Man får i alla fall skratta!

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Ett svar till “Man får i alla fall skratta!

  1. Jag tänker att det kanske finns en tredje tolkning: ”Det är inte förbjudet att skratta.” Det kan ju upplevas som en nåd om man lever i en omgivning full av restriktioner.
    Då kommer jag faktiskt att tänka på en situation då det är förbjudet att skratta: när man tar sitt passfoto. Skrattet anses nämligen förvränga ens sanna utseende. Vilket ju är lögn. När vi skrattar avslöjar vi inte bara våra tänder, utan även vårt sannaste jag.
    Det är stort att locka till skratt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s