Månadsarkiv: februari 2010

En tre mil lång saga

Hur lång är en saga?

Jag hämtar mitt fyraåriga barnbarn Dag i Växjö. Han sitter bredvid mig i barnstolen när vi kör. Berätta en lång saga, ber han.

Jag funderar, vilken ska jag ta? Och så börjar jag berätta Lilla Rosa och Långa Leda.Det är nog minst två år sedan jag berättade den senast. Kommer jag ihåg den? Men orden flyter fram så fint, naturligt men ändå målande för en fyraåring. Jag har nog aldrig berättat den så bra, tycker jag själv. Han sitter andlöst tyst.

– Den var bra ,säger han, när jag är klar. Hur långt har vi kört?

Jag tittar på mätaren och säger att vi kört tre mil.

– Då är sagan tre mil lång, konstaterar han.

Det kan också vara ett mått på en sagas längd, ett praktiskt mått!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Trollvinter

Vintern är obegriplig, den är absurd. Den måste vara resultatet av att hundratals Mårror suttit på marken. Så tänker Mumintrollet när han råkar vakna på alldeles fel tid.

Smågnällande springer han från rum till rum. Han försöker få liv i den sovande familjen, men det lyckas inte, inte ens mamman. I huset råder skymning och han är ensam! Det här är inte den riktiga världen, det måste ha blivit fel. Solen går inte upp längre. Blommorna är borta och träden står som nakna skelett. Över allting ligger något vitt, ulligt och kallt. Hans mamma har hört talas om det och det kallas ”snö”.

Tänk hur en saga kan etsa sig fast. Jag är en bit över vuxen ålder. Ändå är det fortfarande Tove Janssons ”Trollvinter” jag tänker på när vintern är som mörkast och bittrast. Bilderna, dagrarna, hela stämningen. Under juldagarna tar vi återigen fram boken. Alla vill höra, trots att barnen är stora nu.

Och när jag försöker beskriva dagarna efter stormen Gudrun, då finns ”Trollvinter” med. Overkligheten, hur världen hade blivit som förbytt. Kyla, mörker. Onaturligt tyst, dödens stilla. Så var det efter stormen och så var det även i Mumindalen den gången. Fast mamman, hon vaknade till slut.

Vill du läsa min bok om stormen så finns den på Sagomuseet.

Du kan också beställa den direkt av mig.

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Man får i alla fall skratta!

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Marathonberättande på festivalen i Ljungby

Under 2010 års berättarfestival har vi lagt in en ny programpunkt. Vi skall försöka slå svenskt rekord Marathon berättande. Det skall berättas 24 timmar i sträck! Vi börjar fredagen den 11 juni, klockan 23.00 och håller på till lördagen den 12 juni, klockan 23.00.

Drömmen är att vi skall vara 40- 50 berättare som turas om med att berätta. När den ena slutat tar genast den andra över.  Varje person får välja på att berätta 30 eller 60 minuter. Är ni två som vill dela på 30 minuter, så går det också bra. Vi hoppas att det blir en salig blandning av berättare, proffs och amatörer, unga och gamla, Ljungbybor och annat folk.

Tycker du att det låter som en god idé? Vill du vara med och berätta? Skicka då ett mail till:  mia.sagomuseet@telia.com Ange om du vill berätta 30 eller 60 min.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Bli Sagomuseets Fan på Facebook!

http://www.facebook.com/home.php#!/pages/Sagomuseet/265077118608?ref=ts

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

När Gud skapade världen

Hela min värld är vit och jag fryser. I detta läge kan jag bara värma mig vid en saga, då blir det solsken i mitt sinne.
När Gud skapade världen hade han ingen färg kvar till snön. Gud bad snön låna lite färg av någon av blommorna, de hade fått i överflöd av Guds färger. Snön blev glad och skyndade fram till rosen och bad om färg. Men rosen vände ryggen till och sa: ”Du kommer att döda mig med din kyla, så du får ingen färg av mig” Snön fortsatte till den ena blomman efter den andra, vackra och färgrika, men alla var lika kalla och nekade honom färg. Då drog sig snön undan och grät. Bredvid honom stod en liten oansenlig blomma som undrade varför han var ledsen. Snön berättade, att eftersom han inte hade någon färg skulle han komma osynlig med sin kyla och då vara till fara för allt levande, han skulle bli farligare än vinden. ”Du kan få av min färg”, sa snödroppen och så blev snön vit. Därför är snön så ömsint mot snödroppen och låter den blomma i sin famn.

Monika Eriksson

5 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagoberättande för invandrakvinnor

Idag har jag berättat en gammal folksaga för de unga invandrakvinnor jag träffar varje vecka. Den handlar om en flicka från en liten folkgrupp som lever i Kina. I hennes by härjar torkan. Vid flickans försök att skaffa vatten till byn sjunger hon fram drakkungens tredje dotter. Tillsammans trotsar de båda drakkungen och får så tillbaka vattnet till byn. Drakkungen förskjuter förstås sin dotter och hon följer med människoflickan till byn. Där trivs de och de sjunger när de arbetar ihop. Deras sång lockar kvinnor till byn för att lära sångerna. Än idag samlas kvinnor vid den sjunde fullmånen för att sjunga flickan och drakkungens tredje dotters sånger.

 Om igen förundras jag över folksagornas oerhörda kraft. Jag som läst sagan flera gånger  och tänkt igenom den ännu fler gånger ser så mycket i sagan. Så mycket såg jag inte när jag som mycket ung slukade sagor och så mycket såg nog inte de unga kvinnorna jag berättade för idag. Men jag tror att mitt sagoslukande gav mig mod att protestera när orättvisorna blivit för stora. Min förhoppning är att också de här unga tjejerna får några droppar mod för varje saga de hör.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Johannisörten

Det har väl inte undgått någon att jag gillar historier om växter. Många gånger har jag berättat om Johannisörten, denna märkliga lilla gula blomma, som färgar fingertopparna mörkt röda när man tar i den. Vi har alla hört legenden. Det var Johannes döparens blod som spilldes på marken när hans huvud höggs av. Där blodet flöt, där växte örten upp och därifrån har den sitt röda färgämne.

Men att den var en helig växt långt före alla kristna legender, det lärde jag mig nyligen. I boken ”Växterna i de gamlas föreställningar, seder och bruk” av  J. Henriksson (1911) läser jag att det var guden Odin som var upphovet till Johannisörten. Odin hade, trött efter en lång resa, lagt sig att sova in en grotta. Det var just vid sommarsolståndet. Då trängde ett vildsvin in i grottan och sårade honom med sina betar. Blodet rann, och där det sögs upp av marken där sköt Johannisörten    upp sina stänglar.

Det är riktigt kall vinter. Jag gräver i kylskåpet. Jodå, längst in står snapsflaskan kvar sedan i julas. Johannisörtsbrännvin, lagom till en sup åt oss var. Jag häller upp av den gnistrande röda drycken i tre små glas. Värmande för blodet och för själen när temperaturen denna kväll kryper under minus arton.

 Till sommaren ska jag plocka fler, många fler.

Anna Lilljequist

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner