Naturlagen

Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.

Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.

I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.

Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”

Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.

Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi: 

Så länge vi har vatten, där fisken lever

Så länge vi har land, där renen betar och vandrar

Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig

har vi tröst på denna jord

Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.

Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.

Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.

Foto: Severus Tenenbaum. Från förlagets hemsida.

Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

En vit liten sko

Kvällen den första juli i år, det är varmt, nästan klibbigt. Sommar i Sagobygd och jag står uppe på Galgbacken i Hamneda. Med mej är Marina Sundström. Vi ska berätta, vi har förberett oss nogsamt. Jag inleder med historien om den hjärtnupne bödeln Börje, han som grät varje gång han skulle avrätta någon. Sen blir det Marinas tur och jag sätter mej på en sten. Ser ut över platsen, märkena efter galgen som ännu är synliga, det här är ändå ett rätt förfärligt ställe.

Och det kommer för mej – går inte att hindra – första gången jag kom hit upp. Minnesbilderna tränger sej på, vill fram…. men oj, det är visst min tur att berätta. Jag hade egentligen tänkt ut en annan historia, en helt annan. Men jag måste berätta om den kvällen för länge sen, det får bara bli så:

********

Lika varmt, lika tryckande den gången. Jag var ganska ny i trakten. Hade mycket att stå i, två små barn, en hel gård att ta hand om. Hö som skulle bärgas. Ogräs måste hackas. Solen var så het den sommaren. Min man bonden kröp i grönsaksraderna, barnen tultade runt. Vi kom sällan iväg nånstans. Men en dag sa mannen: – Ska vi inte åka en tur ikväll? Vi kan ta ett dopp och så finns det något du borde få se, bara ett par mil härifrån.

Det var långt lidet på dagen men fortfarande hett. Vi lastade in barnen och körde iväg. Österut längs slingrande grusvägar, först till Torpa, sen Nöttja och så till en kyrkby som hette Hamneda.

– Det finns en gammal avrättningsplats här, sa min man. Jo, på riktigt. En galgbacke, den var i bruk fram till 1693.

Platsen låg lite vid sidan av själva Hamneda by. Vi tog av åt höger, en liten smal väg, kom förbi ett gammalt nedlagt gästgiveri, så reste sig en kulle på höger sida.  – Detta var centralorten i Sunnerbo härad för länge sedan, sa min man. Här fanns tingsplats, här fanns…..

Jag hörde inte på. Jag blickade upp mot kullen. Den såg ut som en högst vanlig skogsbacke, buskar och träd, lite sten här och där, högt gräs, blåbärsris. Avrättningsplats? Det här?

Solen var på väg ner. Himlen över oss violblå. Det var fortfarande kvalmigt. En galgbacke. Död, våld och vånda. Jag förnam det så starkt. Inte särskilt pigg på att gå upp på den där kullen, men min man sa att nu har vi kört hela vägen, nu ska vi väl. Så vi klev ur bilen. Tog varsitt barn och började trampa stigen uppför.

Väl däruppe satt vi ner och tittade ut. Vacker utsikt, kvällen så stilla och mjuk, knappast ett ljud. Men just då hörde jag något. Först helt svagt, bara som ett avlägset brus eller sorl. Det gick en stund, jag lyssnade igen. Det var där, starkare nu. Människoröster. Fotsteg. En häst som gnäggade. Metall som klingade.

Jag hade läst någonstans (var?) att en enda natt om året kommer en galgbacke till liv. Bara för en natt och alltid i juli. Då vaknar alla som avrättats upp, vacklar omkring, en har inget huvud, en annan har snaran kvar om halsen, blå i ansiktet och tungan hänger ut….. Ljuden blev tydligare. Klampet av stövlar, rytande befallningar, svordomar. Klagoskrin, gråt och skrän. Jag tog min man i armen. – Hör du inte? Alla rösterna! Det här är en ond plats sa jag, jag vill hem.

Men han hörde ingenting. Skakade på huvudet, är du inte riktigt klok? Det enda som hörs är väl fågelsången. Kanske ett flygplan du hör, nån bil som kör där nere? Eller är det åska långt borta?

Men dessa skrik, detta larm skrämde vettet ur mej. Måste härifrån! ropade jag. Mannen blev sur. Vi tog varsitt barn och började i rask takt kliva neråt. Jag först, halvspringande med en unge på ryggen. Utan ett ord startade min man bilen, så körde vi hela vägen hem.

Först hemma upptäckte vi att minstingens ena sko saknades. Trist, för det var en riktigt fin sko. Vit och av äkta läder, hans mormor hade köpt den till honom. – Vi måste ha tappat den därborta, sa jag. Jag får åka tillbaka och leta.

Men det tog flera dagar, det var alltför rysansvärt, jag drog på det, kom inte iväg förrän efter en vecka. Jag parkerade på samma plats, lämnade bilen, prövade några steg uppför kullen. Stannade, lyssnade noga. Ingenting hördes. Inga skrik, inga klampande fötter eller klang av metall. Allt verkade normalt. Och bara halvvägs upp fick jag faktiskt syn på minstingens vita sko. Den hängde på en gren i en björk, för högt för att jag skulle kunna nå. Men det var ett ungt träd, stammen var vek och gick att böja. Ställde mej på tå, fick tag i en gren, tvingade trädet neråt, neråt, och där! Där fick jag den.

Men i samma ögonblick som mina fingrar slöt sej om skon fick jag en våldsam örfil. En riktig lusing! Jag föll omkull, rullade ett par varv, kasade på rumpan en bit, kom på fötter och sprang men höll hela tiden stadigt tag om skon. In i bilen, startade och körde därifrån, jag skalv, svetten rann men jag kom hem.

– Det var väl bra då, sa min man. Att du hittade skon. Han såg upp från sin tidning, vände blad och fortsatte läsa.

*****

Så slutar min berättelse. Åhörarna är tysta. Att dom varit med mej, levt sej in i historien är tydligt. Några ser tagna ut andra ler lite skeptiskt. När vi är på väg ner frågar en av dem: Hände det där verkligen på riktigt?

Vad ska jag svara? Kanske var det den veka björkstammen. Om trädet for upp igen, om det dängde till mej så jag drattade omkull? Men ljuden då, alla ljuden jag hörde så glasklart. Var det hettan under dagen, allt nattvaket (småbarnen), nickade jag kanske till där på stenen, någon minuts mikrosömn, och så….

Efter alla dessa år vet jag inte vad som hände. Bara att jag blev rädd på allvar.

De små vita skorna har jag behållit som minne.

       Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Jag skulle aldrig glömma

Här publicerar vi den tredje berättelsen ur Börje Lindströms bok Under södra Lapplands höga himmel

Jag skulle aldrig glömma
min mors stora högtidsdag.

Det var på lyxtelegrammens tid,
de som bars ut av Elsa Lidberg och hennes syster.

Det var svenska flaggan gul och blå,
Prins Eugens ensamma hus
och de djupröda, daggfriska rosorna.

Men från mors bror i Stockholm
kom bara ett grått telegram
med det enda ordet Gratulerar
skrivet direkt på papperet med blyertspenna.

Det grå papperet gick runt bordet
som flaggan och huset och rosorna gjort
och blommorna det passerade
tappade sin färg
som ansiktena på åskådarna
till en bilolycka
och sockerdrickans bubblor
försvann i mitt glas.

Och alla visste vi
att hans flagga, hans ensamma hus
och hans rosor
och allt det fina som skulle ha sagts
hade gått till brännvin.

Men några dagar senare
klistrade mor ändå in hans enda ord
i minnesboken.

Fast aldrig att hon tittade
just på den sidan.

[Ann Kristin Gebart]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Den natten Erik Olsson dog

Igår skrev jag om Börje Lindströms nya bok. Här kommer ännu en dikt från den.

Den natten Erik Olsson dog
hängde hans flanellskjorta ute på klädlinan
stelfrusen i mörkret.

På morgonen mjuknade den
och höjde i en vindstöt sin högra ärm till hälsning
när ambulansen lämnade gården.

Sedan försvann den i blidvädret
som kom strax därpå
och började därefter spöka över hela byn.

Än var den vid Sörvägen,
än vid affären,
och Gustav Jäger sa att han sett den
ute på Innehavsmyra.

En molnig morgon, en dag i juli,
låg den plötsligt urblekt och tunn utanför min farstubro
och jag tog den i famnen
och sydde dit en knapp som saknades.

Då började solen lysa
och lyste från en molnfri himmel
dag och natt hela juli ut.

                                                          [Alfhild Filipsson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Under södra Lapplands höga himmel

Tycker du om att vandra omkring på kyrkogårdar, titta på gravstenar och försöka göra dig en bild av människorna bakom texten? Läsa årtalen, begrunda korta och långa levnadslopp. Betrakta de eventuella symbolerna förutom korsen (fåglar, sädesax, träd). Upptäcka små stenar med inskriptioner som visar att ett litet barn bara fick en kort tid här på jorden. Se gravar med stora stenar där någon betydelsefull person begravts. Ibland finns en titel framför namnen, som kan ge en vidare bild, ibland står det kort och gott Familjegrav och ett namn.
Det är längesedan jag flyttade från min barndoms by, men med jämna mellanrum återvänder jag för att se till mina anhörigas gravar. Byn är sig i stort sett lik, där finns fortfarande många som jag känner och som hejar på mig när jag gör mig ärende i affären. Men faktum är att det är på kyrkogården jag nu hittar de flesta av mina bekanta. Att se deras namn förflyttar mig tillbaka till min egen barn- och ungdomstid, väcker minnen av berättelser om forna bekanta och profiler i församlingen.

Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland  (Heidruns förlag, 2020) är en samling berättelser i diktform, där de döda på kyrkogården, födda mellan 1800-talets slut och milennieskiftet,  får berätta om sina liv.  Boken fick ett flertal utmärkelser; nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris 2021 och Norrlands Lyrikpris samma år. Lindström tilldelades även Kallebergerstipendiet 2020 av Svenska Akademien. Se gärna Per Gustavssons blogginlägg om den (sök i rutan på Kyrkogården Lappland).
 
2022 kom på samma förlag Under södra Lapplands himmel, vilken anknyter till den förra och är uppbyggd på samma sätt. Den innehåller 81 korta berättelser, ibland på bara några rader, ibland på en eller två sidor.

Människorna må vara döda, men de tecknar berättelser ur sina liv som sjuder av dofter, syn- och hörselintryck, av känslor. De berättar om glädjeämnen och mödor, om den grå vardagen och om drömmar, tillkortakommanden, sorger och besvikelser. Och fastän det är tydligt att de talar från en tid som sedan länge är svunnen, så finns det alltid korn av igenkänning i hur vi människor i nutid har det.
81 röster. Det är Knut Svensson, båtbyggare, snickare, frisör och slöjdlärare. Då måste man vara ”nogat”, han sysslade ju med skapelsen.
Det är växeltelefonisten Elsa Lidberg, hon tjuvlyssnade aldrig ”men Birger Olsson hade fler kvinnor än han kunde hålla reda på”.
Det är den gråa Anna-Greta Näslund, som hade en lägda som blommade så att man talade om den med beundran, den blommar än idag.
Det är Hans Israelsson, som aldrig brydde sig om faran. Han klarade sig i flottningen på forsen, han undkom träden när han arbetade i timmerskogen fast han fällde vårdslöst, han sprang upp på berget när det åskade och skrattade i blixtarnas ljungande sken.  Men en dag i maj halkade han på en isfläck utanför vedboden och dog.

Livet kunde vara hårt att leva, nog undrade de ofta över meningen med det hela, men som Jeanette Berglund uttryckte det:

De som längtade efter döden
hade aldrig suttit vid Lillsiksjön
med nykokt kaffe
och en grillad falukorvskiva
på en pinne.

Nog var livet värt att leva
medan det fanns
och kaffet värt att dricka
medan det fanns.

Börje Lindström har varit generös och erbjudit oss att publicera tre av dikterna i sin helhet. Här följer den första, två till kommer framöver.

Att man skull dö
det stod ju klart redan
från början
det var ju inget att
fundera på
och att man gift sig
med fel käring
det var ju heller ingen
världsgåta.

Men att våra pojkar
skull förlora
mot Bäsksele IF
som hade en jubelidiot
till lagkapten
och en center som
var låghalt,

det var ingenting
man precis

kunde ta
med jämnmod.

[Sven Persson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ljungby bibliotek och muntligt berättande

Ibland har jag blivit ombedd att skriva lite om bakgrunden till Ljungby berättarfestival och Sagobygden. Vad passar bättre än att jag gör det just idag när Ljungby bibliotek fyller 40 år. Biblioteket hade en avgörande roll i det muntliga berättandets utveckling i västra delen av Kronobergs län.

Från Ljungby biblioteks facebooksida

I januari 1980 började jag arbeta som barnbibliotekarie i Ljungby kommun. Redan i början av min anställning bad kulturchefen Henrik Enander mig om att utforma ett projekt för att utveckla barnbiblioteksverksamheten. Vi fick medel beviljade från Statens Kulturråd och ytterligare en barnbibliotekarie anställdes, samt en dramapedagog. Det här sammanföll med flytten av biblioteket från slitna och begränsande lokaler i Brunnsparken till det nya rymliga biblioteket, där barnavdelningen fick ett stort utrymme. Målet med projektet var att stimulera till läsning och berättande både i förskolor och i hemmet. Vi genomförde en lång rad studiedagar för personal inom barnomsorgen, pratade böcker och sagor på alla förskolors föräldramöten och mängder av barngrupper besökte biblioteket. En viktigt del av projektet var sagolek och att berätta sagor utan bok. Det var då jag på allvar började berätta fritt för besökande barngrupper, det var ju så mycket lättare och roligare än att läsa högt ur en bilderbok. Och lika roligt var det att släcka belysningen på föräldramötet, tända stearinljus och berätta en häftig saga eller skröna. Kommunens alla sagoberättare började berätta sagor utan bok.

Varje vår under hela 80-talet fylldes utställningsutrymmet på barnavdelningen av förskolebarnens målningar, modeller, landskap; den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Projektet avslutades med en sagokarneval genom stadens gator och den blev sedan årlig.

Allt eftersom åren gick lärde jag känna byborna i Målaskog och Långhult, som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan arbetat med att lyfta fram de gamla traditionerna i bondesamhället. Siv, Lollo, Sture, Herman och många andra var riktiga entusiaster och navet kring verksamheten var Målaskogs gamla skola, som fyllts med liv. Vi förenades i vårt intresse för sagoberättaren Mickel i Långhult, som av folklorister betraktades som vårt lands märkligaste folklige sagoberättare.

Jag utformade ett nytt projekt med sikte på att lyfta fram både Mickel i Långhult, lokala sägner och gammal folktro. Men efter flera genomförda projekt under 80-talet tyckte nu Kulturnämnden i Ljungby att det var nog med projekt. Istället lämnade jag över projektidén till länsavdelningen på Landsbiblioteket i Växjö och nu tog istället ett regional treårigt projekt form, det som kom att kallas Smålands sagoskatt. Ett konkret mål med projektet var att varje förskollärare och lärare skulle kunna berätta två sagor fritt utan bok.

Och nu tog det fart! Smålands museum var en part i samarbetet och museipedagogen Karin Nilsson tillförde projektet viktig kunskap. Likaså gjorde Monika Eriksson, som var lärare i Tingsryd. Länskolnämnden anställde henne som projektet pedagog. Nu blev det studiedagar, föreläsningar och berättarkurser i en aldrig sinande ström. Konstnären Hans-Peter Jarz utformade projektet logga, en lindorm, som senare blev Sagobygdens symbol.

I Ljungby bildade vi en lokal styrgrupp med representanter från förskola, skola, hembygdsföreningar och studieförbund. Folklorister som Jan-Öjvind Swahn, Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt föreläste. Den Alvestabaserade historikern Lars J Larsson delade med sig av sin djupa kunskap om allmogesamhället och satte in de många lokalt upptecknade folksagorna i ett sammanhang. Berättarverkstan i Stockholm med Ulf Ärnström och Peter Hagberg genomförde berättarkurser. Vaktmästaren Bengt Persson på Ljungby Gamla Torg byggde en kopia av backstugan Stålaberg vid Nässjön och den satte vi upp på biblioteket. Jag klädde ut mig till Mickel i Långhult och började berätta hans sagor i stugan för besökande barngrupper. I samarbete med vännerna i Långhult och Målaskog skapade vi olika arrangemang. Jag inventerade lokala sägner och tillsammans med Vuxenskolan började biblioteket ge ut en skriftserie om folkdikt. Så roligt vi hade dessa tre sista år på 1980-talet. Så många som var besjälade av tanken att lyfta fram den unika sagoskatt som fanns i den här delen av Småland.

Vi hade mängder av teaterföreställningar. Medlemmarna i folkmusikgruppen Sågskära Gunilla Lundh-Tobiasson, Marie Länne-Persson och Magnus Gustafsson turnerade med en sägenföreställning som berättade både om gloson och lindormen. Regionteatern satte upp Mickels saga Den betalande hatten. Fria teatergrupper gav dockteaterföreställningar och Kortedala modellteater spelade just modellteater. Från Köpenhamn köpte vi en modellteater till biblioteket och några av oss spelade sagoföreställningar.

En kväll besökte jag Björn Littorin från Kortedala modellteater i hans hem på Orust. Vi satt och pratade och konstaterade att det fanns jazzfestivaler, filmfestivaler, teaterfestivaler men ingen berättarfestival. ”Då åker jag hem och startar en”, undslapp jag mig. Och så var tanken född.

Hemma fanns Bengt Göran Söderlind, som periodvis hade vikarierat för mig som barnbibliotekarie. Vi förenades i vårt intresse för muntligt berättande och han var genast med på idén. Smålands sagoskatt hade nu avslutats med ett överskott på 50 000 kronor. Det fick vi till att arrangera en berättarfestival i Ljungby. 

Välkommen till Ljungby

Ett självklart centrum för festivalen var Målaskog och Långhult och byborna där lade ner ett enormt arbete på att arrangera denna första festival för muntligt berättande i Sverige. Vi skickade ut ett upprop där vi efterlyste alla som var intresserade av muntligt berättande. Vi lovade resa, mat och gratis logi mot att de skulle berätta på skolor, förskolor, äldreboende, bibliotek, hembygdsföreningar och gator och torg. Ett 40-tal berättare hörsammade vårt upprop och kom till Ljungby första helgen i maj månad 1990. På fredagen berättade de överallt i kommunen, både på dagtid och kvällstid. Vi bytte berättarerfarenheter. 

På lördagen samlades alla i Målaskogs skola. Eftersom berättarna bodde hemma hos byborna i trakten hade de nära dit. Nu blev det trollteater vid Kuggaberg, Bengt af Klintberg invigde minnesstenen över Mickel i Långhult och Lars J. Larsson blev den förste mottagaren av det nyinstiftade Mickelpriset. Alla vandrade byvägen till Långhults Norregård och utmed vägen avlöste aktiviteterna varandra. Jag fiskade med kalsongerna i Långhultaån, så som Mickel en gång hade gjort enligt folktraditionen. Hela natten fortsatte sen berättandet i Målaskogs gamla skola. På söndagen bildades sen riksföreningen Berättarnätet, med uppgift att utgöra ett kontaktnät för berättare i hela landet och lyfta fram det muntliga berättande.

Lars J. Larsson fick det första Mickelpriset

Vad som sen hände är en annan historia…….

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Den som reser, hittar något att berätta

En av sommarens utflykter förde till Torpa stenhus. Det är ett slott i Länghems socken i Tranemo kommun i Västergötland, vackert beläget vid sjön Åsunden. Det är jämte Glimmingehus i Skåne en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Det tillhör också Sveriges så kallade spökhus, det har minst fem olika historier knutna till huset. En av dem berättar om Torpas vita hästar. Fyra ståtliga vita hästar drar en vagn med en kusk klädd i ägarsläktens färger. Ekipaget ska enligt sägnen bara kunna ses av ägaren till Torpa stenhus då han eller hon ligger för döden.

I slottets entré finns också följande sägen att läsa på en tavla. Titeln fick mig, en Ljungbyanknuten berättare, att reagera.

Sägnen om Pintorpafrun

På gården Pintorp, numera Erikstorps slott, härskade förr en fru, som grymt plågade sina underlydande. Hon krävde det yttersta av dem i arbetet, hetsade hundar på deras barn och piskade dem som försinkade sig vid dagsverkena.
Från slottstrappan såg hon en morgon en torpare komma för sent och befallde honom att som straff fälla godsets största ek och forsla denna med toppen före till gården – annars skulle han mista sitt torp. Ute i skogen mötte den suckande torparen en gammal man, som tröstade honom med att Erik Gyllenstierna och Svante Banér skulle hjälpa honom med trädet, när detta blev hugget. Redan i tredje hugget föll trädet. Torparen satte sig grensle över stammen och i våldsam fart for trädet upp mot slottet. Men just som trädet törnade emot slottsporten, snavade en av de osynliga dragarna, och en röst ropade: ”Vad, knäar du, Svante?”
På trappan stod Pintorpafrun. Hon förstod vilka dragarna var och for ut i förbannelser mot torparen, men då skakades plötsligt marken av en jordbävning, en svart vagn rullade in på gården och en svartklädd herre vände sig till Pintorpafrun och bad henne följa. Hon förstod vem den främmande var och bad om uppskov med färden. Förgäves bad hon om tre år, tiggde sedan om tre månader, tre dagar eller blott tre timmar, men fick bara tre minuter och löfte om att husprästen, kammarpigan och kammartjänaren skulle få följa henne. De steg in i den svarta vagnen, som sedan bara skymtade som ett streck utefter vägen.
Vagnen stannade framför ett stort slott. I salen uppe i slottet tvingade den svarte kavaljeren den stolta frun att byta ut sina kläder och skor mot en grov klädnad och tofflor av trä. Därefter kammade han hennes hår tre gånger så att blodet flöt och dansade tre valser med henne, så att tofflorna fylldes med blod.
Efter den första dansen bad frun att få ge kammartjänaren sin guldring – den brände hans finger som eld.
Efter andra dansen gav hon kammarpigan sin nyckelknippa – den svedde hennes hand.
Efter tredjedansen öppnades en fallucka i golvet och frun försvann ner i rök och lågor.
Prästen tittade ner i hålet. En gnista slog upp mot ögat, så att han blev enögd. Den svarte gav tjänarna lov att återvända i den stora vagnen, som förde dem fram på en bred väg. Men nu såg kammarjungfrun tillbaka och så var vagnen och vägen plötsligt borta. De befann sig i en öde skog, där de olyckliga måste ströva omkring i tre år, innan de åter kom hem till Pintorp.

Sägnen om Pintorpafrun är bekant i hela landet och på Torpa stenhus sades den vanligtvis vara lokaliserad till Pintorps gård (nuvarande Eriksbergs slott) i Stora malms socken i Södermanland. Några har utpekats som Pintorpafrun, bland andra änkan efter sätesgårdsägaren Erik Gyllenstierna vars måg hette Svante Banér.

Min egen association till Pintorpafrun går naturligtvis till sägnen i sagobygden om kvinnan med det namnet som härskade på Bolmarö säteri. Och som fick namnet för att hon pinade torparna så grymt.

Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet

Kulturarvsdagen 2022

Lördagen den 10 september firade vi Kulturarvsdagen för första gången, och Sagomuseet slog upp portarna för hållbart pyssel och berättarstopp. Dagen började festligt med vernissage och lite bubbel i Lilla Galleriet för Ann-Britt Weidmerts utställning av flätat och tovat med en stor portion humor.

Ann-Britts tovade bikinis lockar till skratt.

Hos Ann-Britt kunde man under dagen även få bygga en liten gran av bl.a. pilpinnar som blivit över vid tillverkning av hennes flätade pilkorgar. Årets tema var Hållbart kulturarv.

Museets grannar Hållbar Butik var på plats på verandan med symaskiner, strykbräden och tyger i allsköns färger och mönster. Här kunde man sy flaggor och vimplar, och ett barn utbrast: ”Jag är lite vimpelsugen!”

I Berättarrummet byggdes det insektshotell och hoppande grodor av bl.a. gamla mjölkpaket, toalettrullar, grankottar, bambustavar. Och när en minst anade dök det upp en berättare, som överraskade med historier kopplade till det som skapades på plats.

Våra första besökare var en pojke i 7-årsåldern och hans farmor. Pojken var blyg och efter att ha varit på plats en stund blev han besviken då han trodde att han skulle få pyssla en Tyranosarus Rex. Inte en groda. Till slut lyckades farmor lirka med honom till att göra en gran hos Ann-Britt. Plötsligt tinade han upp och när de gick hem flera timmar senare så bar farmor på fulla kassar med allt möjligt pyssel.

En kvinna var där med sina barn och barnbarn. De hade ett sagoprojekt tillsammans där hon fick plats, person och problem av barnbarnen och sedan hittade hon på en saga åt dem. Den här dagen hade de jubileum och barnen kröp in i lindormens mage för att hitta ingredienserna till hennes 100:e saga. Det är så roligt att veta att det berättas nya sagor runtomkring oss. Och de kunde ju inte valt ett bättre ställe för att hitta på jubileumssagan!

Vi bjöd på popcorn och dricka som folk smet ut i trädgården för att mumsa på och pausa innan de kom tillbaka in för att pyssla lite till och orka stanna kvar länge, länge och fånga in någon berättelse till…

Kulturarvsdagen ingår i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program European Heritage Days. Dess syfte är att skapa intresse, engagemang och förståelse för kulturarv och kulturmiljöer. I Sverige har dagen firats sedan 1988 då det startade med ett Öppet hus som sedan fick namnet Kulturhusens dag fram till 2009. Från början var dagen förlagd till en söndag, men 2015 utökades detta med fredag och lördag för att arrangörer som inte hade öppet på söndagar skulle kunna vara med och för att tillgängliggöra kulturarvet ännu mer. Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör och samordnare tillsammans med Sveriges Hembygdsförbund och Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd.

Nästa år är temat ”Levande kulturarv” och handlar om de metoder, kunskaper och färdigheter som överförts från en generation till nästa. 2023 är också året då Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet firar 20 år (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage 2003). Och vad passar inte bättre som tema för Sagobygden som sedan 2018 finns med på Unescos lista över goda metoder för hur traditioner kan föras vidare och hållas levande.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Harriette Söderblom 1925-2022

Häromdagen publicerade vi minnesord överEbbe Schön. Nyligen har en annan förkämpe för det muntliga berättandet gått bort. Berättaren Mikael Thomasson uppmärksammar Harriette Söderbloms insats för berättandet i Sverige.

Harriette Söderblom har avlidit i en ålder av 97 år. Hon är kanske främst känd som översättare och grundare av Barnboksakademin, men hon hade även ett långt arbetsliv inom barn- och ungdomsbibliotek, var en av landets främsta sagokännare och en skicklig muntlig berättare. När folksagan ansågs omodern och det muntliga sagoberättandet var nära att dö ut, höll hon tillsammans med bl a Elsa Olenius, traditionen vid liv. I åratal hade Harriette sagostunder på biblioteken.

På åttiotalet gav hon ut sagosamlingen Sagor att läsa och berätta. Boken såldes i enorma upplagor och har haft stor betydelse för sagotraditionens överlevnad i såväl förskola, skola. Några år senare kom uppföljaren Fler Sagor att läsa och berätta. Om man berättar sagor för barn är dessa sagosamlingar än idag en av de bättre källor att hämta berättelser ur. I förordet till den andra boken beskriver Harriette sig själv som sagoberättare:  ”Urvalet i denna bok, liksom den föregående, har helt styrts av mina egna erfarenheter som sagoberättare… Sagorna kan läsas högt för barn och barn kan givetvis också läsa dem, men min förhoppning är att de också ska användas som underlag för berättandet”.

När den muntliga berättarrörelsen väcktes till liv i Sverige, uppmärksammade man Harriette Söderblom. Hon medverkade på Ljungby Berättarfestival och hon fick också Mickelpriset 1994, ett pris som delas ut till den eller de som gjort viktiga insatser för det muntliga berättandet. Själv hade jag aldrig förmånen att få träffa Harriette. Men jag och många andra berättare har fått skörda frukterna av hennes arbete. Harriette Söderblom kommer alltid att vara ett föredöme för oss.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta