Skånesägner – i arbetsstolen eller i solstolen?

Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.

Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag)  är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.

Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.

När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.

Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.

Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.

Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.     

Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.      

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bonden som gifte sig med skogsrået

I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.

Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.

En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.

Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.

En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:

– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters  Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.

Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:

– Syster Stråssa, syster Stråssa!

Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.

Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.

Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.

Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 3: Svalan

Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten. 

Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.

I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.

För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.

När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.

I svalans kvitter hör man följande ord:

”Jag tjänte hos min syster i attan år,

hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,

saxen sitter i min stjärt

och silkesnystanet under min haka.”

Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.

Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.

Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.

På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.

Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.

I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.

Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.

Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.

Illustrationer: Mia Einarsdotter

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Här sluts cirkeln…

När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.

Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.

Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.

Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.

Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.

Lina Midholm

(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Anna Lilljequist har läst Bengt af Klintbergs Trolldom, mord och mirakel

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskbrev

Vi har tidigare skrivit på bloggen om seden att rita påskbrev och kasta in dem i husen, för att sedan snabbt försvinna. Avsändarens syfte var att skoja eller driva med adressaten, men brevet kunde också utgöra en liten kärleksförklaring. Om du söker på påskbrev i bloggens sökruta, hittar du mer fakta om traditionen och bilder på många påskbrev.

Här publicerar vi några till värmländska påskbrev från början av 1900-talet. 

Jag med på färden också skall, men först jag ätit så det small 
i skål och tallrik, fat, och nu så är jag riktigt lat.
Prins Tjockrulta.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås. Daterat 1908.


Adresserat till: Det ovanligt stora trollet prinsessan Fröken Ingeborg Björn på Blåkulla, Hagfors.
Till Hagfors kom jag att mig irra, i vandringen på lifvets stig.
De sköna där jag vill förvirra, och gör en början nu med – dig!
Vill du till Blåkulla fara, i mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du, där vi äro i ett nu.
Adresserat till: Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.


Tre söta småbarn foro ut på vift, o alla va´ de glada för ingen va gift.
Glad Påsk önskas lilla Lussi.

Mer om påskbrev kan du läsa i Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Om tiden och vattnet – en ny bok

Mina barnbarn är födda omkring 2010. De får i sin tur kanske barnbarn kring 2080. 2170 kommer dessa att vara 90 år. Mina barnbarn kommer alltså att ha mött och älskat en människa som fortfarande lever 2170. Dessutom har de träffat mig som snart är 70 år. Det innebär att tiden de binder samman är omkring 250 år.

Det här sättet att betrakta tiden har jag lärt mig efter att ha läst den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (Norstedts 2021). Boken är en skildring av den pågående miljöförstöringen och klimatförändringen som koldioxidutsläppen vållar.

Att det pågår en klimatförändring med stigande genomsnittstemperatur och smältande is har vi känt till i decennier. Vi är välinformerade, ändå har väldigt lite hänt, trots alla världsomfattande miljökonferenser. Pandemin har under ett års tid förändrat vår livssituation och gett oss möjligheter att reflektera över åt vilket håll världen är på väg. Men istället för att ställa om produktionen i miljövänlig riktning, strypa överkonsumtionen och minska resandet, diskuteras det mer hur ekonomins hjul ska snurra igen och när vi ska kunna flyga utomlands för nöjes skull.

Varför händer det så lite?  

Magnasons svar är att vi fortfarande tror att klimatkatastrofen ligger långt bort. Det är många år till 2050. Det rör inte riktigt oss!

Miljöböcker om vår hotande framtid finns det många. Men det Magnason lyckas med är att få läsaren att känna och verkligen inse att 30 år eller 50 år är mycket snart. Och till och med 150. Då finns det som sagt fortfarande människor, som minns släktingar som har levt nu.

Det är just detta som motiverar att jag skriver om boken på en blog som behandlar berättandet. Visst serverar författaren alla de siffror på klimatförändringen vi känner igen. Men han målar framförallt upp en levande bild av miljöhotet genom att binda ihop dåtid, nutid och framtid. Det gör han genom att delge oss livsberättelser, berättelser om författarens släktingar. Om mormor och morfar som färdas över Islands jöklar, som nu smälter. Om morbrodern som hade som livsuppgift att rädda utrotningshotade krokodilarter. Själv möter författaren Dalai Lama, både hemma på Island och borta i Dharmsala.

Men är det så långt mellan hemma och borta? Magnason finner likheter mellan isländska och indiska myter. Han drar paralleller mellan Audhumla, som enligt Snorres Edda var upphov till världen och slickade fram människan, och hinduismens heliga ko Kamadhenu, rikedomens ko. Kamadhenu hör ihop med Himalaya. Fyra floder av mjölk rann ur Audhumlas spenar och närde jätten Ymer, vars kropp blev till världen. Och i Himalaya  har Asiens fyra heligaste floder sin upprinnelse. Floderna är en förutsättning för människorna liv i regionen. Men Himalayas jöklar smälter, precis som Islands.

Klimatförändringen är en katastrof som alltför många, inte minst ledande politiker, tror sker långsamt. I själva verket går den rasande fort. De 50 eller 150 år som vi tror är länge, är bara en kort stund. Framtiden är faktiskt idag, visar Magnason. Därför ska du läsa denna bok, om du så bara ska läsa en enda bok i år.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

En gammal klippsamling 2: Niga för ny

I föregående inlägg skrev jag om dödsfjädern och illustrerade texten med ett utsnitt av tidningssida från Svenska Dagbladet 1915, som även innehöll fler bidrag till den aktuella folkminnestävlingen. Några läsare kommenterade bidraget Niga för ny, vilket föranleder mig att redogöra för denna skildring insänd av distriktsveterinären Henrik Hasselgren, Lenhovda.

Under sina resor i Kronobergs län pratade han ofta om folkminnen med de han träffade. En gång frågade han en 10-årig tös vad hon skulle ha för roligt för sig på aftonen. Hon svarade att ”i kväll skulle de ut och niga för ny”.

”Först begrep jag ingenting härutaf”, skriver Hasselgren, men han fick snart traditionen förklarad och fick också se den. Så här skildrar han den:

Den kväll, då nytändning infaller och månen sålunda efter en tids bortovaro åter strålar fram på himlavalfvet, öfverenskomma barnen i stugan, att i kväll skola de niga för ny. Sedan de sålunda blifvit mörkt och månen trädt tydligt fram – det skall sålunda vara klart – springa de ut och ställa sig, helst hvarannan af dem gosse, hvarannan flicka, i en rad med ansiktena vända mot månen. De sjunga nu allesammans:

Vi niga för ny

vi offra till Ty,

vi dansa rundt i, rundt i, rundt ikring.

Detta omtages, hvarefter alla muntert dansa omkring, gosse med flicka, om så kan ske. Vid första raden niga alla för månen, vid andra raden vända sig alla helt om och kasta med högra handen öfver vänstra axeln något mot månen (en nypa aska, salt. l. dyl.), vid sista raden vända sig alla åter hastigt om, klappa i takt med sången i händerna och börja så svänga om, sedan sången sjungits 2:ne gånger.

Efter denna beskrivning reflekterar upptecknaren över traditionen. Han menar att ett tecken på att dansleken är uråldrig är att det alltid är en åldrig medlem av familjen som lärt barnen den. När  fotogen och stearinljus var sällsynta, var det en stor dag när månen åter lyste  upp gård och vägar. Ty anspelar på krigsguden Ty, vars namn också finns i tisdag. ”I sångleken ingår sålunda äfven ett offer till krigsguden”, även det ett bevis på danslekens ålder.

Nigvisans melodi

Just den är uppteckningen har kortfattats återgetts av Knut Tallqvist i Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948) och även av Carl-Herman Tillhagen i Himlens stjärnor och vädrets makter (1991), dock utan att ange ursprungskällan. I båda böckerna finns fler skildringar av traditionen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En gammal klippsamling 1: Dödsfjädern

Jag håller på att gå igenom en gammal klippsamling från 1910- och 20-talen som rör seder och traditioner, skrock och sägner. Under 1900-talets första decennier var det vanligt att dagstidningar och hembygdsföreningar arrangerade pristävlingar där läsarna uppmanades bidra med berättelser om personliga iakttagelser och kunskaper om gamla svenska folkseder. En hel del klipp i samlingen härrör från sådana tävlingar.

1915 anordnade Svenska Dagbladet en tävling på initiativ av professor Martin P:n Nilsson i Lund. Han var professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, men hade också ett stort intresse för folkminnen. 1915 utgav han den klassiska boken Årets folkliga fester. I prisjuryn hade han sällskap med intendenten vid Nordiska Museet Nils Keyland.

Första pris i tävlingen var 50 kronor. Fjärde pris på 10 kronor gick till Lilian Unger från Uppsala, som skrev om besvärlig dödskamp. Hon berättade om Dödsfjädern. En märklig föreställning i södra Smålands skogsbygd. Det är hennes bidrag som vi ska behandla här.

Lilian Unger skriver att just i den trakten lever många underliga föreställningar kvar, som man annars trodde tillhörde en förfluten tid. Om dödskampen blev svår och drog ut på tiden måste släktingar hjälpa den döendes själ att befria sig från kroppen. Ett sätt var att klättra upp på taket och tre gånger ropa den döendes namn genom skorstenen. Ett annat sätt var att se till att det inte fanns någon dödsfjäder bland sängkläderna. Så här skriver Lilian Unger:

En gång, 1913, blev jag i Väckelsångs socken vid en dylikt svår dödsbädd vittne till, hur man från den döendes säng aflägsnade alla bolstrar och kuddar, som innehöll fjädrar.

Skälet därtill fick jag ej veta då, utan erfor jag vid ett senare tillfällke. Två flickor höllo i en bondgård i Väckelsångs grannsocken Urshult på med att plocka höns. Plötsligt utbrast den ena:

– Men Ellen, du glömde dödsfjädern!

Hvad var dödsfjädern? Jo, det är en liten fjäder på vingens undersida, lätt igenkännlig. Om denna lilla fjäder ej aflägsnas utan får följa med de andra till stoppningen i en kudde eller bolster, binder den själen, så att en döende, som hvilar på en dylik fjäderbädd, ej kan uppgifva andan, förrän dödsfjädern aflägsnats.

Hjälper det ej att aflägsna alla fjädersängkläder ur bädden, så måste skälet till den hårda dödskampen vara något annat. Och så har man utbildat en hel kauistik, troligen under inflytande af den i dessa trakter förr allenahärskande schartaunismen med dess stränga logiska fordringar på det kristna liffvet.

Den döende kan vid något tillfälle ha klippt naglarna på en söndag. I så fall kan man hjälpa honom genom att med en sax slå korstecknet öfver händerna.

Har den döende på en söndag borstat skor, bör man stryka honom under fotsulan med en skoborste, först från hälen till tårna, så tillbaka igen. Detta utföres tre gånger under åkallande af Guds, Faderns, Sonens och den Helige andes, namn.

Föreställningen om dödsfjädern är känd från många andra trakter i Sverige. Vill du läsa mer behandlar Louise Hagberg traditionen i När döden gästar, från 1937. Hon ger också exempel på många andra skäl till en svår dödskamp.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner