Månadsarkiv: februari 2010

Guldfåglarna

Det här året var vintern ovanligt sträng. Flickan frös vid sitt fönster. Hon var helt och hållet omgiven av snö. Den ville inte sluta falla. Den virvlade och for, klädde in allting i ett täcke som blev allt tjockare. Träden kved. De gamla taken jämrade sig under tyngden. Alla levande varelser grät.

 Tiden tycktes ha stannat. Solen syntes inte till. Världen var grå och vit. Där flickan satt kunde hon höra snöns röst, att den var vred. Den morrade dovt, ibland skrattade den hånfullt. Eller vrålade i vild triumf och flickan tyckte att hon såg huggtänder i det vita. Då skyndade hon sig att tända brasan och ställde ut stearinljus och små lyktor i alla hörn. Men snön fortsatte att kasta sig mot rutan. Snart skulle den komma och ta henne. 

Flickans rum var högt i tak. Det var nyligen byggt, hon hade bara inte haft tid att måla. Och plötsligt visste hon. Hon skulle göra rummet vitt, så vitt som själva snön. Ont skulle med ont fördrivas. Från hönshuset hämtade hon ägg värpta under en torsdagsmåne. Och satte till gyllenbrun olja av lin som repats under glödheta solar. Hon rörde om, blandade länge och omsorgsfullt. Tog in vitt, så ännu mera vitt. Färgen blev blank och tjock och liknade grädde. När väggarna och taket var färdigstrukna vilade hon och lyssnade. Väntade andlöst, men ingenting. Utanför fortsatte snön att falla.

Men när morgonen kom satt en liten fågel på hennes fönsterbräda och den hade fjädrar av guld. Den lyste så förunderligt varmt gul i det vita och grå. Flickan hade aldrig sett den fågeln förr. Den pickade mot glaset, såg på henne så bedjande med sina svarta knappar till ögon. Den var hungrig förstås.

Nästa morgon fanns där tre fåglar och alla var de gula och alla hade fjädrar av renaste guld. Och nu fick flickan brått. Hon eldade upp stora spisen och lagade till en sockerkaka som flöt av smör och doftade av honung. Mycket försiktigt bar hon ut kakan, varsamt strödde  hon den i små, små bitar.

 Dagen därpå var de en hel skara. Alla åt av sockerkakan, alla såg de på henne med sina små knappögon och hon tyckte att de nickade så vänligt. För varje dag som gick kom det fler och fler gyllene fåglar. För varje dag måste flickan baka allt större sockerkakor. 

 Men en morgon när flickan kom ut brydde sig fåglarna inte om hennes kaka. De var nöjda nu. De hade ätit sig mätta. Hon såg hela skaran lyfta och sväva kring i luften, hörde deras jublande sång. Runt, runt gick det, fortare och fortare, en spiral i gulaste guld. Sedan, som på ett givet tecken steg hela flocken mot himlen, tog kurs mot söder och var borta. En enda gyllene fjäder låg kvar på marken.

 Flickan såg dem försvinna. Hon tog den lilla fjädern och hon visste. De gula fåglarna skulle komma tillbaka och ha solen med sig. Hennes rum skulle bli varmt igen.

 Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Sven fyller 200 år

Jag har en vän, Sven,  som fyller 200 år i år. Sven är en mycket god vän och han är sagoberättare. För mig är han naturligtvis nummer ett bland alla sagoberättare. Han har berättat sagor som du alldeles säkert hört och älskat. Men han har också sagor som jag är lika säker på att du aldrig hört. Han har sagor att skratta åt, sagor att förfäras över och sagor att sjunka djupt in i.

En av sagorna är alldeles speciell för barn under 10 år, åtminstone säger min erfarenhet det. Länge trodde jag att det berodde på huvudpersonens namn, Pinkel. Det blir alltid fniss i barngruppen när de hör namnet för första gången. Jag tycker det är ett bra namn på en pigg och modig yngste bror. En gång berättade jag för mitt då åttaåriga barnbarn, att jag skulle berätta hemska sagor i en klass och att jag inte visste vilka sagor jag skulle välja. ”Ta Pinkel”, sa barnbarnet,”den tycker jag är hemsk.” Så lärde jag mig att denna lilla rara barnsaga också kan uppfattas som hemsk-

Här är en bit ur slutet på Svens saga: ”Pinkel och trollkäringens dyrgripar.”

” Pinkel! Är det du?” skrek trollkäringen.

”Ja, mor lilla, det är det.”

”Pinkel, har du tagit min päls?”

”Ja, det har jag, mor lilla.”

”Pinkel, är inte du en odåga!”

”Jo, det är jag, mor lilla.”

”Pinkel! Kommer du igen?”

”Nej, mor lilla, nu kommer jag aldrig mer igen.”

Men jag kommer igen med mer om min vän Sven Sederström, för honom ska vi fira!

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

How come stories

”How come strories” är en slags deckargåtor, ofta väldigt korta och alltid med samma fråga på slutet:  hur kunde detta komma sig? Den enda som vet svaret och kan hela historien är berättaren. De övriga i gruppen får försöka lista ut svaret genom att ställa frågor och komma med påståenden. Berättaren svarar ja eller nej, varken mer eller mindre. I denna övning tränar man sig på att stå i centrum inför en grupp. Eleverna får också övning i att lyssna på varandra.

Jag var inne i en mycket speciell klass här om dagen. Eleverna var mellan åtta och tolv år. Den stora ålderspridningen gjorde att jag fick fundera extra över lämpliga berättarövningar.

Jag bestämde mig för att  göra ”how come stories”, något som brukar uppskattas av de flesta från 7  år och uppåt. Först berättade jag en kort som de snart löste. Sedan fick en av eleverna gå fram och berätta följande: ”Nedanför ett högt berg ligger en död man. I ena handen har han en avbruten tändsticka. Hur kan detta komma sig?”

Eleverna löste snart gåtan. Kan du komma på förklaringen till denna märkliga händelse? Vill du läsa svaret och dessutom lära dig fler how come stories?  Gå då in på: http://beatesrasteplass.wordpress.com/how-come-stories/

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Snabbkurs i konsten att hitta sägner PS

Bor du i närheten av Trädet och är nyfiken att höra hur berättarföreställningen blir, så är du välkommen till Trädets bibliotek tisdag 23 februari kl 18.

Mer info på: www.ulricehamn.se/ulh_templates/CalendarEvent.aspx?id=13801

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 4

Men ska jag berätta om trollen i Korshall, måste jag ju veta var platsen ligger. Det ökar trovärdigheten i mitt berättande. Jag går nu till ett fantastiskt hjälpmedel, Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering, som du hittar i Fornsök: www.raa.se/cms/fornsok/start.html.

Nu är det bara att söka på landskap och socken och hitta fornlämningar från trakten. I sökfönstret väljer jag att söka på kategorin ”kult, offer och folktro” och finner snart Blidsberg 109:1-2 som är Korshall. Här hittar jag också korta sägenuppteckningar och framförallt får jag den exakta platsen. Jag skriver ut kartan och kommer att se till att jag har tid på mig att besöka platsen före mitt berättarframträdande. Att känna sig hemma i geografin tycker jag underlättar sägenberättandet.

När jag letar vidare hittar jag nya sägner från Trädet, om en på 1700-talet mördad piga, om Klockehulla i Ätran och Skarvhallarna där det lyser varje julnatt.

Nu är det bara att berätta och kanske får jag nya berättelser av lyssnarna i Trädet. För det är nästa steg, lyssna till de berättelser som ännu lever i muntlig tradition.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 3

Nu är det dags att kontakta Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg, förkortat DAG. Du hittar kontaktuppgifter på www.sofi.se. Arkivet är en guldgruva för sägenletaren. Och det fina är att du kan leta på sockennamnen och se alla uppteckningar från den aktuella socknen. Nu finner jag mängder med berättelser: ett helt sägenkomplex med trollsägner kring Korshall, som ligger mellan Dalum och Blidsberg, inte alls långt från Trädet; skattsägner; berättelser om Odens jakt. Och se här en härlig jakthistoria:

En gång var det en karl i Brismene som tog bössan och gick ut i skogen och skulle jaga. När han kommit ett stycke blev han tvungen att lossa sina byxor. Han ställde bössan mot stammen på en fura. I detsamma kom en ekorre och sprang upp i trädet och råkade trycka på hanen, så ett skott gick av. Det träffade en tjäder som satt i trädet. Skottet skrämde upp en räv som sprang förbi karln. Han fick brått i att få fatt på byxorna och springa efter räven. När han skulle över en bäck blev byxorna efter. Så sköt han räven och på tillbakavägen skulle han ta rätt på byxorna. I ena byxbenet var det fullt med abborrar och i det andra minst ett tjog kräftor. Det kan man kalla jaktlycka.

Kanske känner du igen den här lögnhistorien? Den finns i många varianter. Själv brukar jag berätta en om Mickel i Långhult. Nu är det lämpligt att haka på med den här skämthistorien från Brismene.

Det var arkivarie Fredrik Skott på DAG som hjälpte mig att leta rätt på berättelser. Han har skrivit en avhandling som heter Folkets minnen som handlar om traditionsinsamlingen 1919-1964. Den handlar om upptecknare och sagesmän- och sageskvinnor, men också om idéerna bakom insamlingsverksamheten. När du läser den förstår du hur mycket spännande material det finns i arkivets gömmor. När jag får mer tid ska jag leta vidare i Göteborg.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 2

Jag ska alltså till samhället Trädet, som ligger i Ulricehamns kommun. I centralorten har jag berättat förut, men var ligger Trädet mer exakt? Har aldrig varit där förut. Kollar kartboken och ser vilka socknar som ligger i närheten av Trädet. Sockennamnen är bra att lägga på minnet eftersom det underlättar sökandet efter berättelser.

Slår upp Trädet i Rosenberg: Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-83, finns i nyutgåva på alla bibliotek) och lär mig att Trädets socken finns inte, utan sockennamnet är Kölaby. Läser också om socknarna i Historiskt-Geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859-1869, 7 band + supplement). I detta verk kan man om man har tur hitta en del sägner. Böckerna ger en bild av Sverige just när sägnerna berättades.

Sedan är det bara att ge sig av till biblioteket och titta i lokalsamlingen med hembygdslitteratur. På biblioteket i Ulricehamn hittar du Carl Johan Ljungströms häradsbeskrivning från 1864 Redvägs härad med staden Ulricehamn (finns i ny upplaga). Den är det värt att kika närmare i. Kolla i hembygdsböckerna. Många hembygdsföreningar har glömt bort att skildra det muntliga berättandet och folktron, men det finns också ambitiösa sammanställningar av sagor och sägner. Carl-Martin Bergstrands samling Västgötasägner (1944) är en standardkälla för mig när jag ska berätta i detta landskap, men just från socknarna kring Trädet är det dåligt med berättelser. Även i det andra standardverket Johan Götlind: Saga, sägen och folkliv i Västergötland (1926) är det magert med berättelser från den här bygden. Men ge inte upp!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 1

Jag ska till Trädets bibliotek i Ulricehamns kommun och berätta sagor och sägner. Som vanligt vill jag gärna anknyta till bygden jag besöker och berätta en del lokala sägner. Kanske kan jag hos någon väcka lusten att leta efter spännande och intressanta berättelser i den egna hemtrakten.

Här följer en snabbkurs i fyra delar hur du hittar sägner från en särskild trakt.

Först av allt, skaffa dig en grundkunskap om sägner. Det krävs ganska ofta för att rätt kunna förstå äldre uppteckningar. När sägnerna berättades för säg 150 år sedan fanns en bakgrundskunskap hos åhörarna, så mycket behövdes inte berättas. Idag behöver en berättar flika in förklaringar för att en del sägner ska fängsla och förstås. Läs Bengt af Klintbergs Svenska folksägner som innehåller över 400 sägner, men också ett mycket bra förord som sätter sin sägnerna i sitt historiska sammanhang. I kommentarerna till varje sägen hittar du utmärkta referenser till specialverk. Jag tycker också om Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen som fängslande och lättillgängligt berättar om våra sägenväsen. Nu är det bara att sätta igång att leta sägner.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Rollspel

En söndag samlades sex personer runt ett bord på Sagomuseet för att spela rollspel. Hanna hade gjort ett spel byggt på sagobygdens  sägner och karaktärer. Nu var det dags att prova spelet.  Hanna var vår spelledare. Hon gav oss ramberättelsen samt en beskrivning av den tid och de platser allt utspelas på. Därefter fick vi själva bestämma namnet på vår karaktär, vad han/hon skulle ha för egenskaper och föremål m m. Min hette Smed- Hans. Han hade fyra av fem i styrka, tre i visdom och bara ett i kunskap i folktro.

Hanna sa: ”Ni har var och en fått besök av en gammal man som erbjudit er arbete. Ni skall hjälpa  honom att leta reda på en vän. Alla har sagt ja till uppdraget och ni skall nu  mötas.”

Därefter ledde spelledaren oss- likt en berättare- genom handlingen. Med jämna mellanrum råkade min Smed-Hans ut för olika problem.  Eftersom han/jag bara hade ett i kunskap om folktro så fick jag stora svårigheter när jag mötte troll och andra väsen. Ett av mina hjälpmedel var ett svärd och det drog jag mest hela tiden, ofta till ingen nytta. Så fort det uppstod ett problem fick man slå med en T10. Det är en specialtärning som används vid rollspel. När jag mötte det stora trollet slog jag T10 och la mina fyra i styrka till tärningens sju och kom så upp elva.  Spelledaren konstaterade att Smed-Hans fått elva i styrka, slog därefter trollets styrka och började berätta: ”Smed- Hans träffas av trollets väldiga svans, faller handlöst mot ett stort träd och förlorar ett liv”. Hade jag slagit en högre siffra med T10 så hade spelledaren berättat en helt annan utgång av striden.

Timmarna flög verkligen iväg. När spelet väl var slut och vi räddat våra vänner, besegrat våra fiender och lyckats med vårt uppdrag,  ja, då hade dag blivit till kväll.  Lyckliga och trötta konstaterade vi att detta var en form av muntligt berättande som vi måste göra fler gånger. Vill du vara med nästa gång?

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Att vara ung berättare.

 

Jag är en av de ungdomar i Sverige som faktiskt har muntligt berättande som huvudintresse. Detta är inget jag reflekterat över, förrän nu. Förra helgen var jag nämligen på en stor tillställning med gamla och nya kompisar. Eftersom majoriteten var folk jag inte kände, minglades det självklart runt och de vanligaste frågorna kom upp. Vad jobbar du med? Var bor du? Och vad är dina intressen? För mig var det väldigt enkelt att svara på dessa frågor. Jag jobbar på Sagomuseet, jag bor i Växjö och mina intressen är muntligt berättande.

Efter det första svaret höjde dom lite på ögonbrynen, efter det andra nickade dom och såg förstående ut, men efter det tredje svaret såg dom ut som väldigt stora frågetecken.

Sen började den långa förklaringen om vad muntligt berättande är och varför jag är intresserad. Det tog faktiskt upp emot 10 minuter innan folk förstod vad jag menade.

För mig har berättandet alltid funnits, ända sedan jag var liten. Men för andra är detta en helt ny värld som dom inte hade en aning om. Jag försöker påverka så många jag kan genom alltid dra upp det muntliga berättandet vid de vanliga samtalen vi har. Detta har gett lite resultat på olika sätt. En av mina vänner sitter på Youtube och lyssnar på duktiga Storytellers från hela världen och han förklarar hur tagen och inne han blir i berättelsen, ”Nästan som att kolla på en film och vara med i den själv”.

Jag hoppas sprida detta bland andra unga tills det blir så stort att ingen behöver fråga på nästa fest vad muntligt berättande är när jag säger att det är mitt intresse.

Emmy Axelsson

2 kommentarer

Under Att berätta