På kyrkogården i södra Lappland

Ibland läser man en bok och känner intensivt, att den här boken måste jag berätta om för alla jag träffar.

Nu har jag läst just en sådan bok. Missa inte På kyrkogården i södra Lappland. Den är skriven av Börje Lindström, som är född i den lilla byn Latikberg öster om Vilhelmina.

Börje Lindström ger röst åt 119 döda på kyrkogården. Han ger röst åt människor som levt ett strävsamt och obemärkt liv, i det som offentlighet och storstadens människor definierar som periferi. Men än en gång besannas det att alla människor har något viktigt och värdefullt att berätta. Kören av de dödas röster tecknar en bygds liv och förändring.

Varje berättelse är inte lång, bara en eller två sidor. Det kan vara en minnesvärd händelse i den dödes liv eller en mer filosofisk betraktelse. Stort och smått blandas. Det är både drastiskt, sorgligt, vemodigt och inte sällan roligt. 

Varför ska vi då minnas de människor som levt före oss? De som ingen har rest äreminnen eller statyer över?

En av de döda på kyrkogården, Bo Johansson, svarar: 

Han tillägger att om vi glömmer vardagens bruksföremål och händelser som bildar vår historia blir ”tillvaron ett ödehus, utplundrat och med sönderslagna fönster”.

Men nu ska jag inte orda mer om boken utan låta de döda komma tills tals. Börje Lindström har generöst givit oss tillstånd att publicera några dikter ur boken. Här kommer den första. Det är Roland Eriksson som berättar.

Jag var med om att bygga 

de stora dammarna.

 

Vi dränkte hela bygder

och när vi var klara

tog vi roddbåten och rodde ut

och kikade ner i djupet.

 

Vi såg en förstukvist

med en kvarglömd gummistövel

runt vilken den första gäddan cirkulerade.

 

Vi såg landsvägen

där vi ännu skönjde spåren av cykeldäck

och betäckningstjurar.

 

Under oss fanns en hel by

som hade dött

och en hässjestör fastkilad mot en lagårdsvägg

var visaren i klockan

som stängts av.

 

Vi sa att vi gjorde det

för utvecklingens skull,

för elprisets skull,

för industrins skull.

 

Men vi rodde tysta hem

över vattnet.

 

Och nu ligger jag här på kyrkogården

och på Allhelgonaafton

lyser ett ljus på min grav

och lågan är liten

och lågan är svag

men mer ljus drar inte jag.

[Roland Eriksson]

Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland. Heidruns förlag. Torsby, 2020.