Månadsarkiv: augusti 2013

Trämannen på Egeskovs slott

DSC00923

Egeskovs slott ligger på Fyn. Slottet byggdes 1554 och är en riktig vattenborg som reser sig upp ur vattnet. Det sägs att det gick åt en hel ekeskog vid bygget och så fick slottet sitt namn.

Slottet och den vackra trädgården är i dag öppen för besökare. På slottets vind ligger en gammal träskulptur mellan några bjälkar. Om den inte behandlas med vördnad börjar det spökar på gården. Och om någon skulle drista sig till att ta bort den, kommer slottet att sjunka i vallgraven.

egeskov

När jag besökte Fyn i somras packade jag med mig band fem i Gorm Benzons bokverk Sagnenes Danmark. Där läser jag om Egeskovs slott och andra sällsamheter på Fyn. Rekommenderas för den sägenintresserade Danmarksresenären.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ny Bok: Berätta om Grodan- Handbok för tematiskt arbete kring en saga…

berc3a4tta-om-grodan-omslag_1

Tin Carlesons är litteraturpedagog. I dagarna har hon gett ut en handbok för dig som vill arbeta med berättande och saga i förskolan. Boken utgår från det arbete som gjorts på föräldrakooperativet Lagnö barn, utanför Trosa.

Steg för steg får läsaren följa val av saga, planering, genomförande och utvärdering. Planeringen görs med hjälp av sagomindmap, där delmålen tydligt anges. Genomförandet är mycket konkret beskrivet och inte minst är reflektionerna av den dagliga verksamheten läsvärda. Allt är tydligt kopplat till läroplan och aktuell forskningslitteratur.

”Berätta om grodan” kommer inte med några revolutionerande nyheter, men den behövs verkligen idag. Resurserna på landets förskolor blir allt mindre. Det är svårt att hinna med annat än den grundläggande omsorgen. Mitt i detta höjs röster som kräver mer pedagogik och lärande. Tin Carleson visar att det trots allt går att arbeta med tema, sagor och berättande, samtidigt som man prioriterar kunskap och lärande. Låt dig påverkas av hennes idéer, använd verktygen eller se boken som inspiration till att hitta egna pedagogiska vägar.
Vad du än väljer så är jag övertygad om att den tid det tar att läsa ”Berätta om grodan” är väl investerade minuter.

För dig som inte arbetar i förskolan fyller boken en annan viktigt funktion. Den lyfter fram det sagoarbete som länge funnits bland små barn, men som inte riktigt fått plats i berättarrörelsen. Så du som är scenberättare; läs boken och du får inblick i förskolans underbara berättarmiljö.

1 kommentar

Under Litteratur, Pedagogik

Kungsliljornas legend

 

Kungslijor

För länge sedan levde någonstans, i ett avlägset land, två föräldralösa barn. Det var en pojke och en flicka. Hur blev de utan mamma och pappa förtäljer inte historien. Den avslöjar bara att en dag bestämde syskonen sig för att ge sig iväg sökande efter ett par vuxna som kunde bli deras föräldrar. De vandrade länge genom skog och mark tills de kom fram till en vacker glänta. I mitten av den fanns ett litet hus omringat av blomster. ”Här bor säkert snälla människor, tänkte syskonen, kanske de skulle sörja för två föräldralösa barn.”

Men där hade det fel! I det lilla huset bodde en elak häxa. Den var så elak att allt levande som hon nuddade stelnade. Men om det råkade var ett barn hon nuddade, då omvandlades det till en prydnadsväxt. Det var precis vad som hände med flickan, när häxan slog henne med sin långa vidja. Pojken lyckades värja sig, men hans syster blev förvandlad till en blomma. Den var den vackraste av alla blommorna på gården, förvisso, men… hon var en planta och inte en mänsklig varelse längre. Stor blev pojkens smärta när han bevittnade denna olyckliga händelse! Många dygn satt han och gömde sig i närheten av häxans hus, i hopp om att hans syster skulle återfå sitt vanliga utseende. Hela tiden tänkte han på vilket sätt han skulle kunna hjälpa flickan.

En vacker morgon mötte han blommornas goda fe. Hon såg att han var ledsen och gav honom en blomstjälk. Det var inte en vanlig sådan, utan en magisk. Om man nuddade med en av trolldom förvanskad sak eller varelse, återkom de till sin normala form eller gestalt. Pojken tackade den goda fen för hennes gåva och begav sig till häxans hus utan minsta dröjsmål. Han gick raka vägen till den underbara blomman, som han visste var hans syster, och rörde den med sin blomstjälk. I nästa stund stod flickan där, precis så som hon var innan häxan förvanskade henne.

De två barnen sprang iväg tillsammans, men den elaka trollkvinnan hann ikapp dem. Återigen använde hon sin magiska vidja och båda barnen förvandlades till blommor. Denna gång kunde ingen hjälpa dem att återfå sin mänskliga gestalt. De förblev blommor för alltid. Deras kronblad spred en doft som var så stark att ingen kunde komma i närheten. När människorna upptäckte dessa blommor, kallade de dem för kungsliljor.

Av kungslijorälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Prinsessbesök från Danmark

IMG_1203

Sagomuseet har haft kungligt besök från Danmark.

Åsen teater på norra Jylland har varit hos oss. Teatern etablerade sig 1987 som Institut for Folkeligt Teater med syfte just att lyfta fram den folkliga kulturen. Här kan du läsa mer om teatern. Vi hoppas på ett fortsatt utbyte av erfarenheter.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Kattens dubbla natur

 

Fy katten

I den rumänska folkloren, tillkom katten under syndafloden. Det sägs att Djävulen började göra bus på Noahs ark. Bland annat, skapade han möss med uppsåt att dessa skulle göra hål i båten. Han ville gärna se vad Gud kunde hitta på för att förhindra den att sjunka i havet. Under sin dagliga inspektionsrunda, märkte Noah dessa små varelser. Han mindes inte att de blev insläppta på arken, innan det ödesdigra regnet började. Gripen av misstänksamhet, spionerade han på mössen för att se vad de hade för fuffens för sig. Då upptäckte han, vad de höll på med. De skulle helt enkelt borra hål i botten på arken! Då blev gubben arg. Han tog fram en tygtrasa och kastade den mot de dumma smådjuren.

Trasan omvandlades till en katt som började jaga mössen. Hon fångade dem alla, förutom ett enda par som lyckades gömma sig i kreaturens höförråd. Där satt de och tryckte, under alla de resterande dagarna av syndafloden. Därmed var faran över, men mössens onda vana att gnaga på allt de kommer över behöll de. Likaså behöll katten sin vana att jaga dem överallt. Av den anledningen ansågs katten vara ett lyckobringande djur, ett djur som till och med Gud älskar. Om det inte vore ett litet hinder: när katten fångar möss och äter upp dem, fylls även hon av onda andar, eftersom mössen är skapade av Djävulen! Det är därför som hennes ögon lyser som djävulens ögon om natten. Av samma skäl alstrar katten osynliga gnistor när den stryks medhårs.

Det var Djävulen som, till slut, tog katten under sitt beskydd. När han slutit avtal med en människa, förseglar han kontraktet med en stämpel av en kattass på hennes kropp. Även häxorna brukar alltid ha en katt i sin närhet. Man tror att om en häxa smörjer sig med salva utvunnen av växter upplockade under midsommarnatten då omvandlas hon till… just en katt!

 Av kattälskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Paus

Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.

1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.

Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.

Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen  kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det,  hungrigt.

Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.

Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.

Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.

Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?

Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.

Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.

Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.

2 kommentarer

Under Att berätta

Richard Martin berättar Pissepottan på engelska

Richard Martin är en fantastisk, brittisk storyteller som gästade Ljungby berättarfestival 2013. På senare tid har Richard -på olika sätt – gjort reklam för vår festival och Sagobygden . Det tackar vi honom för. Bland annat har han berättat Sagomuseets saga om pissepottan på engelska. Lyssna och njut:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vi sejlede bare – bakgrunden till en mästerlig roman

Jensen

I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.

Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.

Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.

Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.

Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.

Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Ferist

DSC01069

I Sverige har vi färister för att hindra kreatur att springa ut från betesmarkerna. Norge har så gott om feer så de måste hindra dessa väsen att sprida sig okontrollerat och förorsaka bekymmer för bilisterna.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Rosenblommas legend

Ros med taggar

Det sägs att en gång i tiden levde någonstans en vacker prins. Det fanns inget som kunde uppväga hans skönhet förutom hans egen elakhet. För elak, högfärdig och dum var han! Men detta visste inte alla de flickor som råkade se honom, när han red förbi på sin vita häst iklädd dyrbara kläder. Bålde hovets unga damer och bondflickorna var stormförtjusta i honom och drömde om att omfamna och kyssa honom. En dag, när prinsen red ute i en dalgång, stötte han på en flicka som plockade blommor på ängen. Det var byhäxans dotter. Även hon var förälskad i den fagre unge mannen. Prinsen märkte detta med detsamma och tänkte spela henne ett spratt.

Han uppmuntrade flickan att komma nära honom och ge honom en kyss. Bedårad av glädjen, närmade hon sig den stolta prinsen och ville kyssa honom. Just i det ögonblick när deras munnar skulle mötas kände hon, i stället för en mjuk beröring, ett stick i läppen. Full av förvåning öppnade flickan ögonen för att se att prinsen höll en vass nål mellan sina tänder.

— Detta är för dumma och fattiga flickor som du, skrattade prinsen.

Några bloddroppar sipprade från flickans läpp och föll ner på hennes vita blus. Stor var hennes ledsnad, djup hennes besvikelse. Sårad I både kropp och själ, förbannade hon den unge mannen med orden:

— Må du aldrig finna en käresta som du kan gifta dig med.

 Prinsen skrattade och red åstad. Han hade inte mycket till övers för skrock och dylikt, men han visste inte vad en besviken flickas ord kan åstadkomma. Tiden gick och, när hans föräldrar dog, besteg han tronen, men någon käresta träffade han aldrig. Han dog ensam och förbittrad. På hans grav växte så småningom en planta som visade sig vara en utomordentligt vacker blomma. Den spred en gudomlig doft omkring sig, men dess blommor kunde inte plockas så lätt för stjälkarna far fulla med små krokiga taggar. Människorna kallade detta under till blomma, med blomblad mjuka som älsklingens läppar, för ros.

Av rosälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta