Etikettarkiv: spindel

Sagan om ljuset och spindeln

spindel

(en folksaga från Sydamerika)

För länge sedan, häruppe i norden fanns inget ljus. Det var helt mörkt! Djuren kunde inte se, vart de gick; de krockade med varandra; de trampade varandra på tårna; de snubblade hela tiden… En dag tänkte den kloka ugglan att så kan man inte fortsätta ha det, utan man måste finna en lösning på problemet. Nästa dag kallade hon alla djur på möte och sade till dem:

– Mina vänner, det är dags att tänka och besluta tillsammans hur vi kan bli av med detta mörker.

Djuren mumlade på alla sätt och vis, för de visste inte vad de kunde göra. Till slut hördes rösten från en gammal kråka:

– På mina flygfärder till fjärran länder, har jag hört det att på södra delen av jorden finns gott om ljus. Där kan djuren se var de sätter sina tassar, hur stora träden är… ja, de kan t.o.m. se färgen på varandras ögon.

De andra djuren blev förvånade. De började ropa i munnen på varandra:

– Vi vill också ha det så!

– Vi vill ha ljus, så att vi kan se varandra!

– Vad väntar vi på? Någon skall gå och hämta ljus till våra trakter.

En modig råtta höjde sin röst högre än alla de andra:

– Jag kan gå att hämta ljuset! Och utan att vänta på svar, gav han sig iväg.

Efter många dagars resa, kom råttan till landet av ljus. Han nästan bländades av det. Hans ögon smalnade. Med blicken riktad mot marken, närmade han sig platsen där ljuset var som starkast och snodde lite ljus. Han stoppade det i sin yviga svans och sprang tillbaka. Han skyndade sig så mycket han kunde, men efter ett tag började värmen av ljuset bli så starkt att det brann upp råttans päls helt och hållet. När han nådde de nordliga trakterna, hade han inget ljus med sig för det hade slocknat. Så, djuren blev jättebesvikna för de var tvungna att leva kvar i mörkret. Då sade en hök:

– Jag ska försöka hämta ljus. Jag flyger högt, så jag tror att jag har bättre tur än råttan.

Höken gjorde precis som han sagt. Han flög högt och snabbt och kom snart till ljusets eldstad. Där flög han ner som en blixt och tog lite ljus. Sedan satte höken den på sitt huvud och flög tillbaka. Under resan, började ljuset bränna hans fjädrar i huvudet. Det brände så mycket att rovfågeln till slut blev helt skallig. Sedan slocknade ljuset. När djuren hälsade honom välkommen tillbaka, hade han inte ett uns av ljus kvar. Djuren blev ledsna igen. Inte bara ledsna men desperata också. Kommer de att leva för evigt i mörker när det på andra sidan jorden finns så mycket ljus!?

– Nu är det min tur, hörde de plötslig en tunn röst.

– Vem talar?, frågade alla.

– Det är jag svarade rösten.

– Vilken ”jag”?, frågade de andra djuren lite irriterat. Kan du inte säga ditt namn?

– Det är jag, spindeln.

De andra djuren blev inte glada när de hörde detta. Det hade förväntat sig att det var en större och starkare varelse.

– Det är sant att jag är gammal och liten, fortsatte spindeln, men jag har en plan!

De andra djuren var skeptiska, men de tänkte att det fanns ingenting att förlora om spindeln gjorde ett försök, han också. Då satte spindeln igång att genomföra sin plan. Först tillverkade han en lerskål försedd med lock. Sedan vävde han ett spindelnät och från det spann han en lång tråd som räckte ända till ljusets eldstad. Där hasade han ner sin gryta och lyckades få en portion ljus i den och täckte den snabbt med locket. Sedan drog han i tråden hela vägen tillbaka ända tills grytan hamnade bland djuren på jordens norra del. När de tog bort lergrytans lock kom ljuset ut och spred sig över hela skogen. Och inte bara över skogen, utan över land, slätter och berg.

Efter denna bragd fanns det ljus även på jordens norra del och spindeln blev respekterad av de andra djuren för sitt mod och sin påhittighet.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Den vise igelkotten

     När Gud hade skapat världen, märkte han att jorden blev bredare än himmelen. Dess valv var inte stort nog för att täcka hela jorden. Medan Gud rådgjorde med Sankte Per, vad de skulle göra för att rätta till felet, dök igelkotten upp. Den erbjöd sig att ge sitt förslag, men Sankte Per avvisade honom direkt:

     – Ge dig iväg, detta är en alldeles för stor fråga, för dig.

     Då blev igelkotten ledsen och gick därifrån. De två heliga fortsatte tänka på vad de skulle göra, men kom inte på något. Till slut sade Gud till Sankte Per:

     – Kanske den lilla varelsen har en lösning ändå. Skicka någon för att fråga honom om råd. Först skickade Sankte Per spindeln. Denne visade inte någon större vilja att följa den heliges befallning. Han svarade:

     – Jag kan inte göra det för jag är mitt i mitt vävningsarbete. Skicka någon annan i stället. Då blev Sankte Per arg och förbannade honom med orden:

     – Du skall väva och väva och aldrig bli färdig med ditt arbete.

     Sedan kallade han biet till sig. Det höll på att baka bröd. När biet hörde det gudomliga budet släppte det allt som det hade för händer och flög bort till igelkotten meddetsamma. Denne var fortfarande sur för att de två inte ville lyssna på honom från första början. Därför ville den inte svara på biet som förmedlade Guds ord. Biet låtsades fly tillbaka, men den gömde sig någonstans i närheten. Då hörde den igelkotten som mumlade för sig själv: ”Ska det vara så svårt? Det är bara att ta i o lyfta upp jordskorpan och sedan knåda den ordentligt tills det uppstår berg och dalar, kullar och slutningar. När den blir lagom skrynklig så kan himmelen täcka den helt.” När biet hörde detta flög det tillbaka och berättade för Gud vad hon hade hört. Gud blev glad över detta och välsignade biet med orden:

     – Må honung hädanefter rinna ur din mun. Och ditt vax skall användas som ljus. De skall brinna i kyrkor och vid alla heliga stunder. Mot fiender skall du försvara dig med din gadd.

     Sedan satte Gud igång och skapade berg och dalar, precis så som igelkotten tänkt sig. Till slut såg han att allting såg bra ut. Han blev nöjd och välsignade även igelkotten med orden:

     – Du skall bära en skjorta som skyddar dig mot solens brännhetta. När dina fiender vill komma åt dig skall du omvandla dig till ett taggigt klot tills faran är över. Och den som vågar döda dig skall få en stor bock i syndernas bok.

    Därför sägs det att det är en synd även i våra dagar att döda en igelkott.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner