Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet

Kulturarvsdagen 2022

Lördagen den 10 september firade vi Kulturarvsdagen för första gången, och Sagomuseet slog upp portarna för hållbart pyssel och berättarstopp. Dagen började festligt med vernissage och lite bubbel i Lilla Galleriet för Ann-Britt Weidmerts utställning av flätat och tovat med en stor portion humor.

Ann-Britts tovade bikinis lockar till skratt.

Hos Ann-Britt kunde man under dagen även få bygga en liten gran av bl.a. pilpinnar som blivit över vid tillverkning av hennes flätade pilkorgar. Årets tema var Hållbart kulturarv.

Museets grannar Hållbar Butik var på plats på verandan med symaskiner, strykbräden och tyger i allsköns färger och mönster. Här kunde man sy flaggor och vimplar, och ett barn utbrast: ”Jag är lite vimpelsugen!”

I Berättarrummet byggdes det insektshotell och hoppande grodor av bl.a. gamla mjölkpaket, toalettrullar, grankottar, bambustavar. Och när en minst anade dök det upp en berättare, som överraskade med historier kopplade till det som skapades på plats.

Våra första besökare var en pojke i 7-årsåldern och hans farmor. Pojken var blyg och efter att ha varit på plats en stund blev han besviken då han trodde att han skulle få pyssla en Tyranosarus Rex. Inte en groda. Till slut lyckades farmor lirka med honom till att göra en gran hos Ann-Britt. Plötsligt tinade han upp och när de gick hem flera timmar senare så bar farmor på fulla kassar med allt möjligt pyssel.

En kvinna var där med sina barn och barnbarn. De hade ett sagoprojekt tillsammans där hon fick plats, person och problem av barnbarnen och sedan hittade hon på en saga åt dem. Den här dagen hade de jubileum och barnen kröp in i lindormens mage för att hitta ingredienserna till hennes 100:e saga. Det är så roligt att veta att det berättas nya sagor runtomkring oss. Och de kunde ju inte valt ett bättre ställe för att hitta på jubileumssagan!

Vi bjöd på popcorn och dricka som folk smet ut i trädgården för att mumsa på och pausa innan de kom tillbaka in för att pyssla lite till och orka stanna kvar länge, länge och fånga in någon berättelse till…

Kulturarvsdagen ingår i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program European Heritage Days. Dess syfte är att skapa intresse, engagemang och förståelse för kulturarv och kulturmiljöer. I Sverige har dagen firats sedan 1988 då det startade med ett Öppet hus som sedan fick namnet Kulturhusens dag fram till 2009. Från början var dagen förlagd till en söndag, men 2015 utökades detta med fredag och lördag för att arrangörer som inte hade öppet på söndagar skulle kunna vara med och för att tillgängliggöra kulturarvet ännu mer. Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör och samordnare tillsammans med Sveriges Hembygdsförbund och Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd.

Nästa år är temat ”Levande kulturarv” och handlar om de metoder, kunskaper och färdigheter som överförts från en generation till nästa. 2023 är också året då Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet firar 20 år (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage 2003). Och vad passar inte bättre som tema för Sagobygden som sedan 2018 finns med på Unescos lista över goda metoder för hur traditioner kan föras vidare och hållas levande.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Harriette Söderblom 1925-2022

Häromdagen publicerade vi minnesord överEbbe Schön. Nyligen har en annan förkämpe för det muntliga berättandet gått bort. Berättaren Mikael Thomasson uppmärksammar Harriette Söderbloms insats för berättandet i Sverige.

Harriette Söderblom har avlidit i en ålder av 97 år. Hon är kanske främst känd som översättare och grundare av Barnboksakademin, men hon hade även ett långt arbetsliv inom barn- och ungdomsbibliotek, var en av landets främsta sagokännare och en skicklig muntlig berättare. När folksagan ansågs omodern och det muntliga sagoberättandet var nära att dö ut, höll hon tillsammans med bl a Elsa Olenius, traditionen vid liv. I åratal hade Harriette sagostunder på biblioteken.

På åttiotalet gav hon ut sagosamlingen Sagor att läsa och berätta. Boken såldes i enorma upplagor och har haft stor betydelse för sagotraditionens överlevnad i såväl förskola, skola. Några år senare kom uppföljaren Fler Sagor att läsa och berätta. Om man berättar sagor för barn är dessa sagosamlingar än idag en av de bättre källor att hämta berättelser ur. I förordet till den andra boken beskriver Harriette sig själv som sagoberättare:  ”Urvalet i denna bok, liksom den föregående, har helt styrts av mina egna erfarenheter som sagoberättare… Sagorna kan läsas högt för barn och barn kan givetvis också läsa dem, men min förhoppning är att de också ska användas som underlag för berättandet”.

När den muntliga berättarrörelsen väcktes till liv i Sverige, uppmärksammade man Harriette Söderblom. Hon medverkade på Ljungby Berättarfestival och hon fick också Mickelpriset 1994, ett pris som delas ut till den eller de som gjort viktiga insatser för det muntliga berättandet. Själv hade jag aldrig förmånen att få träffa Harriette. Men jag och många andra berättare har fått skörda frukterna av hennes arbete. Harriette Söderblom kommer alltid att vara ett föredöme för oss.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta

Ebbe Schön är död

Det är svårt att föreställa sig att Ebbe Schön inte finns bland oss längre. Så länge jag varit intresserad av sägner och folktro har Ebbe Schön varit en ständig inspirationskälla. Han hade en sällsynt förmåga att lyfta fram traditionsarkivens uppteckningar och på nytt göra dem levande, både muntligt och skriftligt i ett drygt 40-tal böcker om vår folktro.

Redan på 1980-talet besökte han Ljungby och inspirerade oss i vårt arbete att lyfta fram traktens muntliga tradition och folktro. Det var självklart att han sen kom att bli en flitig och älskad gäst på Ljungby berättarfestival. En höjdpunkt var de sägenresor i Torpa socken som jag och Ebbe åkte på tillsammans. Jag berättade de lokala sägnerna och Ebbe satte in dem i ett större sammanhang och fyllde på med faktakunskaper.

På sägenresa i Torpa socken 1994

När Ebbe Schön fick Mickelpriset, till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, var det ett självklart val. Motiveringen var att han ”grävt djupt i folktraditionens skatter och levandegjort ett fascinerande berättarstoff”.

I många år var Ebbe föreståndare för Folkminnessamlingen vid Nordiska museet. Det var uppteckningarna i det arkivet som Ebbe levandegjorde i sina många böcker. Men grunden i hans berättande var barndomens upplevelser och muntliga berättelser från Brastad i Bohuslän. 

”När jag var barn bodde jag på en spökplats. Åtminstone sa folk så.” Så inleder han boken Älvor, vättar och andra väsen från 1986, som var en ständig följeslagare under mina första år som muntlig berättare. I den serie av tre böcker, som blev hans sista, låter han gårdstomten på Ryk i Bohuslän berätta om historiska händelser, krig och fred, och fundera över människors ofta egendomliga handlande. Gång på gång återvände Ebbe till barndomens ”tussmörker” då de gamla historierna berättades. I boken Sjöjungfrur, stenhuggare och gnistapor, från 1997, skildrar han sin barndom i Bohuslän.

Ebbe hade en stor bredd i sin gärning. Han skrev böcker både för barn, ungdomar och vuxna. Som berättare och folkbildare gjorde han succé när han berättade om folktro och sägenväsen i TV:s adventskalender Trolltider, som sändes 1985. En del puritanska kristna upprördes, men barnen gladdes.

När Ebbe fyllde 90 år 2019 blev han hedersmedlem i Berättarnätet Kronoberg. Vi sörjer en vän, en berättare, en folkbildare, en folklorist. Även om Ebbe inte finns bland oss längre fysiskt, så finns han i våra hjärtan och i våra minnen och det är inte svårt att trolla fram fina ögonblick från våra möten.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Sägner och visuell kommunikation – ett studentprojekt

Under året har studenter, främst från Linnéuniversitetet, vänt sig till Sagobygden med olika projekt. En av dem är Sofia Dellve och här berättar hon om sitt spännande projekt.

Hej! Jag heter Sofia Dellve och studerar Visual communication + Change på Linnéuniversitetet. Vad är det? Kanske ni undrar. Och vad har det med sägner att göra? 

I min utbildning lär vi oss hur vi kan använda visuell kommunikation för att bidra till ett hållbart samhälle. Det kan handla om allt från att göra posters om miljöpåverkan till att designa appar som underlättar personers vardag. 

Under våren fick vi i uppgift att arbeta med Småland och hållbarhet på valfritt sätt. Jag har alltid dragits till sägner och deras ursprung. Det är en fantastisk kombination av magi och människors innersta tankar och rädslor förr i tiden. Givetvis ville jag visualisera några av dem i konstnärlig form! Syftet med mitt projekt är alltså att återberätta några av dem i bildform och på så sätt låta dem leva vidare i ny skepnad. 

Till projektet valde jag tre sägner: Blända, Skatten i Högarör samt Näcken i Blädinge. Inspiration och information fick jag från Sagobygdens sägenplatser.

Blända kändes redan från början som ett självklart val med sin starka feministiska bakgrund.

Skatten i Högarör har många klassiska element för en riktigt bra berättelse: mystik, drake och lokal anknytning.
I och med att min klass har många internationella studenter ville jag även inkludera Näcken – den måste man ju förstås lära sig om.

Jag använde mig utav Photoshop för att skapa så kallade bildmanipulationer, det vill säga flera bilder sammansatta till vad ser ut som ett enda foto.

Under vår utställning av projekten i skolan hade jag även spelat in sägnerna på engelska för att förstärka upplevelsen av att titta på bilderna. 

Sagomuseet var till stor hjälp under projektet i och med att jag fick chansen att åka dit på studieresa. Tack till er, och jag hoppas att ni som läser tycker om bilderna! 

Sofia Dellve

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Brännvinskaggen

Det var nästan natt, ändå var himlen ljus. Bara några dar kvar till midsommar. Två karlar var på väg hem. De hade vandrat i timmavis, över höjder och genom dalar. Vadat över bäckar, gått och gått. Trötta men glada i hågen. De hade haft sån otrolig tur, kommit över en hel kagge med gott brännvin. I år skulle det bli en hejdundrande midsommarafton!

Anders var äldst och han var också längst. Han gick före och bar brännsvinkaggen på sin rygg. Elis var granne till Anders, han var yngre men inte lika stark, han följde efter, såg hur brännvinskaggen guppade upp och ner för varje steg Anders tog.

Nu föll mörkret men de var nästan hemma, bara förbi en stor klippa sen var de där. Plötsligt stannade Anders till, han vände sig om. – Hör du inte? Någon spelar där borta. Men hör du inte? Elis stannade, han måste lyssna noga. Jovisst, det var musik. Väldigt vacker musik, fioler lät det som. Det var egendomligt. Här mitt ute i ödemarken? Det kunde inte stå rätt till tänkte Elis men Anders var redan på väg mot klippan med långa steg. Efter en stund kunde de urskilja ett ljussken. Och även röster, det var en öppning i klippan och från den strömmade ljus. Det var därifrån den underbara musiken kom. 

Foto: Jerker Andervad

De kikade in försiktigt. Där var en stor sal upplyst av ljuskronor. Väldiga bord som dignade av mat och dryck. Underbar musik, folk i dyrbara kläder och glittrande smycken dansade runt i ring. Anders tvekade inte en sekund, han stegade i salen, krokade genast arm med de närmaste dansande och försvann i vimlet.

Men Elis dröjde kvar. Det här kan inte stå rätt till tänkte han, det här kan bara inte stå rätt till.….han hann inte längre förrän dörren for igen med en smäll. Den var omöjlig att rubba, syntes inte ens spår av någon dörr, inte minsta glipa i klippväggen. Elis skakade i hela kroppen, nästan grät. Hans granne och goda vän var kvar därinne. Vad skulle han göra? Det fanns bara en sak, det var att gå hem till byn. Försöka förklara vad som hänt. Skulle de tro honom?

Nej, de trodde honom inte. Folket i byn var ursinniga. Förstås hade de både tullat av brännvinskaggen och fyllnat till. Sen hade de kommit ihop sej, börjat bråka och så hade Elis slagit ihjäl Anders. Det blev polissak, länsman kom, Elis fick åka in till stan, blev både häktad och förhörd. Man finkammade hela området efter en död kropp men hittade förstås ingenting. Tills sist lades ärendet ner i brist på bevis. Elis fick återvända hem men inget var som förr. Folket i hans by tittade bort när de möttes. Ingen ville ha med honom att göra.

Det blev ett bedrövligt år. Elis blev aldrig hembjuden till någon och råkade han gå förbi ett hus drog sig folket inomhus och stängde dörren. Men tiden gick. Nu var det snart midsommar igen. Elis tänkte att det kunde vara trevligt att ha lite röding att steka. Han skulle få fira sin midsommar i ensamhet, det var ju klart. Han letade upp sitt ljuster med stålkrok, gav sig ut i sin lilla båt. Han fick ihop en del fisk, glad och nöjd drog han upp båten och började gå hemåt. Skymningen föll där han gick. Då hörde han något. Svaga toner av fiol. Och lite längre bort syntes ett ljussken.

Det måste vara samma plats där vi var förra året, sa han till sig själv och började röra sig ditåt. Och där var öppningen i klippan precis som den gången, ljuskronor tända och mängder av mat och dryck, musik och han såg grant klädda varelser svänga runt i dansen, och mitt bland dem fanns Anders, brännvinskaggen studsade upp och ner för varje språng han tog.

Nu måste jag vara kall, sade Elis till sig själv, försöka tänka klart. Han tog sitt ljuster med stålkroken, körde ner det i marken och spärrade dörren. Sen stod han stilla och väntade tills Anders hade dansat sej tillräckligt nära. Då tog han ett stadigt grepp om hans arm och slet ut honom ur grottan. Sedan ryckte han loss ljustret och dörren for igen så det sa pang.

Där stod de nu i mörkret, tittade på varandra rätt omskakade.

­– Varför gjorde du så, sa Anders, han var riktigt arg. – Jag hade ju så kul, kunde du inte unnat mej att få dansa? Bara en liten stund?

Då berättade Elis hur det var. Att Anders hade varit inne i klippan ett helt år. Att alla därhemma sörjde honom som död.

De började gå hemåt. Och ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev i byn, vilken glädje. För där stod Anders livs levande. Och brännvinskaggen hade han i behåll.

Det blev en riktigt hejdundrande midsommar.

Anna Lilljequist

———————————————————————————-

Jag hittar mina berättelser både här och där. Det kan vara ett vanligt kafferep där någon säger nånting som triggar min fantasi. Eller en utländsk saga jag läser. Detta är en sådan. Parafras låter kanske aningen pretentiöst. Men jag har översatt den här texten och arbetat om den till något som kan förstås av oss svenskar. Det hela utspelar sig egentligen i Skottland. Instrumentet som nämns är förstås säckpipa och helgen man står i begrepp att fira är Hogmanay, den 31 december. Den här historien berättas av Bob Pegg i hans bok Highland Folk Tales från 2012.

Enligt honom själv en av hans favoritberättelser.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ynglingen som halshöggs på Galgbacken i Ljungby

Fram till slutet av 1600-talet låg Sunnerbo härads tingsrätt och avrättningsplats i Hamneda. På Galgbacken inte långt från Hamneda gamla gästgivargård kan man fortfarande se stolphålen efter galgen. Från Galgbackens topp har man en hänförande utsikt över trakten. Sen flyttades avrättningsplatsen till Ljungby. Den låg lite söder om Ljungsjön intill nuvarande Ljungsjövägen. Det är känt att åtminstone fyra personer mötte döden här under 1800-talets första hälft. Nu ska ett nytt bostadsområde växa fram där avrättningsplatsen var.

Avrättningsplatsen är markerad i mitten av kartans överkant

En gammal sägen berättar om en ung man som halshöggs på galgbacken i Ljungby.

En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst  och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.

Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.

På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.

Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.

Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.

Det var det här som upplevelsen på julnatten hade varslat om.

Källor

Idofsson, Sven-Inge: Avrättningsplatsen i den nya stadsdelen. Smålänningen 220220

Eneström, F J E: Finnvedsbornas seder och lif. 2. uppl. Stockholm,1914.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Det gömda folkets gryta

En av nordiska museets utställningar under 2022 heter ”Arktis – medan isen smälter”. Den handlar om livet och förändringarna där. Vi får genom föremål, foton, design, konstverk med mera möta människorna som bor i dagens Arktis

I en monter visas en bild på en liten koppargryta som finns utställd på Islands nationalmuseum. Om denna gryta berättas följande historia.

Enligt isländska folksägner ser älvor ut som och har samma arbetsuppgifter som människor, men de är överlägsna oss i gåvor, klokskap och förmågor. De kallas också álfar och huldufólk (”de gömda människorna) och de är naturens vårdare, representanter och talesmän. Medan människor kämpade för livet mot naturens krafter, levde de osynliga i välmåga och balans. När kontakt uppstod mellan de två verkligheterna fick det stor betydelse. De gömda visade sig och glänste av skönhet och elegans

Det gömda folkets gryta

För över hundra år sedan bodde en man vid namn Pálmi Gudmundsson i Dýrafjördur i Islands Vestfjordar. Han trodde inte på älvor, bara på sådant som är synligt för ögat. En nyårsnatt när han kom ut i månskenet såg han en massa folk gå förbi. Han trodde knappt sina ögon och höll sig tyst. Då såg han plötsligt ett barn i femårsåldern som bar på något. Barnet hade kommit efter de andra och ropade ”Mamma, min mamma!”  Pálmi lyckades inte komma ifatt skaran, men föremålet, som barnet tappade, kunde han plocka upp.
Det var en märklig gryta, den liknade inte något han sett tidigare. Han förstod nu att han mött älvorna. Han tog hem grytan och gömde den i en kista. Bara hans närmaste fick se den. Före hans död 1865 lämnade han den till sin fosterson. Senare tog frun hand om den. Enligt henne hade den en helande kraft.

1882 skänktes grytan till Nationalmuseet på Island av en okänd person. Den är knappt 13 cm hög, har daterats till 1500- eller 1600-talet och är gissningsvis av tyskt ursprung.

I arkiv och museer finns mycket som visar att man i norra Europa trott på naturväsen in på 1900-talet. Vikten av respekt, fred och balans mellan människa, väsen och natur betonas. Med urbaniseringen försvann kontakten med naturen och tron på de osynliga. Men dessa berättelser tillhör mänsklighetens delade kulturarv. I dagens kamp mot klimatförändringar har de ett angeläget ärende.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Utflyktstips – en tur genom Sagobygden

Om du inte vet vad du ska göra i sommar kan jag varmt rekommendera en tur genom Sagobygden och besök vid ett eller flera av de 43 sägenskåp som finns runtom i landskapet. Jag kan nog lova att du kommer till platser som du aldrig tidigare varit vid – och får stifta bekantskap med händelser, människor och livsöden du aldrig hört talas om. Här kommer ett axplock av alla platser och berättelser, men det finns fler utflyktstips på Sagobygdens blogg. Det är bara att botanisera runt.

Mästertjuven Tullbergs grotta

Carl Gustaf Tullberg, allmänt kallad Mästertjuven, föddes 1795. Han avskedades från det militära för han blev dömd för stöld, och lär då ha sagt: ”Är det så att jag blir beskylld för att vara tjyv, så ska jag bli tjyv.” Så följde nya stölder, nya straff, nya rymningar och det sägs att han bland annat gömde sig i den här grottan. Tillslut så utfästes en belöning på 200 riksdaler till den som kunde fånga honom. Han flydde, men sköts flera gånger. Svårt skadad hann följet slutligen upp honom och han dog under en gran bara 30 år gammal. Det finns även ett sägenskåp där granen ska ha stått.

Bortbytingen i Dallekulle

Uppe på en ås, med grönskimrande boklöv som fond, står sägenskåpet vid Dallekulle. En gumma misstänkte att hennes barn hade tagits av trollen och att hon istället hade fått trollens unge. En bortbyting. Men det fanns knep för att ta reda på hur det verkligen låg till…

Nöttja kyrkklockor

Åker du sedan vägen ner från åsen kan du spana efter kyrktorn. Det sägs att man kunnat se tre stycken, men nu har träden växt sig höga. Kanske var Nöttja kyrkas klockstapel en av dessa. När kyrkan skulle byggas fick inte bygget vara ifred. Det som byggdes upp om dagen revs ner om natten. Då lät man ett par tvillingstutar dra en av grundstenarna dit de själva ville gå och när de stannade sa folket: ”Detta ställe skola vi nöttja”. Och så fick platsen sitt namn.

Det berättas också att när kyrkklockan skulle gjutas av en gesäll från Köpenhamn så offrade en kvinna tjuvgods av silver i smältningen för att få Guds förlåtelse. Av allt silver fick klockan en hög och vacker klang. Så hög att den hördes ända till Köpenhamn och gesällens mästare förstod att han använt mer silver än han fick. Mästaren gav sig snabbt upp till Småland där han slog ihjäl gesällen.

Skomakaren i Sutarestugan

Om du kör en gropig grusväg långt in i skogen så kommer du till Hunnsberget, och från parkeringen följer du en liten stig. Från Hunnsbergets topp sägs det att man förr i tiden vid klart väder kunde se inte mindre än 18 kyrkor. Berget ligger i det som en gång var den gamla gränsbygden mellan Sverige och det danska Halland. Till den här trakten kom danska knektar som våldgästade och plundrade bönderna. När bönderna tröttnade och gjorde uppror så slutade det att de blev tillfångatagna. Alla utom en, skomakaren som kallades för Sutaren. Han flydde och lyckades, med knektarna hack i häl, ta sig upp för Hunnsberget och gömma sig i en liten grotta…

Pintorparfrun på Bolmarö säteri

Där mellan träden skymtar Bolmarö säteri som har anor från medeltiden. Här bodde en kvinna som kallades för Pintorparfrun. Det var för att hon var så elak och sträng mot sina anställda. Att hon pinade sina torpare. Det sades att hon hade en pakt med självaste djävulen. En höstkväll kom det en fin vagn dragandes av fyra svarta hästar och ut steg en välklädd herre med hög hatt. Han bjöd upp Pintorparfrun till dans. Det blev en dans som aldrig höll på att ta slut…

Sankta Birte källa

Sankta Birte, som källan fått namn efter, är ett lokalt helgon. Det sägs att hon var så helig att var hon än hängde sin kappa så hängde den kvar, även om det varken fanns någon spik eller krok.

Om hur källan uppstod berättas det att när Ryssby kyrka skulle byggas var det en kvinna som skulle springa ner till sjön för att dricka, men mitt på ängen sprang plötsligt en källa upp framför henne. Folk trodde att det var Guds tack för att underlätta för kvinnan och alla andra som arbetade hårt med att bygga Guds hus.

Sankta Birte står staty utanför kyrkan i Ryssby

Brudgummehallen

Jag svär vid den heliga jungfrun, Guds moder, att du ska bli min om än hela avgrunden här ställer sig emellan.

Med de orden lämnade Torbjörn sin älskade Inga och flydde till skogs, undan Gustav Vasas soldater. Men Ingas far ville annorlunda och till våren rustades det för bröllop mellan Inga och grannpojken Måns. När brudföljet kom ridandes mot kyrkan och passerade den stora stenen sköts Måns i bröstet av en pil. En ung man rusande fram och drog med sig bruden in i skogen…

Gärdslevargens koja

I en gammal jordkoja bodde Gärdslevargen. Hans riktiga namn var Johan Svensson Hult och han var född 1840. Han var en stor och grov man, men förståndet var klent. Smeknamnet Gärdslevargen hade han fått för att han arbetade med att hugga ”gärdlse” till gärdesgårdarna och för att han ylade som en varg när han gick i skogen. I kojan bodde han tillsammans med sin hustru Märta och fyra barn. Det var ett hårt och fattigt liv. Gärdslevargen ställde ofta till med bråk eller stal och därför fick han sällan stanna länge på samma arbete. En gång lejdes han till att mörda en man och om den här händelsen finns det många berättelser…

Den gamla backstugan, som inte bara hyste Gärdslevargen och hans familj utan fungerat som hem för många fattiga i bygden under årens lopp, brann dessvärre ner till grunden hösten 2020.

Skea dåre

Alldeles intill vägen står den här stenen som kallas Skea dåre. Den har fått sitt namn efter en gumma från Skeagård som dog här på vägen hem från julottan. Att komma först hem från julottan sades ge tur med skörden. Och visst ser stenen ut som en framåtlutande gumma som stretar fram i motvind med sjalen om axlarna.

Systersjöarna

På gården Änga bodde en rik och mäktig man som hette Truls. Han hade tre söner och tre döttrar. Det hade spåtts att sönerna i framtiden skulle döda sina systrar och för att hindra spådomen från att gå i uppfyllelse skickades sönerna långt bort för att aldrig mer komma tillbaka till sin hembygd. Sönerna växte upp och gav sig iväg ut i världen. En juldagsmorgon mötte de tre systrar som var på väg till julottan….

Cliff Burtons minnessten

42 sägenskåp berättar historier från en svunnen tid, men det 43:e är en mer samtida berättelse. En tidig septembermorgon 1986 körde Metallicas turnébuss av vägen och voltade. Alla i bussen klarade sig utom en, basisten Cliff Burton. Det sägs att när det var dags sova så drog två av bandmedlemmarna lott om den bästa sovplatsen i bussen. Cliff drog det högsta kortet, spader ess, och vann. Men det skulle visa sig att han förlorade.

——————————————————————————————————————–

Så varmt välkommen till Sagobygden – en plats där berättelserna aldrig tystnar. Resan tar dig långt in i de småländska trolska skogar, till små sjöar och källor, till berg, stora stenar och stenrösen, till små stugor och stora herrgårdar. Ladda ner en lågupplöst karta här eller beställ via kontakt@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner