Månadsarkiv: februari 2022

Fettisdag – vi bjuder på en välgräddad gammal saga om semlor

1 mars är det fettisdag. Förr  i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.

Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. I vanliga fall är det björnen som förlorar sin svans, men i den här sagan är det räven som överlistas. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.

Räven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.

– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.

– Jag också, instämde haren.

Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.

– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt oss. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?

– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.

Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.

– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?

– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.

– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.

Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.

– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.

– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.

Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.

– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.

Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

Historien om februari

Detta inslag är en favorit i repris, skriven av Daniel Onaca. Det publicerades första gången i februari 2011.

Det var en gång en gammal farbror som hade tolv söner. De hette Januari, Februari, Mars, April och så vidare. Februaribarnet vad det minsta av alla; och det mest bortskämda. Gubben ägde en vinodling. När vindruvorna mognade hjälpte hans söner åt att plocka och bära hem druvklasarna. De tänkte pressa dem och samla druvsaften i en tunna. Men innan dess kom alla överens om att dela vinet mellan sig så att var och en skulle få lika mycket att dricka.

Bröderna tog mått på en stor tunna, delade den i tolv delar och drog streck med krita på den liggande tunnans botten. Elva streck blev det. Sedan satte de en tappningskran mellan varje streck. Det blev tolv stycken under varandra. Den översta tillhörde Januari, som var den äldsta i syskonskara. Den nedersta tilldelades Februari, som var den yngsta av alla. Så var det på den tiden: minstingen hamnade alltid sist. Sedan lade de tunnan i källaren och hällde druvsaften i den. Så gick det ett par månader.

En vacker dag gick Februari ner i källaren. Han vred på sin tappningskran, fyllde en kanna och smakade. Vinet var gott! Han sprang med det glada budet till sina syskon, men dessa ville inte smaka av det ännu. Februari, för sin del, hade en annan inställning i denna fråga. Han började avlägga täta besök i källaren. Varje gång tappade han upp en tillbringare med vin och drack upp den. Sedan var han pratglad och sprallig hela dagen. Hans syskon märkte det och tänkte: ”Drick du bara; snart har du förbrukat din del och då kommer vi att läska dig när vi börjar dricka vår andel.”

Så passerade ytterligare några veckor. En dag fick Januari lust att smaka på vinet han också. Han gick ner i källaren, vred på den översta kranen, som var hans, och väntade. Och väntade. Hans väntan var förgäves för kannan förblev tom. Inte en enda droppe kom ut ur kranen. Förbluffad över vad som hände gick Januari och berättade detta för sina andra bröder. De kom ner och Mars försökte tappa vin i sin kanna, men han lyckades inte bättre. Sedan prövade även de andra syskonen, den ene efter den andre. Resultatet var detsamma. Endast December fick en halv kanna vin, men sedan blev det stopp för honom också. Först då begrep alla, vart vinet tagit vägen.

De blev jättearga på den lille Februari och började jaga honom. Han sprang gråtande iväg, men när hans syskon avbröt förföljelsen, skrattade han igen. Därför säger man att månaden februari kan bli omväxlande: än kylig och dyster, än mild och vacker.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta