Den röda stugan

Vi har alla en relation till den röda stugan med de vita knutar, men varför är det så? Jag hade själv inte funderat över hur det kom sig att mitt eget föräldrahem fyller mig med sådan stolthet och nostalgi förrän jag lyssnade till Anna Blomsters föreläsning om Den röda lilla stugan.

DSC_0008

Anna Blomster tar oss med in i den röda stugan värld. Foto Agneta Json Granemalm.

Den 5 februari fylldes Sagomuseet av nyfikna lyssnare som kommit för att lyssna till Anna Blomster, berättarantikvarie på Sagobygden. 2016 blev hennes avhandling “In a Red Little Cottage: Icons of Identity and Nation in Sweden”, skriven vid University of California, Los Angeles, färdig. För den som vill läsa avhandlingen i sin helhet går den att återfinna här .

Anna tog under föreläsningen oss med på en resa från de första röda tegelslotten till hur den röda stugan blev en nationalsymbol. Det blev tvära kast mellan populärkultur, byggnadshistoria samt en och annan passning till Annas egen uppväxt i en röd stuga. För mig som föddes på 1990 talet var vissa referenser mer fjärran än andra, döm av min förvåning när nästan hela lyssnarskaran stämde upp till allsång när sången ”Solen lyser även på liten stuga” kom på tal!

 

 

Något som berörde mig är hur den röda stugan blev symbol för hur fattigsverige skulle resa sig ur år av missväxt, massemigration och undermåliga bostäder. Anna berättar att även om få faktiskt växte upp i röda små stugor så var det den idyllen som alla skolelever fick inpräntad, det svenska hemmet skulle eftersträva gamla tiders ideal – hur fiktivt dess ursprung än må vara. Kommande generationer skulle nu få en nationskänsla baserad på det svenska hemmet, för det var ju bristen på nationskänsla som drivit så många till emigration resonerade man! Speciella bidrag gavs till medborgare som kunde tänka sig bygga dessa stugor i utkanten av städer och ute på landsbygden. Tidningar och skolböcker fylldes med bilder av röda stugor med den svenska flaggan vajandes utanför.

DSC_0013

Den röda stugan nyttjades, och nyttjas, flitigt i marknadsföring. Foto Agneta Json Granemalm.

Jag växte upp i torpet Smedstugan, en röd stuga som mina föräldrar flitigt byggt ut allt eftersom åren gått. Huset byggdes någon gång under 1800 talet och låg i Kronobäck utanför Mönsterås. 1901 flyttades huset på rullar till sin nuvarande plats i grannsocken Stubbemåla. Huset var från början gult men på 30 talet skulle en ny fasad till och jo men visst, huset blev nu rött!

Min mamma köpte Smedstugan 1982 på auktion för 124 000kr. Huset var då i behov av renovering, den tidigare ägaren hade dessutom slitit ut alla kakelugnar utom den i vardagsrummet! Så min barndom färgades av raggsockor, renoveringar och vikten av att sätta igång elden så fort man kom hem från skolan – jo jag är född på 1990 talet, lovar!

När man skulle uppdatera fastighetsbeteckningarna ville man byta namn på huset, men mamma stod på sig och fortfarande idag är beteckningen Smedstugan 1:1. Namnet ska komma sig av att det bodde en smed på andra sidan gatan en gång i tiden.

Smedstugan

Torpet Smedstugan, Stubbemåla/Gröndal, Mönsterås.

52546701_2508400185898649_1525700330614947840_n

Smedstugan nutid – med alla tillbyggen samt numera gula knutar.

Efter Annas föreläsningen så fick jag ju inse att min känsla av nostalgi inför den röda stugan till största del beror på ett enormt propagandaarbete som började vid förra sekelskiftet. Det verkar dessutom som att man lyckades med det man företog sig, idag används den röda stugan fortfarande som symbol och ibland slagträ i både politik och media. Den röda stugan är en exportvara, något alla svenskar ska känna sig stolta över vilken landsände de än må bo i. Men jag fortsätter leva på hoppet, allt kulturarv är ju ett resultat av tidigare generationers val och beslut. Så jag håller fast vid min dröm om att en dag äga en egen röd liten stuga.

Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

”Jag är döden”

Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.


Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.

Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Vad hände, egentligen?

Följande anteckning finns på en gulnad lapp i Dannäs hembygdsförenings arkiv.

1895, hbför

”Nedanstående hände en söndagskväll på hösten 1895.
Vi var en del ungdomar samlade i en granngård hos tvenne ungkarlar som vi ofta brukade besöka. Den yngre av dem var musikalisk och hade derför köpt sig en orgel vilket var mycket ovanligt på den tiden att allmogen köpte musikinstrument med undantag av bäljaspelet.
Allt nog, när vi varit samlade en stund, ville vi höra sång och musik, vilket även blev fullföljt. Den unge musikanten satt vid orgeln och spelade och tre unga damer stod omkring honom och sjöng, medan vi som voro åhörare satt å skilda platser i rummet då plötsligt ett fönster i rummet slogs in och glasbitar föll ned på golvet vid våra fötter. Givetvis tystnade musiken och sången, och samtliga rusade ut för att söka få fatt på nidingen. Under det att vi undersökte den närmaste terrängen hade damerna lugnat ner sig så att de ämnade att uppsamla glasbitarna å golvet, då varseblev de att fönstret var helt och några glasbitar fanns ej på golvet, varför vi genast blev inkallade och till vår stora förundran endast konstaterade fakta.
Tidigare under året hade ungkarlarnas mor dött, om något samband dermed var att ifrågasätta?
Som brukligt var på den tiden att det bildades bolag som inlöste ett nyhetsorgan tillsammans och läste i tur och ordning, blev jag ofta skickad till nämnda ställe med tidningen på kvällarna. Då hörde jag på övre våningen fotsteg, som om någon gått der med träskor, lika som den avlidna gjort i livstiden.”

Om någon tvivlar på sanningen av denna berättelse, kan den bestyrkas av tvenne 80-åriga fruar som voro närvarande vid omskrivna tillfälle.

Ordagrant och stavningsenligt återgivet av Saga Alexanderson

3 kommentarer

Under Att berätta

En berättarpedagog funderar

I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.

Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen,  samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.

Hur ska jag då förhålla mig till detta idag?  Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?

Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade?  Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.

Mikael Thomasson
Berättarpedagog
Sagobygden

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Äta utomhus

Helena Heyman är muntlig berättare, men tycker också om att formulera sina iakttagelser skriftligt. Här på bloggen har hon tidigare skrivit om sin passion för fåglar.

Jag satt i trädgårdsstolen med min frukost och iakttog fåglarna, några fortfarande i blek ungfågelsdräkt.

Nattens busväder hade dragit förbi. Morgonen var vindstilla, med en ny frisk kyla och brinnande lönnar. Mesarnas läten hade en vassare ton. Det hade blivit höst. Talgbollarna i vresrosbusken lockade ovanligt många talgoxar. 

Så small det till! Pang! Som skjutna ur en kanon for talgoxarna skrikande upp från vresrosbusken. Alla, utom en, den långsammaste.

Under busken på marken satt sparvhöken, med sitt byte i klorna i ett järngrepp. Den verkade överraskad av att jag satt så nära. Varför flyger inte sparvhöken iväg, tänkte jag. 

Den stirrade på mig med sina ”arga” ögon och jag stirrade tillbaks, fascinerad av den vackra rosttonade fjäderdräkten med längsstreckat bröst och tvärbandad buk, en ung hanne. 

Så visade sig min katt i terrassdörren. Med blicken fixerad på sparvhöken fortsatte den ut på gräsmattan. Högst två meter mellan katt och hök och katten hejdade sig. Som paralyserade stod de båda som förstenade och stirrade på varandra. Det var bara den stackars talgoxen som rörde sig och kämpade för att komma loss ur hökklorna.

Jag höll andan. Vem skulle nu bli mat åt vem? 

Men, så äntligen vaknade höken till, skakade på sig, lyfte och flög iväg. Och med talgoxen dinglandes i ena foten försvann den in i skogen.

Jag begrundade vad jag blivit vittne till och gick efter en stund in för att fylla på  muggen med te till min ostsmörgås. Jag hade denna morgonen kostat på mig en extra tjock skiva dyr västerbottenost. 

Med påfylld temugg, ett steg från terrassdörren, hörde jag ett swisch och såg hur de långa gladvingarna svepte förbi över trädgårdsbordet. I klorna hade gladan min tjocka, dyra ostbit. Och enbart ostbiten! Brödet under var helt orört!

Jag la på en ny ostbit och åt upp smörgåsen!

Jag kunde inte annat än beundra gladans skicklighet och förfinade jaktmetod. Gladan, som alltså håller revir här där vi bor och som blivit alltmer orädd för oss i familjen. Om vi har gäster håller den sig undan!

På självaste midsommarafton, under ett obevakat ögonblick, försåg sig gladan från den uppdukade utomhusbuffén. Blixtsnabbt, störtdök den mot bordet och innan vi ens hann blinka, plockade den, synnerligen elegant till sig en matjessillbit. Utan att spilla en droppe på duken! Vi var tacksamma över att vi fick behålla laxen.  

Vill ni alltså dela livet med fåglarna, ät ute!

Helena Heyman, oktober 2018

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Gångarter

När jag återvände till min uppväxtstad Sundsvall efter 30 år, gick jag uppför trätrapporna och längs stigen till Norra stadsbergets topp. Då upplevde jag något märkligt. Det var som om jag hade gått vägen alldeles nyligen. Jag kände igen stenarna på stigen och satte ner mina fötter på samma ställen, som mina betydligt mindre pojkfötter för så många år sen funnit fäste. Jag och stigen var ett.

Det här minnet aktualiserades när jag läste boken Gångarter och gångstilar av etnologen Susanne Österlund-Pötzsch. Den handlar just om rörelse, plats och minnen. Boken bygger förutom på litteratur, på egna gångupplevelser, intervjuer av och informella samtal med människor om deras gående. För man kan gå på många olika sätt och med olika avsikter. Författaren lyfter fram hur olika förhållningssättet är om man till exempel går till arbetet, går och shoppar i affärer, vandrar i motionssyfte eller pilgrimsvandrar.

Alla har vi ett förhållande till att gå och det gör boken intressant. Österlund-Pötzsch understryker att förflyttningen ursprungligen och i många tusen år alltid inneburit gående. Alternativet att förflytta sig på ett annat sätt, rida eller åka vagn, har varit attraktivt och kopplats samman med status och rikedom. I ett kortfattat inledningskapitel om gåendets historia berör författaren medeltidens pilgrimsvandringar, de väletablerades bildningsresor som tog fart kring 1700, adelns promenader i slottsträdgårdar och borgerlighetens i de anlagda parkerna i och kring städerna. I och med romantiken blev längtan till naturen och vandringar ett centralt begrepp. Trottoarer och gatubelysning i de moderna städerna främjade gåendet. Kring 1900 tog friluftslivet och vandringsturismen fart och så småningom blev vardagsmotion något som värderades högt i de skandinaviska länderna.

Författaren fördjupar sig i olika aspekter på gåendet och frågar sig om det finns något särskilt nordiskt gående, hur det vardagliga gåendet ser ut och vad det rituell gåendet såsom marscher, demonstrationer, utklädningsupptåg, undvikandet av A-brunnar, har för betydelse i människors liv. Den folkloristiskt intresserade hittar ett särskilt kapitel om gåendets centrala roll i insamlandet av sagor och sägner, särskilt i svenskbygderna i Finland.

För mig var bokens stora värde att den väckte både gångminnen och fick mig att reflektera över mitt förhållande till gåendet. Jag minns söndagens familjepromenader, ofta till ett av stadsbergen. Vid något sällsynt tillfälle kunde vi istället för medhavd matsäck få en läsk och en kaka på bergets servering. Helst av allt ville jag ha de halvmåneformade kakorna med skär glasyr som bara fanns på Norra stadsberget. Så småningom blev det populärt med tipspromenader. Uppenbarligen behövdes det redan för 50 år sen knep för att få folk att motionera. Men roligt var det, och inte minst på måndagsmorgon, då det stod i tidningen om vi hade vunnit något pris.

För mig har gåendet alltid varit förknippat med hemkänsla. Österlund-Pötzsch skriver just om hur upprepade promenader är ett sätt att få förankring på en plats. När vi går upplever vi landskapet med många olika sinnen. Det långsamma sättet att förflytta sig gör att vi lägger märke till små små saker. Genom rörelsen lagrar sig platsen i vårt minne. Platsen blir vår egen. När jag för 15 år sen flyttade till Bjärnum vandrade vi mycket i de närmaste omgivningarna just för att få en hemkänsla. Det var utifrån samma bärande tanke jag skrev min bok Göingesägner. Nu utsträcktes våra vandringar till fler socknar och med hjälp av sägnerna fick jag syn på de historiska skikt i landskapet som inte längre omedelbart var synliga: hur människor långt före mig levt och tänkt och trott just där jag lever mitt liv nu. 

De senaste åren har jag rest och vandrat i hela Skåne för att skriva en bok om sägenomspunna platser i hela landskapet. De platser som jag minns sämst är de, som det har gått att ta sig ända fram till med bil. De som satt störst spår i mitt minne och påverkat mig mest är de platser som jag har vandrat till, de som varit svårtillgängliga och de som tagit lång tid att leta rätt på. Själva rörelsen och den fysiska aktiviteten gör att jag minns. Jag har klättrat upp på jättestenar, gått genom kluvna stenar, mödosamt tagit mig upp för branta backar, trängt fram genom snårskog, vandrat milslångt för att nå en avlägsen förkastning.

Tanken att vi minns bättre och upplever omgivningen och landskapets historiska skikt intensivt när vi kommer nära ligger också bakom skyltningen av sägenplatser i Sagobygden. Minnesmärken och monument har alltid varit ett sätt att stärka makten och befästa den dominerande historien. Så skyltning av sevärdheter är inget nytt. Det som är nytt är att det är de breda folklagrens historia som lyfts fram och särskilt den som inte är så lätt att ta på, människors föreställningsvärld så som den kommer fram i berättelser. Målet är att underlätta för besökaren att vandra i flera tidsplan samtidigt, både det egna nuet med kvittrande fåglar och svamp att plocka, som i historiens med vallgång i skogen, ond bråd död, men också kärlek och mod. Är det en trakt man besökt tidigare, kanske rentav barndomens landskap, bildar dessa minnen ytterligare ett särskilt tidsskikt. Så som min barndoms vandring upp på Norra stadsberget i Sundsvall fanns närvarande då jag decennier senare gick samma väg.

Per Gustavsson

Susanne Österlund-Pötzsch: Gångarter och gångstilar. Rum, rytm och rörelse till fots. Göteborg 2018. Makadams förlag. 

2 kommentarer

Under Litteratur