Tre dagar till jul. Hon hade fejat och donat. Dragit ut soffor och fåtöljer, städat varje vrå. Tvättat mattorna. Satt adventsstakarna i fönstren och skönt doftande hyacinter runtom i huset. Putsat mässing och gjort julkakor. Lussekatter, pepparkakor och finaste fruktkakan, den med apelsinlikör.
Ibland hade hon hejdat sig mitt i en rörelse. Ibland hade hon tyckt sig höra ljudet av lätta steg. Det var något där. Små försiktiga fötter som tassade i huset, vad var det? Naturligtvis ingenting. Grannens katt, möjligen. Hon slog bort det. Jag är trött helt enkelt, avgjorde hon, så trött att jag hör i syne.
I övermorgon kommer gästerna, tänkte hon i sängen om kvällen. Hon kunde inte sova, hjärtat slog så hårt. Fruktkaka, klenäter och mandelmusslor, rabblade hon. I morgon ska jag stryka julgardinerna. Och ordna med maten.
Då var det där igen. Små knäppningar, knappt hörbara steg, någonting rörde sig på bottenvåningen. Inbillning bara. Dörren är stängd och låst, jag är så trött, måste få sova, det blir tufft i morgon. Hon knep ihop ögonen, försökte andas djupt. Upprepade på väg in i drömmen: fruktkaka och klenäter och knäck, får inte glömma knäck….
Nästa morgon när hon skulle till att stryka blev hon stående utan att begripa. Julgardinerna låg där, redan klara. Perfekt släta utan ett veck och järnet var ordentligt avstängt. Men strök jag ändå? Innan jag gick och lade mej? Varför minns jag det i så fall inte? Nu håller jag visst på att bli alldeles virrig.
Hon sköt bort det, bråttom nu. Julmaten. Brunkål och långkål, köttbullar, sillsallad och sylta. Hon snodde och slet i många timmar, fötterna ömmade och ryggen kved, hon tänkte inte mer på gardinerna, inte heller på de lätta små stegen. Disken fick bara vara. Hon måste orka klä julgranen och hänga upp den fint broderade julbonaden. Sen skulle hon sätta sig lite.
Hon måste ha slumrat till i stolen. När hon såg upp var det någon i rummet. Som stod rakt framför henne, han såg ut precis som på bilderna: liten, lurvig, uråldrig. Grå luva, skrynkligt ansikte. Hennes första impuls var att rusa upp. Nu håller jag nog på att bli snurrig på riktigt.
Han fanns, han var där. Han lyfte sin hand som för att hejda henne. Det såg ut som han log lite. Ögonen var smala svarta springor.
Sitt stilla. Vila. Framför allt, du måste vila…..rösten var knarrig nästan som när en katt spinner. Det var inte en människas röst. Bara vara stilla, vila…… Rösten sjönk till en viskning, sen var han borta.
Hon gnuggade sig i ögonen – så tosigt jag drömde. Men nu får jag allt ta itu med disken. I köket blev hon stående blick stilla. All smutsig disk var borta, bunkar och byttor, slevar och kastruller, allt rengjort, torkat och undanställt. Ett smalt stearinljus var tänt. Hennes slitna gamla matbord, den enda plats i huset som inte blivit julpyntad. Där låg nu en duk som hon vagt kände igen, hon hade gjort den i skolan för långa tider sen. Så en vas med en enkel grankvist, en tomtegubbe gjord av garn. En kaffekopp stod där och en termos. På fatet en sockerkringla. Den såg god ut. Hon visste bestämt att hon inte hade bakat den.
Hon sjönk ner vid bordet, hällde upp. Kaffet värmde lent. Hon mjuknade, kände för första gången på veckor något som liknade frid. Så här kunde julen vara, så här kunde den också vara. Så enkel och så innerlig. Hennes två händer. Slitna och fårade, men det var hennes händer och nu låg de stilla på var sida om en rosig kopp. En fin men taffligt broderad gammal julduk. En kringla med socker på och en granruska i en vas. En ensam liten tomte lindad av garn.
Text och foto: Anna Lilljequist
Sagobygdens Blogg 