Månadsarkiv: juli 2015

Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare? Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt men ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Där på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig.

Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot? Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig ung man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Jag hör ända upp där jag står, hur näcken nere i sjön stämmer sin fela. ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till eleven att det var förbjudet att spela mer än 10. Så gick det som det gick! Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, men jag vet att de kommer göra det. Vädret är alldeles för fint för att någon gloso ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort! Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är Lindormen som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en lättnandes suck, det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, tack och lov.

Jag ser en vätte med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Efteråt ser jag ett äppleskrutt som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Kalvsvik 2015.07.25

Vibeke Hyltén-Cavallius

foto: Agneta Jansson.

Både som lärare i svenska i gymnasieskolan och som lärarutbildare på universitetet använde jag sagor i min undervisning men även nordiska och antika myter. Dessa genrer har mycket gemensamt och hör dessutom till ett kulturarv som det är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Det var lätt att engagera både unga och vuxna för dessa texter. Säkert berodde detta på att berättelserna, för att anknyta till ett djuppsykologiskt resonemang, talar till vårt undermedvetna. De har ett allmängiltigt budskap som det är lätt att ta till sig och som knyter an till de värderingar om medmänsklighet som är självklara i vårt samhälle.

Det hade varit värdefullt att ha haft tillgång till en lärobok av det slag som Per Gustavsson och Mikael Thomasson nu gett ut på Natur och Kultur. Den har titeln Värdefulla sagor med den kompletterande undertiteln Lyft värdegrunden genom berättande. Per Gustavsson hör till dem som grundat Berättarnätet Kronoberg, en institution som sedan 1990 arrangerar Ljungby berättarfestival i mitten på juni, en aktivitet som vuxit sig allt större under de 25 år den existerat.

Bokens undertitel lyfter fram begreppet värdegrund, en företeelse som anses så viktig i undervisningen att den är fastlagd i Skollagen och skolans läroplaner. Som lärare är du skyldig att göra klart för eleverna betydelsen av grundläggande demokratiska värderingar och betona sådant som människolivets okränkbarhet, individens frihet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor. Ett utmärkt pedagogisk hjälpmedel för detta viktiga arbete är folksagorna, som genom sitt ursprung visar att detta är något som människor i alla tider har reflekterat över.

Vad är då boken Värdefulla sagor mer än en antologi med folksagor? Jo, den är pedagogiskt tillrättalagd och gör klart att det muntliga berättandet genom den direkta kontakten med åhörarna är av större betydelse än läsningen av texten. ”Berätta sagan själv” är titeln på ett inledande kapitel. Och både Per och Mikael ger från egna erfarenheter konkreta exempel på vad det muntliga berättandet kan resultera i. Boken innehåller också ett användbart pedagogiskt avsnitt som ger råd och idéer till hur man som lärare kan arbeta med sagoberättandet i klassrummet, hur ett samtal kan utformas, hur sagorna kan överföras till drama och lek för att ge några exempel.

Därefter följer ett stort antal sagor ordnade efter kategorierna demokrati, människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet med svaga och utsatta och respekt för vår gemensamma miljö. Sagorna är korta och mer eller mindre välkända och de kan variera ett allmängiltigt tema. Så är det ju med många sagor att de finns återberättade i olika varianter. Här finns till exempel en av mina favoritsagor ”Prins Hatt under jorden” men kortare och med ett något annorlunda innehåll. Förvandling, list, belöning av en god gärning, straff för en ond osv. hör till det som ingår i sagorna. Här finns prinsar och prinsessor, vallpojkar och elaka bröder, trolldom och magi, allt man kan förvänta sig av en äkta saga. Efter varje saga förtecknas sagans ursprung och de flesta har förslag på frågor som kan ställas till lyssnande elever.

Allt detta gör Värdefulla sagor till ett mycket användbart pedagogiskt redskap. Den som vill förkovra sig ytterligare har nytta av den avslutande förteckningen över lästips.

I en värld som härjas av våldsverkare som skär halsen av oskyldiga människor och i religionens namn kidnappar flickor för att sälja dem som sexslavar eller gifta bort dem med krigare, våldsverkare som tvingar barn att bli självmordsbombare och som motsätter sig att flickor ska gå i skolan, känns det mera angeläget än någonsin att arbeta med värdegrunden i skolan. Sagorna är ett utmärkt material för det arbetet, och Per Gustavsson och Mikael Thomasson visar med Värdefulla sagor hur detta arbete kan gå till. Boken är på ett tilltalande sätt formgiven och illustrerad av Lisa Lanning.

Ingrid Nettervik