Ibland läser man en bok och känner intensivt, att den här boken måste jag berätta om för alla jag träffar.
Nu har jag läst just en sådan bok. Missa inte På kyrkogården i södra Lappland. Den är skriven av Börje Lindström, som är född i den lilla byn Latikberg öster om Vilhelmina.
Börje Lindström ger röst åt 119 döda på kyrkogården. Han ger röst åt människor som levt ett strävsamt och obemärkt liv, i det som offentlighet och storstadens människor definierar som periferi. Men än en gång besannas det att alla människor har något viktigt och värdefullt att berätta. Kören av de dödas röster tecknar en bygds liv och förändring.
Varje berättelse är inte lång, bara en eller två sidor. Det kan vara en minnesvärd händelse i den dödes liv eller en mer filosofisk betraktelse. Stort och smått blandas. Det är både drastiskt, sorgligt, vemodigt och inte sällan roligt.
Varför ska vi då minnas de människor som levt före oss? De som ingen har rest äreminnen eller statyer över?
En av de döda på kyrkogården, Bo Johansson, svarar:
Vem tänker längre på att vi ingår i en kedja
där hand sträcks ut mot hand
och håller allting samman?
Vem minns alla dessa människor
som vandrade hit upp och odlade äng efter äng
för att en youtubare
skulle födas i vår tid och bli till?
Han tillägger att om vi glömmer vardagens bruksföremål och händelser som bildar vår historia blir ”tillvaron ett ödehus, utplundrat och med sönderslagna fönster”.
Men nu ska jag inte orda mer om boken utan låta de döda komma tills tals. Börje Lindström har generöst givit oss tillstånd att publicera några dikter ur boken. Här kommer den första. Det är Roland Eriksson som berättar.
Jag var med om att bygga
de stora dammarna.
Vi dränkte hela bygder
och när vi var klara
tog vi roddbåten och rodde ut
och kikade ner i djupet.
Vi såg en förstukvist
med en kvarglömd gummistövel
runt vilken den första gäddan cirkulerade.
Vi såg landsvägen
där vi ännu skönjde spåren av cykeldäck
och betäckningstjurar.
Under oss fanns en hel by
som hade dött
och en hässjestör fastkilad mot en lagårdsvägg
var visaren i klockan
som stängts av.
Vi sa att vi gjorde det
för utvecklingens skull,
för elprisets skull,
för industrins skull.
Men vi rodde tysta hem
över vattnet.
Och nu ligger jag här på kyrkogården
och på Allhelgonaafton
lyser ett ljus på min grav
och lågan är liten
och lågan är svag
men mer ljus drar inte jag.
[Roland Eriksson]
Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland. Heidruns förlag. Torsby, 2020.
Idag publicerar vid en tredje berättelse ur Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland.
Sagobygdens Blogg 