Sagobygdens Blogg

Text av Eva Cesar

En av 2025 års höjdpunkter var resan vi, ett trettiotal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg gjorde till Lettland. Jag tror att varje deltagare har sina egna minnen och sin egen berättelse om dessa dagar. Här kommer min.

DAG 1

Bussen startade från Sagomuseet vid lunchtid den 31 augusti och gjorde ett litet stopp i Vislanda dit vi var några som rest med tåg. Efter ett smärre missförstånd om var upphämtning skulle ske kunde bussen strax rulla vidare till Karlshamn och på färjan till litauiska Klaipeda.

Det var en vacker, stilla kväll och efter middagsbuffén gick det att sitta på däck och njuta av solens sista strålar innan vi drog oss tillbaka till våra kojer för natten.

DAG 2

Vi anlöpte Klaipeda nästa morgon och åkte direkt till staden Siauliai där vi på egen hand fick inta lunch och gå på upptäcktsfärd. Uppseendeväckande var alla barn som gick omkring med blommor i händerna. Det visade sig vara första skoldagen för terminen i Litauen, och alla barn hade med sig blommor till sina lärare.

Inte långt från Siauliai ligger Korskullen, där vi gjorde resans första egentliga stopp. På denna märkliga plats togs vi tillbaka till förkristen tid eftersom detta varit en kultplats sedan urminnes tider. Ingen vet när det första korset sattes dit. Men säkert är att på 1800-talet sattes kors där till minne av stupade i uppror mot ryska kejsardömet. Efter Litauens införlivande i Sovjetunionen förstördes platsen flera gånger men nya kors sattes upp och platsen blev så småningom fredad. Nya kors tillkommer hela tiden och vid början av vägen som leder dit, finns möjlighet att köpa kors, änglar och annat för att sätta dit till minne av sina eventuella döda. Det var en något bisarr, men också hisnande upplevelse att vandra mellan dessa anhopningar av kors, huller om buller, lutande, upprättstående, liggande, staplade, mindre kors fästa vid större. Tätt, tätt på två kullar bredvid varandra på en yta av sammanlagt 5 000 kvadratmeter.

Färden gick vidare och någonstans, på ena eller andra sidan av gränsen mellan Litauen och Lettland, dukade Christel och hennes make busschauffören Jörgen fram fika till alla te- och kaffesugna resenärer. Dessa fikapauser som de bjöd på närhelst de behövdes under hela resan var mycket välkomna och uppskattade, liksom Jörgens skickliga och mjuka framförande av bussen, för att inte tala om deras sätt att måna om vårt välbefinnande.

Styrkta av kaffe eller te och kakor for vi sedan genom Lettland och kom fram emot kvällen till Riga där vi skulle tillbringa två nätter på hotell Radison Blu. Stort och lyxigt och med en överdådig kvällsbuffé och lika överdådig frukostbuffé.

DAG 3

Dagen i Riga började med en sightseeing, först med buss, där Jörgen fick visa prov på sin formidabla körskicklighet. Det var små trånga gator och ganska mycket trafik. Vi fick se stadens olika byggnader, intressant arkitektur och minnesmärken. Det finns en stor stadsdel med vackra jugendhus som kontrasterade mot hus från Sovjet-tiden och nutida modernistiska skapelser. Vår guide berättade om stadens historia under bussturen och guidade oss vidare när Jörgen sedan släppte av oss vid Frihetsparken. Mitt i denna står Frihetsmonumentet, som anses vara en viktig symbol för Lettlands självständighet.

Inne på de små gatorna i staden fanns mycket att se, bland annat den så kallade Svenskporten som byggdes på 1600-talet. Där utspelade sig för länge sedan en sorgesam historia om en stackars flicka som blivit instängd i själva porten och dött. Och när vi gick igenom porten kunde en del av oss höra hennes gråt.

Guiden visade oss också domkyrkan och berättade om konserten som spelades där varje dag klockan tolv på den enorma orgeln med nästan 7 000 pipor. Vi var många som gick dit och lyssnade och det var en fantastisk och mäktig upplevelse.

Det fanns också tid att äta lunch och strosa runt på egen hand i Riga. Tine hade tipsat oss om en fin hantverksaffär, och jag tror att en hel del souvenirer inköptes där.

Vi var sedan inbokade på Ockupationsmuseet. Det var fint uppbyggt som en väg genom historien, men det var väldigt mycket att ta del av, och åtminstone jag var redan så fylld av intryck från förmiddagen, så jag är rädd att jag inte kunde tillgodogöra mig all denna information. Jag och Christer tog en skön paus på ett kafé efteråt med apfelstrudel och fick lite tid att sortera alla upplevelser.

De av oss som hade lust kunde sedan ta sig till nationalbiblioteket för en guidad tur. Det är en mycket speciell skapelse av Gunnar Birkerts, som ritat flera bibliotek och andra byggnader runt om i världen. Vi var en liten grupp som tog detta tillfälle i akt och det var en spännande upplevelse.

Utsikten över staden från bibliotekets översta våning var magnifik, även om glasväggarna var prickmönstrade för att förhindra att fåglar flög in i dem.

En stor vägg som sträcker sig över flera våningar, är täckt med donerade böcker. Den som vill kan lämna in en bok och skriva en liten notering i den, så införlivas den i denna boksamling. Eftersom det är ett nationalbibliotek får ingenting lånas hem därifrån utan endast läsas på plats.

På biblioteket finns också en barnavdelning som vi förstod kan vara ganska välbesökt, även om inga barn fanns på plats när vi var där. Där fanns bland annat ”Pippi Långstrumps hus”.

Det var skönt att ta spårvagnen till hotellet för välbehövlig vila efter denna fullspäckade och intressanta dag.

DAG 4

Morgonen därpå styrdes färden till Jurmala, en gammal kurort vid havet strax utanför Riga, med charmiga hus, en del förfallna, andra upprustade och välskötta. Flera av resenärerna passade på att ta ett dopp i det långgrunda vattnet vid sandstranden.

Inte långt därifrån låg nationalparken Kemeri där nästa stopp var inlagt. Där fanns möjlighet till vandring och fina vyer. Undertecknad var dock för trött och satt och njöt av stillheten tillsammans med andra som inte heller var sugna på att balansera på spänger eller bli uppätna av myggen.

Så anlände vi så småningom till Kuldiga, resans mål. Efter incheckning på hotell Jekaba Seta, ett litet lagom stort hotell med trevlig personal, och intagande av en lagom liten kvällsbuffé, var vi många som tog en promenad genom den lilla staden till det berömda vattenfallet, som är 249 meter brett – Europas bredaste. Dess höjd är nog å andra sidan Europas lägsta.

Kvällen var solig och varm, alla stadens hus skimrade, trots att många av dem såg ut att behöva en ansiktslyftning. Vi fick senare reda på att på grund av för oss (och kanske även för letterna själva) svårbegripliga regler för renovering och bevarande, är det svårt att få till stånd dessa välbehövliga renoveringar.

DAG 5

Morgonen den 4 september mötte oss med lika vackert väder som följt oss under resan hittills. Mötte oss gjorde även Ina Celitane, initiativtagare och ledare för berättarverksamheten i Kuldiga. Vi mötte henne vid en skulptur som visar steget från det gamla till det nya Kuldiga.

Ina tog oss runt i staden, visade och berättade. Det var då vi fick veta lite om renoveringsreglerna, men också att många filmer spelats in i staden tack vare dessa gamla miljöer. Det var som om olika tidsepoker flöt in i varandra och möttes och samsades om platsen. En fyrkantig låda från 60-talet med livsmedelsbutik och lägenheter som var mycket attraktiva, låg mitt bland pittoreska småhus, en del ganska fallfärdiga.  Vi fick även besöka den lokal, inrymd i ett dagcenter, som berättarna i Kuldiga använder. Där möttes vi av en kvinna som jag tyvärr glömt namnet på, som berättade lite om den dagliga verksamheten och samarbetet med berättarna.

Sedan fick vi träffa Inas vän Eva som bjöd på ollonkaffe, örtteer och morotspaj i en liten lokal där hon även sålde lite hantverk. Ina förevisade traditionella textilier och smycken och vi sjöng lettiska folksånger tillsammans. När vi blev tillfrågade om en svensk sång, blev det ”Ju mer vi är tillsammans” med tillhörande rörelser. Passande, men kanske ingen folksång precis. En man kom med färska lövruskor och gav oss energi genom att vifta med dessa över våra kroppar. Lätt omtumlade tog vi sedan lunchrast.

På eftermiddagen åkte vi till en gammal herrgård, där ett hantverkskollektiv huserade. De bodde och verkade där mot att de tog hand om byggnaden. Vi fick en spännande rundvandring och fick se allehanda alster. De bjöd oss även på en musikperformance och fika.

DAG 6

I Lettland finns suiterna, en liten folkgrupp som härstammar från katoliker och som har säregna traditioner, färgstarka dräkter och en intressant historia. En av byarna som bebos av suiter är Alslunga, där vi tillbringade hela fredagen.

Mara, som har varit i Ljungby på Sagobygdens Musik & Berättarfestival, tog emot oss. Hon berättade och guidade på det fina lilla museet som visade byns historia och kläder och föremål.

Där lärde vi oss att göra snoddar av garn på traditionellt sätt.

På byns bageri fick vi baka varsin traditionell morots- och potatismospaj med surdegsbotten, vilka blev godare än jag förväntat mig.

Lunchen, bestående av kyckling, potatismos och rårivna morötter, intogs på bykrogen. Efter maten tittade vi in i kyrkan, där Mara överraskade med att spela orgel för oss.

Mara tog oss sedan till det lilla slottet i byn, som verkade större inuti än utanpå.

Vi möttes där av ytterligare tre musiker, varav en också varit i Ljungby, som tillsammans med Mara spelade, sjöng och dansade och demonstrerade sina speciella instrument. Givetvis fick vi också delta i sång och dans av hjärtans lust.

Före återfärd till Kuldiga besökte vi förstås den lilla butiken med lokalt hantverk. Våra pajer fick vi med som färdkost.

Efter denna väldigt intensiva och inspirerande dag kunde de som ville, på vägen tillbaka till Kuldiga, ta sig ett dopp på stranden vid Jurkalne. Vi andra beundrade utsikten.

DAG 7

Lördagen var vår sista dag i Kuldiga. Det erbjöds en tur till en skulpturpark för de som ville. Det gick också bra att tillbringa hela dagen i Kuldiga, vilket bland andra jag och Christer tyckte var mera lockande. Det var fint att strosa på egen hand i staden och insupa miljöerna i egen takt.

Från bussen såg vi många storkar under resan, dock inte i Kuldiga. Detta storkbo verkade obebott.

Vi gick till biblioteket, där vi pratade med barnbibliotekarien som berättade att de skulle fira Pippi Långstrumps 80-årsdag framåt hösten. Biblioteket hade tidigare varit synagoga.

Vi gick också till hembygdsmuseet som Ina tipsat om. Det var inrymt i en gammal banklokal, och var väldigt pedagogiskt upplagt. Med en surfplatta som tillhandahölls kunde vi klicka på olika föremål och läsa om dem. Vi fick också veta att ett slott funnits i staden, men att det numera endast finns en kulle och spår av en vallgrav kvar alldeles nära vattenfallet.

Självklart gick vi dit igen för att se med egna ögon och känna historiens vingslag.

Då såg vi även människor som gick över vattenfallet. Det lär ge lycka att klara den promenaden.

Varje kväll i Kuldiga fick vi middagsbuffé på vårt hotell. Kvällarna var vackra och vi kunde sitta i mindre grupper ute på altanen. Sista kvällen hade dock utlovats regn. Därför satt vi inne och de som ville delade med sig av sina reflektioner över vår resa. Det var idel lovord och vi kallade även in hotellets kockar för en särskild hyllning. Men det fanns förstås också en del funderingar över situationen i Lettland och världen i övrigt, och en förståelse för den stolthet över landet och Kurland, där vi befann oss, som våra guider gett uttryck för. Lettland är ju en ung nation.

DAG 8

Resan tillbaka mot Klaipeda gick utefter Östersjökusten. Vi stannade till vid bunkrarna i Karosta, nära staden Liepaja. Det är bunkrar byggda under tsartiden runt förra sekelskiftet och de är numera ruiner.

Vi hann tillbringa några timmar i Klaipeda på egen hand innan båten skulle gå. En del måste äta, andra köpte hantverk, några gjorde både och.

Under dessa dagar fick vi uppleva så mycket intressant och spännande och allt var väldigt välplanerat och förträffligt ordnat. Därför vill jag till sist ge ett stort tack till Stefan, Betty och Britt som arrangerade denna resa! Den gav mersmak, och jag undrar, säkert med många andra: vart bär det av nästa gång Berättarnätet Kronoberg ger sig ut på nya äventyr?

Helgen 24-25 januari träffades vi på kursgården i Hjortsberga, en hel skara berättare från Sagobygden. Två dagar tillsammans. Tid för fina samtal, planering, intressanta föredrag, improvisationer och annat givande. Äta och fika tillsammans. Sitta framför brasan på kvällen, lyssna till varandras berättelser.

Jag hade tänkt berätta jag med. Hade en historia på lut. Men något höll mej tillbaka.. Det var inte berättelsen fel – den var lagom lång, innehöll både spökerier och övertro. Plus en lite tvetydig knorr på slutet. Men saken var den – jag hade aldrig berättat den här historien förut.

Jag måste gå med en berättelse ett tag. Stöta och blöta, berätta den tyst för mej själv. Den måste bli som en del av mej. Så att orden kan rinna av sig själva direkt ur magropen. Och jag visste: jag är inte riktigt där. Inte med den här historien, inte än.

Det här hade jag tänkt berätta:

Det var en gång en bondeman som var så innerligt nöjd och glad. Han hade fått just den kvinna han ville ha. Och inte nog med det, hon var dotter till själva lanthandlaren i byn. Det hade inneburit en del vånda och oro, diskussioner hit och dit, men så kom hon till sist och blev hans hustru. Vacker som en ros var hon förstås, go och glad och flitig som en arbetsmyra. Och en fantastiskt hemgift hade hon med sig. Hela kistor med linne, vackra glas och koppar. En liten byrå som hon sa var viktig. ”Jag vill ha den i mitt rum”. För hon skulle absolut ha eget rum. Lite ovanligt, men det fick bli som hon ville. En liten kammare på övervåningen, där fick hon ha sina saker.

Men deras lycka blev inte långvarig. Deras lille son var inte mer än fyra när det hände. Hon blev sjuk, allvarligt sjuk och ingen kunde göra något. Hon bara låg där med skrällande hosta och hög feber, blev allt svagare och till sist dog hon.

Efter begravningen samlades man i bondens kök. Hela hennes familj, hans familj, alla svartklädda, förtvivlade, flera grät. Det hade börjat skymma, mörkret föll på. Plötsligt hördes ett rop från övervåningen och den lille gossen på fyra år kom tumlande nerför trappan. ”Mamma är i sitt rum!”

Hela skaran kom på fötter, sprang uppför trappan. Och pojken hade rätt. En liten lykta var tänd däruppe. Där stod den döda hustrun. Inte tydlig, inte knivskarp, det var som en bild av henne, oregelbunden, lite fladdrig ungefär som när man ser någon speglas i vatten. Men det var hon, det var verkligen hon, och hon lyfte sin arm och pekade mot byrån. ”Vad vill du, kära” sa bondemannen. Men hon svarade inte. Och efter ett tag tonade hon bort och försvann.

Nästa kväll hände samma sak. Hon stod där och hon pekade på sin byrå. ”Vad ska vi göra? sa familjen. ”Vi får gå igenom byrån”, sa mannens mor. ”Det måste finnas något väldigt viktigt där”.

I byrån fanns ingenting speciellt märkligt. Det var vanliga fruntimmerssaker, sjalar, hårnålar, näsdukar, benkläder, en underkjol. Smycken i en ask. Allt mycket prydligt och i gott skick. ”Om vi skulle ta och skänka allt det här till fattigvården?” föreslog någon. ”Då borde hon väl få ro i sin grav”.

Men det hjälpte inte. Nästa kväll var hon där igen. Och nästa kväll och nästa. Det bara fortsatte. Det var skrämmande, gården kändes hemsökt, ångest låg i luften, ingen kunde sova. Det blev allt värre och till sist beslöt bondemannen att vända sig till prästen i byn. Prästen lyssnade noga. Han reste sig ur stolen, han erbjöd sig att genast följa med hem till gården. Han skulle själv sitta i den döda hustruns kammare den kvällen. Försöka komma till tals med henne, söka förstå vad det var hon ville.

Prästen hade med sig både bibel, postilla och psalmbok. Han klev uppför trappan, öppnade dörren till kammaren, stängde den noga om sig. Nere i köket satt familjen dödstysta. De kunde knappt andas.

Prästen bad en bön och väntade. Väntade. Och där började hon framträda. Blev allt tydligare. Han kunde se hennes ansikte. Och armen, hur hon lyfte den, hur hon pekade. Men byrån skulle ju vara tömd? Han drog en låda. Då såg han att lådorna var klädda med papper på insidan. Och i nedersta lådan, under papperet, där låg det ett litet brev instoppat.

”Vill du jag ska ta hand om det här”? Hon nickade. ”Ska jag bränna det?” Hon nickade igen. Hon såg lättad ut och sedan började hon tona bort.

Prästen tog brevet, han gömde det väl i sin innerficka. Så gick han ner till familjen. ”Var inte oroliga” sa han. ”Hon kommer inte att visa sig igen”.

”Men hur gjorde du, hur gjorde du?” ropade alla. ”Jag läste lite ur bibeln bara”, sa prästen. ”Så läste jag Fader vår och sjöng en psalm.  Och det hjälpte, jag tror hon blev tillfreds. Att hon har fått ro nu.”

Väl hemma tog prästen fram brevet och vecklade upp det. Det var ett kärleksbrev, ett mycket känslosamt sådant. Heta ord och suckar, utropstecken, frågetecken. Fläckar av tårar här och var.

Prästen tog brevet knycklade ihop det och slängde det raka vägen in i brasan. Den som hade undertecknat brevet var inte kvinnans make, inte alls. Det var någon helt annan.

Prästen visste vem den mannen var.

Fotnot: Det här här är en saga från Japan

     Anna Lilljequist

Jag är uppvuxen i en av Göteborgs förorter. När jag var i 10-årsåldern samlades ofta vi ungar i svalen på kvällarna. Svalen är göteborgska för trappuppgången i ett hyreshus.
Vi var fem till sex jämnåriga som ofta satt i Evas punkthus på Inägogatan 17 i stadsdelen Kyrkbyn.  Ljuset var släckt och vi tryckte oss tätt intill varandra i trappen , dels för att inte störa arga tanten på våning fem, men framförallt för att få stöd av varandra. Vi var nämligen där för att berätta historier, hemska sådana. Inledningsvis var det ofta lite löst snack, men efter några minuter sänkte någon rösten ytterligare. Då visste vi att det var dags för den första berättelsen. Därefter följde den ena skräckisen på den andra. Trots att det gått över 50 år sedan vi berättade de där historierna, så kommer jag ännu ihåg flera av dem. Nedan kan du läsa några av berättelserna* med kompletterande vuxen-kommentarer.

Salt och pepparligan
I Biskopsgården (grannstadsdelen) finns det ett farligt ungdomsgäng. De kallas för sockerbitarna för att de allra flesta i gänget bor i de där vita punkthusen. De gömmer sig i skogen och tar barn tillfånga, skär upp pulsådern på barnet och saltar och pepprar i såret. Sedan syr de igen såret med vanlig nål och tråd.

Jag tror aldrig jag träffade någon som verkligen råkat ut för denna liga, men alla hade någon bekants bekant som hade varit i deras klor.
Åren gick och jag blev vuxen. En gång berättade jag den här historien på en fest. Döm om min förvåning när en av gästerna sa:
– Jag är från Borlänge vi hade precis samma historia i min förort.
Nu har jag undersökt saken och det har visat sig att den där Salt och pepparligan måste rest runt i hela landet. För historien fanns även i Stockholm, Västerås och flera andra städer. Alltid i förorter med närliggande skogsområde. Med andra ord: detta är en modern vandringssägen.

Lägenheten som ingen vågar bo i
Någonstans i Biskopsgården finns en lägenhet som ingen vågar bo i. Hur man än låser om sig, så öppnas ytterdörren varje natt.
Folk som bott i lägenheten har låst med dubbla lås och dessutom tejpat igen dörren med eltejp. Inget har hjälpt. På morgonen står alltid dörren på vid gavel.
Varför är det då så här? Jo, Det sägs att en kvinna har blivit mördad i den lägenheten och att det är hennes vålnad som kommer tillbaka och öppnar dörren varje natt.

Det är vanligt med historier om spöken som går igen i det hem där de en gång bott. Just denna variant har jag dock aldrig hört någon annanstans än i svalen

Olyckan
En cykel och en motorcykel krockade på gatan utanför. Båda fordonen blev ordentligt skadade. Pojken med trampcykeln blev mycket ledsen. Mc-föraren tröstade och hjälpte pojken hem. Pojken visade sig vara ganska oskadd, det var mest skrapsår. Nästa dag var han redan på fötterna och gick med sin pappa tillbaka till olycksplatsen. De tog hand om den skadade cykeln, men de tittade också närmare på motorcykeln som fortfarande låg kvar.
Då såg de plötslig att det satt något längst upp i ena ändan av mc-styret, där handtaget saknades De tittade närmare efter och såg då att i styret satt ett pekfinger, De förstod genast att det var motorcykelförarens pekfinger

Den här berättelsen har jag aldrig hört, varken före eller efter våra kvällar. Ibland tänker jag att Arne, som berättade detta, hittade på alltihop. Efter att ha träffats ganska många kvällar i svalen, började repertoaren att ta slut. Idag är jag ganska säker på att flera av oss började skapa egna historier i det läget. Men det var inget vi någonsin erkände. Allt som sas i svalen var självklart sant.

Världens intelligentaste man
Det var världens intelligentaste man. Han ville lösa universums gåta, hur livet uppstått en gång med mera. För att få svar la han sig på marken en stjärnklar kväll och tittade upp i himmelen. Hela natten låg han så. Strax innan gryning exploderade hans hjärna

Detta berättades med fördel när vi var trötta på att läsa läxor. Jag vet inte vad historien kommer ifrån, men jag vet att det pratades en del under min barndom om riskerna med att vara för intelligent. Kanske hängde det ihop med att vi alla var arbetarungar och att även flera av våra föräldrar såg på studier och teoretisk kunskap med en viss skepsis.

Jag och store-kusinen
En dag när jag var liten, var jag ute och åkte skridskor med store-kusinen. Vi åkte på en is som vaktmästarna spolat på vår stora äng. Det var jättekul, men jag blev väldigt trött.  Vi satte på skridskoskydden och gick hem till store-kusinens hus med skridskorna på. Han bodde på tredje våningen, utan hiss. Jag sa att jag inte orkade gå upp med skridskor på. Då lyfte han upp mig och bar mig uppför trapporna. Eftersom han fortfarande hade skridskorna på vinglade han till då och då…
När vi var högst upp föll han över ett lågt räcke och ner alla tre våningarna. Hela tiden höll han mig i famnen. Han bröt båda benen, men jag klarade mig oskadd. Han räddade livet på mig.

Den här berättade jag som om den vore sann. Men så här femtio år senare kan jag erkänna att slutet på historien är lögn. Vi ramlade på första eller andra trappsteget. Ingen av oss slog sig nämnvärt. Redan som tioåring hade jag lärt mig att sanningen sällan var tillräckligt för att få till en berättelse som fångade lyssnarna.
Efter någon knapp timmas berättande var det dags att lämna svalen. Det var bara Eva som bodde på Inägogatan 17. Alla vi andra var nu tvungna att ta oss till våra egna punkthus. Vettskrämda sprang vi hem genom mörkret, var och en till sin svale. Aldrig mer, minns jag att jag tänkte varje gång jag sprang där i mörkret. Men några kvällar senare satt vi åter i Evas svale, alltid lika förväntansfulla.
Mikael Thomasson

• Varianter på några av berättelserna återfinns i Bengt af Klintbergs bok med moderna vandringssägner: ”Råttan i Pizzan”