Utflyktstips – en tur genom Sagobygden

Om du inte vet vad du ska göra i sommar kan jag varmt rekommendera en tur genom Sagobygden och besök vid ett eller flera av de 43 sägenskåp som finns runtom i landskapet. Jag kan nog lova att du kommer till platser som du aldrig tidigare varit vid – och får stifta bekantskap med händelser, människor och livsöden du aldrig hört talas om. Här kommer ett axplock av alla platser och berättelser, men det finns fler utflyktstips på Sagobygdens blogg. Det är bara att botanisera runt.

Mästertjuven Tullbergs grotta

Carl Gustaf Tullberg, allmänt kallad Mästertjuven, föddes 1795. Han avskedades från det militära för han blev dömd för stöld, och lär då ha sagt: ”Är det så att jag blir beskylld för att vara tjyv, så ska jag bli tjyv.” Så följde nya stölder, nya straff, nya rymningar och det sägs att han bland annat gömde sig i den här grottan. Tillslut så utfästes en belöning på 200 riksdaler till den som kunde fånga honom. Han flydde, men sköts flera gånger. Svårt skadad hann följet slutligen upp honom och han dog under en gran bara 30 år gammal. Det finns även ett sägenskåp där granen ska ha stått.

Bortbytingen i Dallekulle

Uppe på en ås, med grönskimrande boklöv som fond, står sägenskåpet vid Dallekulle. En gumma misstänkte att hennes barn hade tagits av trollen och att hon istället hade fått trollens unge. En bortbyting. Men det fanns knep för att ta reda på hur det verkligen låg till…

Nöttja kyrkklockor

Åker du sedan vägen ner från åsen kan du spana efter kyrktorn. Det sägs att man kunnat se tre stycken, men nu har träden växt sig höga. Kanske var Nöttja kyrkas klockstapel en av dessa. När kyrkan skulle byggas fick inte bygget vara ifred. Det som byggdes upp om dagen revs ner om natten. Då lät man ett par tvillingstutar dra en av grundstenarna dit de själva ville gå och när de stannade sa folket: ”Detta ställe skola vi nöttja”. Och så fick platsen sitt namn.

Det berättas också att när kyrkklockan skulle gjutas av en gesäll från Köpenhamn så offrade en kvinna tjuvgods av silver i smältningen för att få Guds förlåtelse. Av allt silver fick klockan en hög och vacker klang. Så hög att den hördes ända till Köpenhamn och gesällens mästare förstod att han använt mer silver än han fick. Mästaren gav sig snabbt upp till Småland där han slog ihjäl gesällen.

Skomakaren i Sutarestugan

Om du kör en gropig grusväg långt in i skogen så kommer du till Hunnsberget, och från parkeringen följer du en liten stig. Från Hunnsbergets topp sägs det att man förr i tiden vid klart väder kunde se inte mindre än 18 kyrkor. Berget ligger i det som en gång var den gamla gränsbygden mellan Sverige och det danska Halland. Till den här trakten kom danska knektar som våldgästade och plundrade bönderna. När bönderna tröttnade och gjorde uppror så slutade det att de blev tillfångatagna. Alla utom en, skomakaren som kallades för Sutaren. Han flydde och lyckades, med knektarna hack i häl, ta sig upp för Hunnsberget och gömma sig i en liten grotta…

Pintorparfrun på Bolmarö säteri

Där mellan träden skymtar Bolmarö säteri som har anor från medeltiden. Här bodde en kvinna som kallades för Pintorparfrun. Det var för att hon var så elak och sträng mot sina anställda. Att hon pinade sina torpare. Det sades att hon hade en pakt med självaste djävulen. En höstkväll kom det en fin vagn dragandes av fyra svarta hästar och ut steg en välklädd herre med hög hatt. Han bjöd upp Pintorparfrun till dans. Det blev en dans som aldrig höll på att ta slut…

Sankta Birte källa

Sankta Birte, som källan fått namn efter, är ett lokalt helgon. Det sägs att hon var så helig att var hon än hängde sin kappa så hängde den kvar, även om det varken fanns någon spik eller krok.

Om hur källan uppstod berättas det att när Ryssby kyrka skulle byggas var det en kvinna som skulle springa ner till sjön för att dricka, men mitt på ängen sprang plötsligt en källa upp framför henne. Folk trodde att det var Guds tack för att underlätta för kvinnan och alla andra som arbetade hårt med att bygga Guds hus.

Sankta Birte står staty utanför kyrkan i Ryssby

Brudgummehallen

Jag svär vid den heliga jungfrun, Guds moder, att du ska bli min om än hela avgrunden här ställer sig emellan.

Med de orden lämnade Torbjörn sin älskade Inga och flydde till skogs, undan Gustav Vasas soldater. Men Ingas far ville annorlunda och till våren rustades det för bröllop mellan Inga och grannpojken Måns. När brudföljet kom ridandes mot kyrkan och passerade den stora stenen sköts Måns i bröstet av en pil. En ung man rusande fram och drog med sig bruden in i skogen…

Gärdslevargens koja

I en gammal jordkoja bodde Gärdslevargen. Hans riktiga namn var Johan Svensson Hult och han var född 1840. Han var en stor och grov man, men förståndet var klent. Smeknamnet Gärdslevargen hade han fått för att han arbetade med att hugga ”gärdlse” till gärdesgårdarna och för att han ylade som en varg när han gick i skogen. I kojan bodde han tillsammans med sin hustru Märta och fyra barn. Det var ett hårt och fattigt liv. Gärdslevargen ställde ofta till med bråk eller stal och därför fick han sällan stanna länge på samma arbete. En gång lejdes han till att mörda en man och om den här händelsen finns det många berättelser…

Den gamla backstugan, som inte bara hyste Gärdslevargen och hans familj utan fungerat som hem för många fattiga i bygden under årens lopp, brann dessvärre ner till grunden hösten 2020.

Skea dåre

Alldeles intill vägen står den här stenen som kallas Skea dåre. Den har fått sitt namn efter en gumma från Skeagård som dog här på vägen hem från julottan. Att komma först hem från julottan sades ge tur med skörden. Och visst ser stenen ut som en framåtlutande gumma som stretar fram i motvind med sjalen om axlarna.

Systersjöarna

På gården Änga bodde en rik och mäktig man som hette Truls. Han hade tre söner och tre döttrar. Det hade spåtts att sönerna i framtiden skulle döda sina systrar och för att hindra spådomen från att gå i uppfyllelse skickades sönerna långt bort för att aldrig mer komma tillbaka till sin hembygd. Sönerna växte upp och gav sig iväg ut i världen. En juldagsmorgon mötte de tre systrar som var på väg till julottan….

Cliff Burtons minnessten

42 sägenskåp berättar historier från en svunnen tid, men det 43:e är en mer samtida berättelse. En tidig septembermorgon 1986 körde Metallicas turnébuss av vägen och voltade. Alla i bussen klarade sig utom en, basisten Cliff Burton. Det sägs att när det var dags sova så drog två av bandmedlemmarna lott om den bästa sovplatsen i bussen. Cliff drog det högsta kortet, spader ess, och vann. Men det skulle visa sig att han förlorade.

——————————————————————————————————————–

Så varmt välkommen till Sagobygden – en plats där berättelserna aldrig tystnar. Resan tar dig långt in i de småländska trolska skogar, till små sjöar och källor, till berg, stora stenar och stenrösen, till små stugor och stora herrgårdar. Ladda ner en lågupplöst karta här eller beställ via kontakt@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Valborgsmässoafton och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljungby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Sagobygden

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Hospitering på Sagomuseet i Ljungby

Den norska berättaren och författaren Beate Heide har följt Sagobygdens pedagogiska verksamhet några dagar. Här skriver hon om besöket.

Det hadde seg sånn, slik starter mange fortellinger, og sånn startet også min reise til Ljungby. Det hadde seg sånn at museets leder, Tine Winther var på besøk i Steinkjer- på en studietur for å drøfte videre samarbeid mellom Sagomuseet og Hilmar festivalen. Det var lagt opp til kurs med norske fortellere under oppholdet i Steinkjer, og der deltok jeg, Beate Heide, en forteller i Midtnorsk Fortellerforum som er opptatt av formidling for barn, for små barn. Tine fortalte om arbeidet som Sagomuseet har for førskolen i området rundt Ljungby. Jeg ble fasinert av begrepet «sagolek»,, som Tine lot oss ta del i.  Dermed spurte jeg om å få komme og hospitere noen dager for å lære av fortellerpedagogene ved museet.  Det kunne jeg absolutt, og jeg var i Ljungby fra tirsdag 29.03-lørdag 02.04. 

Jeg fikk lov å være med fortellerpedagog Mia Vickell og Camilla Ek ut til barnehager, der 5 åringene skulle få fortellinger.  Fortellingene var tilrettelagt for barn, og det var gjort valg på at denne aldersgruppen skulle få fortelling med støtte av konkreter, i dette tilfelle dyrefortellinger, og tegnstøtte. Alle 5.åringene i Ljungby fikk de samme fortellingene, og det gir dem en felles basis for fortellinger.    

Fortellingene var eventyret om Den fortryllede kverna og fabelen Løven og musa. Begge fortellingene har en moral, som kom tydelig frem; – selv de små kan utgjøre en stor forskjell, eller som hanekyllingen i eventyret om Den fortryllede kverna sier: 

                Jeg tror at jeg kan

                Jeg tror på meg selv

Fortellerpedagogene arbeider under skiftende forhold i førskolene, men dyktige som de begge er, fikk barna gode stunder med mye lek og magi. De bygget eventyrskog, brukte magi for å åpne kofferten der eventyret bodde, og det var sang og sagolek. Med fleksible pedagoger som er til stede i øyeblikket med ungene, frydet de seg stort. 

Mia Vickell berättar

Pedagogene hadde med et lite bord, som de dekket med et klede og på det bordet utspant handlingen seg. I en av førskolene jobbet pedagogen ute, under en stor gran og i ly for regn.  Det var vidundelig å lov til å være med to så dyktige fortellere ut på jobb. De uttrykte begge at de hadde verdens beste jobb, og det tror jeg dem på. 

Camilla Ek berättar

Jeg fikk også være med på guiding i Sagomuseet med Dörthe Drewsen, og fikk oppleve hvordan hun la opp omvisning henholdsvis for familier med barn, og for grupper av voksne. Det er stor kjærlighet til museet og spennende sagn som ble formidlet. 

Jeg fikk også være med Tine ut på noen av de 43 Sagoplassene som er etablert rundt Ljungby.  Det er et stort og viktig arbeid som er lagt ned i disse beretningene med historiske referanser. 

Og mellom disse gjøremålene var det også tid til å snakke, diskutere og drøfte ulike sider av fortellerkunsten. 

Jeg reiste fra Ljungby med hodet fylt av gode ideer om hvordan en kan legge til rette for barn og med mange fortellerknep som jeg hadde notert meg. Tusen takk for noen innholdsrike og ikke minst lærerike dager.

Beate Heide

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Anna Lilljequist har läst Folktrons väsen av Tora Wall

Har du varit vid sjön för att fånga fisk, för att bada eller skölja tvätt? Du vet att det kan vara osäkert, Näcken kan finnas där, du tar en kniv, sticker ner den i strandkanten för att binda honom. Läser kanske en ramsa. Har du stött på skogsfrun när du var ute i skogen och arbetade? Hur gjorde du, vad sade du till henne? Har du sett tomten slinka runt ett hörn som en liten grå skugga när du var ute tidigt för att ge korna mat? Och har du mött trollen, trollen som kunde vara både vackra och välklädda. Som hade lador och kreatur som vi, gifte sig och fick barn precis som vi. Och som ändå var något annat, något helt annat.

Om detta har det berättats. Det var nämligen verkligheten för människor i det förindustriella samhället. Det var inget skämt och absolut inte något man plockat upp ur en saga för barn. Naturväsendena fanns. Oftast osynliga men ständigt närvarande. Deras uppsåt kunde vara gott eller mindre gott. Det gällde att kunna hantera dem. Mötte man en okänd person i utmarkerna eller i skogen måste man vara vaksam, se till att inte reta upp honom eller henne.

Jag läser Folktrons väsen av Tora Wall och den är ett praktverk. En välmatad bok, jag läser om älvorna, om gårdstomten, om gastarna, maran och de underjordiska. Ser på de vackra bilderna. En rik och brokig genomgång – en encyklopedi – över folktron i vårt land genom tiderna. Ämnet är vittomfattande och inte så lätthanterligt. Naturväsendena är inga enheter som självklart låter sig kategoriseras. I sägnerna beskrivs till exempel troll och jättar annorlunda än i sagorna. Bilden av dem har också förändrats genom århundradena, ibland smälter de samman med varandra, gamla karakteristika försvinner och nya kommer till. Naturväsendenas utseenden och egenskaper har varierat. Folktron återspeglar alltid en given världsbilds kulturella och historiska kontext och den kontexten är föränderlig. Vårt land är dessutom långt och folktron i exempelvis Skåne ter sig annorlunda än den i Norrland eller på Gotland.

Överallt där vi människor rörde oss fanns naturväsendena. Där vi åt och sov, där vi arbetade. I utmarkerna, under golvet, i jorden under stenarna, i djupa skogen och i vattnen. De kunde komma till oss i sängen. De kunde gå illa åt våra djur och – andra gånger – vaka över djuren, fodra dem, sköta om. En del av dessa varelser gick det att komma till tals med, de kunde rent av underlätta för människorna och hjälpa till. En hjälp som dock alltid var villkorad. Men att de fanns var självklart. Lika säkert som solen och träden. Naturväsendenas liv var i vissa fall en spegelbild av människornas. De gifte sig, fick barn, höll dop, begravning, hade åkrar och kreatur, var duktiga på hantverk. Ibland såg de ut som människor men de var inte människor. De kunde nämligen skifta gestalt. Ibland var de tjuvaktiga och besvärliga, andra gånger direkt farliga – livsfarliga. Näcken hade bara en åstundan: att locka människor ner i vattnet och få dem att drunkna. Inte nog med det, han sög också blodet ur den drunknade, det är därför vattenlik är så bleka i skinnet. Älvorna var också nog så lömska. Trollen kunde röva bort människor, i synnerhet barn och unga kvinnor. Med kristendomens inträde tillkom ännu en illasinnad varelse; djävulen.

Större delen av bokens innehåll bygger på uppteckningar gjorda under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Naturligt nog, det var då man på allvar började dokumentera allt det som människor berättat för varandra under seklernas gång. Ju längre tillbaka i tiden vi kommer, ju äldre källorna är, desto glesare blir de och osäkrare. Men författaren Tora Wall tycks ha vänt på varenda sten. Hon rör sig så långt bak i historien som det bara är möjligt, till medeltiden, vikingatiden och ända ner till de förkristna dokumenten om folktro. Och här blir det verkligt spännande. I vilken mån har element från denna kosmologi bevarats, stöps om och införlivats med den folklore som blev gängse under senare tider?

I och med kristnadet förändrades – även om det var en lång process – vår världsbild. Kyrkan motarbetade strängt – än mer nitiskt efter reformationen – all tro på övernaturliga väsen. De gamla gudarna demoniserades. Vissa element i den urgamla kulten blev kvar men fick kristna förtecken. Delar av folktron överlevde och kom att existera parallellt med den kristna världsbilden. För vanliga människor var detta inget problem. Det gick bra att läsa sina böner, gå i kyrkan, döpa sig med mera samtidigt som man till vardags behöll kontakten med naturväsendena. Men de förkristna dragen bleknade med tiden och försvann ur vårt kollektiva medvetande. Dock, ännu på 1800-talet kunde Odens namn nämnas i samband med besvärjelser och formler inom folkmedicinen. Och guden Tor tycks ha varit seglivad. Även i senare uppteckningar omnämns han som Godbonden eller Gofar, den som oskadliggör troll och andra ondskefulla väsen med hjälp av sin hammare eller yxa och åskans blixtar. Och visst var torsdagen – Tors egen dag – speciell. Då var övernaturliga krafter i rörelse. Magiska riter av alla de slag skulle utföras just en torsdagsnatt. Samtidigt som du inte fick syssla med någon form av kringgärning (som att mala eller spinna) under en torsdag. Då kunde det gå illa, riktigt illa. Allra kraftfullast var förstås skärtorsdagen.

Jag slår ihop boken, en omfattande och nyttig resa. Mycket visste jag kanske innan, men jag har fått fördjupning och bättre perspektiv. Och så många färgstarka detaljer, rika bilder att bära med mej. Ser tomten, ser näcken och maran, ser dem allesammans bättre nu för mitt inre öga. Nu är det snart påsk och vi får skärtorsdagen. För oss sekulariserade varelser idag har den ingen nämnvärd betydelse. Storhelg igen. Städa lite extra, det kommer gäster till påsk. Men kanske bultar det på dörren nån gång under kvällen och där står ett par söta små påskgummor och vill ha godis.

Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Tranorna kommer med sommaren

Fredag morgon den 25 februari låg det snö på marken igen. Det var den andra dagen av Rysslands invasion av Ukraina. Jag gick ut med hunden och plötsligt… ett välbekant ljud nerifrån sjön. Tranor! Och detta, på dagen, en månad före självaste tranedagen.

Om tranan finns det flera sagor berättade runt om i världen och en är den om hur tranan fick sin långa näbb. En stam hos ursprungsbefolkningen i Nordamerika berättar om när guden Alis träffade tranan som höll på att vässa ett spjut av en sten. Alis undrade vad tranan gjorde och tranan, som inte kände igen Alis, svarade: ”Jag vässar mitt spjut och när Alis kommer ska jag döda honom.” ”Får jag se?”, sa Alis, och i samma ögonblick som han fick spjutet i sin hand satte han den mot tranans panna, förvandlade den till en näbb och sa: ”Så här ska du bära ditt spjut.” Sedan tog han lite smörja från brynstenen och strök över tranans fjäderdräkt. Och från den dagen är tranans fjäderdräkt grå och näbben lång.

Den här sagan är inte helt olik den som berättar om hur spillkråkan blev till. När Gud en dag var ute och vandrade så kom han till en stuga där en gumma med rött huckle höll på att baka bröd. Gud bad om att få en bit, men gumman var snål så hon bröt bara av en liten bit av brödet och gav till Gud. Gud läste då en ramsa över den snåla gumman: ”Från och med nu ska du flyga i mark, hacka i bark och äta mask.” Vips förvandlades bakspaden till en näbb och gumman blev en fågel som flög upp genom skorstenen och blev alldeles sotsvart. Det var bara det röda hucklet på huvudet som fortfarande var rött. Och så blev spillkråkan till.

Sagor världen över liknar varandra. De är en del av vårt gemensamma kulturarv. I en värld som mynnat ut i ett fullskaligt krig ungefär lika långt borta, eller nära, som det är mellan Sagobygden och Riksgränsen, med människor på flykt som tvingats lämna allt. Där kulturarv i form av byggnader, fornlämningar och föremål hotas av bomber, förstörelse och förödelse. Kulturarv som enligt Haagkonventionen 1954 är skyddade enligt folkrätten och oavsett vilket lands kulturegendom som skadas så är det ”liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.” Men om inte små galna makthavare bryr sig om konventionen? Eller om människorna? Vad finns då kvar?

Den här texten var tänkt att handla om tranor. Om sagor, sägner och föreställningar kring tranan. Om vårens ankomst. Men någonstans tog den en liten omväg.

——————————————————————————————————————–

Världen står i brand och häromdagen tog vi farväl av min mans mormor, om någon månad skulle hon fylla 108 år. Hon föddes före de ödesdigra skotten i Sarajevo. Hennes mamma var från Lilla Edet och pappa från det som idag är Ukraina. Han försvann under den ryska revolutionen när hon var fyra år. Hon tyckte mycket om Zacharias Topelius, Finlands stora sagofarbror, och flera julaftnar har jag haft lyckan att få höra henne deklamera dikten om hur vintergatan blev till. En dikt hon lärde sig som barn och där varje ord fanns kvar i hennes huvud efter hon fyllt hundra år. För första gången läser jag den själv och slås av orden, hur väl de passar in här och nu – och jag lägger den till mitt hjärta. Och mitt i all sorg finns ändå en lättnad hos oss som är kvar. Att hon slapp vara med om det som nu händer – det hade krossat hennes hjärta.

Vintergatan (Zacharias Topelius 1852)

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
»O Herre, se vad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

———————————————————————————————————–

För när allt måste lämnas kvar är det sagorna vi får med oss. Sagorna som berättas och sångerna som sjungs. Orden. I skyddsrummen, på tågen, på vägen hemifrån. Det är traditionerna, kunskaperna, ritualerna. De immateriella kulturarven. Det som finns i våra huvuden, i våra händer och fötter. Som återförenar och får oss att känna tillhörighet. De finns med när vi tvingas lämna våra hem, liksom när vi blir gamla.

Inuiterna vid Berings sund berättar att en höstdag när tranorna samlades för att flyga söderut fick de se en vacker flicka. De slöt upp omkring henne, lyfte henne på sina vingar och för att överrösta hennes rop på hjälp så skriade alla tranorna så högt de kunde. Sedan den dagen har ingen sett flickan. Men varje höst samlas tranorna och kretsar runt i luften med höga rop innan de återigen ger sig av på den långa resan söderut.  

Men än så är det långt till höst. Först ska vi ha en vår och en sommar. Och tranorna ska komma och landa på åkrarna runtomkring. De flesta flyger vidare, men ett par brukar stanna. En gång såg jag dem dansa på ängen bakom huset. Det sägs att man ska skynda sig att räkna till nio, framlänges och sedan baklänges, när man ser de första tranorna för då stannar de i socknen.

Tranorna kommer med sommaren – och sommaren stannar med tranorna.

Lina Midholm

5 kommentarer

Under Att berätta

Fettisdag – vi bjuder på en välgräddad gammal saga om semlor

1 mars är det fettisdag. Förr  i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.

Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. I vanliga fall är det björnen som förlorar sin svans, men i den här sagan är det räven som överlistas. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.

Räven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.

– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.

– Jag också, instämde haren.

Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.

– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt oss. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?

– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.

Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.

– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?

– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.

– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.

Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.

– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.

– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.

Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.

– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.

Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

Historien om februari

Detta inslag är en favorit i repris, skriven av Daniel Onaca. Det publicerades första gången i februari 2011.

Det var en gång en gammal farbror som hade tolv söner. De hette Januari, Februari, Mars, April och så vidare. Februaribarnet vad det minsta av alla; och det mest bortskämda. Gubben ägde en vinodling. När vindruvorna mognade hjälpte hans söner åt att plocka och bära hem druvklasarna. De tänkte pressa dem och samla druvsaften i en tunna. Men innan dess kom alla överens om att dela vinet mellan sig så att var och en skulle få lika mycket att dricka.

Bröderna tog mått på en stor tunna, delade den i tolv delar och drog streck med krita på den liggande tunnans botten. Elva streck blev det. Sedan satte de en tappningskran mellan varje streck. Det blev tolv stycken under varandra. Den översta tillhörde Januari, som var den äldsta i syskonskara. Den nedersta tilldelades Februari, som var den yngsta av alla. Så var det på den tiden: minstingen hamnade alltid sist. Sedan lade de tunnan i källaren och hällde druvsaften i den. Så gick det ett par månader.

En vacker dag gick Februari ner i källaren. Han vred på sin tappningskran, fyllde en kanna och smakade. Vinet var gott! Han sprang med det glada budet till sina syskon, men dessa ville inte smaka av det ännu. Februari, för sin del, hade en annan inställning i denna fråga. Han började avlägga täta besök i källaren. Varje gång tappade han upp en tillbringare med vin och drack upp den. Sedan var han pratglad och sprallig hela dagen. Hans syskon märkte det och tänkte: ”Drick du bara; snart har du förbrukat din del och då kommer vi att läska dig när vi börjar dricka vår andel.”

Så passerade ytterligare några veckor. En dag fick Januari lust att smaka på vinet han också. Han gick ner i källaren, vred på den översta kranen, som var hans, och väntade. Och väntade. Hans väntan var förgäves för kannan förblev tom. Inte en enda droppe kom ut ur kranen. Förbluffad över vad som hände gick Januari och berättade detta för sina andra bröder. De kom ner och Mars försökte tappa vin i sin kanna, men han lyckades inte bättre. Sedan prövade även de andra syskonen, den ene efter den andre. Resultatet var detsamma. Endast December fick en halv kanna vin, men sedan blev det stopp för honom också. Först då begrep alla, vart vinet tagit vägen.

De blev jättearga på den lille Februari och började jaga honom. Han sprang gråtande iväg, men när hans syskon avbröt förföljelsen, skrattade han igen. Därför säger man att månaden februari kan bli omväxlande: än kylig och dyster, än mild och vacker.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta