Månadsarkiv: mars 2011

by | 20 mars 2011 · 22:01

Världsberättardagen i Torshavn

Nu har vi firat denna dag på Fornminnessavn, fornminnesmuseet i Havn. Och många ville fira tillsammans med oss. Nästan 30 lyssnare kom, och några kunde inte hålla tyst utan började berätta till vår stora glädje. Trots att vi inte kan ett enda ord färöiska förstod vi varenda ord i några historier. Passande nog slog regnet mot museets tak och vattentemat var mycket självklart.

Per berättade en lokal sägen om vatten som både förenar och skiljer, om ynglingen som sam från Koltur till Hestur för att möta sin älskade vän. Eva berättade den hos oss okända ursprungshistorien om hur koljan fick sina svarta fläckar, och den hade nästan alla i publiken i detta land omgivet av vatten och fisk hört. Siv fortsatte med en dråplig helt sanningsenlig historia om när hon simmade klädsim och lånade systerns nyinköpta batikklänning från Bulgarien. Med kroppen som språk levandegjorde Mikael hur leoparden tappade en  fläck. Och den historien hittade han efter lite letande bakom örat på en pigg och lurig pojke.

Så sen blev det barnhistorier för hela slanten och Kate Corkery från Irland rev sönder dagstidningen och skapade en härlig historia. Vuxenberättelser blev det inte så mycket för vår del, för sedan tog publiken vid och det blev en härlig kväll, precis som det ska vara när berättande skapar gemenskap och glädje.

I morgon åker vi om det inte stormar till Suduroy och har berättarrazzia på den lilla gymnasiskolan. Sov gott tills dess.

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

by | 20 mars 2011 · 14:35

Besök på Färöarnas Sagomuseum

Även Färöarna har ett Sagomuseum. Det heter ”Sagamuseum”  och skiljer sig på många vis från vårt museum i Ljungby. Sagamuseum är inte ett museum över folksagor och sägner, utan snarare ett försök att levandegöra Färöarnas blodiga, medeltida historia.

Idag åkte vi dit för att se och lära. Museets ägare inledde med att  berätta om hur han inspirerats av liknande projekt på Island. Han fick också hjälp därifrån när hans idéer skulle förverkligas. Framförallt gjordes ett antal vaxdockor på Island och fraktades sedan till Färöarna. Dockorna utgör nu en viktig del av uställningen och ger en mycket levande bild av de historiska händelserna. 

Inne i själva utsällningen lämnade guiden oss och vi fick istället var sin liten ljudspelare med lurar. En förinspelad berättarröst och ljudeffekter  visade oss sedan runt i utställningshallen. Självklart  diskuterade vi mycket efteråt. Går detta att överföra till vårt museum? Vill vi det?

Mer information hittar du på http://www.visit-vestmanna.com/. Kommer du till Färöarna är museet väl värt ett besök. Men läs gärna Färingasagan först. Finns i en fin utgåva på svenska från 1992 med värdefull introduktion av Bo Almqvist och Olov Isaksson.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 19 mars 2011 · 22:45

Kirkjuböur och den kastade ringen i havet

I dag har vi vandrat längs havet vid Kirkjuböur, som under medeltiden var biskopsäte på Färöarna. På den tiden levde en rik kvinna i bygden som ägde stora jordegendomar. Hennes namn var Gasa. Hon var lika högmodig som hon var rik. En dag kastade hon en guldring i havet och sa att det var lika omöjligt för henne att bli fattig som att hon någonsin skulle få ringen tillbaka.

En dag kom en fiskare med en fisk till Gasa. När fisken rensades fann man den rika fruns ring. Och snart kom olyckan. Gasa hade ätit kött under fastan och det var ett brott mot allt som var heligt. Hon dömdes till att mista all sin egendom och den tillföll biskopsstolen i Kirkjuböur.

Kånner du igen sägnen? Den berättas om rikt folk både hemma i Hjälmsänga, i Diö och om Hovdala slott i Göinge. Och på många andra håll i Sverige. Allt är så annorlunda här men ändå är berättelserna välkända.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 19 mars 2011 · 17:14

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 18 mars 2011 · 21:23

Nu är vi på Färöarna

Fem glada själar från sagomuseet är nu på Färöarna. Ett soligt och otroligt  vackert Torshavn tog emot oss . Första dagen har mest ägnats åt planering på hotellet. Bland annat har vi ställt oss frågorna: vilka sagor skall vi berätta? Hur skall vi få barnen att förstå? Vad skall vi använda för tillbehör? 

Senare blev det kvällspromenad utmed kaj och genom centrum. Fantastiskt!!

Väl tillbaka  såg vi att hotellet berättade små historier för oss.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

by | 15 mars 2011 · 12:37

Museipedagogik för alla !

Sagomuseet för alla

Ett nytt projekt har satt segel på Sagomuseet:

Utveckling av kultur och museipedagogik för alla

Vi kommer att arbeta med olika grupper och åldrar inom särskolan och daglig verksamheten Kulturfabriken.

Målet är att utveckla ett studiemateriel passande målgruppen ,  och att 

ta fram en pedagogisk  handledning för personal inom handikappomsorgen.

Resultatet ska också ligga till grund vid skapandet av museets utställningar

Det ska också  vara en modell  för visningar av museet för målgruppen.

En lättläst bok och ljudbok  om museet kommer att tas fram.

Projektet följs av en forskare från Linneuniversitetet och kommer att redovisas i en forskningsrapport.

Projektet löper över två år och finansieras av bl a

Allmänna arvsfonden

Stiftelsen Kronprinsessan Margaretas Minnesfond

Kung. Patriotiska Sällskapets Understödsfond

Vi som ska arbeta med detta är

Eva Andersson, projektledare

Monika Eriksson

Agneta J-son Granemalm

Mikael Thomasson

Per Gustavsson

Elisabet Frithiof, Linneuniversitetet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 12 mars 2011 · 18:21

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 08 mars 2011 · 9:47

Internationella kvinnodagen 8 mars

I århundraden har kvinnor, och så än i dag, fått ta det största ansvaret för barn och hem. Världen runt. Hur lyfter folkets diktning fram kvinnors liv? Var finns berättelserna vi vill föra vidare? Här ett litet bidrag.

Den kloka barnmorskan i Småland

På 1860-talet var det nödår i Småland. Ett år ruttnade säden på åkrarna och nästa år brände solen och fördärvade skörden. Boskap slaktades, när fodret tog slut. Folk svalt och hungrade och stora skaror egendomslösa drog kring på vägarna och tiggde.

Bara en av många tragiska händelser: I Blekinge strax söder om Smålandsgränsen hittade byborna en död man i skogen. Vid obduktionen visade det sig att innehållet i den dödes mage bestod av några potatisskal, samt ett nyss utslaget löv, som han plockat från bokbusken han låg död under.

I Södra Ljunga socken, strax söder om Ljungby, levde vid den här tiden en barnmorska. Hon hade det fattigt och det fanns många barn i stugan. Men barnen var inte magra som många andra barn. De var ofta glada. Hur kunde det komma sig?

Vet ni vad barnmorskan gjorde? När hon hade hjälpt en kvinna att föda sitt barn, tog hon hand om moderkakan. Barnmorskan slängde inte bort den, utan tog hem den istället. Hon skar den i skivor och stekte dem som lever. En moderkaka väger ett halvt kilo, så varje barn fick en bit kött att äta. Det var nyttig mat och barnmorskans barn blev både mätta och friska.

Per Gustavsson

PS I höst utkommer jag med en samling berättelser om kloka kvinnor och finurliga flickor på LL-förlaget. Den här historien ingår, men i lättläst form.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 07 mars 2011 · 16:16

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 01 mars 2011 · 20:28

The Types of the Swedish Folk Legend

Äntligen, är det lätt att utbrista, när Bengt af Klintberg nu fullbordat sin katalog över svenska folksägner.  Arbetet påbörjades för snart 50 år sedan. The Types of the Swedish Folk Legend är ett blivande standardverk för lång tid framöver.

Under 24 huvudkategorier förtecknar Klintberg över 1800 legendtyper. Första kategorin har rubriken ”Fate. Omina” och den sista ”Unusual people”. Där mellan ryms sägner om välkända sägenväsen men också om mirakler, döden, skatter, kungar, brott och straff. Varje huvudavsnitt inleds med en kort kärnfull introduktion som ger traditionsbakgrund och reder ut de olika benämningarna på sägenväsena.

Förteckningen baserar sig på uppteckningar i de fyra största folklivsarkiven i landet, alltså de i Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm, samt på 150 tryckta källor. Under varje sägentyp anges i vilka arkiv sägentypen kan hittas och tryckta källor som återger den. Dessutom följer litteraturtips.

Det är ett imponerande arbete, som trots det digra innehållet är överskådligt. De olika inledningarna till huvudkategorierna är en snabblektion i svensk sägendiktning. Söker jag varianter till en särskild sägen hittar jag det snabbt. Jag får också en snabböversikt av den geografiska spridningen av en sägentyp.

Det är bara att gratulera alla älskare av svensk folkdikt, det här är en bok att ständigt återvända till.

Klintberg, Bengt af
The Types of the Swedish Folk Legend
FF Communications 300, Helsinki 2010
ISBN 978-951-41-1053-5
Boken kan beställas från Sagomuseet.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner