Etikettarkiv: Karpaterna

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Kungasonen från Karpatbergen

     Den här historien är så gammal att den utspelade sig under en tid då världen inte var färdigskapat än. Fast bergen och haven fanns redan på plats. Skogarna och människorna likaså. I en av dessa skogar, vid Karpaternas fot höjde sig ett kungapars fästning. Kungen och drottningen levde där tillsammans med sina undersåtar och sin giftasvuxne son. Prinsen, nyfiken som alla ynglingar, kände på sig att han ville ge sig ut för att utforska den stora världen. Sagt och gjort.

     Kungasonen vandrade länge från land till land tills han kom fram till en grotta där en ond häxa hade son boning. När käringen fick syn på prinsen var hon inte sen att förvandla honom till en liten mus. Den stackars varelsen blev så förskräckt att den i nästa ögonblick gömde sig under en stenplatta. Där stannade den flera dagar, utan att röra på sig.  Till sist kunde musen inte uthärda hungern längre. Den slank ut ur sitt gömställe och hade turen med sig för häxan inte såg den. Musen sprang iväg så fort den bara kunde och stannade inte förrän den hamnande i en kyrka. Det var inte ett dåligt ställe att vistas på. Det fanns både mat som blev kvar från nattvarden och vatten att dricka i dopfunten. Under de följande dygnen fick musen chansen att återhämta sig.

     Hans lycka tog dock slut den dagen församlingsmedlemmarna strömmade in i kyrkan inför gudstjänsten. Då klättrade musen upp i kyrkotornet. Ett tag fick den sitta där i lugn och ro, men när klockarna började ringa var han tvungen att byta sitt gömställe igen. Musen ville återvända till kyrkorummet, men plötsligt kände den att hans ben blev mjuka. Han kunde inte längre gå. Eftersom han inte hade något annan utväg, kastade han sig ut från kyrkotornet. Innan musen nådde kyrkans stentrappa började han sväva i luften. Sedan flög han nästan som en fågel och landade aldrig ner på marken. Så föddes förfadern till dagens alla fladdermöss, fick jag veta.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan
 
     En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.
     När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.
Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.
 
Den tjuvaktiga servitrisen
 
En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.
Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.
Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner