Anna Lilljequist har läst Bengt af Klintbergs Trolldom, mord och mirakel

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskbrev

Vi har tidigare skrivit på bloggen om seden att rita påskbrev och kasta in dem i husen, för att sedan snabbt försvinna. Avsändarens syfte var att skoja eller driva med adressaten, men brevet kunde också utgöra en liten kärleksförklaring. Om du söker på påskbrev i bloggens sökruta, hittar du mer fakta om traditionen och bilder på många påskbrev.

Här publicerar vi några till värmländska påskbrev från början av 1900-talet. 

Jag med på färden också skall, men först jag ätit så det small 
i skål och tallrik, fat, och nu så är jag riktigt lat.
Prins Tjockrulta.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås. Daterat 1908.


Adresserat till: Det ovanligt stora trollet prinsessan Fröken Ingeborg Björn på Blåkulla, Hagfors.
Till Hagfors kom jag att mig irra, i vandringen på lifvets stig.
De sköna där jag vill förvirra, och gör en början nu med – dig!
Vill du till Blåkulla fara, i mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du, där vi äro i ett nu.
Adresserat till: Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.


Tre söta småbarn foro ut på vift, o alla va´ de glada för ingen va gift.
Glad Påsk önskas lilla Lussi.

Mer om påskbrev kan du läsa i Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Om tiden och vattnet – en ny bok

Mina barnbarn är födda omkring 2010. De får i sin tur kanske barnbarn kring 2080. 2170 kommer dessa att vara 90 år. Mina barnbarn kommer alltså att ha mött och älskat en människa som fortfarande lever 2170. Dessutom har de träffat mig som snart är 70 år. Det innebär att tiden de binder samman är omkring 250 år.

Det här sättet att betrakta tiden har jag lärt mig efter att ha läst den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (Norstedts 2021). Boken är en skildring av den pågående miljöförstöringen och klimatförändringen som koldioxidutsläppen vållar.

Att det pågår en klimatförändring med stigande genomsnittstemperatur och smältande is har vi känt till i decennier. Vi är välinformerade, ändå har väldigt lite hänt, trots alla världsomfattande miljökonferenser. Pandemin har under ett års tid förändrat vår livssituation och gett oss möjligheter att reflektera över åt vilket håll världen är på väg. Men istället för att ställa om produktionen i miljövänlig riktning, strypa överkonsumtionen och minska resandet, diskuteras det mer hur ekonomins hjul ska snurra igen och när vi ska kunna flyga utomlands för nöjes skull.

Varför händer det så lite?  

Magnasons svar är att vi fortfarande tror att klimatkatastrofen ligger långt bort. Det är många år till 2050. Det rör inte riktigt oss!

Miljöböcker om vår hotande framtid finns det många. Men det Magnason lyckas med är att få läsaren att känna och verkligen inse att 30 år eller 50 år är mycket snart. Och till och med 150. Då finns det som sagt fortfarande människor, som minns släktingar som har levt nu.

Det är just detta som motiverar att jag skriver om boken på en blog som behandlar berättandet. Visst serverar författaren alla de siffror på klimatförändringen vi känner igen. Men han målar framförallt upp en levande bild av miljöhotet genom att binda ihop dåtid, nutid och framtid. Det gör han genom att delge oss livsberättelser, berättelser om författarens släktingar. Om mormor och morfar som färdas över Islands jöklar, som nu smälter. Om morbrodern som hade som livsuppgift att rädda utrotningshotade krokodilarter. Själv möter författaren Dalai Lama, både hemma på Island och borta i Dharmsala.

Men är det så långt mellan hemma och borta? Magnason finner likheter mellan isländska och indiska myter. Han drar paralleller mellan Audhumla, som enligt Snorres Edda var upphov till världen och slickade fram människan, och hinduismens heliga ko Kamadhenu, rikedomens ko. Kamadhenu hör ihop med Himalaya. Fyra floder av mjölk rann ur Audhumlas spenar och närde jätten Ymer, vars kropp blev till världen. Och i Himalaya  har Asiens fyra heligaste floder sin upprinnelse. Floderna är en förutsättning för människorna liv i regionen. Men Himalayas jöklar smälter, precis som Islands.

Klimatförändringen är en katastrof som alltför många, inte minst ledande politiker, tror sker långsamt. I själva verket går den rasande fort. De 50 eller 150 år som vi tror är länge, är bara en kort stund. Framtiden är faktiskt idag, visar Magnason. Därför ska du läsa denna bok, om du så bara ska läsa en enda bok i år.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

En gammal klippsamling 2: Niga för ny

I föregående inlägg skrev jag om dödsfjädern och illustrerade texten med ett utsnitt av tidningssida från Svenska Dagbladet 1915, som även innehöll fler bidrag till den aktuella folkminnestävlingen. Några läsare kommenterade bidraget Niga för ny, vilket föranleder mig att redogöra för denna skildring insänd av distriktsveterinären Henrik Hasselgren, Lenhovda.

Under sina resor i Kronobergs län pratade han ofta om folkminnen med de han träffade. En gång frågade han en 10-årig tös vad hon skulle ha för roligt för sig på aftonen. Hon svarade att ”i kväll skulle de ut och niga för ny”.

”Först begrep jag ingenting härutaf”, skriver Hasselgren, men han fick snart traditionen förklarad och fick också se den. Så här skildrar han den:

Den kväll, då nytändning infaller och månen sålunda efter en tids bortovaro åter strålar fram på himlavalfvet, öfverenskomma barnen i stugan, att i kväll skola de niga för ny. Sedan de sålunda blifvit mörkt och månen trädt tydligt fram – det skall sålunda vara klart – springa de ut och ställa sig, helst hvarannan af dem gosse, hvarannan flicka, i en rad med ansiktena vända mot månen. De sjunga nu allesammans:

Vi niga för ny

vi offra till Ty,

vi dansa rundt i, rundt i, rundt ikring.

Detta omtages, hvarefter alla muntert dansa omkring, gosse med flicka, om så kan ske. Vid första raden niga alla för månen, vid andra raden vända sig alla helt om och kasta med högra handen öfver vänstra axeln något mot månen (en nypa aska, salt. l. dyl.), vid sista raden vända sig alla åter hastigt om, klappa i takt med sången i händerna och börja så svänga om, sedan sången sjungits 2:ne gånger.

Efter denna beskrivning reflekterar upptecknaren över traditionen. Han menar att ett tecken på att dansleken är uråldrig är att det alltid är en åldrig medlem av familjen som lärt barnen den. När  fotogen och stearinljus var sällsynta, var det en stor dag när månen åter lyste  upp gård och vägar. Ty anspelar på krigsguden Ty, vars namn också finns i tisdag. ”I sångleken ingår sålunda äfven ett offer till krigsguden”, även det ett bevis på danslekens ålder.

Nigvisans melodi

Just den är uppteckningen har kortfattats återgetts av Knut Tallqvist i Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948) och även av Carl-Herman Tillhagen i Himlens stjärnor och vädrets makter (1991), dock utan att ange ursprungskällan. I båda böckerna finns fler skildringar av traditionen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En gammal klippsamling 1: Dödsfjädern

Jag håller på att gå igenom en gammal klippsamling från 1910- och 20-talen som rör seder och traditioner, skrock och sägner. Under 1900-talets första decennier var det vanligt att dagstidningar och hembygdsföreningar arrangerade pristävlingar där läsarna uppmanades bidra med berättelser om personliga iakttagelser och kunskaper om gamla svenska folkseder. En hel del klipp i samlingen härrör från sådana tävlingar.

1915 anordnade Svenska Dagbladet en tävling på initiativ av professor Martin P:n Nilsson i Lund. Han var professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, men hade också ett stort intresse för folkminnen. 1915 utgav han den klassiska boken Årets folkliga fester. I prisjuryn hade han sällskap med intendenten vid Nordiska Museet Nils Keyland.

Första pris i tävlingen var 50 kronor. Fjärde pris på 10 kronor gick till Lilian Unger från Uppsala, som skrev om besvärlig dödskamp. Hon berättade om Dödsfjädern. En märklig föreställning i södra Smålands skogsbygd. Det är hennes bidrag som vi ska behandla här.

Lilian Unger skriver att just i den trakten lever många underliga föreställningar kvar, som man annars trodde tillhörde en förfluten tid. Om dödskampen blev svår och drog ut på tiden måste släktingar hjälpa den döendes själ att befria sig från kroppen. Ett sätt var att klättra upp på taket och tre gånger ropa den döendes namn genom skorstenen. Ett annat sätt var att se till att det inte fanns någon dödsfjäder bland sängkläderna. Så här skriver Lilian Unger:

En gång, 1913, blev jag i Väckelsångs socken vid en dylikt svår dödsbädd vittne till, hur man från den döendes säng aflägsnade alla bolstrar och kuddar, som innehöll fjädrar.

Skälet därtill fick jag ej veta då, utan erfor jag vid ett senare tillfällke. Två flickor höllo i en bondgård i Väckelsångs grannsocken Urshult på med att plocka höns. Plötsligt utbrast den ena:

– Men Ellen, du glömde dödsfjädern!

Hvad var dödsfjädern? Jo, det är en liten fjäder på vingens undersida, lätt igenkännlig. Om denna lilla fjäder ej aflägsnas utan får följa med de andra till stoppningen i en kudde eller bolster, binder den själen, så att en döende, som hvilar på en dylik fjäderbädd, ej kan uppgifva andan, förrän dödsfjädern aflägsnats.

Hjälper det ej att aflägsna alla fjädersängkläder ur bädden, så måste skälet till den hårda dödskampen vara något annat. Och så har man utbildat en hel kauistik, troligen under inflytande af den i dessa trakter förr allenahärskande schartaunismen med dess stränga logiska fordringar på det kristna liffvet.

Den döende kan vid något tillfälle ha klippt naglarna på en söndag. I så fall kan man hjälpa honom genom att med en sax slå korstecknet öfver händerna.

Har den döende på en söndag borstat skor, bör man stryka honom under fotsulan med en skoborste, först från hälen till tårna, så tillbaka igen. Detta utföres tre gånger under åkallande af Guds, Faderns, Sonens och den Helige andes, namn.

Föreställningen om dödsfjädern är känd från många andra trakter i Sverige. Vill du läsa mer behandlar Louise Hagberg traditionen i När döden gästar, från 1937. Hon ger också exempel på många andra skäl till en svår dödskamp.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Hellre hingstskrål än angstskrig

Under många år utgav Berättarnätet Kronoberg en medlemsskrift som hette Munvigan. Från det arkivet återanvänder vi, helt enligt tidens anda, följande inlägg av Svend-Erik Engh:

Da jeg var ung, kunne jag vælge mellem at blive sindssyg og sidde indespærret på Nordvang eller jeg kunne blive kunstner. Heldigvis valgt jeg det sidste. Min første erindring om at det var muligt for mig at træffe dette valg som ung, er en erindring fra min skoletid.

Jeg er 12 år, året er 1969. Skolen hedder Vestervangsskolen og ligger i Glostrup, en forstad til København. Vi har vikar i dansk. Hun har skrevet noget på tavlen.

Konsonanterne  ”…ngstskr…” i den rækkefølge.

Vi får at vide, at der mangler en begyndelse og en slutning til at danne et danskt ord. Det  er vores opgave at finde de manglende bogstaver.
Det er ikke så tit, jeg synes det der sker i skolen er intressant, men den her opgave er sjov. Jeg går hjem og arbejder intensivt. Næste time er jeg klar. Læreren skriver konsonanterne på tavlen, vender sig og spørger, om det er nogen, der har fundet løsningen.
Jeg rækker ivrigt fingeren i vejret. Hun siger venligt, at jeg skal gå op og skrive begyndelse og slutning på ordet.
Jeg går op til tavlen og skriver ”hi…” foran konsonanterne og ”…ål” efter.
Ordet: ”hingstskrål” er altså min løsning.
Vikaren ser skuffet på mig og beder mig om at gå ned på plads. Hun er tydeligvis ked af det. At jeg gør grin med hendes alvorlige øvelse. Der er kun en løsning, den rigtige løsning.

En af de pæne piger har fundet denne løsning, går op til tavlen, skriver ordet ”angstskrig” og får ros.
Jeg ved ikke, hvad det er, jeg har gjort galt. Jeg er ikke ude på at provokere. Jeg synes bare, at hingstskrål er sådan et flot ord.

Her startede min karriere som kunstner. Tak for det, frøken vikar. Du blev godt nok sur på mig og skældte mig ud for ikke at tage opgaven alvorlig. Din autoriserede løsning, som du efterfølgende fik en av de pæne piger til at skrive på tavlen, var ikke bare autoriseret, men også den eneste. For dig. Og resten af mine klassekammerater. Dengang havde jeg ikke styrken til at sige til dig, at det er muligt at se verden fra forskellige synsvinkler. At jeg hellere vil høre en hingst skråle end jeg vil se et menneske skrige sin angst ud.

Hämtat ur Svend-Eriks bok Fortæl en historie, Édito förlag, 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sportlov i berättandets tecken

I dessa tider när restriktioner håller nere antalet personer som får vistas tillsammans slog personalen på Sagobygden sina kloka huvuden ihop – hur skulle vi på ett tryggt sätt möta våra berättarsugna besökare?

Resultatet blev en spännande vecka med många fina möten! I Sagomuseets trädgård bjöds besökare på Sagolek i museets trädgård, det fanns också möjlighet att grilla och gå på skattjakt på Gamla Torg. Vid varje tillfälle tog vi emot sex besökare som fick möta två berättare, platserna fick förbokas via Biljettkiosken.

Mitt i Sportlovsveckan passade vi på att besöka de två andra kommunerna i Sagobygden, Alvesta och Älmhult, för Sagolek utomhus. I Alvesta besökte vi Riksdagsmannagården och i Älmhult Ormakullagården. Även dessa platser fick förbokas, och alla föreställningarna blev slutsålda!

Det muntliga berättandet har en förmåga att frodas oavsett storleken på gruppen och våra berättarpedagoger lyckades trots avståendet få med sig lyssnarna in i sagan värld. Vi märkte ett stort intresse för våra trygga sagostunder, vi hoppas kunna återkomma med ett liknande koncept till det kommande påsklovet!

Sagolika hälsningar
Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Bäckahästen 5: arbetshästen

Den röda bäckahästen som är så vanlig på agedynor från Skytts härad. Den har yvig svans, långa öron och ofta en liljekvist i munnen. Vävd 1788.

Idag avslutar vi serien med sägner om bäckahästen och näcken, med en berättelse där den uppträder som en kraftig arbetshäst.

Näcken som arbetshäst

På Oby gård i Blädinge socken skulle drängen en dag harva en åker. När han skulle ta rätt på en häst, fick han se en främmande brokig häst i hagen. Drängen blev förvånad och undrade vad det kunde vara för en häst. Han tyckte hästen såg stark ut och ville gärna spänna den för harven. Han var modig och hade en grimma som var flätad tre torsdagskvällar. Var det något underligt med hästen, så skulle grimman skydda mot ont. Så utan att tveka fångade han den brokiga hästen, la på grimman och spände för harven.

Ja, det blev ett köra av. Aldrig hade man sett något liknande. Hela dagen körde drängen och till slut skalv hästen som ett löv och var skummande vit av lödder.

Då stannade drängen och tog av grimman. Knappt hade han gjort det förrän hästen kastade sig i ån så vattnet yrde. Efter den dagen syntes hästen aldrig mer. Det var förstås näcken.

Den stora åkern nere vid ån på Oby gård kallades efter denna dag för Näckaträdan.

Textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström inventerade de skånska konstvävnaderna i början av 1900-talet och inspirerades av dem. Så här ser hennes röda häst ut.

I Sverige kända typer av näck- och bäckahästsägner hittar du i Bengt af Klintbergs katalog The Types of the Swedish Folk Legend. Det är en riktigt matnyttig bok.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 4: Näck, näck nålatjuv!

Näckens makt

En gång skulle några drängar gå till kyrkan i Torpa. På vägen kom de till ån vid Sunnertorpa. De fick lusta att bada, istället för att gå till kyrkan och höra Guds ord. När det badat ett bra tag, sa en av dem:

– Nu får vi skynda oss upp, för snart kom kyrkfolket förbi. Klä på er fort!

När de var påklädda ångrade sig en av dem och ville hoppa i igen. De andra avrådde och sa att näcken kunde ta honom.

– Åh lappri, sa vildhjärnan. Näcken finns inte, och så hoppade han i.

Men knappt hade han kommit i vattnet förrän han började sjunka.

– Hjälp, hjälp! skrek han.

I detsamma kom kyrkobesökarna gående från kyrkan. Drängarna rusade fram och ropade:

– Näcken tar honom, näcken tar honom!

Folket skyndade fram till stranden. För tredje gången syntes drängen över vattenytan. Än fanns det tid att hjälpa honom, för ån var inte bred. Men ingen vågade hoppa i vattnet. Alla var rädda för näcken. De förblev stående utan att röra ett finger. En gammal man ropade:

– Vi måste läsa för hans själ. Ge mig en psalmbok!

Så läste han en psalm högt medan drängen några meter från strand sjönk och försvann för folks ögon.

Torpaån vid Sunnertorpa

För att skydda sig mot näcken när man skulle bada, stack man en kniv i strandbrynet och uttalade en besvärjelse. I Angelstad läste man den här besvärjelsen.

Näck, näck, nålatjuv

Näck, näck, nålatjuv!

Far din var en stålatjuv,

mor din var en frilla, 

gick i gårdar och gjorde illa.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 3: Förför och lockar

Det väsen som lever i sjöar och åar har många benämningar: bäckahäst, näcken, bäckamannen, vattenmannen, strömkarlen, forskarlen, älven.

Bäckahästen på de skånska konstvävnaderna har ofta en grundform som vi känner igen från vävnad till vävnad. Men ibland får hästen är särskild egensinnig och fantasifull utformning.

Som på den här åkdynan eller agedynan från Skytts härad, vävd i flamskt. Här är bäckahästarna randiga. Hästen har under midsommarnatten stigit upp ur vattnet och jagar fram över slätten den korta stund som solen gömmer sig under årets kortaste natt. Dynan är vävd 1720. Jag har hämtat bilden ur Gammal allmogeslöjd från Malmöhus län, utgiven av länets hembygdsförening, 1916. Den är en guldgruva för den som vill studera motivrikedomen och hur de skilda motiven kan variera i dessa allmogevävnader.

Bäckahästen lurade inte bara barn till sig, utan också unga kvinnor.

Bäckahästen lockar och förför

Orehusbäcken rinner under vägen som går från Veberöd till Everlöv, i södra Skåne.

En kväll skulle en flicka träffa sin fästman vid bäcken. När hon kom dit var fästmannen redan kommen, men hon tyckte inte att han var sig riktigt lik. Men det gjorde ju inget, för han var rent av vackrare än vanligt och hade satt på sig fina kläder. Han talade lite högtidligt och lent till henne och hon kände hur mycket hon tyckte om honom. 

Hon skulle just till att krama om honom vid bäckkanten då hon hörde ett rop. Hon kände igen fästmannens röst och såg honom komma i sina vanliga kläder. 

Ynglingen intill flickan ryggade till, kastade sig i bäcken med ett skratt och flickan och fästmannen såg en häst simma iväg. 

De förstod att bäckahästen hade förvandlat sig till en ung man och tagit fästmannens gestalt för att locka flickan till sig. Men fästmannen hade en kniv i fickan och sånt skyr bäckahästen. Därför förlorade han sin makt över flickan.

Tretton små barn

Strax väster om Trelleborg rinner den lilla ån Albäcken ut i havet. I Albäcken höll bäckahästen till. 

Han förvandlade sig ofta till en vacker yngling. Han hade stor framgång med att tjusa flickorna i Maglarp. Det var många flickor i byn som födde ofullgångna foster, som ett resultat av umgänget med bäckamannen. 

I en gård var det en flicka som på en och samma gång fick tretton små barn med bäckamannen. De var döda när de föddes. Man begravde dem i havet och det är därför som man varje jul hör späda barnröster som sjunger julpsalmer utifrån havet.

Även äldre kvinnor kunde råka ut för denna varelse.

En soignerad gentleman

Gumman Annas-Stina hade sett näcken i Skinnesjö i Angelstads socken, lite väster om Ljungby.

Ibland lämnade han sitt våta element och uppträdde som en soignerad gentleman. Hans största besvär vid sådana tillfällen var att dölja den ena fotens hästhov.

När han störtade ner i vattnet igen, hade han antagit hästgestalt

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner