Det var en gång en kung som bodde i ett stort slott med tinnar och torn. Han ägde nästan allt man kan tänka sig, men ändå var han fylld av sorg. En ond häxa hade nämligen tagit hans son och det tycktes inte finnas något hopp om att få prinsen tillbaka. För att trösta sig gick konungen varje dag ut genom slottsporten, över vallgraven och in i den stora skogen. På sin vandring passerade han ofta en röd liten stuga, där det alltid satt en ung kvinna, utanför. Hon var klädd i enkla kläder, hennes hud var smutsig, men hennes ögon lyste av klokhet.
En dag när kungen, som vanligt, öppnade porten, hade en stor Lindorm lagt sig över vägen. Odjuret var nästan tio meter långt och hade ett gap som lätt kunde sluka en människa.
– Flytta på dig! skrek kungen. Jag skall fram!
– Jag flyttar mig inte förrän jag får en hustru, väste ormen
– Dumheter, jag känner inga lindormsflickor, sa kungen
– Jag vill inte ha någon Lindorm. Jag skall gifta mig med en människo-flicka, blev svaret.
– Dumheter, upprepade kungen och slog igen porten.
Lindormen låg kvar utanför porten. Dag efter dag låg den väldiga varelsen och hindrade alla från att komma in i eller ut ur slottet. Ingen tycktes kunna få bort odjuret och oron spred sig på slottet och i den närliggande staden.
En dag bestämde sig kungen. Han gick ner i slottet djupaste källare, letade sig fram till en fängelsehåla där en fattig flicka satt fängslad och gav henne följande val:
– Antingen får du sitta här i mörkret tills du dör eller så får du komma upp ljuset, men då måste du gifta dig med en Lindorm.
– Hellre än att plågas här, så gifter jag mig med ett monster, svarade flickan.
Hon skickades genast upp. kläddes till brud och fördes in i kyrkan, där Lindormen redan väntade. De två vigdes och fördes sedan in i en brudkammare där dörrarna stängdes om dem. Ingen kunde se vad som nu hände, men märkliga ljud hördes ut, tuggande ljud. När morgonen kom öppnades dörrarna och kungen rusade nyfiket in i brudkammaren. Ingen flicka syntes, allt han såg var en stor orm som låg på golvet.
– Vad har du gjort av flickan, skrek kungen
– Hon smakade gott, svarade ormen och slickade sig om munnen.
Därefter ringlade han ut ur rummet, genom porten och la sig åter för att spärra vägen
– Jag vill ha en fru till, väste odjuret.
En andra, tredje och fjärde fattig flicka hämtades upp och giftes bort. Alla gick samma hemska öde till mötes. En dag när kungen åter stod där i porten med odjuret framför sig, skrek han:
– Nu får du inga fler flickor. Jag vägrar
Då syntes en ung flicka komma ut ur skogen. Hon gick rakt emot dem med rest huvud. Kungen kände genast igen hennes kloka ögon.
– Jag förstår att ni har problem. Jag kan gifta mig med Lindormen, sa hon med lugn stämma.
– Är du tokig, svarade kungen. Vet du inte vad som har hänt med de andra flickorna?
– Jo, men jag vet vad jag skall göra. Ge mig bara sju vita klänningar, en tunna med varmt vatten och en skurborste.
– Du må vara galen, men du skall få vad du begär, sa kungen
Allt gick nu mycket fort, paret vigdes, stängdes in i brudkammaren och ormen ringlade sig fram mot flickan, medan han röt:
– Ta av dig!
– Kan jag väl göra, svarade hon. Men om jag skall ta av mig är det inte mer än rätt att du gör detsamma.
Hon tog av sig den första av de sju vita klänningar som prydde hennes kropp. Odjuret blev så förvånad av uppmaningen att han genast ömsade skinn, så som ormar gör.
– Ta av dig mer, väste ormen och flickan tog av sig den andra klänningen. Så höll de på, flickan tog av klänning och ormen ömsade skinn, ända tills det inte fanns någon orm längre. På rumsgolvet låg istället en stor, slemmig, grön hög, Flickan greppade skurborsten, doppade den i vattnet och skurade slemhögen. Svetten rann av henne, armen värkte, men äntligen gav arbetet resultat. En hand syntes, fot, öra, ben och armar. När hon skurat färdigt var det ingen slemhög längre, ingen Lindorm heller, utan en ung man, som sa:
– Jag är slottets prins. Häxan hade förvandlat mig till en Lindorm. Tack vare din klokhet och ditt mod, så har hennes förbannelse brutits.
Glädjen var obeskrivlig på slottet. Kungen hade fått tillbaka sin son, sonen hade hittat flickan han älskade och i samma ögonblick som de två kysstes kom de fyra uppätna flickorna tillbaka till livet. Så levde alla lyckliga…..
En folksaga som bygger på den danska/sydsvenska sagan Prins Lindorm/Kung Lindorm. Denna version har vuxit fram i barngrupp.
2002 fick kyrkoherde Bo Lundmark i Funäsdalen Mickelpriset för ”en gripande, vardaglig och äkta, djupt medmänsklig berättarröst”. Nu har den tidigare sameprästen skrivit ner sina minnen i boken Såvitt jag minns.
Sagobygdens Blogg 