Etikettarkiv: Gud

Kvinnans ovanliga egenskaper

        Alla vet hur det gick till när Gud skapade kvinnan av Adams revben medan han sov. Fast jag är inte så säker på att denna historia är riktigt sann. Enligt en gammalt rumänsk sägen var handlingen lite annorlunda. Att det var mannen som skapades först kan vara sant. Men när Gud ville skapa en kvinna då märkte Han att det inte fanns något material kvar. Allt var förbrukat! Då plockade Han månens rundhet, solstrålarnas ljus, vågornas böljande, grenverkets vajande, svalans spenslighet, blommornas doft och hindens kärleksfulla blick. Till dessa ingredienser tillade Han lövsångarens skygghet, påfågelns fåfänga, svanens graciösa hållning, duvans mildhet, vargens grymhet, diamantens hårdhet, marmorns kyla och eldens glöd. Allting blandade Gud ihop och skapade kvinnan som han skänkte till Adam.

        Efter en vecka kom mannen till Gud och sade: ”Min herre, den varelse som du gav mig som livskamrat gör mig olycklig. Hon kräver all min uppmärksamhet, lämnar mig aldrig ifred, pratar för mycket, är nyckfull och gråter ofta utan anledning. Jag lider för mycket på grund av Eva. Jag orkar inte längre leva ihop med henne. Därför vill jag att du tar henne tillbaka.”

        Gud lyssnade på mannens klagan och tog henne från honom. Efter en vecka kom Adam tillbaka och sade: ”Min herre, jag tycker att det var dumt av mig, när jag bad Dig att ta tillbaka min kvinna. Jag kan inte glömma hennes ljuva röst när hon pratade med mig. Hon sjöng i min närhet, hon såg kärleksfullt på mig, henne blick smekte min själ, hennes skratt klingade som fågelkvitter i mina öron. Jag ber dig på mina bara knän att återlämna Eva till mig för att jag inte kan leva utan denna underbara varelse.”

Daniel Onaca

5 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Loppornas härstamning

När Noak byggde sin ark och sjösatte den, borrade djävulen ett hål i den. Vattnet började sippra in i arken. Noak blev förtvivlad. Han sammankallade alla djuren och bad dem om hjälp, men det var ingen som kunde göra något åt det. Då slingrade sig ormen fram och frågade:

– Vad ger du mig, mästare, om jag räddar din farkost?

– Vad du vill, svarade Noak.

Då stoppade ormen i stjärtspetsen i hålet och faran var borta. När syndafloden var över krävde ormen sin belöning. Noak bad honom välja. Då sade ormen:

– Du måste ge mig en mänsklig varelse varje dag att jag må kunna suga ut hennes blod.

Noak blev mycket upprörd när han hörde dessa ord. I stället för att uppfylla ormens önskan grep han den och kastade den in i elden. Då steg där upp en förfärligt stank. Den steg så högt att den till slut nådde Guds näsborrar. Han skickade en vind som spridde ormens aska över hela världen. Ur denna aska uppsteg lopporna. De är så talrika att om man räknar med dem allesammans, så suger de i sig en hel mänsklig varelses blod varenda dag. På det sättet hålls Noaks löfte i alla fall.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Mullvaden i den rumänska folktron

     En vacker dag, i tidernas begynnelse, märkte Gud att det saknades vägar och stigar på vår jord. Det ville Han ändra på, men för detta behövdes lite hjälp. Då kallade Han alla varelser i världen för att hjälpa till. Alla ställde upp förutom mullvaden. Hon (på rumänska är mullvaden alltid en hona) sade att hon inte hade någon glädje av dessa farleder eftersom hon ju levde under jorden. När Himlens härskare hörde om mullvadens vägran sade Han till henne:” Om du inte vill hjälpa till att bygga något gott, då skall du inte förstöra det som andra gör heller.” Med dessa ord blev mullvaden dömd att varje gång henne ättlingar dök upp ur jorden skulle de förgöras. Sedan dess, varhelst mullvadshögar uppstår, söker människan efter djuret för att döda det.

     Mullvadarna orsakar allvarliga skadegörelser i trädgårdar. Deras jordhögar försvårar även slåtterarbetet. I gamla tider använde rumänska bönder olika metoder för att få bukt med mullvadarna. Somliga brukade sticka en högaffel med en klistrad ulltott i, djupt i mullvadshögen och säga: ”Antingen spinner du det eller ger du dig iväg.” Eftersom detta skadedjur inte kunde spinna drog den iväg därifrån. Andra jordbrukare lade en särskild garntråd på jordhögen. Det var tråden som användes för att ta mått på ett lik inför tillverkningen av dennes kista.

     Mullvadens tassar kallas småspadar i folkmun. I den traditionella medicinen användes de som botemedel mot en sorts underhudsknölar. (De uppstod hos folk som förstörde många mullvadshögar) Även dessa svullnader kallades mullvadar. Det sägs att de försvann om man gjorde cirkelrörelser nio gånger runt varje knöl med en mullvadstass. Ett annat sätt att avlägsna dem var genom att tvätta dem med vattnet i vilket man först lade en hand jord upplockad från en mullvadshög.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Den stolta kronhjorten

     Av alla djur  i skogen var kronhjorten den mest högdragne. Han såg ner på de andra skogsvarelserna och tyckte att han var mer förnäm än dem. Varken räven, lodjuret eller vargen kunde nå upp till honom, tyckte kronhjorten. Inte ens björnen kunde mäta sig med honom. Den var alldeles för långsam och bara tittade ner i marken när den gick, i stället för att hålla huvudet uppe och titta mot himlen. Kronhjorten tyckte att han borde få ett tecken som skulle särskilja honom från mängden. Något som skulle understryka hans högre rang. Därför gick kronhjorten till Gud och bad om det.

     Världens skapare lyssnade på honom och frågade:

     – Vill du bära en svartvit päls?

     – Nej, jag vill ha något vackrare, svarade kronhjorten.

     – Vill du att jag färgar din päls purpurröd? frågade Gud igen.

     – Nej, det vill jag inte heller.

     – Vill du att din päls skiftar i silvriga eller gyllene färger?

     – Min herre, det är inte det jag vill ha, svarade kronhjorten missnöjd.

     – Vad vill du då? undrade Gud efter att kronhjorten avvisat alla hans förslag.

     – Min herre,  jag tycker att en stor krona skulle passa mig. Det är det som skogens konung förtjänar.

     Gud uppfyllde kronhjortens önskan och fäste ett par stora gröna ekgrenar på hans huvud, som de andra djuren kunde upptäcka på långt håll. Därmed blev kronhjorten nöjd. Han tackade Gud för sin prydnad och stack in i den djupa skogen. Väl inne gav han ifrån sig ett väldigt bröl, så att alla djuren skulle samlas och lyssna på hans tal. Kronhjorten ville kungöra att, Gud insatt honom som härskare över dem. Rådjuren, de svarta getterna, räven och många andra vilda djur kom fram för att lyssna på hans befallningar. Vargen fanns dock inte bland dem.

     Nästa dag sökte kronhjorten upp det olydiga djuret, för att fråga honom varför han inte infann sig på det viktiga mötet. I stället för att svara blottade vargen bara sina vassa hörntänder. Då blev den nyutnämnda härskaren rädd och lade benen på ryggen. Han sprang sin väg och stannade inte upp förrän han befann sig framför Guds anlete. Då berättade kronhjorten om vargens brist på respekt. Den Allsmäktige lyssnade på hans klagan och sedan förklarade Han för honom att en styrman behöver flera egenskaper förutom sitt stolta utseende: ”Man måste sätta kraft bakom orden”, sade Gud.

     Då förstod kronhjorten att det var dumt av honom att kräva en dignitet som han inte kunde leva upp till. Därför böjde han sitt huvud och gick skamset tillbaka till sin skog. Som straff för hans högmod vissnade hans prydnad. Av den gröna vackra kronan blev endast några nakna brunsvarta grenar kvar, som en påminnelse om att kronhjorten för alltid hade förlorat sin upphöjda rang bland skogens vilda djur.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner