Etikettarkiv: Sankte Per

by | 01 september 2014 · 15:49

Legenden om Sankte Pers kam

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

Brazi

Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.

— Det är en kam, svarade fåraherden.

— Och vad gör du med den?

— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.

Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:

— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.

Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.

(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 20 maj 2013 · 12:30

Änglar och demoner (2)

Scilla

Änglarna som bor i himlen är rangordnade i tre (somliga säger att det är fler) grupper. Deras ledare är ärkeängeln Michael. De går omkring iklädda långa vita särkar i väntan på Guds order. Nattetid bär de facklor och dansar runt den Allsmäktiges tron. Efter midnatt börjar de sopa världen ren från onda andar. Då flyr dessa och gömmer sig i gravar eller i helvetet, innan tuppen hinner gala.

En del rumäner tror att alla vänsterhänta människor tillhör Djävulen. Denna tanke bestrids dock av andra, men alla är överens om att de människor som har en stark ängel vid sin sida är orädda av sig. De oturliga som skyddas av en svag ängel, följs av en stark djävul. Oavsett hur stark en skyddsängel är, försöker den ofta varna människan genom att avslöja framiden för henne i sömnen. Men för att kunna ta emot ett sådant budskap måste man sova på höger sida. Den som sover på den vänstra sidan plågas av mardrömmar. Om en människan har en önskan är det bra att anförtro sig till sin skyddsängel och ber den om hjälp. När hon dör, tar ängeln själen och bär den till himlen. Men bara om hon har gjort goda gärningar under sitt jordeliv.

Varje lördag går änglarna och biktar sig inför Gud. Den som har begått någon synd blir straffad. Straffet är olika från fall till fall, ibland ganska hårda. Så hände till exempel med ängeln som blev kär i en människoflicka. Den blev förvandlad till en stjärna. Men för att den inte lugnade sig, utan forttsate blinka (på ett utmanande sätt, kanske – m.a.) straffades den på nytt. Sankte Per störtade den syndige ner på jorden. Dess fall var så hårt att den himmelska varelsen gick i tusen bitar. Ur dessa skärvor föddes små, stjärnliknande blommor som på rumänska heter „scânteioare”  (= små gnistor) och på svenska kallas scilla.

hört av Daniel Onaca och förmedlad med hjälp av sin skydsängel

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 28 april 2013 · 21:51

Himlens tullar

Tullen

Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.

Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.

Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.

Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.

Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.

Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.

Av jordresenären Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , , ,

by | 14 november 2011 · 11:55

Kyrkoherden och golfspelet

En vacker söndag fick Sankte Per syn på en kyrkoherde som spelade golf på gudstjänsttid. Den helige såg plötsligt hur kyrkoherden gjorde hole in one på banans ess. Han blev upprörd och gick raka vägen till Gud och skvallrade. Sankte Per undrade vilket straff som skulle tilldelas de syndige. Den Allsmäktige såg på Sankte Per och svarade milt:

– Vem kan han berätta detta för?

förmedlat av golfspelaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 18 maj 2011 · 15:53

Den vise igelkotten

     När Gud hade skapat världen, märkte han att jorden blev bredare än himmelen. Dess valv var inte stort nog för att täcka hela jorden. Medan Gud rådgjorde med Sankte Per, vad de skulle göra för att rätta till felet, dök igelkotten upp. Den erbjöd sig att ge sitt förslag, men Sankte Per avvisade honom direkt:

     – Ge dig iväg, detta är en alldeles för stor fråga, för dig.

     Då blev igelkotten ledsen och gick därifrån. De två heliga fortsatte tänka på vad de skulle göra, men kom inte på något. Till slut sade Gud till Sankte Per:

     – Kanske den lilla varelsen har en lösning ändå. Skicka någon för att fråga honom om råd. Först skickade Sankte Per spindeln. Denne visade inte någon större vilja att följa den heliges befallning. Han svarade:

     – Jag kan inte göra det för jag är mitt i mitt vävningsarbete. Skicka någon annan i stället. Då blev Sankte Per arg och förbannade honom med orden:

     – Du skall väva och väva och aldrig bli färdig med ditt arbete.

     Sedan kallade han biet till sig. Det höll på att baka bröd. När biet hörde det gudomliga budet släppte det allt som det hade för händer och flög bort till igelkotten meddetsamma. Denne var fortfarande sur för att de två inte ville lyssna på honom från första början. Därför ville den inte svara på biet som förmedlade Guds ord. Biet låtsades fly tillbaka, men den gömde sig någonstans i närheten. Då hörde den igelkotten som mumlade för sig själv: ”Ska det vara så svårt? Det är bara att ta i o lyfta upp jordskorpan och sedan knåda den ordentligt tills det uppstår berg och dalar, kullar och slutningar. När den blir lagom skrynklig så kan himmelen täcka den helt.” När biet hörde detta flög det tillbaka och berättade för Gud vad hon hade hört. Gud blev glad över detta och välsignade biet med orden:

     – Må honung hädanefter rinna ur din mun. Och ditt vax skall användas som ljus. De skall brinna i kyrkor och vid alla heliga stunder. Mot fiender skall du försvara dig med din gadd.

     Sedan satte Gud igång och skapade berg och dalar, precis så som igelkotten tänkt sig. Till slut såg han att allting såg bra ut. Han blev nöjd och välsignade även igelkotten med orden:

     – Du skall bära en skjorta som skyddar dig mot solens brännhetta. När dina fiender vill komma åt dig skall du omvandla dig till ett taggigt klot tills faran är över. Och den som vågar döda dig skall få en stor bock i syndernas bok.

    Därför sägs det att det är en synd även i våra dagar att döda en igelkott.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 19 maj 2010 · 7:39

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,