För några veckor sedan hade vi i släkten en kusinträff. Det blev en munter kväll där den ena anekdoten avlöste den andra. En av deltagarna hade med sig en historia som 2003 var införd i byaskriften Kolbulletinen, vilken sedermera bytte namn till Agunnaryds Allehanda. Här följer berättelsen som kusin Willy Uvebrant i hög grad var inblandad i.
Frisöndag i Passagården på 50-talet
Kusinerna Rolf och Börje, lillebror Inge och jag prövade frihet utan alltför mycket ansvar en söndag när vi var ensamma hemma.
Alla vuxna var bjudna på kalas och skulle vara borta hela söndagen. Det var en dag som vi barn hade planerat för och sett fram emot. Middagen hade faster Axie lagat och gett oss instruktioner hur vi skulle förfara.
Våra kusiner från Lammakulla, Rolf och Börje, hade kommit tidigt. Jag var i tioårsåldern och Rolf var fyra år äldre. Småbröderna var bara åtta. Rolf var vår givne ledare. Vi hade redan stora förhoppningar inför vår frisöndag. Nu skulle vi utan tillsyn disponera bössan, dynamiten, snusburken, rökpipan m. m.
Först på dagordningen var sprängning av fisk i Helgeån med dynamit i flaska. Från sötostafatet på översta hyllan i skafferiet hämtade vi ner sprängmedel, tändhattar och stubin. Med alla nödvändiga attiraljer startade kvartetten marschen mot ån, som rinner 500 meter bakom ladugården.
Nu började den kvalificerade hanteringen: peta ner dynamiten i flaskan, nypa fast stubinen vattentätt i tändhatten och till slut försluta med en vanlig kork med en utskuren skåra för stubinen. Efter tändning och sjösättning flöt bomben rykande i ån. Vi tog skydd bakom den stora aspen en bit därifrån.
PANG! Det blev en smäll som överträffade allas förväntan. En vattenpelare sprutade som en gejser säkert 25 meter upp mot sommarhimlen. I samma stund kom våra grannar Kalle och Edit ner vid sin lada som ligger 200 meter från ån. De var ute och ”gröatittade” på söndagsförmiddagen. Kalle kom rusande förbannad och uppjagad och skrek:
-Va faen gör ni herar?!
I vårt uppskrämda tillstånd över att ha blivit påkomna höll vi tyst, men då visade vår kusin Rolf sina ledaregenskaper och tog till orda: -Vi bara smällde en 2-kronors påskasmäll.
Den förklaringen köpte Kalle mycket misstroget. Så vi gick fria.
Det blev inte många fiskar, bara några småfiskar som flöt nedåt ån. Men klockan var bara 10 på söndagsförmiddagen, så vi travade hemåt mot nya äventyr. Mycket måste hända en frihetssöndag som vi sett fram emot.
Allt vill jag inte berätta men på eftermiddagen kom fars snusburk fram. Nu skulle vi tävla om vem som kunde lägga in mest snus. Min bror Inge som var yngst kunde inte tekniken, utan trodde att snus skulle sväljas. Efter en stund blev han liggande utslagen och spydde. Där lämnade vi honom och cyklade iväg till Lammakulla. Som tur var hade kalaset slutat och de vuxna kom hem. Inge låg utslagen i gräset borta vid våran vedbod. Orolig sprang far dit, ryckte upp pojken och frågade vad han gjort. Inge satte sig upp, grönblek i ansiktet: -Hur ska det gå för Willy och Rolf och Börje? De cyklade till Lammakulla – och så som jorden lutar, mumlade han oroligt. Inge, det var en omtänksam grabb det.
Dagen efter kom det stora förhöret. Vi hade tappat en tändhatt på skafferigolvet. Axie hade hittat den. Men hur det slutade är en annan historia. Söndagen hade i alla fall varit bra.
Nedtecknat av Willy 2003, här återgivet av Saga, lillkusinen i Lammakulla.
En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.
Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder:
Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.
Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?
För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.
Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besinningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björketorpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.
På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.
I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån.
På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.
En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.
Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.
Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.
Vad var det då han berättade?
Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen
Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än
fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste.
Ola Lundberg, 1914
Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen:
Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen
så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring
till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom.
–
Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller
tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet
av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –
ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att
–
natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser
rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!
Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt
som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt
–
i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans
och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se .
i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur
skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton!
–
Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter
Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat
så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande
i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.
–
Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid
överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.
Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme
inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.
Michael Economou
Lästips:
Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.
Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.
Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.
Längst till vänster står Catarina Carlesons farfars far Carl Magnus Carleson, han var tidigt fotograf. Här är han på besök med sin fru Anna, och sin dotter Ethel, och besöker sin mor som blivit änka och flyttat till sin brors familj i Munkalid, utanför Lönsboda. (Bild från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek)
I Lönsbodatrakten används, och användes än mer förr, det vi där kallar ”ögnawn”. Detta kan översättas till öknamn, men den svenska betydelsen av detta ord stämmer inte med den göingska/”Lönsbonitiska”, helt.
”Ögnawn” är ofta i grunden ett släktnamn som till exempel Bagare-Pellen, som byggs på generation för generation. Bagare-Pellens-Augusts-Sven eller Sar-Petters-Villes-Valter, förleden i det senare ”Sar” är troligen av kvinnonamnet Sara. Kanske var hon ogift, eller hade Petter med sig innan giftermål, eller blev hon änka tidigt och därför fick grunda detta släktnamn.
Ibland är första ordet ett gårds eller torpnamn. Ett exempel är släkt-
namnet ”Vink-” som har sina rötter i Vinkatorpet. Sedan om torpet hette så, och gav namn till de boende där, eller om han som byggde det redan var benämnd som ”Vink”, vet jag ej. Kanske lika svårt att svara på som vilket som kom först av hönan eller ägget?
Namnen kan dock ibland vara mer av öknamnskaraktär, efter någon dråplig eller hemsk historia. Men det är mer ovanligt.
Att placera folk i rätt släkt är viktigt, en vill liksom ha lite koll. Speciellt förr i tiden. Numera är det väl ersatt, delvis, i Cv’s ”referenser”.
Med utgång från detta skrev jag följande dikt på dialekt:
Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.
Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.
Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte.
Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.
I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?
Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna.
Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.
Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar. Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola.
Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan.
För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet, dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.
Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?
Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.
En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt.
Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi?
Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.
Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn. Det kan ju vara bra att veta.
I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?
Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell:
Svarta skolan
Att sälja sin själ
kan tyckas enkelt
Det görs hela tiden idag
till multinationella företag
eller till politiska partier
av tvivelaktig karaktär
Att sälja sin själ vid Svarta skolan
för att få någon speciell gåva
som att bota folk och djur
Skrämmande
att sälja sin själ
Det var hemska tider det
säger någon
Det hemskaste är att
Svarta skolan har vuxit
folk säljer sina själar
dagligen och överallt
till företag
Till den smutsiga vapenindustrin
för pengar som luktar
blod svett och tårar
till ödeläggare av Moder Jord
Svarta skolan i storformat – fan ta mej!
Catarina Carleson
Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.
Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.
2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.
Så här presenterar Catarina sig själv:
Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi.
Nu lämnar vi ordet till Catarina:
I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag!
Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt.
En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det, och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.
Han berättade:
”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”
Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.
”Vi brukade spela vid högtider, och på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”
När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat.
Namnet skärtorsdag kommer från verbet skära = rena och syftar på hur Jesus tvättade lärjungarna fötter. Förr var det på skärtorsdagen som botgörare renades i kyrkan och dagen högtidlighåller minnet av den första nattvarden; Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna.
Enligt folktron var skärtorsdagsnatten häxornas natt då man trodde att alla onda makter släpptes fria i samma stund som frälsaren blev dömd, vilket skedde då Judas förrådde Jesus. Dörrar och spjäll skulle stängas och alla redskap som häxorna kunde tänkas använda till att flyga på skulle plockas undan inför denna natt. För att skydda djuren från att bli ridna av häxor på deras färd till Blåkulla målade man kors på ladugårdsdörren eller lade stål i tröskeln.
När jag var barn klädde vi ut oss och drog runt i byn med små korgar med egengjorda kort som delades ut i utbyte mot godis och pengar. Jag tror dessutom att vi aldrig tjänat så mycket som det här året då vi hade med oss ett par minipåskkäringar.
Idag är påskkäringar oftast små flickor utklädda i förkläde och huckle. De är söta och harmlösa, har målade fräknar i ansiktet och rosiga kinder. Det är ofta på förskolan som barnen klär ut sig och seden har allt mer blivit något som iscensätts av vuxna. Men för 150 år sedan såg det helt annorlunda ut.
Tron på trolldom är mycket gammal och i Norden har den troligtvis funnits i årtusenden. Redan på 1400-talet knöts platsen Blåkulla – dit häxorna troddes flyga för att möta djävulen – till ön Blå Jungfrun i Kalmar sund, men samtidigt var det vanligt att man trodde att Blåkulla låg någonstans i närheten, kanske i grannsocknen
Ordet påskkäring finns belagt i domstolsprotokoll från 1700-talet, men är säkert äldre än så, och troligtvis ett noanamn för häxa (precis som att man t.ex. sa gråben istället för varg, eller den onde istället för djävulen för att inte locka fram dessa). Tron på häxor och deras möten med djävulen levde kvar långt efter 1600-talets häxprocesser, men med tiden övergick de till mer lättsamma utklädningsupptåg som på 1800-talet startade som en västsvensk sed – och som då handlade mer om bus och upptåg än om godis.
Man vet inte exakt när själva utklädningstraditionen började men sannolikt i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet. Då var påskkäringarna oftast tonåringar eller unga vuxna. Så kallad crossdressing var vanligt där flickorna klädde ut sig till gubbar och pojkarna klädde ut sig till gummor. De smorde ansiktet med aska eller så hade de så kallade skråpukar på sig, masker gjorda av tyg eller skinn och med hår, skägg och ögonbryn av mossa. Det handlade om att likna häxorna som det berättades om i sägnerna, och det var viktigt att inte bli igenkänd.
Påskkäringarna ställde till med en hel del hyss. De välte vagnar och skrämdes genom att lägga en skiva över skorstenen för att röka ut folk i huset. Eller så kastade de ner sten i skorstenen. De kunde också tigga mat och dryck, ofta alkohol. Men samtidigt var det okej att göra sådant som i vanliga fall inte var tillåtet. Seden spred sig snabbt över hela Sverige och även till Finland. Så kallade ryggpåhängning, det vill säga att man i smyg hängde saker på varandras ryggar, var ett annat upptåg. En sopa, en raka och ett smörjehorn (som med tiden ersattes av en kaffepanna) tillhörde påskkäringarnas utrustning, och dessa föremål kunde vara utklippta i papper eller tillverkade av små träbitar och kallades för påskatyg, dymmelknyppen eller blåkullapass. Seden med ryggpåhängning är gammal och har förekommit åtminstone sedan mitten av 1700-talet.
Häxorna troddes återvända hem från Blåkulla på påskaftons kväll vilket har lett till att det på olika håll i Sverige skiljer sig mellan om det är skärtorsdagen eller påskafton som är den rätta dagen för att ”gå påskkäring”.
Sagobygdens musik- och berättarfestival har förlorat en kär vän. Margareta Strömstedt har lämnat oss. Men hon lever kvar i våra hjärtan. Vi minns en sällsynt varmhjärtad, inkännande och generös människa.
När vi startade berättarfestivalen i Ljungby var det självklart för oss att ta kontakt med Margareta Strömstedt och be henne medverka och berätta om sin uppväxt i Lagan och Torpsbruk. Hon kom, lockade en stor publik, där en hel del mindes henne trots att det var länge sen hon lämnat barndomsbygden. Hon berättade så vi både skrattade och grät.
Varje gång jag sen ringde henne och frågade om hon åter ville glädja oss med sina berättelser, så var det självklart för henne att medverka. Hon var nyfiken på vår verksamhet och ville gärna stödja oss. En höjdpunkt var den berättarresa vi arrangerade med henne som gick till Trotteslövs gamla skola, barndomens Lagan, Torpsbruk och Moheda. De som var med på resan glömmer den aldrig.
Själv glömmer jag aldrig söndagkvällen den 10 september 1995 på Toftaholms herrgårdshotell. Astrid Lindgren hade fått årets Mickelpris och på måndagen skulle Berättarnätet Kronoberg arrangera seminariet ”Astrid Lindgren och folkdikten”. Astrid Lindgren och hennes systrar Stina och Ingegerd var våra hedersgäster. Det var ett unikt tillfälle. Som synnerligen kär vän till Astrid var Margareta med. Kvällen innan samlades alla föreläsare på Toftaholm. Margareta spred sin värme och sitt goda humör och snart sjöng hon och Astrid de gamla läsarsångerna, de kunde så bra från barndomsåren. Astrid kom i berättartagen och delgav oss sina upplevelser från när hon under krigscensuren läste soldaternas kärleksbrev till sina flickor där hemma.
Bengt Göran Söderlind, Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt. Toftaholm september 2005.
Jag glömmer inte heller Majken. De fem böckerna om Majken som Margareta skrev 1982-1991 är något av det bästa som skrivits i svensk barnlitteratur. Böckerna har sin grund i Margaretas egen uppväxt, som inte alltid var så lätt. Majken är en fantasifull flicka, som redan i tidig ålder får ta ett alltför stort ansvar, för hennes mamma är sjuk och ligger mestadels i sängen. När Majken hittar på något och det blir bråk mellan syskonen suckar mamma ”tungt och djupt och rullar in sig i täcket. Mammas suckar lägger sej som tyngder inne i Majken. Hon vet att mamma tycker att hon är dum… Nu har hon gjort mamma ledsen igen fastän hon lovat att aldrig säga sånt som inte är sant.”
Böckerna om Majken har varit både en tröst och en glädje för många barn som känner igen sig i Majken. Och gett styrka! För böckerna skildrar också en flicka full med livslust där fantasin är en tillgång. Hittepålusten har Margareta gemensamt med Astrid Lindgren. Inte underligt att de fann varandra. Majken funderar hur det gick till när hon sa något som kanske inte var sant: ”Plötsligt har hon sagt nånting alldeles fantastiskt och så växer det vildare och vildare. Det känns som en lust inom henne. Det känns som hon själv växer och växer. Det känns som om hon har makt över hela världen. Inte tänker hon på om det är sant eller inte när hon får lust att hitta på.”
Både när hon berättade muntligt och när hon skrev skapade Margareta bilder inne i våra huvuden. När Majken förirrar sig i Ljungby lasaretts källare och kommer förbi dörren med skylten ”Huvudförråd” ser både jag och Majken hur det ligger fullt av huvuden bakom dörren. Bara hon inte öppnar dörren, tänker jag, då kommer fullt med huvuden att rulla ut och fylla korridoren.
Margareta Strömstedts författarskap är en hyllning till fantasin och medkänslan. Hon är en inspirationskälla för oss i vårt arbete med att hålla berättelsen levande i Sagobygden.
Jag läste i Kalevala redan som ung. Det var Björn Collinders översättning från 1948, en bok som jag ”borde” läsa. Höll på med B-kursen i Nordiska språk (som det hette då) jag läste danska och nynorska, de gamla landskapslagarna på fornsvenska och Havamal på fornisländska. Så jag skaffade hem Kalevala. Men trots de svindlande händelseförloppen och de färgstarka karaktärerna blev det aldrig någon riktig fart på min läsning. Texten var egendomligt stum och jag hittade aldrig in i denna märkliga, främmande värld. Jag fortsatte försöka, öppnade boken då och då. Men får jag erkänna, jag kom aldrig igenom den.
Jag var ung och otålig. För naturligtvis är Collinders översättning av Kalevala ett mästerverk som blivit en klassiker, mycket prisad och översatt till ett stort antal språk. Men Björn Collinder eftersträvade en arkaiserande stil. Han letade upp ord i gamla texter och svenska dialekter, han skapade även helt nya ord. Jag kan förstå honom. Även jag älskar ålderdomliga uttryck, önskar att de ska få leva vidare. Men det finns en klar nackdel med ett sådant arbetssätt. Det blir aningen tungrott för läsaren.
Det var inte förrän rätt nyligen jag fick den senaste översättningen från 1999 av Lars och Mats Huldén (far och son) i min hand. Slog upp boken, kastade mej in i första strofen:
Vet du vad vi borde göra
vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder,
sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
tillrar mellan mina tänder.
Och sedan kunde jag inte sluta läsa. Texten träffade omedelbart. Som den lenaste honung, har någon sagt.
Lars och Mats Huldén valde (efter en del vånda säkert) att i den nya översättningen använda sitt eget nutida 1900-talsspråk. Men formen ville de behålla. Versmåttet (runometer), allitterationerna och parallellismerna (att två gånger säga samma sak men med andra ordval). Resultatet är strålande, eposet doftar och lever.
Här finns episoder som får en att tappa hakan. En sann guldgruva för oss berättare. Det är trolldom och onda makter, krig, hjältar, och skurkar. Allvarsamma förmanande mödrar, näbbiga ungflickor, tyranniska svärmödrar. Sorgliga, gripande levnadsöden. Det är mystiska föremål, magiska skeenden, djur som kan tala. En ensam båt som gråter på strand och längtar ut till havs. Och samtidigt alla vardagsbestyren. Hur vällingen ska kokas, tvätten sköljas. Bekymmer med kornet som inte vill gro. Det är mycket med naturen, rönnar, ekar och björkar, ekorrar och vesslor, smultron och lingon. En salig blandning av högt och lågt. Galet, humoristiskt, halsbrytande.
Kalevala – Finlands nationalepos – bygger på gamla finska folkdikter som samlades in på 1800-talet i östra Finland och Karelen. Det är huvudsakligen där som händelserna utspelar sig. Kalevala var ursprungligen ett antal muntliga berättelser och sånger som fördes vidare från generation till generation. Ingen vet hur gamla de är – de äldsta kvädena tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid eller ännu längre. Först på 1800-talet tecknades de ner av läkaren och språkforskaren Elias Lönnrot. Han fogade samman sina uppteckningar och skapade eposet som blev Kalevala. Den första upplagan utkom 1835, en längre utökad 1948.
Kalevala inleds med hur världen skapas. Först fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter som hette Ilmatar. Hon svävade omkring, tiden blev henne lång. Då sänkte hon sej ner mot havet. Och havet tog emot henne, bar henne på sina vågor. Befruktade henne och hon blev havande.Men barnet kom inte ut. Hon simmade och simmade, 700 år förflöt men barnet kunde inte födas.
Där drev jungfrun nu som havsfru
simmande i öster, väster,
i nordväst och söder även,
alla väderstreck i världen
hade jämt de värsta värkar,
obeskrivligt ont i magen;
inget hände, allt stod stilla,
fostret vägrade att födas.
Ilmatar grät och klagade, bad till den högste guden Ukko. Då kom en liten knipa flygande, den redde sig bo på Ilmatars ena knä. Det gick några dagar, Ilamatar blev med ens så varm, knäet där fågeln låg och ruvade brände som eld. Hon spratt till och alla äggen for i sjön och krossades. Så skapade världen. Överdelen av ett ägg blev himlen, underdelen blev till jorden. Gulan blev solen och vitan månen. Och ”det brokiga i ägget, blev i skyn till tusen stjärnor”.
Världen var skapad men barnet kom inte. Inne i Ilmatars mage började det bli väldans trångt och otrevligt. Väinimöinen (för det var han) måste ut. Och han lyckades med stort besvär bända sig ut ur sin mors sköte och blev så den första människan på jorden. Väinimöinen siaren och sångaren, är eposets huvudkaraktär. Han omnämns som ”den gamle gode, den levnadsvise”. En annan viktig figur är Leminkäinen den lättsinnige liderlige, han som ställer till det. Startar krig utan att ha tillräckligt på fötterna, far fram bland kvinnorna vart han än kommer. Så har vi Ilmarinen, mästersmeden. Som har smitt själva himmelskupan, han som kan ”allt”.
Alla tre vill ha sig hustrur och beger sig i flera omgångar till Pohja för att fria. Pohja eller Pohjola är det onda mörka landet i norr. Men där finns en del sköna jungfrur. Väinimöinen är först ut. Pohjafrun lovar honom sin dotter om han kan smida Sampo (en magisk kvarn) åt dem. Det kan han nu inte, Väinimöinen måste ha hjälp av sin vän mästersmeden. Ilmarinen reser men motvilligt, landet i norr är inte lockande. Han kommer igång:
Ilmarinen, mästersmeden,
han som hamrat himlavalvet,
får nu brått att bruka släggan,
och han hamrar, bankar, knackar
skickligt smider han en Sampo:
mjölkvarn på den ena sidan,
på den motsatta en saltkvarn,
penningkvarn på tredje sidan.
Men den illvilliga Pohjafrun ”känd för sina glesa tänder” beslagtar Sampo, låser in den i ett djupt berg. Och Väinimöinen får sig ingen flicka. Tack vare kvarnen kan folket i det mörka kalla Pohja nu leva riktigt glada dagar:
Där är ingen konst att leva!
Där mal hela tiden Sampo,
rasslar ständigt glitterlocket:
ena dagen mat åt alla,
andra dagen marknadsvaror,
tredje dagen visthusfyllning.
Det är många turer och förvecklingar, flera sidohändelser i Kalevala. Jag kan inte återge händelseförloppet i sin helhet här, det blir för långt och rörigt. Bara ett par strofer till, bara för att smaka på Huldénarnas vidunderligt mustiga poesi. Väinimöinen och Ilmarinen beslutar till sist att fara till Pohja och röva tillbaka Sampo. Leminkäinen följer med. Dock blir resan till ett misslyckande. Det slutar med att den magiska kvarnen Sampo hamnar på sjöbotten och går i tusen bitar. Men på vägen upp till Pohja fastnar deras båt i något väldigt stort och de kommer inte ur fläcken. Det visar sig vara en jättegädda. De lyckas övermanna den, stycka upp den. Av gäddans ben och tänder tillverkar Väinimöinen en kantele:
Vad fick kantelen för klangrum?
Jättegäddans stora käke.
Vad fick strängarna för skruvar?
Gäddans tänder blev till skruvar.
Vad fick kantelen för strängar?
Tagelstrån från Hiisis hästsvans.
Tillverkat var strängaspelet
kantelen var fix och färdig.
gäddbenen var klang och toner,
fiskavskrädet idel välljud.
Vackert satte Väinimöinen
så igång med att traktera
gäddbensharpan, tvinga toner
ur sin kantele av fiskben.
Som små fåglar flög hans fingrar,
lätt och ledigt lyftes tummen.
Vad han kunde Väinimöinen!
Ingen varelse i skogen,
ingen fyrbent skogsbo fanns det,
ingen luden fot som inte
kom för att få höra gubben,
tjusas av hans spel och sånger.
Lars och Mats Huldén har moderniserat Kalevala. Här finner man ord som ”värsting”, ”jycke” och ”kola” (att dö). De har skapat en text där det går att leva sig in, skratta och förfasas. Deras översättning har mottagits väl, blivit älskad. Dock har viss kritik funnits. Gunbritt Sundström (författare, bibelöversättare) menar att Huldénarna nog tummat lite på äktheten till förmån för lättillgängligheten. ”Målet tycks vara att texten ska slinka ner så lätt och naturligt som möjligt.” (Recension i Dagens Nyheter 1999.)
En svår fråga. Trohet mot originalet eller inlevelse/upplevelse?
När jag nu sitter med Kalevala igen efter alla år är det inte som student i språkvetenskap utan som berättare. En berättelse ska leva. Väcka inre bilder hos berättaren såväl som åhöraren. Det jag står och säger måste komma inifrån. Om jag inte själv berörs gör inte åhörarna det heller. Ibland har jag upplevt detta som ett dilemma. Om jag hittar en gammal uppteckning av en riktigt maffig sägen. Ska jag återge den strikt så som den en gång dokumenterades? Eller ska jag låta orden ”safta sig i munnen, fara som forsar över tungan, tillra mellan mina tänder”? Det här har jag inte löst riktigt än. Ibland totar jag ihop en helt egen berättelse, sen gör jag som jag vill.
Jag slår ihop Kalevala. Den här gången läste jag den från pärm till pärm. I några veckors tid har den följt mej. Jag har levt med alla dessa galna, vemodiga och tokroliga sånger. Nu drömmer jag rentav på runometer.
Sagobygdens Blogg 