Månadsarkiv: januari 2015

Mickelpristagare minns

BL2002 fick kyrkoherde Bo Lundmark i Funäsdalen Mickelpriset för ”en gripande, vardaglig och äkta, djupt medmänsklig berättarröst”. Nu har den tidigare sameprästen skrivit ner sina minnen i boken Såvitt jag minns.

Boken bärs av en anspråkslös ton utan större åthävor, men som läsare blir jag djupt imponerad av Bo Lundmarks nära halvsekellånga gärning som lappmarkspräst. Han skidar och vandrar från Idre i söder till nordligaste Lappland. Än till ensligt belägna fjällgårdar, än till samevisten och samernas traditionsrika kyrkplatser. Överallt lyssnar han på människorna han möter, fiskar med dem, delar deras måltidsgemenskap och predikar Guds ord på sitt trygga och vardagliga sätt. Fram stiger en kultur där den muntliga berättelsen fortfarande lever. Själv har Bo Lundmark med sig berättande efter morfar och sin mor. Om morfar skriver han: ”Att han upplevde en glädje i berättandet rådde det heller ingen tvekan om. Det var inte bara de lyssnande som svarade för skratten, utan i lika hög grad han själv.”

Bo Lundmark berättar om sitt möte med björn, fiskehistorier och dråpliga jakthändelser. Han skildrar hur kyrkan stöttade gruvarbetarna vid den stora strejken 1969/70 och kampen för bevarandet av den oreglerade Vindelälven. Visst är boken en livsskildring, men i första hand är det en berättelse om människor som levt och lever i Sápmi. Främst alla de okända, de som burit kulturen i sameland och det inre Norrland vidare. Men här och där skymtar också välkända namn fram: sägnens Karin Vildstjärna, diktaren Anders Fjellner – samernas Homeros, professorn och samekämpen Israel Ruong, samernas store berättare Johan Turi och många många fler.

Boken är inte bara en berättelse i ord, den är rikt illustrerad med författarens egna foton.

Bo Lundmark: Såvitt jag minns. Ord&Visor förlag. Skellefteå 2014. ISBN978-91-86621-59-9

1 kommentar

Under Litteratur

En nöjd mans skjorta

Här kommer ytterligare en s.k. visdomssaga, som är välkänd i hela Europa. Den berättas ofta just på det sättet som Italo Calvino gör i Italian Folktales, en klassisk sagosamling från 1956 med 200 sagor. Sagan är också vanlig i judisk tradition och finns också i t. ex Syrien, Iran och Afghanistan.

Jag har bara hittat en svensk uppteckning (ISOF, Uppsala, 2795:6). Den är från Västmanland och är ganska kortfattad. Den upptecknades 1930 av W . Palmblad efter en okänd sagesperson med initialerna L. G. N., som hade hört sagan som barn. Sagesmannen tillägger att ”jag var som pojke kanske den skickligaste sagoberättaren i Möklinta. Jag lärde sagorna av Anders Persson i Vivastbo och Sarbo-Stina i Västmossa.”

En nöjd mans skjorta
Det var en gång en kung som var sjuk. Han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fann en man som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Den fattiga flickan och Prins Lindorm

 

Det var en gång en kung som bodde i ett stort slott med tinnar och torn. Han ägde nästan allt man kan tänka sig, men ändå var han fylld av sorg. En ond häxa hade nämligen tagit hans son och det tycktes inte finnas något hopp om att få prinsen tillbaka. För att trösta sig gick konungen varje dag ut genom slottsporten, över vallgraven och in i den stora skogen. På sin vandring passerade han ofta en röd liten stuga, där det alltid satt en ung kvinna, utanför. Hon var klädd i enkla kläder, hennes hud var smutsig, men hennes ögon lyste av klokhet.

En dag när kungen, som vanligt, öppnade porten, hade en stor Lindorm lagt sig över vägen. Odjuret var nästan tio meter långt och hade ett gap som lätt kunde sluka en människa.

– Flytta på dig! skrek kungen. Jag skall fram!

– Jag flyttar mig inte förrän jag får en hustru, väste ormen

– Dumheter, jag känner inga lindormsflickor, sa kungen

– Jag vill inte ha någon Lindorm. Jag skall gifta mig med en människo-flicka, blev svaret.

– Dumheter, upprepade kungen och slog igen porten.

Lindormen låg kvar utanför porten. Dag efter dag låg den väldiga varelsen och hindrade alla från att komma in i eller ut ur slottet. Ingen tycktes kunna få bort odjuret och oron spred sig på slottet och i den närliggande staden.

En dag bestämde sig kungen. Han gick ner i slottet djupaste källare, letade sig fram till en fängelsehåla där en fattig flicka satt fängslad och gav henne följande val:

– Antingen får du sitta här i mörkret tills du dör eller så får du komma upp ljuset, men då måste du gifta dig med en Lindorm.

– Hellre än att plågas här, så gifter jag mig med ett monster, svarade flickan.

Hon skickades genast upp. kläddes till brud och fördes in i kyrkan, där Lindormen redan väntade. De två vigdes och fördes sedan in i en brudkammare där dörrarna stängdes om dem. Ingen kunde se vad som nu hände, men märkliga ljud hördes ut, tuggande ljud. När morgonen kom öppnades dörrarna och kungen rusade nyfiket in i brudkammaren. Ingen flicka syntes, allt han såg var en stor orm som låg på golvet.

– Vad har du gjort av flickan, skrek kungen

– Hon smakade gott, svarade ormen och slickade sig om munnen.

Därefter ringlade han ut ur rummet, genom porten och la sig åter för att spärra vägen

– Jag vill ha en fru till, väste odjuret.

En andra, tredje och fjärde fattig flicka hämtades upp och giftes bort. Alla gick samma hemska öde till mötes. En dag när kungen åter stod där i porten med odjuret framför sig, skrek han:

– Nu får du inga fler flickor. Jag vägrar

Då syntes en ung flicka komma ut ur skogen. Hon gick rakt emot dem med rest huvud. Kungen kände genast igen hennes kloka ögon.

– Jag förstår att ni har problem. Jag kan gifta mig med Lindormen, sa hon med lugn stämma.

– Är du tokig, svarade kungen. Vet du inte vad som har hänt med de andra flickorna?

– Jo, men jag vet vad jag skall göra. Ge mig bara sju vita klänningar, en tunna med varmt vatten och en skurborste.

– Du må vara galen, men du skall få vad du begär, sa kungen

Allt gick nu mycket fort, paret vigdes, stängdes in i brudkammaren och ormen ringlade sig fram mot flickan, medan han röt:

– Ta av dig!

– Kan jag väl göra, svarade hon. Men om jag skall ta av mig är det inte mer än rätt att du gör detsamma.

Hon tog av sig den första av de sju vita klänningar som prydde hennes kropp. Odjuret blev så förvånad av uppmaningen att han genast ömsade skinn, så som ormar gör.

– Ta av dig mer, väste ormen och flickan tog av sig den andra klänningen. Så höll de på, flickan tog av klänning och ormen ömsade skinn, ända tills det inte fanns någon orm längre. På rumsgolvet låg istället en stor, slemmig, grön hög, Flickan greppade skurborsten, doppade den i vattnet och skurade slemhögen. Svetten rann av henne, armen värkte, men äntligen gav arbetet resultat. En hand syntes, fot, öra, ben och armar. När hon skurat färdigt var det ingen slemhög längre, ingen Lindorm heller, utan en ung man, som sa:

– Jag är slottets prins. Häxan hade förvandlat mig till en Lindorm. Tack vare din klokhet och ditt mod, så har hennes förbannelse brutits.

Glädjen var obeskrivlig på slottet. Kungen hade fått tillbaka sin son, sonen hade hittat flickan han älskade och i samma ögonblick som de två kysstes kom de fyra uppätna flickorna tillbaka till livet. Så levde alla lyckliga…..

En folksaga som bygger på den danska/sydsvenska  sagan Prins Lindorm/Kung Lindorm. Denna version har vuxit fram i barngrupp.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Fiskarens dröm

Det var en gång en fiskare som bodde i ett litet hus vid havet. Han steg tidigt upp varje morgon och rodde ut i sin båt, för att dra upp de nät han hade lagt ut kvällen innan.  Fisken sålde han på marknaden i stan och fick pengar som han köpte smör, mjölk och bröd till sin lilla familj.

En vacker och solig sommardag när arbetet var klart för dagen rodde han ut på havet. Han kastade i ankaret nära stranden och la sig ner i båten och njöt av stillheten och tystnaden. Båten guppade lätt på de små vågorna och den ljumma vinden svalkade honom. Han kände sig glad och lycklig.

– Hallå där, hörde han någon ropa och väcktes ur sina dagdrömmar.

När han tittade upp fick han se en fint klädd man stå vid stranden, Han bar en dyrbar kostym.

– Varför ligger du där och latar dig mitt på blanka dan? frågade främlingen. Varför fiskar du inte?

– Jag är klar med mitt arbete för dagen, förklarade fiskaren. Jag har sålt morgonens fisk på marknaden och nu ligger jag här och vilar och njuter av det fina vädret.

– Men varför ror du inte längre ut på havet och fångar mer fisk? frågade mannen.

– Varför ska jag göra det? undrade fiskaren.

– Du är en riktig dumbom! Du kan ju sälja mer fisk och tjäna mer pengar. Efter ett tag kan du köpa en större båt och ta dig längre ut på havet där det är lättare att få riktigt stora fångster. Och när du har sålt all den fisken, kan du köpa en än större båt och anställa folk som hjälper dig i ditt fiske.

– Varför ska jag det?

– Men då kommer du att tjäna mer pengar än du någonsin kan drömma om.

– Varför ska jag det?

– Du kan anställa så många fiskare du bara vill,  så att du slipper arbeta själv. Då kan du lata dig hela dagarna. När helst som du får lust kan du ro ut på havet i din lilla roddbåt. Tänk dig själv, en varm och solig sommardag kan du ligga i båten och bara lata dig, njuta av värmen och känna hur bra du har det.

 En så kallad visdomshistoria vars ursprung är okänt och som jag hittat i Margaret Silf: One Hundred Wisdom Stories From Around the World. Ny uppl Oxford 2011.

Lämna en kommentar

Under Att berätta