Fågelröster

Vi har bett naturberättaren och fågelguiden Tomas Carlsson läsa och skriva om en ny bok med folkdiktning kring fåglar.

En tidig sommarmorgon spelar duvorna utanför fönstret – ”du du tog mina tu tu, själv hade du sju sju” en ljudhärmande ramsa som min far lärde mig för att lättare känna igen ringduvan. Det är en variant av ett antal folkliga ramsor som beskrivs i boken Fågelröster. Om folkliga härmramsor och tolkningar av etnobiologen Ingvar Svanberg. Nya böcker om fågelfolklore är ovanliga. Denna vill jag verkligen rekommendera. 

Boken ger flertalet exempel. Duvorna är rikligt förekommande i den folkliga traditionen. I Göinge sa ringduvan till skatan: Du tjuv, du tjuv! Tog sju för tu, du, du! Tjuv, du, du tog sju för tu du.

En annan art som vars läten var föremål för tolkning var taltrasten. Dess sång med ständiga upprepningar tolkades tex: Fick du napp? Fick du napp! Nähä, nähä! Som en retfull kommentar till metarens morgonförsök att få abborre till lunch. Svanberg nämner ett flertal andra tolkningar: Se bonden den token, se bonden den token. Han säljer bort oxen och kör med stuten eller Se tjuven, se tjuven? Kommer han hit? Kommer han hit? En annan är Brita, Brita! Gädda går i vika, i vika. Krok’ hit’a, krok’ hit’a. 

I Svanbergs utmärkta bok finns exempel på drygt ett fyrtiotal olika fågelarter vars sång var föremål för mänskliga funderingar och nöjen, många gånger hjälpte tolkningarna minnet att känna igen olika arter. Själv använder jag ofta dessa knep under guidningar och till berättelser när jag hoppas att deltagarna lättare ska minnas olika arter. Den folkliga poesin är både lärande och roande, dessutom hålls en tradition vid liv, även om många tydor knyter an till det gamla bondesamhället och en del använder begrepp som är okända idag. Men det skapas också nya som speglar sin tid. I boken nämns att Erik Rosenberg, den stora fågel auktoriteten skrev om bofinkens sång: Si, si, si, si, si, ja, ja, ja ja, ja är bolsjevik, det var 1920-tal och alla visste vad en bolsjevik var. Ett senare exempel är rosenfinkens vissling Please to meet you! som blev Se på video. Ett tecken i tiden på 1980-talet.

Detta och mycket mer får vi lära oss i den lilla, ca 100 sidor långa boken. Rolig och matnyttig för berättare och alla andra som är intresserade av folklore och natur. Min enda synpunkt är att som berättare kunde man önska sig fler små historier. Men Svanberg är som oftast i sina böcker lite kortfattad med detta. Vill man ha fler berättelser om fåglar kan man fördjupa sig i Fåglar i folktron  av C.H. Tillhagen. Den boken finns inte sällan på antikvariat. 

Nu ropar en duva igen utanför mitt fönster, men denna gång ett Oost, oost och av arten skogsduva. I boken beskrivet som Olyck, olyck. Svanberg har hämtat denna småländska tyda från Hyltén-Cavalius, i Wärend och wirdarne. Men just detta är med säkerhet en hopblandning mellan skogsduva och ringduva. Ringduvan kallades tidigare skogsduva av allmogen. I fågelboken hette skogsduva tidigare blåduva. Att ge fåglarna rätt namn är inte alltid så lätt varken nu eller då.

Ingvar Svanberg: Fågelröster. Om folkliga härmsagor och tolkningar. Dialogos förlag. Stockholm, 2021. ISBN 978-91-7504-378-4

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Diktning om ortnamn

Häromdagen återgav jag en sägen från Dottrabol i Simlångsdalen. Så här berättas det att gården har fått sitt namn.

Långt tillbaka i tiden när ofred rådde i vårt land var bonden på gården ute i krigstjänst. Han förblev hemifrån under lång tid. Under hans bortavaro brukade hans tre döttrar gården och därför fick den namnet Dottrabol, där bol betyder boplats och gård. När fadern kom hem från kriget hade han varit borta så länge att döttrarna inte kände igen honom.

Den folkliga diktningen kring hur byar, gårdar, berg och sjöar har fått sitt namn är mycket rik och fantasifull. En av mina favoritsägner om uppkomsten av namn på byar är en längre berättelse om Jens Grim. På slutet har en namnförklaring hängts på. Jag hämtar den ur min nyligen utkomna bok Skånesägner (Carlssons bokförlag 2021).

Borgen Vallen idag


Jens Grim härskade på 1300-talet på borgen Vallen nära Tosterup slott. Han plågade folket i bygden. Ja, så grym var Jens Grim att han kallades för Grymmer. Han hade en stor skara krigare som var lika vilda som han själv. De plundrade efter godtycke och gjorde trakten osäker. Grim hade så många män att de kunde stå i två led från Vallen till Ystad. När de första hade nått Ystad, hade de sista inte ens lämnat borgen.

En dag red Jens Grim med sitt följe genom byn Löderup och kom förbi ängen där böndernas kreatur betade. Han tog fast tjuren och flådde den levande. Sedan släppte han den lös i koflocken. Tjuren stångade genast ihjäl många kor och sprang sedan vrålande genom byn. Vid en kulle sydost om byn störtade tjuren död ner och den kullen kallas idag för Grimshög.

Då prästen i Löderup fick höra talas om detta nidingsdåd bannlyste han Jens Grim. Vem som ville fick rätt att döda den grymme borgherren. Vid altaret sa prästen att riddaren skulle få en hemsk och plågsam död och pinas i skärselden. Där Grim satte sin fot skulle det aldrig mer växa något och hans gård skulle förgöras.
Grim blev rasande och sände sina krigare till kyrkan. Prästen tog sin tillflykt in i kyrkan, som var en helig plats. Men förföljarna tvekade inte, utan tog sina yxor och började hugga sönder kyrkdörren. Prästen förstod att dörren inte skulle hålla. Han tog på sig sin prästskrud, öppnade dörren och gick ut och trodde väl att männen skull vika undan när de fick se Guds tjänare. Men de uppretade och rasande männen lät sig inte hejdas. Våldsverkarna grep prästen och lade honom på en sten utanför porten och klöv hans huvud.

På prästens grav satte byborna prästens käpp. Efter en tid grönskade käppen och blev till en ek. Det var ett tecken på att prästen hade blivit salig. För att rädda sig själv skyllde Jens Grim mordet på bönderna från en grannby och lät straffa dem hårt. Grim föll så småningom i onåd hos drottning Margareta av Danmark och hon anföll och brände hans borg. När Grim förstod att han skulle bli besegrad satte han sig på en kruttunna och sprängde sig i luften. Jens Grims kropp slets i stycken och for vida omkring. Benen flög till Benestad, ett öga till Öja, ett öra till Örup och ena tummen till Tomelilla.

Den gamla kyrkporten med märken efter yxhugg finns idag i vapenhuset i Löderups kyrka. Mycket riktigt växer det en gammal ek på Löderups kyrkogård och minner om det hemska prästmordet.

Den gamla borgen Vallen gör fortfarande ett mäktigt intryck där den ligger ute på fältet en halv kilometer norr om Svenstorp. Vallen är Skånes största borganläggning och utgrävningar visar att den var bebodd på 1300-talet.
Berättelsen skrevs ner första gången på 1600-talet och har allt eftersom den berättats vidare i bygden fått fler och fler detaljer. Att en man som hette Jens Grim i början av 1400-talet ägde ett herresäte i Tosterup är sant. Vi behöver inte heller betvivla att många slottsherrar var hårda och grymma. Kanske är det så enkelt att folkfantasin diktat en berättelse som förklarar varför den gamla kyrkdörren till Löderups kyrka har märken efter yxhugg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ur en gammal klippsamling 5: Hårets makt

En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.

Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.

Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.

Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.

En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Berättarantikvarien på upptåg i Sagobygden

Så här dags på året är det hög tid att se över alla sägenplatser. Behöver skåpen målas, sly röjas runtikring, är det ordentligt skyltat, finns det broschyrer?  För mig som är relativt ny i Sagobygden, åtminstone arbetsmässigt, är denna resa oerhört värdefull. Det är nu andra året i rad som jag har haft nöjet att åka runt med museets alltiallo Majvor. Jag har lärt mig jättemycket, och oj så roligt vi har det.

Det bär av på små slingriga grusvägar, över brusande åar, genom granskog och bokskog, förbi röda stugor och stora bondgårdar. Vi ser kossor, alpackor och glada utegrisar med knorr. Tranor, rovfåglar och vid två tillfällen morkulla precis intill bilen.

Inte gör det oss något att regnet hänger i luften när vi får dricka kaffe under en grönskimrande bok vid Trollröret i Lyåsa, med en vidunderlig utsikt över skog och sjö. Här sprack trollkärringen Smickelsbergskittans förkläde av tyngden och hon tappade ett helt röse med stenar som hon skulle kasta mot kyrkklockorna.

Vid Skirs källa hälsar vi på golden retrievern, som först skäller på inkräktarna men snart förstår att vi inte vill hans husse, som är en av Sagobygdens värdefulla skåpvärdar, något illa. Efter en kortare promenad genom den vackra hagen med enebacken kommer vi fram till den porlande källan där människor druckit av vattnet och offrat pengar för att få hålla sig friska.

En annan dag intas frukosten på en sten vid kraftstationen Gustafsfors. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Gustafsfors är en gammal bruksmiljö, men också känt för sitt fiske och sin vackra natur. Här i närheten bodde trollen och det sades att en piga som gick vilse i skogen sedan födde ett barn som liknade ett troll.

Till Galghallarna från parkeringen är det en lite längre promenad, bland annat genom en fårhage. Förra året vill jag minnas att vi fick mota bort en hel skock för att komma igenom, men den här dagen hörs inte ett bräkande. Här, mellan de båda jätteblocken, hängdes människor med armarna utsträckta och stenar på dessa så att de inte skulle ramla ner. Och här fick de sedan hänga tills de dog. Blotta tanken ger mig rysningar trots fågelkvitter och solen som värmer.

Även Ivars kyrka består av två jätteblock. Eller snarare ett som rämnade mitt itu efter att Ivar syndat och skrattat i kyrkan.

I Blädinge, vid sjön Salens strand, glittrar solens strålar i vattnet och två gåspar med gässlingar simmar runt. Men näcken visar sig inte för oss denna dag.

Vid Åsnens strand ligger Blodviken där Blända och hennes kvinnor tvättade av sig blodet efter att de tagit död på den danska hären och räddat Småland från att bli danskt. Och strax intill ligger Blodberget.

I Mjärhult bodde den kloka Ingeborg som omtalades av självaste Carl von Linné. Till henne sökte sig människor för att bli botade från allehanda krämpor, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan. Ingeborg anklagades för bland annat signeri och vidskepelse och förhördes av självaste biskopen i Växjö. Idag är platsen uppröjd och vi kan se tydliga lämningar av gården.

I Kuggaberg bor trollen och inte långt därifrån, i byn Långhult, bodde sagoberättaren Mickel i sin backstuga. Mickel har berättat att om du går till Kuggaberg på julnatten så kan du få se trollen dansa.

Och allt som minner om Halta-Kajsa i Ryds stuga är en stengrund och fruktträd. I hennes stuga satt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och skrev ner det hon berättade – och många av de sagor och sägner som Mickel och Halta-Kajsa berättade är de sagor och sägner som än i dag berättas runt om i Sagobygden.

Bara ett litet stenkast från rondellen där väg 27 möter väg 25 finns Karins sten. Om du tittar riktigt noga ser du märken efter Karins naglar när hon klättrande tog sig upp på den branta stenen för att undkomma vargarnas käftar.

Så om du är ute och kör i trakterna kring Alvesta, Ljungby och Älmhult och du ser en skylt där det står Sagobygden. Sväng av! Eller om du ser ett rött skåp. Öppna det och läs! Låt resan ta lite extra tid. Låt berättandet och fantasin flöda. Det blir så mycket roligare då. Trevlig sommar!

Lina Midholm

1 kommentar

Under Att berätta

Ny bok med sagor från Oceanien

Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.

Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.

Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.

Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.

Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.

Agneta Json Granemalm

Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Skånesägner – i arbetsstolen eller i solstolen?

Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.

Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag)  är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.

Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.

När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.

Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.

Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.

Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.     

Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.      

1 kommentar

Under Att berätta

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bonden som gifte sig med skogsrået

I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.

Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.

En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.

Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.

En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:

– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters  Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.

Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:

– Syster Stråssa, syster Stråssa!

Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.

Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.

Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.

Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner