Folkloristen Carl Wilhelm von Sydow

I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.

På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.

Tranhults gård

Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.

Lanbruksskola

Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick.  I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.

När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.” 

von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen

Sagor i radio

Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.

Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk. 

Vetenskapliga strider

Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv. 

När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.  

Traditionsbärarnas betydelse

Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936  och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.

Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.

Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.

En tynande tillvaro

Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.

När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG  1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”

Per Gustavsson

Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Berättartraditionen på Färöarna och Åsa Nyman

Är du intresserad av det folkliga berättandet på Färöarna? Då måste du ta del av etnobiologen Ingvar Svanbergs mycket läsvärda artikel på Samfundet Sverige-Färöarnas hemsida. Där skildrar han svenska etnologers intresse av folktraditionen på öarna och särskilt Åsa Nymans forskning om  färöisk berättarkultur.

Berättarnätet Kronoberg har alltsedan den första medlemsresan till Färöarna 2009 haft tät kontakt med berättarintresserade på Färöarna och vi är flera som rest runt och berättat på öarna. Själv har jag återvänt ytterligare fyra gånger för att berätta och ha workshops. En hel månad ställde konstnären Kjell Sundberg ut sina sagoskulplturer på Nordens hus och jag berättade för besökande skolklasser. Lärare, guider, museianställda och andra berättarintresserade har studerat vårt arbete i Sagobygden och flera färingar har medverkat på Ljungby berättarfestival.

Ett intressant exempel på Åsa Nymans studier av folksagorna på Färöarna är artikeln Etniska särdrag i den färöiska folksagotraditionen, som hon publicerade 1970. Jag ska bara återge några tankar.

Hon skriver insiktsfullt om att ”folksagorna, vilka till skillnad från sägnerna brukar definieras såsom berättelser som framställer något overkligt, inte så sällan innehåller skildringar av realistisk art … (och) har samband med livsvillkoren i den etniska miljön”. Hon ger en rad olika exempel på hur sagorna har ”omformats för att passa in i en nationell kulturmiljö”.

I sagorna finns precis som på Färöarna branta fjäll där sagans hjälte ofta firas ner med linor utför stupen. De vanligt förekommande avsatserna i den lodräta fjällsidan återkommer ofta i sagorna. En pojke som fångas av en häxa är inte ute på jakt som i flera europeiska sagor utan är på väg ut till en av de många småöarna. Den dimma som plötsligt kan svepa in fjällen och göra det svårt att hitta vägen eller navigera mellan öarna förekommer ofta i sagorna när något mystiskt sker. Genom dimman kan en båt komma till ett främmande land. När pojken och jätten äter ikapp är det inte gröt de äter, utan flott. 

Om du blir nyfiken och vill veta mer finner du uppgifter om artikeln i Ingvar Svanbergs referenslista.

Här hittar du Svanbergs artikel.

Per Gustavsson, text och foto

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Toftaholms humpen på Torpa stenhus

Ett unikt historiskt föremål som har en mycket nära historisk anknytning till Ljungby kommun och Toftaholm finns i Torpa stenhus. Inne i Kungssalen finns en mycket speciell sak bevarad, en praktfull hump tillverkad år 1581 i Tyskland.

Krister Ljungberg vid Torpa stenhus

Vad är då en hump? Det är en bägare som användes till att önska gästerna välkomna, vid fester och bjudningar.  Humpen vandrade runt mellan gästerna och var och en tog sig en skål av vinet som oftast var Tyskt Rehn vin. För att vinet skulle räcka till alla gästerna gjordes humpen stor. På denna tid hade inte gästerna något eget dryckesglas.

Titta vi närmare på humpen så ser vi inskriptionen HERR CAREL GUSTAVFSON FREYHERR TZV TOFTAHOLM.

Vem är då denna HERR CAREL GUSTAVFSON? Carl är det yngsta barnet till Gustaf Olofsson Stenbock och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud). Carls föräldrar är nära släkt med kung Gustav Vasa genom att hans mor Brita är syster med Margareta Lejonhufvud som är Gustav Vasas andra gemål. Carl Gustavfson Stenbock storasyster heter Katarina Stenbock och även hon kommer att skriva in sig i den kungliga historian. När Gustav Vasas andra hustru Margareta dör år 1551, vänder sig kungen till sin svåger och svägerska och de kommer överens om att han ska gifta sig med deras dotter Katarina. Trots protester från prästerskapet som anser paret vara alltför nära besläktat sker vigseln den 22 augusti 1552 mellan den då 16-åriga Katarina och kung Gustav 52 år i Vadstena klosterkyrka.   

Anna-Lena Ljungberg vid humpen och i bakgrunden Gustaf Olofsson Stenbock och hans hustru Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) till vänster i bild.

Varför står det då Toftaholm på Humpen? Släkten Stenbock äger Torpa Stenhus och även en sätesgård/borg som Gustaf Olofsson Stenbock d.ä. uppförde under 1460-70-talet på Stenhusholmen i Toftaholm. Toftaholm kommer att vara i Stenbockarnas ägo fram till mitten av 1600-talet då släkten Bonde tog över ägandet och borgen på Stenhusholmen övergavs och ersattes av en modernare träbyggnad på fastlandet. Genom arv hamnar Toftaholm hos Carl Gustavsson Stenbock och det var nära att Stenbockarnas tid slutade på Toftaholm genom Carl. Carl Gustavfson Stenbock han som står omnämnd på humpen tänkte lämna bort Toftaholm i morgongåva. Detta var inget som hans syster och änkedrottningen, Gustav Vasas tredje gemål Katarina Stenbock tyckte om. Hon skrev till sin bror och vädjade, ”Så kunne wij iche annedth än här I låthe wår K. broder förstå wår meningh att wij tyckie thett iche gott ware att wår K. broder skulle thett göre uthan ihugkomme hwad wåre föräldrar derom sagdtt hawe att dhe iche wille att Tofta eller Torpa schulle bliwe bortgiffit I morgongåfwor uthan thet skulle bliwe uti wår slächtt ifter dett haffwir waritt dhe fornemste säthe dett wår Käre broder hafwer.”

Katarinas vädjan hjälpte och Toftaholm kommer finnas kvar i släkten Stenbocks ägor ytterligare ett halvt sekel. Katarina Stenbock själv bodde aldrig på Toftaholm men var säkert där på besök och kanske drack hon då ur denna hump. Då hon som svensk drottning engagerade sig i Toftaholm, kan vi tänka oss att hon hade känslor för gården. Genom att hennes föräldrar och bröder ägde Toftaholm, har Katarina en anknytning hit och därför kan vi påstå att vi har en liten del i en svensk drottning som dessutom är gift med Sveriges landsfader.

Katarina Stenbock som blev Gustav Vasas tredje drottning

Genom texten på humpen får vi reda på att det är herren över Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock som köpte in den år 1581 för att den skulle användas till fester och bjudningar på Toftaholms stenhus/borg. När Stenbockarna till sist valde att lämna Toftaholm togs den mäktiga humpen med och hamnade till sist på Torpa stenhus som tillhört Stenbocksläkten i flera hundra år. Att humpen var dyr och värdefull förstår man inte minst för att den varit med om en förändring. Antagligen gick det ursprungliga locket sönder och trots att humpen var mer än 100 år gammal, eller kanske just därför lät Carls brorsons sonson Erik Gustavsson Stenbock tillverka ett nytt år 1698.

Humpen som användes vid festligheter i Toftaholms borg

Humpens som inköptes av ägaren till Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock levde mellan åren 1537 till 1609 och han upplevde mycket under sitt liv. Han började som hovjunkare hos Johan III och var med i Ryska kriget 1580. Han blev befälhavare på Kexholms fästning som svenskarna under Pontus de la Gardie hade intagit samma år. Under kung Sigismund blev han Ståthållare för Kalmar slott och län samt Öland. Han var även herre till Toftaholm och Vik. Sämre gick det för honom när hertig Karl sedermera Karl IX blev kung. Då Carl Gustavfson Stenbock varit i tjänst för den tidigare kungen Sigismund, ansågs han vara en fiende till den nya kungen Karl IX och sattes i förvar på Gripsholms slott.  Vid Linköpings blodbad år 1600 klarade han sig nätt och jämnt från att bli avrättad. Carl Gustavfson Stenbock slutade sina dagar som friherre på Kungslena i Västra Götaland år 1609. Sex år efter Carls död, drunknade hans som Abraham Stenbock i Toftaholm 1616. För oss här i Ljungby kommun är det den unika humpen från Toftaholm som Carl Gustavfson Stenbock blir ihågkommen för, tillsammans med att hans syster Katarina Stenbock som blev Sveriges landsfaders tredje drottning.

Historieparet Anna-Lena och Krister Ljungberg

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Nordiskt-baltisk samarbete

Några av de senaste blogginläggen, som ni har kunnat läsa här har varit ifrån Norge, skrivna av vår samarbetspartner Johan Einar Bjerkem, från den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen, som alltså finns i Steinkjer kommun, Trøndelag, norr om Trondheim.

Jag lärde känna Johan Einar redan 2014, då vi tillsammans gick en Unescoutbildning i Konventionen om tryggandet av det immateriella kulturarvet. Utbildningen var uppdelade i två delar under åren 2014 och 2015. Under dessa tillfällen kom vi att se såväl likheter som olikheter mellan våra organisationer och snart växte lusten fram till samarbeten. Vi hade mycket att lära av varandra.

Vi från Sagobygden har varit inbjudan till Hilmarfestivalen tre gånger och våra norska vänner har med bred representation från kommun och region varit och hälsat på oss, dels för ett studiebesök år 2017 och 2019 kom ca 10 personer och deltog i Ljungby berättarfestival.

På festivalen 2019 fanns även berättare från Estland och Lettland samt representanter från Nordiska ministeråret från de tre baltiska länderna. Detta då vi under en längre tid varit verksamma just i Baltikum. Vi har varit inbjuda via ländernas respektive Unescoråd, Nordiska ministerrådet samt olika berättarföreningar. Tillsammans höll vi, representanter från Sverige, Norge och Baltikum ett möte med en avsikt att starta ett nordiskt-baltiskt berättarnätverk.

Vi ansökte om pengar från Nordiska ministerrådet och glädjande fick vi detta och planen var att börja med projektet i våras, men så kom Covid-19 och satte sina käppar i hjulet för våra planer att besöka varandra. Men även om vi inte har kunnat ha fysiska träffar så flödar kontakterna mellan oss och utbyten kan ju ske på många sätt, så som att t.ex. att en utländsk partner skriver på vår blogg. Hoppas ni, liksom jag har uppskattat Johan Einars inlägg här. 

Meg Nömgård

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ockultism, skräck och dramatiskt berättande

Ha gärna lite koll på förlaget Volantes utgivning. De publicerar en hel del titlar som är tänkvärda för den som är intresserad av muntligt berättande och kulturhistoria.

I början av året skrev jag här på bloggen om Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. Du kan läsa inlägget här. Mot slutet av boken skriver Västerbro om spiritismen och teosofin och visar också hur personer som påstod sig kunna få kontakt med de dödas andar var systematiska bedragare.

Den som vill veta mer om dessa idéströmningar kring sekelskiftet 1900 kan med fördel läsa religionsvetaren Per Faxnelds nya bok Det ockulta sekelskiftet. Den har underrubriken Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Ett avsnitt handlar om den uppmärksammade konstnären Hilma af Klint, som på senare år lyfts fram som en pionjär inom den abstrakta konsten. Faxneld visar att många konstnärer och författare var intresserade av spiritism, teosofi och alkemi och att idéerna haft en stor betydelse för modernismen. Esoterism är i korta drag ett synsätt som hävdar att allt i universum är sammanlänkat, naturen är besjälad, att personer kan få kontakt med de dödas andar och betonar andlig förädling av människan. 

Per Faxneld har också debuterat som skönlitterär författare med Offerträdet. Boken innehåller 44 skräckberättelser, som författaren kallat ”folkgotiska”. Författaren är starkt inspirerad av 1800-talets folkliga sägenberättande. 

Liksom sägnerna berättas historierna effektivt utan utvikningar och saknar detaljerade person- och miljöskildringar. Berättelserna är genomgående på två och en halv sida. Författaren förlägger berättelserna, precis som sägenberättaren, till existerande platser. Hos Faxneld dominerar de jämtländska ortnamnen. Jag känner mig genast hemma i Faxnelds fiktiva berättelser när de tilldrar sig på platser jag besökt såsom Aspås, Föllinge, Nälden, Hackås och många fler. Berättelserna är också fast förankrade i vardaglivets vedermödor såsom slit, utanförskap, fattigdom och sjukdom.

Klassiska sägenmotiv är legio: gengångare, förutsägelser om framtiden, vittra, hemlighetsfulla lockande skratt i skogen, erotiska gäckande varelser, sällsynt skickliga spelmän, dränkta barn, puke, boteträd. I den här varpen väver Faxneld in egna personliga trådar och skapar en fascinerande berättarväv. 

Språket är enkelt och samtidigt vackert. Men historierna är inte ljusa. Tvärtom. Så gott som alla slutar obevekligen sorgset.

Ytterligare en bok från Volantes förlag är Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättar historier, av engelsmannen John Yorke. Titeln lockade mig, men jag blev besviken och inser att jag inte har de referensramar som är nödvändiga för att fängslas av boken. Boken fylls av referenser till berättelser, men inte till sagor som titeln utlovar, utan till filmer och tv-serier. Eftersom jag i de flesta fall aldrig sett dem blir läsningen tröttsam. Men en läsare med andra referensramar är mina, kan säkert få en stor behållning av boken eftersom den systematiskt går igenom de nödvändiga byggstenarna i en berättelse och hur den kan struktureras. 

Jag orkade till sidan 112 före sommaren, men nu när hösten kommer ska jag ta ett nytt tag och vill gärna läsa det avslutande kapitlet om varför vi berättar historier.

Per Gustavsson

Per Faxneld: Det ockulta sekelskiftet. Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Stockholm, 2020.

Per Faxneld: Offerträdet. Fyrtiofyra folkgotiska berättelser. Med illustrationer av Mimmi Strinnholm. Stockholm, 2020.

John Yorke: Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättarhistorier. Stockholm, 2019.

Samtliga på Volante förlag, www.volante.se.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Hilmarfestivalen

Som dagleg leiar i Stiftinga Hilmar Alexandersen (www.hilmarfestivalen) har eg ein spannande kvardag. Vi er tre som arbeider her – og vi arbeider for bevaring og styrking av tradisjonskulturen – spesielt folkemusikk, folkedans og forteljing. Det er jo i det siste punktet vi møter miljøet i Ljungby. Vi driv Hilmarfestivalen, Hilmarscenen– og vi er Midtnorsk senter for folkemusikk og folkedans. Vi deler ut den nasjonale Hilmarprisen kvart år, og vi har ulike prosjekt – som for eksempel Hilmartalentet, der ein nasjonal jury plukkar ut det mest lovande talentet innanfor folkemusikk og utstyrer vedkommande med to ulike mentorar og hjelper til med ulike oppdrag.

Det er likevel Hilmarfestivalen som er hovudarrangementet vårt, og Hilmarfestivalen er også nemnt i formålet til Stiftinga. Vi starta Stiftinga i 2005, men da hadde det alt vore arrangert to mindre Hilmarfestivalar – så festivalen i 2020 blir dermed festival nummer 17 (det var ingen festival i 2005).

Hilmarfestivalen Steinkjer kirke

Festivalen blir arrangert i november, og på eit vanleg år, ville vi venta ca. 10 000 publikum. Slik blir det nok ikkje i år, og vi er enno spente på korleis det ser ut i november i år på grunn av Korona-situasjonen. Vi arbeider derfor med tre planar: Plan A (vi kjører som vanleg – lite truleg) Plan B: Vi reduserer inntaket av folk i salane og strømmer det meste av konsertar. Plan C: Vi kan ikkje sleppe inn nokon, men strømmer alt. Det mest sannsynlege blir nok at vi får sleppe inn nokre, og så får vi strømme konsertane og håpe at folk ikkje er alt for lei av strømmekonsertar, men vil betale noko for å sjå på!

I tillegg til reine konsertar har vi jo også danseforestillingar (blir avlyst i år), kurs, konferansar, lysvandringar, myldrearrangement, kunstutstillingar, forteljar-arrangement og seminar. Vi har eit stort barne- og ungdomsprogram, og målet er at unge skal få møte topp utøvarar og bli inspirerte av dette. Både gjennom kurs, foredrag og andre opplevingar. Vi samarbeider også med mange ulike organisasjonar og grupper – og arbeidsmåten vår er å vere ein nettverksentreprenør og gjennom å mobilisere og samorganisere ressursar hos samarbeidspartnarar etter klyngeprinsippet.

Dette er vel eigentleg berre ein litt snobbete måte å seie at vi vil samarbeide med så mange som muleg mest muleg for å nå målet vårt.

Totalt i eit vanleg år så vil vi ha mellom 140 – 200 ulike arrangement. I år har vi måtta avlyse og utsette alle arrangement frå midten av mars og fram til no, så akkurat no, så ser det ut til at vi kjører (ganske små riktig nok, men likevel) arrangement nesten kvar dag frå og med slutten av september til midten av november.

Eg kjenner at eg gleder meg allereie! – og tenk at i år kan du også vere med framfor PC-en din ☺ www.hilmarfestivalen.no 

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Karl Braset

Tradisjonsstoffet i Trøndelag liknar sjølvsagt på tradisjonsstoff andre stader i Norge, Norden og verden. Vi har segner, eventyr (sagor), ordtak, vitsar, gåter og viser. Her tenkte eg at eg skulle skrive litt om den største samlaren av trønderske eventyr. Ikkje det at han var så veldig høg, men han fekk samla veldig mye…

Øventyrsamlaren Karl Braset. Foto ur Braset: Hollraøventyra, svanøventyra

Karl Braset (1880 – 1945) vart fødd 4. april på garden Braset i noverande Steinkjer kommune. Han var interessert i språk heilt frå starten, men begynte likevel å studere på det matematisk-naturfaglege linja da han kom til Oslo. Eigentleg ville han ikkje gå på skole – han var meir interessert i vekster og landbruk, men han hadde mellom anna fallsjuka – epilepsi, så faren meinte at skulle det bli noko av han, så måtte han studere. Han kunne ikkje arbeide praktisk, meinte han.

Braset var også interessert i språk, og gav ut ei lita bok 1903 – ein grammatikk over dialekten i heimbygda «Sparbu-grammatikken». Det var dette som fekk han til å interessere for folkediktinga i heimeområdet. For å få eldre folk til å snakke, så ville han ha dei til å fortelje historier og forteljingar. Han måtte ha ein spesiell evne til å komme inn på folk, for mens Peder Chr. Asbjørnsen (den store eventyrsamlaren og utgivaren saman med Jørgen Moe i Norge) berre fekk skrive ned 11 eventyr mens har arbeidde som Forstmeister i distriktet (frå 1860 til 1864), så skreiv Braset ned over 300 eventyr og segner – og i tillegg mange andre folkeminne som hermer, folkelege råd og ordtak.

Dette store materialet kom ut i to bøker i 1910: «Hollraøventyra, Svanøventyra» og «Øventyr og sagn». Karl Braset var opptatt av å gjengi kjeldene sine så nøye som muleg, og skreiv på dialekt slik han fekk seg fortalt eventyret. Synest du som les dette er det er litt vanskeleg å forstå mitt nynorske språk, så vil du i alle fall synest at Karl Braset sine nedteikningar på dialekt vil vere krevjande!

Ein Øventyrfertælar. Foto ur Braset: Øventyr, sagn.

Dessutan: Var informanten dårleg opplagt, eller hugsa dårleg, så vart eventyret også mangelfullt gjengitt i bøkene hans. Eit eksempel på dette kan vere eventyret «Kusin som itt ha nåkkå hjart» [Trollet som ikkje hadde noko hjarte]. Eventyret er uheilt fortalt med det at det manglar nokre premiss som er nødvendige for at handlinga i eventyret skal gi noko meining. Den tidlegare direktøren av Nordisk institut för folkdiktning Reimund Kvideland sa ein gong til meg at han meinte at Karl Braset var ein av dei to nedskrivarane i heile landet som var mest tru mot kjeldene sine.

Dette fører jo også med seg nokre problem om ein vil bli kjent eller populær, sjølvsagt. Asbjørnsen og Moe gjorde som Brødrene Grimm i Tyskland: Dei pussa på språket og gjorde historiene betre lesbare. Mange av naboane syntest han var dreiv med mye tull, men vitenskapsmannen Braset brydde seg ikkje noko om popularitet. For han var det viktig å gjengi det han hørte. Det var viktigare enn å bli kjent.

Og når så til alt overmål nesten 2000 eksemplar, storparten av alle bøkene som var trykt opp gjekk tapt når gården brann ned, vart bøkene hans heller ikkje spreidd i samtida, og han gjekk snart i glømmeboka for «vanlege» folk.

Karl Braset er derfor stort sett ukjent for vanlege folk, sjølv om han har samla over halvparten av eventyra vi kjenner frå Trøndelag. 

Stiftinga Hilmar Alexandersen vil gjere sitt til å prøve å endre på dette framover. 

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Forteljing i Trøndelag

Hei! Her er din favoritt (og einaste) norske gjestebloggar på Sagobygden tilbake! 

Trøndelag ligg Midt i Norge. Balansepunktet til Norge ligg faktisk i Steinkjer kommune – omtrent 2 mil frå her eg sit og skriv – og ligg på høgde med Jämtlands Län i Sverige. Sjølv om Trondheim er den største byen, er Steinkjer administrasjonsbyen i Trøndelag fylkeskommune og i Steinkjer har også Stiftinga Hilmar Alexandersen administrasjonen sin.

Her sit vi tre personar på eit kontor midt i Kongensgate, og skal etter planen i 2023 flytte inn i det nye Kulturhuset i Steinkjer. Stiftinga Hilmar Alexandersen er oppkalt etter folkemusikararen og mesterspellmannen Hilmar Alexandersen (1902 – 1993), som også var ein god forteljar og entertainer. Vi har mest fram til no arbeidt med folkemusikk og folkedans, men i formålet vårt står det at vi også skal arbeide for tradisjonskultur generelt. Da kjem forteljing inn som eit sentralt moment!

spelmannen HilmarAlexandersen

Vi trur på samarbeid! Derfor har vi tatt initiativ til å danne eit nettverk for forteljing: Tale – og akkurat no er vi 14 organisasjonar som medlemmer i dette nettverket. Alle organisasjonane har det til felles at dei vil fremme den munnlege forteljinga, men også storytelling som verkty for utvikling av opplevelse.

Her er frivillige organisasjonar som Midtnorsk Fortellerforum (som no er den største avdelinga i landet), Fosdalsgruvas venner (som arbeider for formidling av opplevingar i den gamle gruva i Fosdalen), men også offentlege og semi-offentlege aktørar som tre ulike museum, Steinkjer bibliotek, Visit Innherred, Nord Universitet og Tindved Kulturhage og private bedrifter som Hegdahlgården og Malm hotell.

Nettverket gjennomfører forteljarstunder i skolar, under festivalar, på museum og bibliotek og arrangerer opne kurs og seminar. Nettverket står også bak forteljarforestillingar, og skal også arrangere Levende Bibliotek under Hilmarfestivalen. Dette har vi fått støtte frå den norske UNESCO-komiteen til å gjennomføre.

I september skal vi arrangere kurs i munnleg historieforteljing saman med den Bergens baserte organisasjonen Memoar. Vi har akkurat fått statleg støtte til å arrangere forteljarseminar tre år framover i tid – dette under Hilmarfestivalen under november, men det første året blir dette første seminaret relativt lite. Vi tenker likevel å streame det, så følg med på www.hilmarfestivalen.no om du vil følgje med på dette seminaret. Temaet vil bli forteljing som skapar av oppleving.

Aje Victoria Bigset fortalte under Hilmarfestivalen 2019. Foto: Heidi Dahlsveen

Det blir også oppstart av forteljarstudium ved NTNU (Norges Teknisk Naturvitenskaplige Universitet og Dronning Mauds Minde (Høgskoleutdanning for førskolelærarar). Frå før har det bare vore forteljarutdanning ved OsloMet University, men no opnar det altså også opp fortellerstudium i Trondheim. Det er eit initiativ frå Beate Heide i Midtnorsk Fortellerforum som har ført til oppstarten av dette studiet, og nettverket TALE er med og støttar opp saman med fleire andre.

I regionen er det også eit handfull profesjonelle forteljarar på ulike stader, først og fremst i Trondheim og på Røros. Landsorganisasjonen Norsk Fortellerforum har ligge nede nokre år, men Stiftinga Hilmar Alexandersen vil no ta initiativ overfor andre forteljarorganisasjonar om å starte eit nasjonalt nettverk av organisasjonar som Memoar, Norsk Fortellerfestival og Jakob Sande-sentret.

Det skal bli spennande å sjå kva framtida bringer for forteljinga i regionen og i Norge! Vi har også andre planer på gang, men det får eg fortelje om seinare ein gong!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Sagomuseets verksamhet