Varenda vår blir vinden en liten gosse som gillar att vara ute och leka. Han brukar springa och smeka blommornas kronblad, krusa sjöarnas vattenyta, tufsa till trädens bladverk och göra så att skogen ger ifrån sig ett förtrollande sus som liknar vaggvisornas.
En vår bar han på sina osynliga vingar ekon från fåglarnas kvitter från plats till plats så att allt omkring kunde glädja sig åt deras sång. Vid sommarens ankomst blev hans gärning ännu mer omtyckt. Och vinden var glad över att kunna visa sin förmåga. När solens strålar blev stekande heta, satte han igång och svalkade både växer och djur, så att de inte behövde törsta. Då verkade det som hela naturen fick liv och fylldes med levnadsglädje.
När sommaren övergav nejderna kom hösten. Först var vinden glad, när han såg hur skogens lövverk tog på sig sin mångfärgade dräkt. Sedan lämnade fåglarna sina bon och flög långt bort till varmare länder. Vinden såg hur grenverket tappade sin mångfärgade mantel och blev ledsen, trots att han hunnit bli stor och stark. Något som visar att även de stora kan bli ledsna. Efter ett tag visade grenarna sin svarta nakenhet, djuren gömde sig i sina hålor och vinden föll i djup leda. Han tyckte inte om denna förändring. Han började blåsa i lövdrivorna längs skogens stigar, klagade och stötte mot de regnvåta trädstammarna. Det såg ut som att han skulle gå under av smärta.
En vacker morgon fick vinden en överraskning. När han vaknade, kände han inte igen formerna runt sig. Allting verkade främmande. Det var vintern som ställde till det. Både skog och byar var camouflerade under vita kappor. Vinden blev förtvivlad. Han började löpa som en galning bland de frusna träden och irrade bland snödrivorna. Han skakade de isbelagda grenarna och de igenslagna fönstren och dörrarna i människornas boningar. Av den glada pojken som han var en gång fanns det ingen tillstymmelse kvar. Han var en gammal och grinig gubbe som ven i skorstenarna. Han hotade att vända världen upp och ner. Det var ett bra tag som vinden höll på med detta.
En dag tittade fram solen och vinden tyckte att den dröjde längre än vanligt på himlavalvet. Då upptäckte han några vita blommor på marken. Alla hade nedböjda huvuden och liknade små klockor. De var snödroppar som kom med budet att våren var på väg. Vinden blev så glad att uppleva det att han förvandlades till en glad och sprallig gosse igen. Han skakade av sin leda och började leka bland blommorna igen. Man kunde tro att det var första gången han såg dem.
Så har vinden gjort år efter år så länge människan minns. Fast ibland verkar det som om vintern aldrig vill ge sig av.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 