Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Väsenologi – en faktabok om väsen i nordisk folktro

Tänk, om ämnet väsenologi hade funnits på skolschemat, lika självklart som t ex biologi. Det hade varit en höjdare, åtminstone för vissa. Nu finns det i alla fall möjlighet att man, genom att noggrant studera denna bok, kan bli väsenolog, dvs en expert på väsen.

Ingela Korsell står bakom texterna och Reine Rosenberg har gjort illustrationerna i boken som omfattar 120 sidor. Faktagranskare har varit Ulf Palmenfelt, som är professor emeritus i etnologi.

För några veckor sedan var vi på besök hos våra barnbarn, som bor några timmars bilresa bort. På vägen ner läste jag boken och berättade några av historierna för min man, som blev högeligen road.  När vi sedan gjorde en utflykt med barnen, som är 9 och 12 år, återberättades en av historierna. Pojkarna blev mycket intresserade och ville höra fler (i boken anges att den lämpar sig för personer som är mellan 9 och 99 år, och där befann vi oss ju, som av en händelse).

Faktum är, att det mesta vi hittade på den helgen, utkonkurrerades av historierna i boken. Vi läste om gengångare, mara och varulv. Dessutom om kyrkogrim och vättar, för att inte nämna lindorm, bjära, spiritus och näcken.
Först får man en illustration och en noggrann beskrivning, vilken innefattar kategori, farlighetsgrad, kännetecken med mera. Efter det kommer själva sägnen, som naturligtvis anger både plats och personlig anknytning till det inträffade, och till sist påtalas sägnens funktion, dvs anledningen till att den kommit till. Varför är till exempel en speciell vägsträcka i Gävleborgs län så olycksdrabbad? Kan förklaringen vara att motorvägen byggdes där det tidigare stått ett hus, under vilket vättar bott sedan urminnes tider? En person har flera gånger i tidningsinsändare påtalat att vättarna är mycket förtretade och hämnas genom att orsaka tillbuden.

Barnbarnen ville gärna ha kvar boken hemma hos sig, men det avstyrde jag vänligt men bestämt. Jag hade ju ögnat igenom texterna före högläsningen och visste, att avsnittet som beskrev skogsrået, handlade om kvinnan som krävde sex. Och att mylingen är ett stackars barn som mördades av sin egen mor, för att hon skulle undgå skammen och stigmatiseringen som följde med att få ett barn utom äktenskapet. Tycker nog att de ännu är lite för unga för att bli fullfjädrade väsenologer.

                                                                                                       Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En miljösaga

Idag strejkar och demonstrerar människor i hela världen för klimatet. Vi har tidigare publicerat sagan Hon som sitter ensam här på bloggen. Berätta den, sprid den! Här är en ny aktuell saga.

Skräddarens kostym

Det var en gång en skräddare, som var så fattig, att han själv bara hade trasig kläder. En dag gav en av hans rika kunder honom ett stort stycke tyg och sa:

– Sy varma kläder till dig själv av det här tyget, så att du slipper frysa!

Skräddaren satte igång. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var kostymen färdig. Skräddaren var mycket glad över sin varma kostym och använde den vardag som söndag. Efter några år var den utsliten.

Skräddaren granskade tyget och såg att det fanns så mycket helt tyg kvar, att det skulle räcka till en jacka. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var jackan färdig. Skräddaren använde sin jacka varje dag och efter några år var den utsliten.

Skräddaren vände och vred på jackan och tänkte att de bitar av jackan som inte var slitna skulle nog räcka till en väst. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var västen färdig. Skräddaren använde sin väst i många år, men till slut var den trasig.

Skräddaren vände och vred på västen och såg att det fanns så mycket helt tyg kvar, att det nog skulle räcka till ett par vantar. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var vantarna färdiga. Han använde vantarna ofta och efter några år var de utslitna.

Men skräddaren såg att det tyg som var helt skulle räcka till en knapp. Så han klippte, sydde och sydde och snart var knappen färdig. Men även en knapp blir utsliten efter många år. Då tänkte skräddaren kasta den i soptunnan. Men han hejdade sig, då han upptäckte att det var så mycket helt tyg kvar att det räckte till att göra den här historien.

Fritt efter en judisk berättelse.

Sagan finns i min och Mikael Thomassons bok Värdefulla sagor, Natur och Kultur 2015.

Har du en egen miljösaga. Skicka gärna in den till mig: per.gustavsson@telia.com, så publicerar jag den här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Från abbas till lifköp – en småländsk ordlista

I bloggen har vi tidigare publicerat en hel del inlägg om sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, särskilt under 2018, då det hade gått 200 år sen han föddes. Hans första vetenskapliga arbete har vi dock inte uppmärksammat tidigare. Det är en ordlista, Vocabularium værendicum, vars första del utkom 1837 och den andra delen 1839. Den förtecknar dialektord från Värend från abbas till lifköp. Våren 1840 hade han omarbetat det småländska lexikonet och fullbordat det, men det förblev opublicerat.

Det är roande att bläddra i ordlistan.En del ord tycker jag inte är speciellt småländska utan återfinns överlag i svenskan. 

Sen hittar jag en hel del vanlig småländska ord som fortfarande används såsom here, grebba, hosa, huckle, batting, förveten, hult och lase. Vid lase noterar GOHC att det också kan syfta på usling och man kan kalla en person för ”stackars lase”.

En hel del ord känner jag igen från läsning av gamla småländska texter, i synnerhet sagor och sägner: frat (ohyra), bråna (antänd fälla, vilket också kommer igen i ortnamn), bonda ut (upphöra att vara bonde), horsagök (beckasin), lifköp (köpskål efter avslutad affär).

Här finns också en hel del ord som framförallt förknippas med sägner och den småländska folktron, såsom bortbyting, gloso, Goffar (asaguden Tor), horsaskärra (skramla som vallpojken kunde ha för att skrämma bort vilda djur), hedenhår (håret på ett odöpt barn), häckenfjäll (blåkulla, helvete), kusla (trolla), gråtass (omskrivning, noanamn för varg), råka ut för fulskap (någonting skadligt, vidriga sjukdomar, utslag).

En hel del ord känner jag inte igen och de är i hög grad bortglömda i dag, i alla fall i daglig användning: ballra (pladdra), battig (trög, svår, t ex battigt vägalag), bragde (fiskkrok), dorfving (örfil), fjatta (gå med små steg), kjåk (käke), klak (bördig), bete (tiden mellan två mål, stund), kyndig (stolt). Men jag är ju inte smålänning, så kanske flera som läser det här känner igen orden.

en sida ur boken

En hel del ord är väldigt uttrycksfulla och skulle gott kunna användas i dag: bukabit (liten åker), kakför (stor nog att kunna äta själv), kisögd (kärögd, ”han blir kisgöd var gång hon visar sig.”), kyrkogrann (går ofta i kyrkan), kytta fram ( hastigt skjuta fram ”Fåglen kyttar fram ur hålet.”).

Till slut några ord som ni själva får komma med förslag om vad de betyder. Skriv i kommentarsfältet. Svar kommer om någon vecka.

Vad är en etterpåse? Det går nog att gissa.

Vad är en klirpa? Det är ett föremål som inte används nuförtiden.

Vad är hula? Man kan säga om en människa att hon hular.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Elves, aliens and Slender Man

Under Ljungby berättarfestival arrangerade vi ett internationellt tvådagarsseminarium om muntligt berättande. Ett blogginlägg från 1 augusti handlar om seminariet. Här kommer folkloristen Tora Walls föreläsning.

Elves, aliens and Slender Man 

This text was originally a talk, given at the seminar Oral Storytelling tradition – From Kenya to Hälsingland during the storytelling festival in Ljungby. It aims to give a short introduction to contemporary notions of supernatural beings, from a folkloristic perspective. 

Tales about supernatural beings sharing the world with us have been told as long back as written sources can be found. And even further back in time. There are pictures drawn on cave walls by artist of the stone age, giving us glimpses of a magical world now forgotten.

When the vikings, crossing the sea in their long ships a thousand years ago, got near the coast of Iceland, they took the dragon heads down from the bow. They couldn’t risk provoking the creatures – called landvättar -protecting the land. In the Middle Ages Saint Birgitta raged about how people sacrificed food to tomten – a being who was believed to protect the farm. In the late peasant society of Sweden, the tomte was still there. A small, kind of grumpy man working hard and drawing luck by magic to the farm, only asking for a bowl of porridge on Christmas Eve as payment. Lonely men were sometimes said to be seduced by a dangerous lady in the forest. Beautiful if seen from the front but with a tail or with hallow back if seen from behind. But sometimes she helped them. Warning the coal-burner if the stack caught fire or giving the hunter good luck in hunting. 

It was a wise thing not to fall asleep outside a mountain or to trust a too handsome man or a too beautiful woman. Especially if you met them in the forest. They might be a troll or a vittra and if not careful you would found yourselves living the rest of your life as a prisoner in the mountain. Or, if you were a woman, at the bottom of the river if you were fooled by the water creature Näcken. These are just a few of the beings that lived alongside with humans in the landscape surrounding them, at least if the folklore is to be believed. 

But then everything changed. New kinds of machinery were invented. Factories were built. Railroads took people from coast to coast with a speed never imagined before. More and more people moved from the countryside to the cities. They worked in the industries instead of farming the land. The old beliefs and stories begun to fade away. Luckily some of them were saved by researchers who wrote them down and created archives to save at least pieces of the knowledge for future generations. For a while folklorists thought that magical believes and stories of supernatural beings were something that belonged in the past. That they had no place in this new time of science and technology and in the new, urban lifestyle. But they were wrong. The folklore was not gone. It had just changed with the society. Like it always does. The magic was still present but in new forms.

The new technology didn’t just change everyday life, it also changed the fantasy. The French author Jules Verne is sometimes called the father of science fiction. In his books, written in the second half of the 19th century, he created stories around the new technology of his own time and of technology he imagined was yet to come. In 1865 his novel From the earth to the moon was first published. It´s a story about the struggles of three adventurous men from the Baltimore Gun Club trying to build a canon powerful enough to shoot them all the way up to the moon. In the end of the first book they succeeds and the reader leaves them on their way out in space. The thought of travels in space was present long before the first actual space travel took place a hundred years later (not only from Jules Verne work of course). If you imagine yourself exploring the space, the one big question is: are there other lifeforms out there and if so – can we trust them?

Aliens are one of the first things that comes to mind when speaking of contemporary notions about supernatural beings. There are two opposite notions when it comes to alien lore. One fearing the aliens and their supposedly supreme technology and the other one longing for the aliens to come. 

In 1947 the pilot Kenneth Arnold saw nine flying objects that he couldn’t identify. Later he described their movements in the air as how a saucer would move if skip stoned across water. A journalist misunderstood him and later published a story of flying objects looking like saucers. Soon other people begun to tell stories of similar events and the legend about flying saucers was born. 

Other legends was added to the folklore of UFO:s and aliens. Stories of people who believed they had been abducted and experimented on begun to spread, both in media and popular culture but also as legend wandering from one person to another. Many folklorists have noticed the similarity between those legends and legends of abduction by supernatural beings in the older folklore. In a Swedish context a comparison with the stories about people believed to been taken into the mountains by trolls can be made. In scenarios humans are taken away from their own world by something not human. The trolls are frightening because of their magic. The aliens because of their advanced science (so advanced it seems almost like magic). After returning to the human world (if returning at all) they have a hard time recalling what actually happen while being a prisoner and for how long they have been gone.

In some new religious movements and in occulture (meaning for example notions born in the occult and esoteric movements of the late 19th century and now a part of contemporary folklore) aliens are seen like a kind of gods or superior being that either are coming or already have been here. In the first case it’s a sort of Messiah myth. The aliens expected will teach the humans and enlighten them. In some cases, there are also a fear of (or a longing for) the end of the world. The true believers will be saved by the aliens and taken some place else – to a sort of paradise. 

In the other case the aliens have already been here, helping us build the ancient civilizations of the world. The pyramids of Egypt for example and also the mythical city of Atlantis.  One common notion in this context is that the knowledge and wisdom of the aliens are supposed to have been lost but traces of it can be found in folklore and proof of the alien visits are believed to be found in archeological findings. The Stonehenge is said to have been created by (or with help) of aliens. Proof of aliens are also found, according to the believers, in rock art from the pre-historic time. These notion are often both used and created in interaction with popular culture. The television show X-files in which agent Scully and agent Mulder are investigating cases of supernatural nature might be the most obvious example. 

But space is not the only nor the latest unknown territory in which tales about new supernatural beings are born. I am, of course, talking about the internet. Here new scary figures are created and spread in a kind of interactive horror stories. Those are made credible with photos or films created with the help of photoshop, and background stories told as if they were real. Slender Man is one of the most well-known of these viral horror figures. He was created in 2009 in a competition on the chatt forum Something Awful. The goal was to create the scariest creature imaginable and one of the participants came up with Slender Man. He is a tall, pale, faceless man with bizarre long arms and legs and wearing a black suite. He is often seen as a spooky figure in the background of photos of children. A movie has also been made about him (I´ve not seen it but I heard it´s not very good) and a computer game. He has his own fandom who creates new stories about him, stories in which children are taken or killed by Slender Man.

But the internet is also the home of less scary beings. Try goggle fairies or angels and be prepared for an overload of rainbows and love. 

Angels in contemporary folklore are not always associated with Christian believes. They have been incorporated in the quite amazing web of notions that used to be called new age (but many researchers nowadays choose not to use this term). Angels are often believed to guard the living and provide them with spiritual advices. They are by some seen as the guarding spirits of a deceased loved one and by others as ancient spirits with divine knowledge. 

Fairies in contemporary popular culture are often pictured as small, beautiful creatures with long hair and wings. Light and ethereal and associate with nature and love. This image was mostly formed in the Victorian age as a romantic version of older folk believes. In Sweden the same tendency is seen. The supernatural beings we tend to picture today when thinking of folklore in the peasant society was formed by artists and authors in the late 19th century. In this period the view of folklore, were very romantic. Traditions was considered as survivals from pre-historic times and a key to historical knowledge. Folklore was also used to glorify the nation history and in doing so forming notions of an imagined past. 

The supernatural beings moved from the hills, waters, mountains and underground to new arenas. One of those was children literature. New stories were written, borrowing some feature from fairy tales and legends, but adapted for children (and quite filled with moral and ethical ideal of the time) and formed into a new literary tradition. In these stories a set of stereotyped characters have been formed. The tomte, fairies, troll and the witch are the most popular of these and are still found in children culture of today.

I´m currently working on my thesis in folkloristics at Åbo akademi university. In this I study how folklore about supernatural beings are used in Swedish tourism. I focus on Trolska skogen, a tourist attraction in Hälsingland on the east coast of Sweden. Families come there to experience an interactive fairy tale adventure and to meet supernatural beings inspired by folklore and popular culture. The children are sent out on an adventure by one of the forest beings, making the children the hero of the story. 

The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees

On their way they can for example meet:

The magician Filijokus. He loves coffee and are always looking forward to the next cup.Filijokus can be seen as a sort of gatekeeper of the forest. When you pass him you go deeper into the forest and at the same time deeper into the story. The Elven queen. She is noble and a clearly a little above humans but kind and wants the children to take care of the forest. A dragon, luckily fast asleep. There is a door into its belly. In there a treasure is hidden and sometimes also animals or supernatural beings in danger are protected inside of the dargon. The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees. You can hear them talk to each other in the local dialect and a fiddler plays traditional music. The witch Aska-Etter is the witch of Trolska skogen. She is kind of a trixter. Not exactly evil but not good either.

Tomten

The tomte who lives in a house built around a tree, since he doesn´t want to cut it done. In Trolska skogen the tomte can be seen as a symbol of safety and a slow lifestyle.

In Trolska skogen the supernatural beings are often used as symbols of  nature and of past times. The funder of Trolska skogen, Helena Brusell, said in an interview (done during my fieldworks) that she sometimes thinks that the things they do in Trolska skogen might attract real supernatural beings. She has a feeling, she says, that “Trolska skogen has a soul of its own. Trolska wants to be Trolska skogen.” 

I will end with this rather fascinating thought of how a tourist attraction in contemporary folklore also can be seen as a place for real magic.

Literature:

Brunvand, Jan Harold. The Vanishing Hitchhiker: American Urban Legends and Their Meanings. 1981.

Ellis, Bill. Aliens, ghosts, and cults : legends we live. 2003.

Gunnell, Terry. How Elvish Are the Alfar. In Constructing Nations, Reconstructing Myth: Essays in Honour of T. A. Shippey. 2007

Hammer, Olav. På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? 2004.

Klintberg, Bengt af. Svenska folksägner. 1998.

-Råttan i pizzan: folksägner i vår tid. 1986.

Rothstein, Mikael. UFO: myten om rymdvarelser och flygande tefat. 2001.

Partridge, Christopher. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture and occulture. 2006.

Stattin, Jochum. Näcken: spelman eller gränsvakt? 1984.

Werner, Jack. Creepypasta: spökhistorier från internet. 2014.

Seminariet genomfördes med stöd av Kungliga Gustav Adolfs Akademien.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Internationellt Seminarium på Berättarfestivalen

I november förra året blev Sagobygden upptagna på Unescos register över goda metodiska exempel på hur man kan arbeta med tryggandet av det immateriella kulturarvet. Sedan dess har det internationella intresset för oss ökat. Vi har blivit inbjudna till flertalet evenemang och under våren har kosan bland annat styrts till Norge, Lettland och Förenade Arabemiraten. Vi har också fått flera förfrågningar från nationella och internationella organisationer som velat göra studiebesök hos oss. Till årets festival bjöd vi därför in till ett seminarium på temat ”Oral Storytelling Tradition”.

Tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur kunde vi bjuda in flertalet experter som på ett eller annat sätt arbetar med muntlig tradition, både som professionella berättare, folklorister och forskare. Bland dessa fanns både Sverige, Finland, Storbritannien och Kenya representerade. Deltagarna, däribland flertalet av de som tidigare under våren varit del i samarbete eller som visat intresse för oss, kom också de från så vitt skilda länder som Sverige, Danmark, Norge, Estland, Lettland, Storbritannien, Moldavien och Förenade Arabemiraten. Dessutom anslöt en skara åhörare av intresserade festivalbesökare.

Den första dagen, vilken bar undertiteln ”Introduction to the Land of Legends” ägnades helhjärtat åt hur Sagobygden arbetar med att tillvarata, förmedla och finna nya vägar för den muntliga berättartraditionen. Dagen började med att gästerna fick uppleva en guidad tur på Sagomuseet och lyssna på sagor, sägner och folktro från Sagobygden. Därefter bjöds på sägentur till några av sägenplatserna i Sagobygden. Vid Bolmarö Säteri fick gästerna ett unikt tillfälle att komma in i mangårdsbyggnaden för att, precis i det rummet det hände, få höra den bloddrypande berättelsen om när Pintorpafrun dansade med djävulen. Man kunde till och med få se blodfläcken efter att dansen slitit upp fruns skor och strumpor, med egna ögon! Efter lunch med berättande vid Ivars kyrka avslutades turen vid Angelstads kyrka där den olycksalige Ebbe Skammelsson fick förlåtelse för sina gruvliga mord. Där mötte också Ulrika Gunnarsson från Musik i Syd upp och sjöng balladen om samme man. Tillbaka i Ljungby berättade Ola Hemström om arbetet med boken Stormen, som gjordes efter den förödande stormen Gudrun 2005. Förutom att berätta om hur insamlandet och produktionen av boken gick till blev det ett intressant samtal om hur berättande vid katastrofer kan bidra till läkningsprocessen och hjälpa till att bearbeta traumatiska händelser. Till sist gav Sagobygdens Tine Winther ett smakprov på hur Sagobygden arbetar med det muntliga berättandet inom pedagogisk verksamhet. Med både kropp och öron fick deltagarna vara med att lyssna på och leka sagan om Den Förtrollade Kaffekvarnen. Hur är det egentligen att vara tupp, promenera och samtidigt och ha en räv under ena vingen, en varg under den andra och en björn i stjärtfjädrarna? De som var med när Tine berättade vet.

Meg berättar om våra skåp
Vid Ivars kyrka

Dag två inleddes med att Jamie Tehrani från Durham University delade med sig av fascinerande forskning där han, tillsammans med lingvister använt sig av polygenetik för att spåra folksagors ålder. Föreläsningen gav intressanta insikter om hur ny teknologi kan användas för att finna nya forskningsvägar för folkloristiken och väckte intressanta samtal kring hur sagorna spridits över världen. Ny teknologi var också temat för Fredrik Skott från Institutet för Språk och Folkminnens (ISOF) presentation. Fredrik visade hur den interaktiva Sägenkartan fungerar och hur man vid ISOF arbetar vidare för att göra arkivmaterialet tillgängligt för allmänheten och möjliggöra nya sökvägar för forskare. Bengt af Klintbergs presentation “Left hand and Counter Clockwise” gav ett smakprov från den kommande boken om magiska ritualer i bondesamhället. Från Åbo Akademi University gästade Tora Wall som delade med sig av sin forskning om hur muntlig tradition används inom turistbranschen, med ibland annat Trolska Skogen som exempel. Sista gästen ut var Grace Wangari, professionell berättare från Kenya som, förutom att berätta några fantastiska sagor berättade om hur hon blivit berättare och hur hon använder berättandet i skolundervisning. Mellan föreläsningarna gavs tid till frågor, samtal och diskussioner och det gavs även plats för kortare inlägg av bland andra Folkminnesarkivet i Estland och Berättade utan Gränser.

För Sagobygden innebar seminariet, förutom inspiration och nya möten, också vidareutveckling av påbörjade samarbetsprojekt. Gästerna från Moldavien var representanter från Naturhistoriska och Etnografiska Nationalmuseet och var här som del i det gemensamma projektet ”Stortyelling for Social Cohesion”, finansierat av Svenska Institutet. Museet, som är beläget i Moldaviens huvudstad Cisinau har stora samlingar av muntligt berättande, men upplever att de saknar verktyg för att använda materialet i sin publika verksamhet. Projektet syftar till att inspirera till berättande och bidra med verktyg och metoder som gör det möjligt att implementera muntligt berättande i den publika verksamheten. Målet är att kunna använda materialet och det muntliga berättandet som ett sätt att skapa förutsättningar för samtal över generations- klass och könsgränser. Genom Svenska Institutets projekt Creative Force hade representanterna från Nationalmuseet, vilka bestod av Petru Vicol, verksamhetsledare, Andrei Prohin och Dorina Onica, forskare och Ludmila Iftodi, guide, möjlighet att, tillsammans med Viorica Olaru som är gästforskare vid Uppsala Universitet, komma till Ljungby Berättarfestival för att medverka vid seminariet och ta del av föreställningar och workshops. Besöket var inspirerande för båda parter och förutom att dela med oss av varandras idéer och erfarenheter hann vi samtala om hur projektet kan fortsätta att utvecklas och hur vi kan bygga vidare på samarbetet i framtiden.

Petru Vicol, Viorica Olaru, Andrei Prohin, Dorina Onica och Ludmila Iftodi från National Museum of Ethnography and Natual History, Moldavien.

Att berättare, forskare och en intresserad allmänhet får tillfälle att mötas, ta del av forskningsresultat och byta erfarenheter och perspektiv är en ovanlig, men värdefull möjlighet. Att dessa forskare och berättare dessutom kommer från olika länder, med olika bakgrunder och infallsvinklar ger ett kreativt och stimulerande samtal. En av tankarna med seminariet var därför att skapa en plats där sådana möten kunde ske. Vi är tacksamma och glada för att vi, tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akadmien för Svensk Folkkultur och Svenska Institutet har kunnat skapa möjlighet till denna mötesplats. Vi hoppas på att få göra det igen!

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta