Ingeborg i Mjärhult
Den enskilda person som Linné skrev allra mest om i sina landskapsresor är den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult, som verkade under 1700-talet. Linné företog aldrig någon separat Smålandsresa, men gjorde uppehåll i sin hemsocken Stenbrohult och socknarna däromkring på sina resor från och till Öland, Gotland och Skåne. Mjärhult ligger söder om landsvägen mellan Älmhult och Tingsryd, lite öster om Fanaholm och Grettaån. Idag vittnar stengrunder och terrasser att det fordom har legat en stor gård på platsen.

Till Ingeborg sökte sig människor för att få bot för sina krämpor. Linné skriver 1741: ”Kloka qwinnan Ingeborg i Miärhult och Wirestad sochn, blef sökt öfwer hela landet såsom ett orakel, och hade större namn om sig uti medicinen än mången Doctor, som läst och practicerat i all sin dag.”
Linné tecknar bakgrunden till hennes botande. ”Hon trodde att Lucifers anhang blivit nedstörtat ifrån himmelen på jorden, där några fått sitt boställe i vattnet och kallas näcker, under hus med namn av tomtegubbar, i rör och under trän såsom älvar, i skogar såsom skogsnuvor och rå. Hon trodde, att var människa hade sin hamn, som henne följde såsom skuggan följer kroppen, och att denna hamn gick perpendikulärt (lodrätt) neder åt jorden, såsom människan går perpendikulärt ovan jorden, vändandes hamnen stadigt sina fötter emot sin människas fötter… Hon trodde att människan och hennes hamn voro så förenade, att när den överjordiska människan led, så led och den underjordiska, och tvärtom, när den underjordiska människan blev skadad, så tog den överjordiska lika del därav. Hon trodde att, när människor gingo, om deras Antipodes råkade att passera någon vätts, älvs, rås eller dylikt spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska människan bliva skadad och följaktligen den överjordiska människan lida.”
Den här uppfattningen anknyter till folktron där själen kunde förnimmas som människans vård eller hamn. Den är en personlig ande som följer människan vart hon går.
Linné fortsätter att berätta om hennes sjukdomsbot: ”Hennes omdöme var merendels, att patienten låtit sitt vatten på något rum, eller att han sovit på något ställe, eller att han tagit av något träd, som varit helgat av någon ande, eller att patienten fått sjukdomen av luften, av vattnet, av elden eller jorden… Såsom orsaken var ej materiell, så borde ej heller medikamenterna vara materiella, patienten skulle gå ut 3 mornar tigande och fastande eller 3 torsdagskvällar, mest norr ut, eller till någon ström som går norr åt, eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt eller offra någon mjölk eller dylikt.”
När Linné 1749 kom till Virestad på sin Skånska resa skriver han åter om Ingeborg och den safsabuske som fanns på en lite holme i Grettaån, eller Fanhultsån som den hette tidigare. Safsa är ett gammalt namn på kungsbräken, Osmunda regalis. ”Den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult brukte, att gå till denna busken om morgnarna tigandes och fastandes att rådgöra sig med, jag vet icke vem, varav Virestadsborna kallade busken Ingeborgs i Mjärhults predikostol. Ingen härpå orten hade sett en sådan buske, och alla undrade, av vad art han vara månde. Busken var ett par alnar hög och mer än ett par famnar i diameter. Rötterna voro tätt hopvuxna och liksom flöt på vattnet, att han gungade, då man gick uti honom.”

Linné träffade aldrig Ingeborg i Mjärhult. När han skrev om henne 1741 uppgav han att hon hade dött för en kort tid sedan. Ingeborg levde dock till 1749. Hon dog hos sin son i Peaboda och hade då för länge sen flyttat från Mjärhult. Linnés skildringar av henne återgår på vad som han hört berättas om henne i Virestad och Stenbrohult. I konceptet till dagboken står det att ”överallt talades om en klok kvinna i Virestad socken, som kallades Ingeborg i Mjärhult, som sades vara allvetande och kunnat kurera alla sjukdomar”. Vem var då denna omtalade kvinna?
Hennes namn var Ingeborg Danielsdotter och hon var enligt egen utsago född 1665, och var alltså 84 år då hon dog. Hennes make Måns Gudmundsson avled 1716.
Under sin livstid anklagades hon vid flera tillfällen för signeri och vidskepelse. Hon försvarade sig med att hon aldrig hade gjort någon människa något ont. 1739 kallade biskop Gustaf Adolf Humble henne till prästgården i Virestad för förhör om hennes vidskepliga gärning. Ingeborg försvarade sig med att hon bara använde sig av de medel som hon lärt av sin mor. På midsommaraftonen plockade hon tjänliga örter som hon gjorde medikamenter av. Hon sa sig framför allt behandla fallandesot och vattusot.
Anklagelserna om att hon kunde återställa tjuvgods förnekade hon, det hade hon aldrig sysslat med. Resultatet av mötet blev att hon skulle upphöra med sin verksamhet, annars skulle hon lagföras. Prosten i Virestad skulle dessutom från predikstolen förbjuda alla i församlingen att besöka henne.
När berättelser förs från mun till mun tillförs ofta drastiska episoder och huvudpersonen kan både anonymiseras och demoniseras. Folkminnessamlaren Eva Wigström återger en sägen från 1800-talets slut om en häxa i Virestads socken och att hon hade en sådan makt över hin onde att hon tvingade honom att plantera den allvetande safsabusken och ge henne kunskap att bruka den. Hon behövde bara fråga denna växt för att få veta allt hon önskade.
När Virestadsjön sänktes för över hundra år sen försvann holmen i Grettabäcken och Safsan från sin ursprungliga plats. Safsan har dock hittats längre nedströms utmed ån.
I början av 1800-talet var det åter dags för rannsakningar angående magi och signerier i Virestads socken och bruk av svartkonstbok. Den här gången var den anklagade Fanhultsherren och folk menade att han hade fått del av Ingeborg i Mjärhults visdom. Hyltén-Cavallius skriver att han använde kvistar av safsabusken ”såsom ett kraftigt medel emot förgärning och sjukdom”. Han dömdes 1821 till böter.
Fanhultsherren hette Anders Magnus Rosenkvist och var dotterson till hovjunkaren Peter Rudebeck som ägde Fanhults säteri under 1700-talets andra hälft. Tidvis bodde han på Bockö i Fanhultasjön. Han dog 1851.
Sägnen om de fallna änglarna och satans anhang är vanlig i hela landet och återfinns på fler platser i Sagobygden. Denna folkliga förklaring till sägenväsenas uppkomst går tillbaka på Bibelns berättelse i Uppenbarelseboken om Mikaels strid med satan i form av en drake.
foto: Björn Gullander
Litteratur: Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Ljungby 2025. Bengt af Klintberg: Folkloristen Linné. Ingår i: Påskharen. Stockholm, 2018.
Lyssna på berättelsen om Ingeborg: https://sagobygden.se/sv/sagenplatser/32-ingeborg-i-mjarhult/. Här hittar du också karta och koordinater till Mjärhult.


















































