2002 fick kyrkoherde Bo Lundmark i Funäsdalen Mickelpriset för ”en gripande, vardaglig och äkta, djupt medmänsklig berättarröst”. Nu har den tidigare sameprästen skrivit ner sina minnen i boken Såvitt jag minns.
Boken bärs av en anspråkslös ton utan större åthävor, men som läsare blir jag djupt imponerad av Bo Lundmarks nära halvsekellånga gärning som lappmarkspräst. Han skidar och vandrar från Idre i söder till nordligaste Lappland. Än till ensligt belägna fjällgårdar, än till samevisten och samernas traditionsrika kyrkplatser. Överallt lyssnar han på människorna han möter, fiskar med dem, delar deras måltidsgemenskap och predikar Guds ord på sitt trygga och vardagliga sätt. Fram stiger en kultur där den muntliga berättelsen fortfarande lever. Själv har Bo Lundmark med sig berättande efter morfar och sin mor. Om morfar skriver han: ”Att han upplevde en glädje i berättandet rådde det heller ingen tvekan om. Det var inte bara de lyssnande som svarade för skratten, utan i lika hög grad han själv.”
Bo Lundmark berättar om sitt möte med björn, fiskehistorier och dråpliga jakthändelser. Han skildrar hur kyrkan stöttade gruvarbetarna vid den stora strejken 1969/70 och kampen för bevarandet av den oreglerade Vindelälven. Visst är boken en livsskildring, men i första hand är det en berättelse om människor som levt och lever i Sápmi. Främst alla de okända, de som burit kulturen i sameland och det inre Norrland vidare. Men här och där skymtar också välkända namn fram: sägnens Karin Vildstjärna, diktaren Anders Fjellner – samernas Homeros, professorn och samekämpen Israel Ruong, samernas store berättare Johan Turi och många många fler.
Boken är inte bara en berättelse i ord, den är rikt illustrerad med författarens egna foton.
Bo Lundmark: Såvitt jag minns. Ord&Visor förlag. Skellefteå 2014. ISBN978-91-86621-59-9
Sagobygdens Blogg 