(en folksaga från Sydamerika)
För länge sedan, häruppe i norden fanns inget ljus. Det var helt mörkt! Djuren kunde inte se, vart de gick; de krockade med varandra; de trampade varandra på tårna; de snubblade hela tiden… En dag tänkte den kloka ugglan att så kan man inte fortsätta ha det, utan man måste finna en lösning på problemet. Nästa dag kallade hon alla djur på möte och sade till dem:
– Mina vänner, det är dags att tänka och besluta tillsammans hur vi kan bli av med detta mörker.
Djuren mumlade på alla sätt och vis, för de visste inte vad de kunde göra. Till slut hördes rösten från en gammal kråka:
– På mina flygfärder till fjärran länder, har jag hört det att på södra delen av jorden finns gott om ljus. Där kan djuren se var de sätter sina tassar, hur stora träden är… ja, de kan t.o.m. se färgen på varandras ögon.
De andra djuren blev förvånade. De började ropa i munnen på varandra:
– Vi vill också ha det så!
– Vi vill ha ljus, så att vi kan se varandra!
– Vad väntar vi på? Någon skall gå och hämta ljus till våra trakter.
En modig råtta höjde sin röst högre än alla de andra:
– Jag kan gå att hämta ljuset! Och utan att vänta på svar, gav han sig iväg.
Efter många dagars resa, kom råttan till landet av ljus. Han nästan bländades av det. Hans ögon smalnade. Med blicken riktad mot marken, närmade han sig platsen där ljuset var som starkast och snodde lite ljus. Han stoppade det i sin yviga svans och sprang tillbaka. Han skyndade sig så mycket han kunde, men efter ett tag började värmen av ljuset bli så starkt att det brann upp råttans päls helt och hållet. När han nådde de nordliga trakterna, hade han inget ljus med sig för det hade slocknat. Så, djuren blev jättebesvikna för de var tvungna att leva kvar i mörkret. Då sade en hök:
– Jag ska försöka hämta ljus. Jag flyger högt, så jag tror att jag har bättre tur än råttan.
Höken gjorde precis som han sagt. Han flög högt och snabbt och kom snart till ljusets eldstad. Där flög han ner som en blixt och tog lite ljus. Sedan satte höken den på sitt huvud och flög tillbaka. Under resan, började ljuset bränna hans fjädrar i huvudet. Det brände så mycket att rovfågeln till slut blev helt skallig. Sedan slocknade ljuset. När djuren hälsade honom välkommen tillbaka, hade han inte ett uns av ljus kvar. Djuren blev ledsna igen. Inte bara ledsna men desperata också. Kommer de att leva för evigt i mörker när det på andra sidan jorden finns så mycket ljus!?
– Nu är det min tur, hörde de plötslig en tunn röst.
– Vem talar?, frågade alla.
– Det är jag svarade rösten.
– Vilken ”jag”?, frågade de andra djuren lite irriterat. Kan du inte säga ditt namn?
– Det är jag, spindeln.
De andra djuren blev inte glada när de hörde detta. Det hade förväntat sig att det var en större och starkare varelse.
– Det är sant att jag är gammal och liten, fortsatte spindeln, men jag har en plan!
De andra djuren var skeptiska, men de tänkte att det fanns ingenting att förlora om spindeln gjorde ett försök, han också. Då satte spindeln igång att genomföra sin plan. Först tillverkade han en lerskål försedd med lock. Sedan vävde han ett spindelnät och från det spann han en lång tråd som räckte ända till ljusets eldstad. Där hasade han ner sin gryta och lyckades få en portion ljus i den och täckte den snabbt med locket. Sedan drog han i tråden hela vägen tillbaka ända tills grytan hamnade bland djuren på jordens norra del. När de tog bort lergrytans lock kom ljuset ut och spred sig över hela skogen. Och inte bara över skogen, utan över land, slätter och berg.
Efter denna bragd fanns det ljus även på jordens norra del och spindeln blev respekterad av de andra djuren för sitt mod och sin påhittighet.
Sagobygdens Blogg 