrat olivträd. Den seniga stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer efter generationer, som kommer efter dem.”

ÅSNEÄGGEN: Detta som jag nu ska berätta om hände för mycket längesedan här på ön. Men fast det är så längesedan så finns det än idag folk i byn La Puebla, som har hört talas om händelsen. Så här var det. Juan hette en man som kom från en by några km utanför Palma, som huvudstaden heter på Mallorca. Juan red på sin åsna och i klövjeväskorna, som hängde på åsnan, låg en gigantisk pumpa i vardera väskan.  Ja storleken på dessa pumpor hade ingen någon sett maken till. Juan hoppades att kunna sälja pumporna dyrt inne på marknaden. Rätt som det var så mötte Juan en man som också kom ridande på en åsna och även den åsnan hade klövjeväskor som var fyllda med träkol.  Mannen med träkolet hette Pepe och byn han kom ifrån hette La Puebla. Pepe var också på väg till marknaden i Palma. När Pepe såg de enorma pumporna i Juans klövjeväskor kunde han inte låta bli att fråga vad det var för någonting. Juan, som var känd som en riktig skojare i sin by, kunde inte motstå frestelsen att skämta lite med Pepe.

Men kära nån, sa Juan, ser du inte vad det är. Det är ju åsneägg. Va, sa Pepe och hans ögon blev stora som tefat. Jag har då aldrig hört på maken, lägger åsnor ägg? Kläcks de verkligen? Javisst, sa Juan, bara om de är färska, så gör de det.  Och när de kläcks så kommer det då små åsnor ut, frågade Pepe. Han ögon var fortfarande stora som tefat och nu blossade kinderna knallröda och munnen förblev halvöppen efter han ställt frågan. Ja, sa Juan, vad skulle annars kläckas från åsneägg? Humrar, eller?  Är det säkert att du inte luras, sa Pepe. Och varför skulle jag vilja göra det sa Juan. Ja men jag har väl aldrig hört på maken utbrast Pepe. Inte trodde jag väl att jag någonsin i mitt liv skulle få uppleva åsneägg. Skulle du kunna tänka dig att byta dina åsneägg mot mitt träkol. Kan jag väl, sa Juan.

Och så tog han ut de två enorma pumporna från sina klövjeväskor.  Pepe i sin tur tömde ut träkolet från sina väskor till Juans. Lyfte med stor möda upp pumporna och lade dem i sina väskor och red belåten hem till La Puebla, nöjd med sig själv att ha gjort en sådan fin affär. Juan hade också berättat att en förutsättning för att äggen skulle kläckas var att lägga dem i sängen, täcka över dem med filtar så att de skulle hålla värmen ordentligt. För att vara säker på att ingen skulle kunna komma åt äggen, vore det bäst att Pepe själv la sig i sängen. Åtta dygn skulle det ta och inte ett ord fick Pepe yttra under denna tid. Allt detta hade Pepe nogsamt memorerat så när han kom hem så skred han till handling. Hans fru hade gått iväg till byns brunn för att hämta vatten, så han selade av åsnan och ledde in den i stallet och gav den foder. Sen tog han de båda ”åsneäggen,” bar in dem i sängkammaren och la de försiktigt, försiktig i sängen. Han svepte om dem alla filtar han kunde finna och slutligen la han sig själv mellan äggen och drog täcket högt upp så bara nästippen och ögonen syntes fast besluten att kläcka två åsnor.

När Pepes fru kom hem såg hon att dörren var öppen och att åsnan stod i stallet och hade fått sitt foder. Men var har gubben min tagit vägen muttrade hon, och tidigt hemma är han också, han måste ha hittat någon som köpte träkolet snabbt. Nåja han är väl nere på tavernan och tar sig ett glas. Men tiden gick och efter ett par timmar gick hon in i sovrummet för att hämta något och där upptäckte hon Pepe mitt i den stora underliga högen i sängen, ja det hon såg av honom var en nästipp och ett par ögon.  Men vad har det tagit åt dig gubbe? Är du sjuk? Varför har du inte kallat på mig?

Men Pepe rörde inte en min.  Det enda han gjorde var att sätta ett finger över munnen och säga Schyss.

Du understår dig inte att säga schyss till mig skrek hans fru argt. Vad gör du egentligen i sängen så här dags på dan? Har du fått en böld i ryggen? Eller har du någon i sängen med dig? Men Pepe tog bara sitt finger över munnen och sa schyss. Nu var frun ursinnig och hon försökte slita upp sängkläderna för att se vad som fanns därunder. Men Pepe höll sina armar ovanpå filtarna för att skydda äggen och frun kom därför inte åt att titta. Hur mycket hon än försökte och hur mycket hon än skrek så satte han bara ett finger över munnen och sa schyss.

Nu blev hans fru bekymrad. Vad var det som egentligen hade hänt med hennes man. Han är ju en sådan ”redi karl” och så händer detta? Har han helt tappat förståndet? Hon rusade ut på bygatan för att berätta för grannarna. In kom alla grannkvinnorna och ställde sig runt sängen och ni kan ju själva förstå hur utsatt Pepe kände sig med kvinnornas blickar på sig. De ställde den ena frågan efter den andra men Pepe svarade inte. Han la bara fingret över munnen och sa schyss. De försökte gunga sängen från ena sidan till den andra för att det han höll om skulle ramla ur, men förgäves.

Då sa en av kvinnorna, det finns bara en sak att göra och det är att kalla hit doktorn.

Doktorn kom. Pepe vägrade svara på några frågor och vägrade bli undersökt, han lät doktorn ta pulsen endast.

 Ja sa doktorn och kliade sig i huvudet.  Det här var inte lätt minsann. Han har ingen feber men hans ögon ser inte normala ut. Så antingen är det mycket allvarligt, eller är det ingenting alls.

Skulle det kunna vara en sinnesförvirring, frågade en av kvinnorna.

Det skulle man kunna kalla det, sa doktorn.

Håller han på att bli galen, frågade Pepes fru.

Det är inte helt otänkbart, sa doktorn.

Då föreslog en av grannfruarna att man skulle skicka efter prästen för att ge Pepe sista smörjelsen. Så är det gjort ifall något oförutsett skulle hända.  Det tyckte doktorn var en bra idé och kvinnan gav sig iväg  till prästen med en sådan fart som om hon hade haft eld i baken. Prästen anlände, dukade fram det som behövdes inför den sista smörjelsen och börjad sedan sjunga. Stackars Pepe, nu var han verkligen orolig. Skulle det kunna gå så långt att han blev levande begravd? Det ville han ändå inte riskera.

Det finns många böcker som handlar om Mallorca. Denna har ett antal olika berättelser, från vilken jag översatt sagan om Åsneäggen

Han satte sig upp i sängen, djupt besviken att behöva lämna de dyrbara äggen åt sitt öde skrek han:

”Fan tar er allesammans, det är ert fel att åsneäggen aldrig kommer att kläckas.”

Sen hoppade han ur sängen och sprang iväg till åsnestallet och smällde igen dörren efter sig. Grannkvinnorna var inte sena att  lyfta på sängkläderna och där låg de två stora gigantiska pumporna i alla sin glans.

När man i byn förstod att Pepe hade försökt att kläcka dem i sängen i tron att de var åsneägg, då började man skratta.

Och det gjorde man både länge väl i den lilla byn La Puebla på Mallorca.

Denna skämtsaga har jag läst i boken Tales from Majorca.

Som kuriosa kan jag nämna att på mandarinkinesiska används ordet ”åsneägg” som en svordom. Det anspelar på att om man kommer från ett åsneägg då är man av oäkta börd. Men detta kände inte Juan till när han lurade stackars Pepe.

Text och foto:

Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Att berätta

De dödas julotta, en dikt av Wendela Hebbe

I förra årets sista blogginlägg önskade vi God Jul med en saga av Brita Greta Löfquist, tjänarinna hos Wendela Hebbe. Jag berättade lite kortfattat om Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist, fast anställd på Aftonbladet. Wendela Hebbe är intressant i egen person för den sagointresserade. Hon både översatte och skrev egna sagor och använde traditionella folksägner i sitt författarskap. 

En av hennes första publicerade alster i den här genren är en versifiering av sägnen om de dödas julotta. Den publicerades i antologin Ur Svenska skaldestycken för ungdom, 1845, som Hebbe själv redigerade. Det var en samling av svensk vitterhet för ”barnens bildning och glädje”. I en kortfattad inledning vänder sig Hebbe mot moraliska berättelser där avsikten förtar berättelsens ”friskhet och poetiska färg”. Men hon ifrågasatte inte barnläsningens uppfostrande funktion, men urvalet skulle spegla en ”sedlig skönhet” och en ”nordisk anda” som kunde ”väcka och underhålla den oskuldsfulla anda av menlös fröjd” vilket kännetecknar ett barn.

I samlingen finns dikter av klassiska svenska författare såsom Kjellgren, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg. Så Wendela Hebbe satte inte sitt ljus under skäppan. Urvalet inleds av folkvisor såsom Sven i Rosengård och Dufvans sång på liljeqvist. Hebbes egen dikt anknyter språkmässigt till dessa. 

Sagan om de dödas julotta.

”Jag tror det är morgon, se stjernorna tindra

Så bleka på fästet, och kyrkfönstren glindra,

Och grinden är öppen till gård och till gärde;

Så tyst är i huset: de gått sina färde

Och lemnat mig efter; snart ottan är slut,

Och jag kommer dit när de andra gå ut.

Det dagas ju redan!” så prestdottren tänkte

När månan på blommiga rutorna blänkte.

Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,

Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.

Så högblå log himlen; på strand och på ö

Gjöt månan sitt silfver bland drifvornas snö.

Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;

Så matt brinna ljusen, så dof susar sången,

Och hela den hvita församlade skara

Af skräck eller andakt förstenad tycks vara:

Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;

Men ingen förnimmer den sången ändå.

I choret stod presten, väl munnen han rörde,

Och böner han läste, fast ingen dem hörde,

Och skjortan, den hvita, helt konstigt var skuren

(En sådan väl aldrig der förr varit buren)!

De fotsida vecken så underligt gå,

Men kragen och messhaken voro ej på.

Och barnen der suto, (församlingens unga),

Med ljus-gröna kransar på hufvuden tunga,

Och blekfagra kinden mot handen de luta

Och undra när nattliga messan skall sluta;

De stråperlor plocka, allt en efter en,

Och strö dem på golfvet bland granriset se’n.

Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:

På bänkarnes rader satt vän och satt frände –

Men hvem målar fasan, som flickan nu kände,

När håliga ögat en hvar henne vände:

Den vännen re’n sofvit se’n natt och se’n år,

Och fränden begrafdes derute i går!

Och upp foro alla, som foglarna fara

När jägarens lod kilar in bland den skara.

Från pelarne ryckte de lansarna neder

Och stormade sedan i tätt slutna leder,

Med fladdrande rustning, på korsgången fram,

Der störerskan flydde bland krusflor och damm.

Allt närmre och närmre sig liktåget svingar,

Re’n dödsengeln klappar de snöhvita vingar;

Då ser hon sin gudmor vid kronljusens flamma,

Knäpp kappan af halsen” hon hör i detsamma,

Och kornet, det sista, i timglaset rann,

Och tolfslaget dånade – synen försvann.

När julnatten lång gått omsider till ända,

Och morgon var inne och ljusena tända,

Och klockornas samljud de lefvande väckte,

På snötäcket hvita, som grafvarna täckte,

Små tuslitna stycken af kappan man såg,

Och Prestdottren sanslös på kyrktröskeln låg.

I kommande inlägg berättar jag mer om Wendela Hebbes författarskap.

Ill: Boel Werner, ur Per Gustavsson: Spöken.LL-förlaget, 1998. I den återberättade varianten är det en gammal gumma som kommer för tidigt till julottan. Men det är också vanligt att det är en ung flicka, som i Hebbes dikt.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

God Jul

Vi önskar alla läsare av bloggen en riktigt god jul, med denna julsägen om Trollet och bondens julgröt. Den är efter Britta Greta Löfquist. Nedan kan du läsa mer om henne.

Här kan du lyssna på berättelsen:https://sagobygden.se/sv/berattarskatten/trollet-och-bondens-julgrot/

Brita Greta Löfquist – en sagoberätterska från norra Småland

Under första hälften av 1800-talet vaknade intresset i många europeiska länder för folksagor och folksägner. I Sverige påverkades den unge Gunnar Olof Hyltén-Cavallius av tidens romantiska strömningar som i saga, sägen och visa såg återspeglingar av en storartad poetisk diktning som gav en bild av folksjälen och Sveriges ärorika förflutna. Hyltén-Cavallius var prästson och född i Vislanda 1818. Redan i ungdomsåren genomkorsade han sin hembygd i södra Småland för att rädda vad som kunde räddas av denna folkdikt. I sina memoarer utbrister han: ”O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande av kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var!”

I sitt insamlingsarbete som med åren blev allt mer systematiskt fick han hjälp av fadern, prosten Carl Fredrik Cavallius i Vislanda. Denne förmedlade sagor från berättare i trakten. Själv besökte Hyltén-Cavallius bondkvarteren i Stockholm där bönder från landsorten samlades. Han utfrågade tjänstefolket i de familjer han umgicks. På det sättet kom han i kontakt med pigan Britta Greta Löfquist. Hon var tjänarinna hos Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist.

Britta Greta var född i Hakarps socken 1824 och var dotter till faktorismeden Lars Löfquist och hans hustru Anna Greta Ruberg i Huskvarna. Som ung flickan anställdes hon i Jönköping av Wendela Hebbe. När Wendela Hebbe 1841 övergavs av sin man flyttade hon med sina tre små flickor till Stockholm. Britta Greta följde med. Wendela Hebbe blev fast anställd på Aftonbladet. På kvällarna höll hon salong i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han ”de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Britta Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Teckla, de två äldre flickorna, strumpor, Britta Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.”(Signe Hebbes minnen, samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna av Hildur Dixelius-Brettner, Stockholm 1919)

Hyltén-Cavallius insamlingsflit resulterade i utgivande av vårt lands första samling av svenska folksagor Svenska folksagor och äfventyr (1844-49). Det är den klassiska svenska sagoboken. Av de 40 sagor som återges i sin helhet är hälften småländska. Tre av dessa anges från Norra Småland och de är med all säkerhet upptecknade av Hyltén-Cavallius efter Britta Greta. Den fagra vallpigan är en variant av sagan om de två styvsystrarna, den ena god, den andra elak. Ur den enas mun kommer guldringar, ur den andras grodor. Råttan är också välkänd. Den yngste brodern får en råtta till fästmö, blir förtvivlad men allt slutar lyckligt när råttan visar sig vara en förtrollad prinsessa. Den lilla guldskon är en Askungevariant.

1844 erhöll Hyltén-Cavallius en rad berättelser från Britta Greta. De publicerads först 1939 i den vetenskapliga utgåvan av Svenska sagor och sägner. Del 3, Sagor från Småland. Här återfinns både sagor och sägner, både ovanligare sagor och högst personliga varianter av välkända sagor. Trollet och bondens julgröt är hämtad från denna utgåva.

På Sagomuseet i Ljungby visar vi just nu fem målningar av Kjell Sundberg som utgår från Britta Gretas sagor.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Naturlagen

Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.

Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.

I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.

Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”

Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.

Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi: 

Så länge vi har vatten, där fisken lever

Så länge vi har land, där renen betar och vandrar

Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig

har vi tröst på denna jord

Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.

Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.

Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.

Foto: Severus Tenenbaum. Från förlagets hemsida.

Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

En vit liten sko

Kvällen den första juli i år, det är varmt, nästan klibbigt. Sommar i Sagobygd och jag står uppe på Galgbacken i Hamneda. Med mej är Marina Sundström. Vi ska berätta, vi har förberett oss nogsamt. Jag inleder med historien om den hjärtnupne bödeln Börje, han som grät varje gång han skulle avrätta någon. Sen blir det Marinas tur och jag sätter mej på en sten. Ser ut över platsen, märkena efter galgen som ännu är synliga, det här är ändå ett rätt förfärligt ställe.

Och det kommer för mej – går inte att hindra – första gången jag kom hit upp. Minnesbilderna tränger sej på, vill fram…. men oj, det är visst min tur att berätta. Jag hade egentligen tänkt ut en annan historia, en helt annan. Men jag måste berätta om den kvällen för länge sen, det får bara bli så:

********

Lika varmt, lika tryckande den gången. Jag var ganska ny i trakten. Hade mycket att stå i, två små barn, en hel gård att ta hand om. Hö som skulle bärgas. Ogräs måste hackas. Solen var så het den sommaren. Min man bonden kröp i grönsaksraderna, barnen tultade runt. Vi kom sällan iväg nånstans. Men en dag sa mannen: – Ska vi inte åka en tur ikväll? Vi kan ta ett dopp och så finns det något du borde få se, bara ett par mil härifrån.

Det var långt lidet på dagen men fortfarande hett. Vi lastade in barnen och körde iväg. Österut längs slingrande grusvägar, först till Torpa, sen Nöttja och så till en kyrkby som hette Hamneda.

– Det finns en gammal avrättningsplats här, sa min man. Jo, på riktigt. En galgbacke, den var i bruk fram till 1693.

Platsen låg lite vid sidan av själva Hamneda by. Vi tog av åt höger, en liten smal väg, kom förbi ett gammalt nedlagt gästgiveri, så reste sig en kulle på höger sida.  – Detta var centralorten i Sunnerbo härad för länge sedan, sa min man. Här fanns tingsplats, här fanns…..

Jag hörde inte på. Jag blickade upp mot kullen. Den såg ut som en högst vanlig skogsbacke, buskar och träd, lite sten här och där, högt gräs, blåbärsris. Avrättningsplats? Det här?

Solen var på väg ner. Himlen över oss violblå. Det var fortfarande kvalmigt. En galgbacke. Död, våld och vånda. Jag förnam det så starkt. Inte särskilt pigg på att gå upp på den där kullen, men min man sa att nu har vi kört hela vägen, nu ska vi väl. Så vi klev ur bilen. Tog varsitt barn och började trampa stigen uppför.

Väl däruppe satt vi ner och tittade ut. Vacker utsikt, kvällen så stilla och mjuk, knappast ett ljud. Men just då hörde jag något. Först helt svagt, bara som ett avlägset brus eller sorl. Det gick en stund, jag lyssnade igen. Det var där, starkare nu. Människoröster. Fotsteg. En häst som gnäggade. Metall som klingade.

Jag hade läst någonstans (var?) att en enda natt om året kommer en galgbacke till liv. Bara för en natt och alltid i juli. Då vaknar alla som avrättats upp, vacklar omkring, en har inget huvud, en annan har snaran kvar om halsen, blå i ansiktet och tungan hänger ut….. Ljuden blev tydligare. Klampet av stövlar, rytande befallningar, svordomar. Klagoskrin, gråt och skrän. Jag tog min man i armen. – Hör du inte? Alla rösterna! Det här är en ond plats sa jag, jag vill hem.

Men han hörde ingenting. Skakade på huvudet, är du inte riktigt klok? Det enda som hörs är väl fågelsången. Kanske ett flygplan du hör, nån bil som kör där nere? Eller är det åska långt borta?

Men dessa skrik, detta larm skrämde vettet ur mej. Måste härifrån! ropade jag. Mannen blev sur. Vi tog varsitt barn och började i rask takt kliva neråt. Jag först, halvspringande med en unge på ryggen. Utan ett ord startade min man bilen, så körde vi hela vägen hem.

Först hemma upptäckte vi att minstingens ena sko saknades. Trist, för det var en riktigt fin sko. Vit och av äkta läder, hans mormor hade köpt den till honom. – Vi måste ha tappat den därborta, sa jag. Jag får åka tillbaka och leta.

Men det tog flera dagar, det var alltför rysansvärt, jag drog på det, kom inte iväg förrän efter en vecka. Jag parkerade på samma plats, lämnade bilen, prövade några steg uppför kullen. Stannade, lyssnade noga. Ingenting hördes. Inga skrik, inga klampande fötter eller klang av metall. Allt verkade normalt. Och bara halvvägs upp fick jag faktiskt syn på minstingens vita sko. Den hängde på en gren i en björk, för högt för att jag skulle kunna nå. Men det var ett ungt träd, stammen var vek och gick att böja. Ställde mej på tå, fick tag i en gren, tvingade trädet neråt, neråt, och där! Där fick jag den.

Men i samma ögonblick som mina fingrar slöt sej om skon fick jag en våldsam örfil. En riktig lusing! Jag föll omkull, rullade ett par varv, kasade på rumpan en bit, kom på fötter och sprang men höll hela tiden stadigt tag om skon. In i bilen, startade och körde därifrån, jag skalv, svetten rann men jag kom hem.

– Det var väl bra då, sa min man. Att du hittade skon. Han såg upp från sin tidning, vände blad och fortsatte läsa.

*****

Så slutar min berättelse. Åhörarna är tysta. Att dom varit med mej, levt sej in i historien är tydligt. Några ser tagna ut andra ler lite skeptiskt. När vi är på väg ner frågar en av dem: Hände det där verkligen på riktigt?

Vad ska jag svara? Kanske var det den veka björkstammen. Om trädet for upp igen, om det dängde till mej så jag drattade omkull? Men ljuden då, alla ljuden jag hörde så glasklart. Var det hettan under dagen, allt nattvaket (småbarnen), nickade jag kanske till där på stenen, någon minuts mikrosömn, och så….

Efter alla dessa år vet jag inte vad som hände. Bara att jag blev rädd på allvar.

De små vita skorna har jag behållit som minne.

       Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Jag skulle aldrig glömma

Här publicerar vi den tredje berättelsen ur Börje Lindströms bok Under södra Lapplands höga himmel

Jag skulle aldrig glömma
min mors stora högtidsdag.

Det var på lyxtelegrammens tid,
de som bars ut av Elsa Lidberg och hennes syster.

Det var svenska flaggan gul och blå,
Prins Eugens ensamma hus
och de djupröda, daggfriska rosorna.

Men från mors bror i Stockholm
kom bara ett grått telegram
med det enda ordet Gratulerar
skrivet direkt på papperet med blyertspenna.

Det grå papperet gick runt bordet
som flaggan och huset och rosorna gjort
och blommorna det passerade
tappade sin färg
som ansiktena på åskådarna
till en bilolycka
och sockerdrickans bubblor
försvann i mitt glas.

Och alla visste vi
att hans flagga, hans ensamma hus
och hans rosor
och allt det fina som skulle ha sagts
hade gått till brännvin.

Men några dagar senare
klistrade mor ändå in hans enda ord
i minnesboken.

Fast aldrig att hon tittade
just på den sidan.

[Ann Kristin Gebart]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Den natten Erik Olsson dog

Igår skrev jag om Börje Lindströms nya bok. Här kommer ännu en dikt från den.

Den natten Erik Olsson dog
hängde hans flanellskjorta ute på klädlinan
stelfrusen i mörkret.

På morgonen mjuknade den
och höjde i en vindstöt sin högra ärm till hälsning
när ambulansen lämnade gården.

Sedan försvann den i blidvädret
som kom strax därpå
och började därefter spöka över hela byn.

Än var den vid Sörvägen,
än vid affären,
och Gustav Jäger sa att han sett den
ute på Innehavsmyra.

En molnig morgon, en dag i juli,
låg den plötsligt urblekt och tunn utanför min farstubro
och jag tog den i famnen
och sydde dit en knapp som saknades.

Då började solen lysa
och lyste från en molnfri himmel
dag och natt hela juli ut.

                                                          [Alfhild Filipsson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Under södra Lapplands höga himmel

Tycker du om att vandra omkring på kyrkogårdar, titta på gravstenar och försöka göra dig en bild av människorna bakom texten? Läsa årtalen, begrunda korta och långa levnadslopp. Betrakta de eventuella symbolerna förutom korsen (fåglar, sädesax, träd). Upptäcka små stenar med inskriptioner som visar att ett litet barn bara fick en kort tid här på jorden. Se gravar med stora stenar där någon betydelsefull person begravts. Ibland finns en titel framför namnen, som kan ge en vidare bild, ibland står det kort och gott Familjegrav och ett namn.
Det är längesedan jag flyttade från min barndoms by, men med jämna mellanrum återvänder jag för att se till mina anhörigas gravar. Byn är sig i stort sett lik, där finns fortfarande många som jag känner och som hejar på mig när jag gör mig ärende i affären. Men faktum är att det är på kyrkogården jag nu hittar de flesta av mina bekanta. Att se deras namn förflyttar mig tillbaka till min egen barn- och ungdomstid, väcker minnen av berättelser om forna bekanta och profiler i församlingen.

Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland  (Heidruns förlag, 2020) är en samling berättelser i diktform, där de döda på kyrkogården, födda mellan 1800-talets slut och milennieskiftet,  får berätta om sina liv.  Boken fick ett flertal utmärkelser; nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris 2021 och Norrlands Lyrikpris samma år. Lindström tilldelades även Kallebergerstipendiet 2020 av Svenska Akademien. Se gärna Per Gustavssons blogginlägg om den (sök i rutan på Kyrkogården Lappland).
 
2022 kom på samma förlag Under södra Lapplands himmel, vilken anknyter till den förra och är uppbyggd på samma sätt. Den innehåller 81 korta berättelser, ibland på bara några rader, ibland på en eller två sidor.

Människorna må vara döda, men de tecknar berättelser ur sina liv som sjuder av dofter, syn- och hörselintryck, av känslor. De berättar om glädjeämnen och mödor, om den grå vardagen och om drömmar, tillkortakommanden, sorger och besvikelser. Och fastän det är tydligt att de talar från en tid som sedan länge är svunnen, så finns det alltid korn av igenkänning i hur vi människor i nutid har det.
81 röster. Det är Knut Svensson, båtbyggare, snickare, frisör och slöjdlärare. Då måste man vara ”nogat”, han sysslade ju med skapelsen.
Det är växeltelefonisten Elsa Lidberg, hon tjuvlyssnade aldrig ”men Birger Olsson hade fler kvinnor än han kunde hålla reda på”.
Det är den gråa Anna-Greta Näslund, som hade en lägda som blommade så att man talade om den med beundran, den blommar än idag.
Det är Hans Israelsson, som aldrig brydde sig om faran. Han klarade sig i flottningen på forsen, han undkom träden när han arbetade i timmerskogen fast han fällde vårdslöst, han sprang upp på berget när det åskade och skrattade i blixtarnas ljungande sken.  Men en dag i maj halkade han på en isfläck utanför vedboden och dog.

Livet kunde vara hårt att leva, nog undrade de ofta över meningen med det hela, men som Jeanette Berglund uttryckte det:

De som längtade efter döden
hade aldrig suttit vid Lillsiksjön
med nykokt kaffe
och en grillad falukorvskiva
på en pinne.

Nog var livet värt att leva
medan det fanns
och kaffet värt att dricka
medan det fanns.

Börje Lindström har varit generös och erbjudit oss att publicera tre av dikterna i sin helhet. Här följer den första, två till kommer framöver.

Att man skull dö
det stod ju klart redan
från början
det var ju inget att
fundera på
och att man gift sig
med fel käring
det var ju heller ingen
världsgåta.

Men att våra pojkar
skull förlora
mot Bäsksele IF
som hade en jubelidiot
till lagkapten
och en center som
var låghalt,

det var ingenting
man precis

kunde ta
med jämnmod.

[Sven Persson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta