Månadsarkiv: januari 2021

Jag satt alltid på kökspallen

Idag publicerar vid en tredje berättelse ur Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland.

 

 

Jag satt alltid på kökspallen

vid diskbänken, en meter från spisen.

 

Åt han frukost lagade jag den

åt han lunch lagade jag den

åt han middag lagade jag den.

 

Han satt ensam

och åt vid bordet, tog en tugga

och kikade ut över vägen.

 

Jag satt på min pall

med tallriken i knäet och åt maten.

 

Varje år cyklade jag ut på landsvägen

och ner på grusvägen

mot Daniel-Petters och hjortronen.

 

Jag gick ut på myren

under de höga elledningarna

som de byggde

året jag trodde på kärleken.

 

Jag gick med min hink

och plockade myrbären

och kände hur mina hårnålar

för varje steg jag tog

tog upp kraften

där uppifrån ledningarna

som snälltåget jag en gång såg i Vännäs,

det gnistrade om det!

 

Och när hinken

var full cyklade jag hem

och ställde den i skafferiet

 

och satte mig på pallen

bredvid spisen

fylld av kraft

att leva ännu ett år.

 

[Elisabet Moritz]

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Mjölkningsdiplom, vad är det?

Ett mjölkningsdiplom kan utdelas till den som ansvarar för mjölkhanteringen på en gård. Det sker efter tre års prickfria mjölkleveranser. Regelverket från mejeriet omfattar t ex foderproduktion, djuromsorg, miljöarbete och mjölkkvalitet. Provtagning på mjölken sker med stickprov flera gånger per månad och innebär bakterieprov samt celltal- och syrningsprov. Dessutom måste djurskyddskontroller vara utan anmärkning.
Tre år, det är 1095 dagar. Mjölkning sker vanligtvis två gånger per dag, vilket betyder 2190 mjölkningstillfällen då inget får lämnas åt slumpen eller slarvas bort.
(efter 8 års leveranser utdelas en bronsplakett, efter 13 år en silverplakett, efter 18 år en guldplakett och efter hisnande 23 års felfri mjölkhantering får man en guldmedalj ur konungens hand. 2020 var 27 mjölkföretag berättigade till denna guldmedalj. Ceremonin dock uppskjuten p g a coronan)

Nuförtiden har många mjölkgårdar ett stort antal kor och modern utrustningen med t ex robotmjölkning. Det sparar mycket fysiskt arbete, men kraven på den som utför arbetet är desamma.

Mjölkningsdiplom….
Ordet väcker många minnesbilder hos mig från tiden när vi var aktiva mjölkbönder. Alla kor som stått i våra bås, jag ser dem för min inre syn; Kronros, den stolta skönheten, Lotta, med de utstående ögonen, Gullspira, som sparkades vid mjölkningen, inte för att hon var ond utan för att hon var kittlig, Linda, som blev sonens favorit, Johanna, rekordmjölkaren, Fläcka, som fick den ena åkomman efter den andra men alltid kom igen, Signild, som flickorna red på och många, många fler.

Kornas mörka milda ögon, deras stora, varma kroppar, deras mjuka juver..
Känslan av lugn när alla i stallet fått mat framför sig på foderbordet och det enda som hörs är deras ivriga mumsande. Att sätta mjölkmaskinens spenkoppar på spända juver och se den vita, skummande mjölken forsa iväg i glasledningen på väg mot mjölktanken. Att öppna lagårdsdörren en kall vintermorgon och mötas av katten och kornas stora ögon och milda muanden. Den sedvanliga kvällsrundan för att se att alla ligger lugnt och vilar och idisslar, mätta och nöjda.

Att glädjas och oroas. Vänta på att en kalvning ska sätta igång, följa förloppet, hjälpa till att dra ibland. Se den nyfödde resa sig på vingliga ben bara efter en liten stund, att se hur mamman ivrigt slickar och buffar den mot juvret för att den ska nå den viktiga råmjölken så snabbt som möjligt.
Att släppa ut dem på vårbetet och se deras ystra glädje. Se dem komma hemåt i en lång rad vid mjölkedags och gå rakt in på sina platser när dörren öppnas.

Att bärga hö för nästa stallperiod. Den evinnerliga kollen av SMHI:s väderutsikter, jakten på bra slåtterväder, ängslan för att något oförutsett åskvädersregn fördärvar färdiga strängar med hö. Barnens lek på den fyllda höskullen, upphängda gungor, långa grävda gångar.

Den vita piskan har den kallats, kravet som mjölkbönderna har att nästan aldrig vara längre bort från gården än att de hinner hem igen till nästa pass i lagårn.
Jag kände det aldrig så. Det fanns så mycket i den motsatta vågskålen. Att få arbeta tillsammans, glädjas och våndas i med- och motgångar. Finnas där för barnen, ge dem möjligheter att leva nära naturen, få dem att se att liv och död går hand i hand.
Detta är något av det som ligger bakom ett mjölkningsdiplom. Så mycket mera än ett papper i en ram.
                                                                                                                                                 Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

I förra blogginlägget skrev jag om Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland. Här publicerar vi ännu en berättelse ur boken.

 

 

 

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

i containern inne i byn.

 

Det var släktingar söderifrån

som kom hem

och sålde allt jag hade

till Skrot-Nisse.

 

Men diplomet ville han inte ha.

 

Dom kastade det

i containern och glaset sprack

och ramen bröts.

 

Tänk så stolt jag var

den dagen jag gick från posten

med diplomet i handen!

 

Rosa, min bästa mjölkko.

speglade sig i diplomets glas

och råmade för full hals!

Ja, jag var drottning då,

en drottning kan ni tro!

 

Men i dag ligger jag här

och man passerar min gravsten

utan att stanna och ingen förstår

vilken människa jag var.

 

Tänk om jag ändå

fått med mig det i graven

som bevis på mitt liv!

 

Det ligger i containern,

den övre containern,

den som vätter mot Hällstens hus.

 

[Mary Lindberg ]

 

1 kommentar

Under Berättelser, Litteratur

På kyrkogården i södra Lappland

Ibland läser man en bok och känner intensivt, att den här boken måste jag berätta om för alla jag träffar.

Nu har jag läst just en sådan bok. Missa inte På kyrkogården i södra Lappland. Den är skriven av Börje Lindström, som är född i den lilla byn Latikberg öster om Vilhelmina.

Börje Lindström ger röst åt 119 döda på kyrkogården. Han ger röst åt människor som levt ett strävsamt och obemärkt liv, i det som offentlighet och storstadens människor definierar som periferi. Men än en gång besannas det att alla människor har något viktigt och värdefullt att berätta. Kören av de dödas röster tecknar en bygds liv och förändring.

Varje berättelse är inte lång, bara en eller två sidor. Det kan vara en minnesvärd händelse i den dödes liv eller en mer filosofisk betraktelse. Stort och smått blandas. Det är både drastiskt, sorgligt, vemodigt och inte sällan roligt. 

Varför ska vi då minnas de människor som levt före oss? De som ingen har rest äreminnen eller statyer över?

En av de döda på kyrkogården, Bo Johansson, svarar: 

Vem tänker längre på att vi ingår i en kedja

där hand sträcks ut mot hand

och håller allting samman?

Vem minns alla dessa människor

som vandrade hit upp och odlade äng efter äng

för att en youtubare

skulle födas i vår tid och bli till?

Han tillägger att om vi glömmer vardagens bruksföremål och händelser som bildar vår historia blir ”tillvaron ett ödehus, utplundrat och med sönderslagna fönster”.

Men nu ska jag inte orda mer om boken utan låta de döda komma tills tals. Börje Lindström har generöst givit oss tillstånd att publicera några dikter ur boken. Här kommer den första. Det är Roland Eriksson som berättar.

Jag var med om att bygga 

de stora dammarna.

 

Vi dränkte hela bygder

och när vi var klara

tog vi roddbåten och rodde ut

och kikade ner i djupet.

 

Vi såg en förstukvist

med en kvarglömd gummistövel

runt vilken den första gäddan cirkulerade.

 

Vi såg landsvägen

där vi ännu skönjde spåren av cykeldäck

och betäckningstjurar.

 

Under oss fanns en hel by

som hade dött

och en hässjestör fastkilad mot en lagårdsvägg

var visaren i klockan

som stängts av.

 

Vi sa att vi gjorde det

för utvecklingens skull,

för elprisets skull,

för industrins skull.

 

Men vi rodde tysta hem

över vattnet.

 

Och nu ligger jag här på kyrkogården

och på Allhelgonaafton

lyser ett ljus på min grav

och lågan är liten

och lågan är svag

men mer ljus drar inte jag.

[Roland Eriksson]

Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland. Heidruns förlag. Torsby, 2020.

2 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Döden Saga – Saknad

Mitt intresse för den här boken väcktes när jag mötte dess författare, Tess Williamsson, jag kunde höra i hennes röst hur mycket hon brann för den värld hon skapat. Jag blev nyfiken, detta ville jag läsa!

Ur mitt perspektiv som berättare är Dödens Saga – Saknad otroligt intressant! Berättelsen har skapats genom rollspelets kreativa process. Från början är berättelsen ett resultat av två kvinnors vilja att ostört få skapa ett rollspel där relationer och känslor får ta plats och utforskas. När berättelsen växte kändes Tess behovet av att skriva ned den, resultatet blev Dödens Saga – Saknad.

Berättarglädjen följer dig från sida till sida. Tess har gjort ett bra jobb med att överföra berättelsen till bokform, men utan att tappa kopplingen till dess muntliga ursprung! Det är tvära kast, snabba vändningar och som läsare får jag verkligen se till att hålla mig fokuserad! För jag vill verkligen inte missa några detaljer i den färgstarka värld som målas upp, där gudar vandrar bland de dödliga och känslorna lätt svallar över! Men så är det ju med rollspel, du bestämmer tillslut helt enkelt inte själv över berättelsens gång! Den får eget liv och tar dig till platser du inte ens kunnat ana i början.

Nu är det många år sedan jag läste en rejäl fantasybok, men med Dödens Saga på mitt nattduksbord har jag återigen fått stiga in i en annan värld . Författaren underlättar för läsaren genom att tillhandahålla ett register över personer och platser längst bak. För den ovana fantasyläsaren kan detta verka lite udda, men det underlättar när du behöver påminna dig själv om både vart och med vilka handlingen utspelar sig just nu.

Berättelsen centralfigur är äventyrerskan Eilan. Hon är uppvuxen i en folkstam som förnekar gudarnas och magins existens. En förbjuden kärlek har drivit henne hemifrån och snart finner hon sig i den ena knipan efter den andra. Med på resan kommer Hope, en orörbar prästinna som helgat sitt liv åt guden Zanixs. Under resan stöter det på allt från giriga köpmän, mänskliga gudar och får uppleva kärlekens fram och baksidor. Relationerna och känslolivet står verkligen i fokus, även om världen runt dem är fylld av magi och gudar. Eilans aviga inställning till det hela får det att kännas som att hon hamnat mitt i en folksaga med märkliga under och tar varje möjlighet att spjärna emot!

Dödens Saga – Saknad är ett stycke fantasy som tar oss tillbaka till det som gör en historia fängslande, berättarglädjen!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Tess Williamsson bor i Ljungby och arbetar som lärare på Kungshögskolan, hennes bok går bland annat att köpa i Sagomuseets museibutik och på olika bokhandlar online. Hon arbetar redan nu på uppföljaren och kommer ha ett författarsamtal under Ljungby Berättarfestival om sitt arbete med böckerna.

Tess Williamsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta