En jättegrav på Öland?

För några veckor sen vandrade vi på Öland. På Karum bys ägor passerar vi stenar som avgränsar en över 20 meter lång yta. En jättegrav!

Ja, så kallade ölänningarna förr sådana här lämningar. Stenarna visade med andra ord hur lång den begravda personen hade varit.

Det här var inte ölänningarna ensamma om. Den mest kända jätten som fått liv ur den här föreställningen är jätten Vrål i Skee socken i Bohuslän.  Några hundra meter söder om Hästskede gård gör landsvägen en liten böj och där finns en idag ganska så oansenlig gravhög. Gamla beskrivningar av högen säger att det fanns fyra stora stenar där förut och avståndet mellan stenarna visade hur stor jätten Vrål hade varit. Vrål åt en gång 23 stycken hästskosömmar, som hans fru lagt i gröten för att bli kvitt honom. Men det bet inte på jätten. En gång klagade han över småskräp i ögat. Det var en stor grankotte som fastnat i ögat.

Men åter till Karum. I själva verket är stenarna lämningar efter ett långhus från ca 500 e.Kr.

Att vandra på de gamla markerna kring Karum är fascinerande. Snart når vi ängen där gullvivor och orkideer blommar. Idag finns det ett 50-tal röjda och återskapade ängar i Karum. Alla i byn hjälptes åt vi slåttern. Just den här arbetsgemenskapen är en viktigt bakgrund till det muntliga berättandet, som florerade när människor kom samman i vardag och fest. Ängarnas namn såsom  Köket, Salen och Vardagsrummet är också ett uttryck för människors fantasilust.

Jorden odlas på samma sätt som förr, i tresäde. Det innebär att råg odlas ett år, följt av korn och det tredje året ligger åkern i träda.

Jag har nog aldrig vandrat på en led där skyltningen är så genomtänkt. Jag lär mig massor. Och det blir inte sämre av att naturen är så omväxlande och vacker. När vi går blommar allt på en gång: blåsippor, vitsippor och gulsippor. Och leden blir inte sämre av en roande lekfullhet.

Vi började vår vandring på Karum bys allvar, vid skeppsättningen Noaks ark. Vi följde Mittlandsleden fram till byn, tog därefter Karumsleden och Ängsleden. Här kan du läsa mer om Karum.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Astrid Lindgren och Hamza – ett minne

Min kollega Dörthe Drewsen och jag gästade nyligen Värnamo filmhistoriska festival med en föreläsning där vi bl.a. berättade om Astrid Lindgrens betydelse för muntligt berättande och immateriellt kulturarv. Och på Ljungby kulturnatt hade jag ett boksamtal med Annelis Johansson om hennes senaste bok Mitt liv som KING. En bok som Annelis, som jobbar som skolbibliotekarie, främst har skrivit för de pojkar i mellanstadieåldern som hon ofta träffar på biblioteket och som inte riktigt vet vad de vill läsa.

De här båda händelserna fick mig att tänka på när jag själv arbetade extra på bibliotek under min studietid, och då ofta på ett skolbibliotek i Mölndals kommun. Och som av en händelse har jag, då jag 2019 läste kursen ”Muntligt berättande i förskola och skola” på Linnéuniversitetet (from. hösten 2023 ”Muntligt berättande i pedagogisk praktik”), reflekterat över en särskild händelse i en uppgift om muntligt berättande och flerspråkighet. En händelse som uppenbarligen fastnat så pass djupt i mig att jag i stort sett ordagrant har kunnat återberätta den 17 år senare. Och eftersom den finns nedskriven vill jag gärna dela med mig av den här. Ett fint minne helt enkelt, som jag blir lite extra varm i hjärtat av.

Jag skulle vilja berätta om mitt möte med Hamza. Jag arbetade extra på Lindome skolbibliotek där det ofta var bråk om datorerna och Hamza, som då var i tioårsåldern, var ofta inblandad i dessa bråk.

Så dog Astrid Lindgren och vi ställde fram ett inramat kort av henne på lånedisken. En dag var det helt tomt på biblioteket och jag satt i lånedisken när Hamza kom in. Han styrde sina steg mot de lediga datorerna, men stannade upp framför fotografiet av Astrid och betraktade det en stund under tystnad innan han sa: ”Vem är den gamla tanten? Är hon en kändis? Varför har ni ett kort på henne?” Jag svarade att hon var en känd författare som hade skrivit väldigt många böcker för barn och att vissa av böckerna till och med var översatta till arabiska och att anledningen till att vi hade ett kort på henne var att hon nyss hade dött. Och så berättade jag lite om Pippi Långstrump och visade en bok som råkade ligga på lånedisken.

Nöjd med svaret släntrade Hamza bort till datorerna som nu var upptagna, men det uppstod inget av det väntade bråket och strax kom Hamza tillbaka till lånedisken: ”Varför dog hon? Var hon väldigt gammal?” Jag svarade att ja hon var väldigt gammal och att det var därför hon dog. Hamza såg lite fundersam ut, men sa inget mer.

Ett par dagar senare satt jag återigen i lånedisken när Hamza kom in. Kortet på Astrid stod kvar och han stannade återigen framför det och studerade det en stund innan han sa med allvarlig, nästan myndig stämma: ”Hon hette Astrid Lindgren och var en känd författare som skrev böcker på arabiska. Om en flicka med rött hår som är jättestark. Hon har en apa och en häst och jättemycket pengar, men ingen mamma. Bara en pappa som bor i havet. Men hon är död nu. Hon blev jättegammal. Min mormor är också jättegammal, men hon är inte död. När jag blir stor ska jag åka och hälsa på henne. Hon är jättesnäll och bjuder på kakor. Det gjorde Astrid Lindgren också för det gör gamla tanter.”

Jag kan inte direkt påstå att Hamza blev mindre stökig, men jag kände att jag fick en helt annan kontakt med honom. Han hälsade alltid glatt när han såg mig, ställde ofta frågor och ibland pratade vi om Astrid Lindgren och jag berättade om någon av hennes karaktärer. Ibland återberättade han det för mig. Men om han lånade någon bok, det vet jag faktiskt inte.

2 kommentarer

Under Att berätta

Det gjordes hyss i Småland innan Emil föddes

För några veckor sedan hade vi i släkten en kusinträff. Det blev en munter kväll där den ena anekdoten avlöste den andra. En av deltagarna hade med sig en historia som 2003 var införd i byaskriften Kolbulletinen, vilken sedermera bytte namn till Agunnaryds Allehanda. Här följer berättelsen som kusin Willy Uvebrant i hög grad var inblandad i.

Frisöndag i Passagården på 50-talet

Kusinerna Rolf och Börje, lillebror Inge och jag prövade frihet utan alltför mycket ansvar en söndag när vi var ensamma hemma.

Alla vuxna var bjudna på kalas och skulle vara borta hela söndagen. Det var en dag som vi barn hade planerat för och sett fram emot. Middagen hade faster Axie lagat och gett oss instruktioner hur vi skulle förfara.

Våra kusiner från Lammakulla, Rolf och Börje, hade kommit tidigt. Jag var i tioårsåldern och Rolf var fyra år äldre. Småbröderna var bara åtta. Rolf var vår givne ledare. Vi hade redan stora förhoppningar inför vår frisöndag. Nu skulle vi utan tillsyn disponera bössan, dynamiten, snusburken, rökpipan m. m.

Först på dagordningen var sprängning av fisk i Helgeån med dynamit i flaska. Från sötostafatet på översta hyllan i skafferiet hämtade vi ner sprängmedel, tändhattar och stubin. Med alla nödvändiga attiraljer startade kvartetten marschen mot ån, som rinner 500 meter bakom ladugården.

Nu började den kvalificerade hanteringen: peta ner dynamiten i flaskan, nypa fast stubinen vattentätt i tändhatten och till slut försluta med en vanlig kork med en utskuren skåra för stubinen.
Efter tändning och sjösättning flöt bomben rykande i ån. Vi tog skydd bakom den stora aspen en bit därifrån.

PANG! Det blev en smäll som överträffade allas förväntan. En vattenpelare sprutade som en gejser säkert 25 meter upp mot sommarhimlen. I samma stund kom våra grannar Kalle och Edit ner vid sin lada som ligger 200 meter från ån. De var ute och ”gröatittade” på söndagsförmiddagen. Kalle kom rusande förbannad och uppjagad och skrek:

-Va faen gör ni herar?!

I vårt uppskrämda tillstånd över att ha blivit påkomna höll vi tyst, men då visade vår kusin Rolf sina ledaregenskaper och tog till orda: -Vi bara smällde en 2-kronors påskasmäll.

Den förklaringen köpte Kalle mycket misstroget. Så vi gick fria.

Det blev inte många fiskar, bara några småfiskar som flöt nedåt ån. Men klockan var bara 10 på söndagsförmiddagen, så vi travade hemåt mot nya äventyr. Mycket måste hända en frihetssöndag som vi sett fram emot.

Allt vill jag inte berätta men på eftermiddagen kom fars snusburk fram. Nu skulle vi tävla om vem som kunde lägga in mest snus. Min bror Inge som var yngst kunde inte tekniken, utan trodde att snus skulle sväljas. Efter en stund blev han liggande utslagen och spydde. Där lämnade vi honom och cyklade iväg till Lammakulla. Som tur var hade kalaset slutat och de vuxna kom hem. Inge låg utslagen i gräset borta vid våran vedbod. Orolig sprang far dit, ryckte upp pojken och frågade vad han gjort. Inge satte sig upp, grönblek i ansiktet:
-Hur ska det gå för Willy och Rolf och Börje? De cyklade till Lammakulla – och så som jorden lutar, mumlade han oroligt. Inge, det var en omtänksam grabb det.

Dagen efter kom det stora förhöret. Vi hade tappat en tändhatt på skafferigolvet. Axie hade hittat den. Men hur det slutade är en annan historia. Söndagen hade i alla fall varit bra.

Nedtecknat av Willy 2003, här återgivet av Saga, lillkusinen i Lammakulla.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Runstenen som hämnas

En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.

Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder: 

Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.

Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?

För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.

Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besin­ningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björke­torpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.

På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.

I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån. 

På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.

En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om  denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.

Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.

Vad var det då han berättade?

Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än

fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste. 

                                                                                                          Ola Lundberg, 1914 

Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen: 

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen  

så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring  

till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom. 

Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller  

tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet  

av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –  

ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att  

natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser  

rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!  

Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt  

som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt  

i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans 

och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se                  .  

i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur  

skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton! 

Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter  

Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat 

så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande 

i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.      

Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid  

överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.  

Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme 

inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.

Michael Economou

Lästips:

Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.

Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.

Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Hugo ser ut genom fönstret – Catarina Carleson diktar.

Catarina Carleson

1 kommentar

Under Berättelser

Hocken råur om de?

Längst till vänster står Catarina Carlesons farfars far Carl Magnus Carleson, han var tidigt fotograf. Här är han på besök med sin fru Anna, och sin dotter Ethel, och besöker sin mor som blivit änka och flyttat till sin brors familj i Munkalid, utanför Lönsboda. (Bild från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek)

I Lönsbodatrakten används, och användes än mer förr, det vi där kallar ”ögnawn”. Detta kan översättas till öknamn, men den svenska betydelsen av detta ord stämmer inte med den göingska/”Lönsbonitiska”, helt.

”Ögnawn” är ofta i grunden ett släktnamn som till exempel Bagare-Pellen, som byggs på generation för generation. Bagare-Pellens-Augusts-Sven eller Sar-Petters-Villes-Valter, förleden i det senare ”Sar” är troligen av kvinnonamnet Sara. Kanske var hon ogift, eller hade Petter med sig innan giftermål, eller blev hon änka tidigt och därför fick grunda detta släktnamn. 

Ibland är första ordet ett gårds eller torpnamn. Ett exempel är släkt-

namnet ”Vink-” som har sina rötter i Vinkatorpet. Sedan om torpet hette så, och gav namn till de boende där, eller om han som byggde det redan var benämnd som ”Vink”, vet jag ej. Kanske lika svårt att svara på som vilket som kom först av hönan eller ägget?

Namnen kan dock ibland vara mer av öknamnskaraktär, efter någon dråplig eller hemsk historia. Men det är mer ovanligt. 

Att placera folk i rätt släkt är viktigt, en vill liksom ha lite koll. Speciellt förr i tiden. Numera är det väl ersatt, delvis, i Cv’s ”referenser”.

Med utgång från detta skrev jag följande dikt på dialekt:

Hocken råur om de?

Oin fråua krävo swar

Ja de ska redas ud

Om de såu ta menna dar

Hocken va din faffar

Å Hocken ä din far

Å inte får vi glömma

Din farsa faffars-far

Hocken råur om de

Ja du må swara väjl

Ty de duger ej å säja

Ja raur om me säl!

(me säl = mej själv) 

Catarina Carleson 

Mamma till:

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Björn, 

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Jens, 

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Erik

Och

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Andrea

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Svarta skolan – Catarina Carleson fortsätter gästblogga

Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.

Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.

Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte. 

Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.

I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna  i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?

Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna. 

Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.

Några minnesgoda berättare vid de stora stenarna vid Svarta skolan

Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar.  Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola. 

Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan. 

För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet,  dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.   

Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?

Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.

En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt. 

Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi? 

Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.

Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn.  Det kan ju vara bra att veta.

I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?

Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell: 

Svarta skolan

Att sälja sin själ 

kan tyckas enkelt

Det görs hela tiden idag

till multinationella företag 

eller till politiska partier

av tvivelaktig karaktär

Att sälja sin själ vid Svarta skolan

för att få någon speciell gåva

som att bota folk och djur

Skrämmande 

att sälja sin själ

Det var hemska tider det

säger någon

Det hemskaste är att 

Svarta skolan  har vuxit

folk säljer sina själar 

dagligen och överallt

till företag

Till den smutsiga vapenindustrin

för pengar som luktar

blod svett och tårar

till ödeläggare av Moder Jord

Svarta skolan i storformat – fan ta mej!

Catarina Carleson

Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Catarina Carleson – ny gästbloggare

Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.

2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.

Så här presenterar Catarina sig själv:

Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi. 

Nu lämnar vi ordet till Catarina:

I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag! 

Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt. 

En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det,  och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.

Han berättade:

”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”

Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.

”Vi brukade spela vid högtider, och  på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”

När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat. 

Fösste maj!

Gylsboa blåusorkesta

dåu spelte fösste maj

å fanan den va röa

å fläktade mä svaj

o våurens glaá fula (fåglar)

Då flöjtade i takt 

te orkesterns blåusmusik

onnras just om fula mä

begriber se påu politik?

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Lite kort om skärtorsdag, påskkäringar och upptåg

Namnet skärtorsdag kommer från verbet skära = rena och syftar på hur Jesus tvättade lärjungarna fötter. Förr var det på skärtorsdagen som botgörare renades i kyrkan och dagen högtidlighåller minnet av den första nattvarden; Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna.

Enligt folktron var skärtorsdagsnatten häxornas natt då man trodde att alla onda makter släpptes fria i samma stund som frälsaren blev dömd, vilket skedde då Judas förrådde Jesus. Dörrar och spjäll skulle stängas och alla redskap som häxorna kunde tänkas använda till att flyga på skulle plockas undan inför denna natt. För att skydda djuren från att bli ridna av häxor på deras färd till Blåkulla målade man kors på ladugårdsdörren eller lade stål i tröskeln.

När jag var barn klädde vi ut oss och drog runt i byn med små korgar med egengjorda kort som delades ut i utbyte mot godis och pengar. Jag tror dessutom att vi aldrig tjänat så mycket som det här året då vi hade med oss ett par minipåskkäringar.

Idag är påskkäringar oftast små flickor utklädda i förkläde och huckle. De är söta och harmlösa, har målade fräknar i ansiktet och rosiga kinder. Det är ofta på förskolan som barnen klär ut sig och seden har allt mer blivit något som iscensätts av vuxna. Men för 150 år sedan såg det helt annorlunda ut.

Tron på trolldom är mycket gammal och i Norden har den troligtvis funnits i årtusenden. Redan på 1400-talet knöts platsen Blåkulla – dit häxorna troddes flyga för att möta djävulen – till ön Blå Jungfrun i Kalmar sund, men samtidigt var det vanligt att man trodde att Blåkulla låg någonstans i närheten, kanske i grannsocknen

Ordet påskkäring finns belagt i domstolsprotokoll från 1700-talet, men är säkert äldre än så, och troligtvis ett noanamn för häxa (precis som att man t.ex. sa gråben istället för varg, eller den onde istället för djävulen för att inte locka fram dessa). Tron på häxor och deras möten med djävulen levde kvar långt efter 1600-talets häxprocesser, men med tiden övergick de till mer lättsamma utklädningsupptåg som på 1800-talet startade som en västsvensk sed – och som då handlade mer om bus och upptåg än om godis.

Man vet inte exakt när själva utklädningstraditionen började men sannolikt i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet. Då var påskkäringarna oftast tonåringar eller unga vuxna. Så kallad crossdressing var vanligt där flickorna klädde ut sig till gubbar och pojkarna klädde ut sig till gummor. De smorde ansiktet med aska eller så hade de så kallade skråpukar på sig, masker gjorda av tyg eller skinn och med hår, skägg och ögonbryn av mossa. Det handlade om att likna häxorna som det berättades om i sägnerna, och det var viktigt att inte bli igenkänd.

Påskkäringarna ställde till med en hel del hyss. De välte vagnar och skrämdes genom att lägga en skiva över skorstenen för att röka ut folk i huset. Eller så kastade de ner sten i skorstenen. De kunde också tigga mat och dryck, ofta alkohol. Men samtidigt var det okej att göra sådant som i vanliga fall inte var tillåtet. Seden spred sig snabbt över hela Sverige och även till Finland. Så kallade ryggpåhängning, det vill säga att man i smyg hängde saker på varandras ryggar, var ett annat upptåg. En sopa, en raka och ett smörjehorn (som med tiden ersattes av en kaffepanna) tillhörde påskkäringarnas utrustning, och dessa föremål kunde vara utklippta i papper eller tillverkade av små träbitar och kallades för påskatyg, dymmelknyppen eller blåkullapass. Seden med ryggpåhängning är gammal och har förekommit åtminstone sedan mitten av 1700-talet.

Häxorna troddes återvända hem från Blåkulla på påskaftons kväll vilket har lett till att det på olika håll i Sverige skiljer sig mellan om det är skärtorsdagen eller påskafton som är den rätta dagen för att ”gå påskkäring”.

Lämna en kommentar

Under Att berätta