Etikettarkiv: Donau

Historien om Petrache Lupu

Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.

En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.

Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller  för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.

Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in  i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.

Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.

Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet  blev aldrig avslöjat.

Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest  ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast  att herden var helt frisk.

Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Den heliga Drosita

Mellan Donau och Svarta havet, sträcker sig ett landskap som heter Dobrogea. Där finns Mamaia, Eforie, Neptun och många andra turistorter dit folk i norra Europa brukar åka på semester. Men förutom kända badorter finns det flera ställen som är värda ett besök. Jag tänker på alla klostren som ligger utspridda här och var i Dobrogea. Ett av dessa kloster heter Celic Dere. (Namnet är turkiskt och betyder ”stålbäcken”.) Dit brukar pilgrimer färdas; sådana som inte har möjlighet att resa till Santiago de Compostella (Typ).

I Celic Dere finns flera sällsynta ikoner. På en av väggarna där, kan man se ett porträtt av den heliga Drosita (Har ni hört talas om detta kvinnliga helgon? Om inte, behöver ni inte skämmas, för det är få som har gjort). Det sägs, att hon var dotter till den romerske kejsaren Trajanus och fick lida martyrdöd, år 104 e.Kr. Det är bara i detta kloster som den heliga Drositas namn har bevarats. Legenden berättar att det var tack vare hennes böner som den romerska kejsaren blev frälst och hans synder förlåtna. Nu var det inte så att kejsaren var en syndig man (inte syndigare än vi, alla andra), utan för att han var hedning. Detta faktum i sig var – och fortfarande är – en synd i de kristnas ögon.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ada-Kaleh och Miskin Baba

Ada-Kaleh var en ö. En gång i tiden låg den mitt i Donau, mellan Rumänien och före detta Jugoslavien. (Namnet är turkiskt; betyder öfästningen.) Det finns många historier förknippade med den här ön. En av dessa handlar om en helig man som låg begravd där. Denne man var varken rumän, bulgar, serb, grek eller turk, utan… uzbek! Man kan undra, hur han hamnat där. Det är en intressant historia som ligger bakom. Den går tillbaka ända till 1700-talet.

Från historiska källor vet man att under medeltiden fanns det en uzbekisk dynasti i Bukhara regionen i Centralasien. Denna släkt härskade där under en lång period, men i mitten av 1700-talet (år 1736) hände det något ovanligt: den siste tronarvingen (en mycket lärd prins) ville inte sätta sig på tronen. Han ville ge sig ut i världen istället; för att finna själsfriden. Det sägs att han drömde om en liten ö som låg i mitten av en mäktig flod någonstans långt borta, där två bergskedjor möts. Där skulle han hitta friden som han längtade efter. När prinsen vaknade, gjorde han eftersökningar. Han upptäckte att den lilla ön låg någonstans vid gränsen av det turkiska väldet. På det ställe där Balkan- och Karpatbergen skiljs åt av en flod som heter Donau.

Prinsen tvekade inte länge, utan bestämde sig att resa dit. Han tog farväl av släkt och vänner och gav sig iväg. Efter en lång resa kom denne ”muslimske Buddha” fram till det turkiska väldets västra gräns. Men inte till den lilla ön, som han letade efter, utan till en stad som hette Belgrad. Staden var en stark fästning, omringad av en mur med 12 portar. Där regerade en turkisk guvernör, en pascha! Prinsen stannade kvar i Belgrad ett tag (Om det var några år eller bara några månader, det vet man inte). Säkert är att, under hans vistelse där, hjälpte prinsen många människor. Han gav dem både tröst och goda råd.

Alla var glada över att gästen befann sig där, men när han ville fortsätta sin resa, hindrade paschan honom. Han ville att prinsen skulle stanna kvar eftersom han var en tillgång för staden. Han gav order att fästningens alla tolv portar skulle hårdbevakas för att den kloke mannen inte skulle slinka ut. Men en natt lyckades han göra det på ett mycket märkligt sätt. Vakterna berättade för paschan att gästen gick ut genom alla tolv portarna samtidigt! Då förstod paschan att den uzbekiske främlingen var en helig man.

Denne man kom till slut fram till Ada-Kaleh och tog namnet Miskin Baba. Det finns inte många dramatiska fakta om hans vistelse på ön. Det som man vet är att, efter hans död, blev han begravd där. Idag existerar ön inte längre. Den forsvann i samband med att ett stort kraftverk byggdes på Donau. Men innan dammvattnet tog över, lyckades man flytta kvarlevorna av Miskin Baba till en annan ö, lite längre ner på Donau. Där ligger de även idag.

Hört, bearbetat och återberättat av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Den heliga Parascheva

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vänskapens bro

      Det var en gång en kung som levde ensam. Ingen drottning ville leva med honom för att han var både elak och snål. Han ville äga allt som han såg omkring sig. Han ville inte dela med sig.  En natt, när kungen låg och sov, kom en liten mus smygande under sängen och kröp upp på den kungliga pottan. Kungen sov djupt och drömde att han snart skulle dö! När han vaknade nästa morgon ville han sätta sig på pottan. Då fick kungen syn på musen. Han tänkte att det var den som hade kommit med den hemska drömmen under natten. Ett sådant farligt djur, kan man inte släppa fri, tänkte kungen. Han fångade den och satte den i en bur. Därefter kallade han till sig de tre klokaste männen i landet.  Han visade dem buren med den gråa musen och berättade för dem:

– Jag drömde att en stor flodvåg kom över mig och jag drunknade. Jag vill inte ha sådana otäcka drömmar!

De vise männen tittade på varandra och började viska sinsemellan: Vi måste hitta på något så att han tror att han blir botad. Till slut, lyfte de sina huvuden och den äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta, på ett berg, växer ett äppelträd som ger underbara frukter. Om kungen äter ett av dessa äpplen, skulle han aldrig mer drömma otäcka drömmar.

– Skaffa mig genast de där äpplena, sa kungen och stampade i golvet.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de skall skicka iväg en ryttare för att hämta dem. De gick ut ur palatset. Men de har aldrig skickat iväg någon att hämta äpplen, för det fanns inte ett sådant äppelträd. De bara låtsades att de har gjort det.  Efter tre dygn återvände de vise männen. En av dem hade en påse med stora mustiga äpplen i sin hand. De serverades på ett jättestort fat framför kungen. Kungen satt redan färdig med servetten under hakan. Och vilken måltid det blev! Kungen åt upp alla äpplena med skal, skrott och kärnor. Sedan blev han buren direkt till sin säng. Åtta tjänare bar honom till sängs.  Nu kan jag sova lugnt igen! tänkte han.

Under natten drömde kungen den hemska drömmen igen! Han drömde att en stor flod delade landet i två halvor.  När han vaknade tittade han omkring sig och såg att den lilla musen var borta! Buren var tom och uppe på den satt en koltrast.  Då tänkte kungen: Det måste vara den som kom med drömmen denna gång! Kungen grep den svarta fågeln och satte den i en fågelbur. Sedan kallade han de tre kloka männen till sig igen. Han visade dem fågeln och sade:

– Ni måste göra något så att jag slipper ha mardrömmar varenda natt.

De vise männen tittade på fågeln. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden ställdes en stor frukostbricka framför kungen. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan: De måste vara så att kungen hade ätit för många äpplen kvällen före, sa den ena. Därför hade han orolig sömn, sa en annan. Men ingen vågade säga detta till kungen för de var rädda för honom.  Till slut, lyfte de sina huvuden och den näst äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta finns en liten sjö. På sjöns botten  ligger värdens härligaste snäckor. De är blåa till färgen och den som lägger örat till en av dessa snäckor kommer att drömma vackra drömmar.

– Åh, skaffa mig genast en av dessa snäckor, ropade kungen.

De vise männen gjorde precis som första gången. De låtsades att man har ridit långt bort för att hämta snäckorna. Efter tre dygn kom de tillbaka. De hade med sig en liten ask. Kungen öppnade asken och inuti den såg han  två blåa snäckor! Meningen var att kungen skulle välja en av de, men      han kastade sig över dem, tog båda två och sprang in till sitt sovrum. Han stängde alla fönster så att larmet från barnen utanför inte skulle störa honom. (Det låg en skolgård där, mittemot kungens palats) Sedan satte han sig bekvämt i sin fåtölj och lyfte snäckorna till örat.  Först hörde han ingenting. Han tryckte snäckorna närmare öronen. Efter en stund tyckte han att det hördes en slags sus som liknade en melodi.  Nu visste kungen att han kom att drömma vackra drömmar, för han hörde snäckornas musik. Så lade kungen snäckorna tillbaka i asken och sedan gick och lade sig för att sova.

Under natten hade kungen hemska drömmar igen! Han drömde att den stora floden dränkte honom. När han vaknade såg att koltrasten var borta! Buren var tom, men uppe på den satt en liten vit duva. Kungen tog sig för nattmössan. Han hoppade upp ur sängen och ropade efter sina kloka män. Ni förstår hur arg var han. Helt galen:

– Det är alldeles på tok, ropade han. Nu har jag drömt den hemska drömmen igen! Fast jag har magen full av äpplen och öronen fulla av snäckans musik! Ni ska se till hädanefter jag bara drömmer vackra drömmar, annars är det ute med er alla! Ni får sparken allihopa!

De tre vise männen tittade på den vita duvan. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden gav kungen order att även den vita duvan skulle fångas. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan.  Till slut sade den yngste av dem:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta i en liten by, finns en flöjt, som ingen människa har spelat på. Det sägs att den som gör det kommer att drömma bara vackra drömmar.

– Jamän, skaffa hit den där flöjten, ropade kungen.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de genast skulle iväg för att hämta den. De gjorde det inte, utan de höll sig gömda under tre dygn.  Sedan återvände de och en av dem hade en ask som han överlämnade till kungen. Kungen öppnade asken och inuti den fanns det  en träflöjt!

– Kommer jag verkligen att drömma vackra drömmar nu? frågade kungen misstänksamt.

– Så sant som vi sitter här, svarade de vise männen och smög iväg så fort de bara kunde.

Kungen skyndade till sitt sovrum. Han förde flöjten till läpparna.  En fin klang hördes. Han spelade en lång stund på sin flöjt. Sedan lade kungen flöjten tillbaka i sin ask och tänkte: Nu kan jag äntligen sova lugnt igen. Och vet ni vad? Kungen sov hela natten och han drömde inte längre den hemska drömmen.  Han drömde att han låg i en båt och flöt på ett stilla flytande vatten. Båten gungade på flodens vågor och han spelade på sin flöjt. Och han var så glad. På flodens båda stränder gick människor och spelade på liknade instrument.

På morgonen, när han vaknade hörde kungen samma flöjtklanger. Ett tag trodde han att han drömde fortfarande. Sedan förstod han att han var vaken. Men  varifrån kom flöjtklangerna då? Kungen tittade omkring sig.  Först såg han den vita duvan. Den var kvar där i sin bur. Och den var levande! Men den kunde inte spela för duvan hade ingen flöjt.  Sedan lyssnade han om det var någon i rummet bredvid som spelade. Nej, det var ingen av tjänarna i palatset som spelade. Till slut tittade han mot fönstret. Han reste sig upp och gick fram till det.

Då såg han att det var barnen från skolgården mittemot som sprang omkring och blåste i något som liknade rör. När han tittade närmare såg han att de hade alla likadana flöjter som hans. Kungen var inte glad att se detta. Han ville att bara han skulle drömma vackra drömmar. Han bestämde sig att gå ut och samla alla flöjter från barnen. Kungen störtade ner för trapporna, sprang genom alla salarna, förbi portvakten och ut på gatan.

Då  hände något märkligt:  jorden började skaka och en djup spricka öppnade sig precis där kungen stod. Sprickan blev bredare och bredare. Det blev så mycket damm runt omkring att man varken kunde se eller höra något. Efter en stund, när dammolnen lättade, syntes att marken var delad i två halvor!  Mellan de två delarna låg nu en stor ravin. På den ena sidan låg kungens palats och på den andra låg barnens kola. Ovanför klyftan flög en duva, men kungen sågs ingenstans. Han var försvunnen! Sedan hände en annan märklig sak:  uppifrån berget började det forsa vatten i den stora ravinen. Den fylldes med vatten och på så sätt formades en stor flod. Efter ett tag byggde människorna en bro över floden för att binda ihop palatset och förskolan.

Ännu idag rinner den stora floden där. Den kallas Donau. Under tiden har människorna byggt flera broar över Donau. Stora, långa broar. De fick olika namn. Dessa broar ligger mellan olika delar i samma stad. Ibland förenar de två olika städer eller till och med två olika länder. Två av dessa länder heter Rumänien och Bulgarien. Den bro som ligger mellan dem förenar två städer (Giurgiu och Ruse) den och heter Vänskapens bro.  

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan
 
     En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.
     När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.
Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.
 
Den tjuvaktiga servitrisen
 
En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.
Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.
Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner