Etikettarkiv: Gud

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Mer folktro från Rumänien

Det sägs att det är den helige Simion som har hand om vindarna på vår jord. Han brukar hålla dem instängda i en stor tunna och han släpper ut dem, då han tycker att det är dags för det. Det sägs också att en gång i tiden hade han ett barn som dog. Då blev hans själ så fördärvad att den helige Simion ilsknade till och inte längre vill släppa ut vindarna ur tunnan. Han sade till Gud:

– Eftersom Du tog mitt barn vill jag inte låta vindarna blåsa fritt. Vår Skapare försökte övertala honom. Han skickade andra heliga män till honom för att medla, men Simion lät sig inte påverkas:

 – Gud har inte lyssnat på mig, då jag bad honom att inte ta mitt barn ifrån mig, nu vill inte heller jag lyssna på honom, svarade han. Följden blev att människorna började lida av orenheter och sjukdomar. Vindarna hade varit som en tvagning för dem förut, men nu samlade smutsen överallt i världen.

Eländet blev så outhärdligt att Skaparen använde alla medel för att bringa Simion på bättre tankar. Han skickade alla slags djur, till och med fåglar, till den helige mannen för att tala honom till rätta. Så blev det tuppens tur. Denna gick till helgonet och frågade:

 – Helige Simion, varför släpper du inte ut vindarna? Ser du inte, hur världen lider av allt elände?

 – Jag vill inte, för att Gud tog ifrån mig mitt barn.

 – Vad menar du? Vad skall jag då säga, som blev utan mängder av barn!? Om jag skulle klandra Gud för det, vad skulle hända då? Men jag bryr mig inte om det. Om jag förlorar en, skaffar jag ett nytt istället. Med dessa ord grepp han tag i en kyckling och vred av nacken på den.

 – Ser du, vad jag gjorde, sade tuppen? Redan inom tre veckor ska du se en nykläckt kyckling. Så kan du också göra!

Den helige Simion såg förvånad på tuppen och log:

 – Det har du rätt i. Ingen ville jag lyssna på, men ditt råd skall jag följa. Med dessa ord släppte den helige mannen ut vindarna. De hade varit instängda i tunnan under sju års tid. Därför brukar man på Balkan bära sorg i sju år, då någon nära släkting dör. När Gud såg tuppens goda gärning kallade han den till sig och sade:

 – För att du visade din duglighet välsignar jag dig så att du kan ta hand om 40 hönor på gården. Det var från den dagen som tuppen blev så mallig, sägs det.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Brittsommar

 

     Perioden mellan 29 september och 14 oktober, då vädret väntas bli varmare, har olika namn. I Sverige kallas det brittsommar. I andra europeiska länder kallas det Indian summer, l’été indien, Altweibersommer och så vidare. I Rumänien heter det här kortvariga mildvädret vara lui Mioi (Mihais sommar). Mihai var en flitig ung man som jobbade som dräng på godsägarens åkrar. Detta hände för länge sedan, då godsägarna i landet där hette bojarer.

     Det sägs att, när Mihai skördat böjarens säd, ville han samla säden på sin egen lilla jordplätt också. Men vädret var inte alls bra. Det regnade, det blåste och det var kallt ute. Då blev Mihai desperat. Han kom ut i farstun, lyfte sina händer mot himlen och bad:

     – Gode Gud, jag ber dig ha nåd mot mig och min familj. Gör så att mina små barn slipper gå hungriga hela vintern.

    Hans vädjande nådde ända upp till Gud, som öppnade himlen och talade till Mihai:

     – Jag vet att du är en gudfruktig man och att du alltid har följt mina bud. Därför ska jag göra ett uppehåll i höstvädret, så att du hinner skörda din säd. Du kan bärga den hem så att du, din fru och dina ungar slipper gå hungriga.

     Detta löfte gav Gud till Mihai och Han höll det inte bara den där hösten, utan även de följande åren ända fram till våra dagar.
 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Två nya sagor från Rumänien

Korpen och duvan
 
     En dag skickade Maria Gudsmoder en man till marknaden. Detta för att uppfylla talesättet som säger att ”När tokar far till marknaden får köpmännen penningar.” Mannen gjorde som han blev tillsagd, medan hon satt och väntade på att han skulle komma tillbaka. Det var bara det att Marias väntan blev alldeles för lång. Hon började undra, vad som hade hänt mannen. Därför skickade hon en korp för att se efter. Korpen flög iväg och hittade mannen stående med fötterna på var sin sida av Donau. Han kunde inte röra sig ur fläcken. I stället för att hjälpa den nödställde, dödade korpen honom. Sedan satte sig fågeln och började picka på hans kropp.
     När Guds Moder såg att korpen dröjde, skickade hon en duva för att spana efter den. Duvan flög i väg och upptäckte både korpen och den döde mannen vid Donaus stränder. Korpen bjöd duvan att kalasa på människokroppen, men den plikttrogna fågeln vägrade. Då blev korpen ilsken. Den kastade sig över duvan och ville vältra denne i blodpölen invid den döde. Men duvan bjöd motstånd. Endast dess näbb och fötter besudlades av blodet innan den lyckades slita sig loss. Sedan flög duvan raka vägen tillbaka till Guds Moder och berättade allt för henne.
Det är lätt att föreställa sig, hur ond den heliga Maria blev på korpen. Hon dömde dess art att den i fortsättningen skulle lägga ägg i december och ruva dem ända till februari, årets kallaste period. Sedan dess blev det korpens lott att få ungar på vintern och rumänerna brukar säga: ”Det är så kallt att korpens ägg spricker av kölden”. Från samma tid har duvan röda fötter och näbb, de enda kroppsdelar som doppats i människoblod.
 
Den tjuvaktiga servitrisen
 
En gång för länge sedan, när mössen läppjade mjölk ur samma fat som katten, fanns det i en trakt vid Karpaternas fot ett berömt värdshus. Bland tjänstefolket där fanns det en ung servitris som var så kvick och fräck att hon alltid dök upp vid sidan av varenda besökare som råkade se ung och fräsch ut. Hon höll sig för jämnan i deras närhet och fäste sig vid dem likt kardborren i fårens ull. Värdshusets ägare tyckte inte om detta, men han såg mellan fingrarna eftersom uppasserskan brukade spana utanför raststället och, så fort hon såg att någon vandrare närmade sig, sprang hon till sin husbonde och berättade det för honom. Han hade då god tid att bereda sig och möta gästen på bästa tänkbara sätt.
Värre var det att den fräcka servitrisen inte kunde göra skillnad mellan sina och andras ägodelar. Hon blev påkommen upprepade gånger, men fortsatte med sin dåliga vana trots patronens tillsägelser. En dag när han märkte att tjänsteflickan snodde något igen kunde han inte tåla det mer, utan bad Gud att vedergälla henne efter förtjänst.
Gud lyssnade till mannens klagan och omvandlade flickan till en skata. Men trots att den fräcka varelsen har bytt skepnad bevarade den sin gamla vana att hoppa ut framför varje besökare som närmade sig huset. Sedan brukar den med sitt läte kungöra för husets ägare att snart kommer en främmande på besök.
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner