Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


Lämna en kommentar

Under Att berätta

Stadsmusikanterna på nya äventyr – berättelser på fritidshem.

Vid den första berättarfestivalen i Sverige och Ljungby grundades den nationella föreningen Berättarnätet, som levde vidare några år. Föreningen utgav Berättarbrev, som fortfarande är intressant läsning. Här publicerar vi en artikel av Mikael Thomasson ur nummer 5, september 1991. Mikael, som sedan 10 år arbetar som berättarpedagog för Sagobygden, var med på den första berättarfestivalen 1990 och har verksamt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i skolor och förskolor och på fritidshem.

foto: Björn Gullander

Mitt intresse för berättande väcktes tidigt. Jag minns hur jag redan som grabb samlade kompisarna för att få berätta långa fantasihistorier. När jag så för sex år sedan började arbeta i barngrupp, kändes det självklart att åter ta upp berättandet – dock med något annorlunda innehåll. Med tiden utvecklade jag en berättarform som passade mig och min barngrupp. Men det var först när jag relativt nyligen började berätta även för vuxna, som jag upptäckte hur speciellt det egentligen är att berätta för barn. Vuxna berättar jag för, barn berättar jag med. Även om de inte alltid deltar genom att själva berätta, är det ändå påtagligt närvarande: det grimaseras, skriks, skrattas och fälls kommentarer, vilka ibland kan röra historien åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig.

Låt mig ta några exempel för att tydligare förklara vad jag menar.

För en tid sedan samlades några vänner hemma hos oss för en berättarkväll. Stearinljusen spred sitt svaga sken, luften fylldes av förväntan och så småningom avlöste berättelserna varandra. När jag nästa morgon gick till mitt arbete, ett fritidshem, kände jag mig verkligen fylld av berättarlust. Jag samlade barnen i mysrummet och började sedan berätta samma historia som kvällen innan, med det blev inte alls samma saga. Redan efter någon minut lade jag märke till hur Stina började se allt mer fundersam ut för att sedan plötsligt utbrista:

– Oj, sån skulle jag också vilja vara!

Strax därpå skrek Pelle förfärat. Det slog mig att på samma ställe i historien hade de vuxna skrattat hjärtligt kvällen innan. När sagan var slut såg flera av barnen klart bekymrade ut.

– Det var inget bra slut, mumlade de i munnen på varandra

När barnen så småningom lämnade mysrummet hade vi tillsammans kommit fram till tre olika slut. Själv satt jag kvar bland kuddarna och funderade.

En gång skulle jag berätta för en förskolegrupp, där barnen var vana vid att sagorna lästes och att färggranna bilder visades med jämna mellanrum.

– Det blir nog svårt att få dem att sitta still, när de inte får ser några bilder, sa en bekymrad barnskötare innan samlingen.

– Ni får ha bilderna inne i huvudet istället, sa jag till barnen och började berätta sagan om Prins Älskling.

Efter att ha berättat en stund märkte jag hur tystnaden spred sig i lokalen, hur några lutade sig fram för att höra bättre och hur andra ryckte till när det började bli spännande. När sagan var slut kom en av flickorna fram, tittade mig allvarligt i ögonen och sa:

– Jag såg bilderna inne i huvudet! Jag såg hur prinsen såg ut. Han borde allt ta och lappa sina byxor, tycker jag.

Efter detta lyckade försök bestämde vi att barnen skulle få fler muntliga berättelser. Men i stället för att jag berättade, fick några av skolbarnen återberätta sagan om stadsmusikanterna i Bremen.

– Ni behöver inte komma ihåg detaljer, poängterade jag, bara ni minns det viktigaste.

De nickade instämmande och två frivilliga gick glatt in till de väntande yngre kompisarna. Själv hade jag inte möjlighet att vara med vid det tillfället. När jag senare frågade sexåringarna vad de tyckte om sagan svarade de entusiastiskt:

– Jättebra! Den handlade om några djur som skulle starta rockband i New York.

Det här med att barnen får vara med och påverka sagans utseende kan på olika sätt få lite oväntade konsekvenser, särskilt om man varvar sagor och vandringssägner med alldeles sanna historier. Johan, 7 år, och IFK:are hörde mig en gång berätta historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarerna – och hans ögon tindrade när jag berättade om guldet 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i division II, ruskade Johan på huvudet:

– Det kan inte vara sant, sa han. Det är sånt som folk har hittat på och lagt till. Blåvitt kan aldrig ha varit dåliga.

Så talar en IFK-fantast som är van vid muntligt berättande.

Att lyssna och berätta bland vuxna ger mig väldigt mycket, men att berätta för barn är verkligen ett äventyr.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Hitta historier

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

 

böcker

 

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911

 

1 kommentar

Under Att berätta

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Syndige folkeeventyr – ny bok

Först ska det sägas att det är ett storslaget bokprojekt av förlaget Fair att ge ut en samling norska folksagor, rikt illustrerade av ett stort antal unga norska konstnärer. Här följer förlaget traditionen från de rikt illustrerade utgåvorna av Asbjørnsens och Moes Norske Folkeeventyr. Och det är inte vilka folksagor som helst, utan de erotiska sagor som tecknades upp under 1800-talet och 1900-talets första decennier, men som då med få undantag aldrig publicerades. De ansågs som olämpliga, obscena och stötande.

Boken har fått titeln Syndige folkeventyr och innehåller sagor upptecknade av bland annat Asbjørnsen, Moltke Moe och Knut Nauthella.

36 konstnärer har fått fria händer att bildsätta varsin saga och resultatet är mycket varierande och spännande. Här finns serierutor, känsliga akvareller och målningar, svärtade pennteckningar, realistiska och absurda nakenbilder, skämtteckningar, naiva bilder och mer abstrakta illustrationer. Det är både lekfullt och hämningslöst. Illustrationerna rymmer ofta mer lust och sinnlighet än själva  sagorna.

Det är inte så konstigt eftersom de sagor som kallas erotiska överlag är skämtsagor som driver med mänsklig dumhet och tillkortakommanden, ibland utmanar makt och överhet, liksom vedertagen god smak. Skämtsagorna räds inte det fula och fräcka, utan har ofta sin sociala funktion i att utmana det som är tabu, det onämnbara. Erotiska folksagor är mer skämt och skratt än sinnlighet och lust. 

Illustration av Ida Neverdahl till sagan Om jomfruen som pisset så langt

Men samtidigt är sagorna präglade av sin tids värderingar när det gäller synen på manligt och kvinnligt, över- och underordning. Och det är ett problem, när man hundra eller tvåhundra år efter att en saga upptecknats, publicerar den i en bok med syfte att roa läsaren i dag. I en viktig inledning diskuterar redaktören Madicken Schei just det faktum att många av de erotiska folksagorna skildrar övergrepp, men menar att det ”blir ufarligjort med humor”. Hon framhåller att sagorna snarare förmedlar kunskap om tabubelagada ämnen på ett humoristiskt sätt till flickor och pojkar och lär dem om faror och vad de ska passa sig för. Själv har jag svårt för de sagor där unga flickor utsätt för direkta övergrepp, även om det framställs humoristiskt är ett övergrepp alltid ett övergrepp. 

Madicken Schei skriver också att sagorna visar på starka och sexuellt medvetna kvinnor som tar för sig och njuter av sin sexualitet. Sådana sagor finns det, men alltför ofta ses kvinnan i många sagor med mannens blick. Antingen är de ovilliga eller så lever de ut sin sexualitet och sitt begär alltför mycket. Kvinnan blir ofta ett objekt för mannens sexuella drift. Mannen är den sexuellt erfarne och har därmed självklar rätt att förföra och dominera kvinnann.

Syndige folkeeventyr, har målet att popularisera de okända erotiska folksagorna, dels genom den slösande rikliga illustreringen, dels genom att återge sagorna på ett modernt och lättillgängligt språk. Det är kulturhistorikerna Sigrid Bø och Jarnfrid Kjøk som givit sagorna deras språkform. De har tidigare utgivit det imponerande 1400-sidiga verket Lekamslyst, som behandlar norsk erotisk folkdiktning. Sagorna i Syndige folkeventyr är valda ur Lekamslysts andra del. Den är en dokumentsamling som återger originaluppteckningar från handskrifter, men även tidigare tryckta ofta svårtillgängliga texter. Jag har jämfört några av texterna i sagoboken med texterna i dokumentsamlingen. Återberättarna håller sig mycket nära originalversionerna och avstår från egna kommentarer och tillägg. Äldre ord förklaras i en fotnot. Med andra ord avstår man från att lägga texterna tillrätta utifrån dagens genusvärderingar och aktuella debatt.

Sagor har ständigt förändrats när de berättats muntligt. Olika sagoberättare har satt sin prägel på dem. Sagorna har levt i spänningen och växelverkan mellan tradition och förändring. När sagorna genom uppteckningar fixerades på papper upphörde den här processen. När vi i vår tid återberättar äldre folksagor kan vi ställa oss många frågor: Är det önskvärt att på nytt popularisera alla sagor? Hur hanterar vi det faktum att samhällets värderingar förändrats radikalt, till exempel när det gäller genusfrågor, sen sagorna upptecknades?

Som sagoberättare återger jag gärna erotiska folksagor, men försöker att anknyta dem till vår egen tid, förändra dem så att de känns giltiga i dag. Jag kan kliva ut ur berättelsen och kommentera ett övergrepp genom att säga till mina lyssnare ”ja, berättelsen är gammal men sådana övergrepp är inte heller sällsynta i dag” eller något liknande. Då belyser sagan hur det var förr och hur dessa värderingar än i dag lever kvar. I många erotiska sagor tar den unge mannen bara för sig och tillfredsställer sig själv. Väljer jag att berätta en sådan saga målar jag gärna upp att pojken och flickan tycker om varandra och gärna vill ligga med varandra, men att till exempel föräldrarna vakar över dem och vill hindra dem. Det går också att anknyta sagor till dagens hedersproblematik, där flickor inte får leva med vem de vill. Det är inte alltid helt lätt och ibland har lyssnare reagerat och tyckt att jag berättat sagor med tvivelaktiga värderingar.

Bäst tycker jag om de erotiska folksagor som driver med prästen, representanten för överheten. Bokens sista saga, Presten i bygda vår, skiljer ut sig från flera av de andra texterna, som redaktören påpekar, genom att den faktiskt skildrar en våldtäkt som ett brott. Den skiljer sig också från flera av de andra sagorna genom att det är en kvinna som hämnas på prästen. Madicken Schei understryker här att ämnet är lika aktuellt i dag som förr. En sådan berättelse känns angelägen att sprida.

En del av sagorna kan säkert leda till samtal om kärlek och sexualitet bland ungdomar i skolor. Några av sagorna är kul för att de är så groteska och utmanar den goda smaken, till exempel den där pojken får kuken avskuren av en fallande lie när han och fästmön knullar. När flickan kommer in ramlar kuken ur. När fadern frågar vad det är säger flickan att det är en korv. Fadern biter i den och säger: ”Det var en seg korv!”.

Illustration av Kristin Skårdal till sagan Til himmels på min manns pilt.

Med få undantag känner jag igen de flesta sagorna. Det är inte så konstigt eftersom hälften av sagorna återfinns i den samling med erotiska folksagor från Norge som folkloristen Oddbjørg Høgset gav ut 1977 med titeln Erotiske folkeeventyr. Den översattes snabbt till svenska med titeln Brudprovaren och fick stor spridning också i vårt land. Ytterligare fem sagor tillhör samma sagotyp, men publiceras i den nya boken i andra varianter. Många av sagorna har också berättats i Sverige och flera av dem, men också andra, kan den intresserade hitta i min och Ulf Palmenfelts utgåva Folksagan i Sverige 1-3

Vi vet mycket lite om hur de erotiska folksagorna berättades och hur lyssnarna upplevde dem och använde sig av dem. Samtliga sagor i boken är upptecknade av män. Sagespersonen är ofta inte angivna, men när det förekommer är det män. Men vi vet också att kvinnor berättade och lyssnade till erotiska sagor. Kanske tolkade de sagorna på sitt eget sätt. Där den manliga blicken i berättelsen framställer en lättsinnig kvinna, kanske kvinnorna som lyssnade såg en kvinna som tog initiativ och var självmedveten. När kvinnor kom samman i arbetet berättade de, sjöng och gissade gåtor och pratade om tilldragelser i bygden. Och skrattade. Skrattet skapar gemenskap och ger kraft och i de erotiska sagorna fanns mycket att skratta åt.

Det gemensamma skrattet födde också idén till den här boken. Redaktören Madicken Schei berättar i bokens förord att hon kom över en samling med erotiska sagor och att hon och hennes kamrater en hel kväll idkade högläsning, njöt och skrattade, och helt glömde tid och rum. Hon tyckte att hon hade hittat en skatt. Den skatten ville hon sprida till alla andra.

Läs själv! Skratta åt dina egna favorithistorier! Fundera på vad vi ska förmedla vidare av det immateriella kulturarv som våra folksagor utgör! Och inte minst hur vi ska göra det.

Per Gustavsson

Syndige folkeeventyr. En samling erotiske folkeeventyr av Asbjørnsen og Moe med flere. Tilrettelagt og språklig oppdatert av Jarnfrid Kjøk og Sigrid Bø. Redaktör: Madicken Schei. Fair forlag. Oslo, 2019. ISBN: 978-82-8297-048-8.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur