För länge sedan levde någonstans, i ett avlägset land, två föräldralösa barn. Det var en pojke och en flicka. Hur blev de utan mamma och pappa förtäljer inte historien. Den avslöjar bara att en dag bestämde syskonen sig för att ge sig iväg sökande efter ett par vuxna som kunde bli deras föräldrar. De vandrade länge genom skog och mark tills de kom fram till en vacker glänta. I mitten av den fanns ett litet hus omringat av blomster. ”Här bor säkert snälla människor, tänkte syskonen, kanske de skulle sörja för två föräldralösa barn.”
Men där hade det fel! I det lilla huset bodde en elak häxa. Den var så elak att allt levande som hon nuddade stelnade. Men om det råkade var ett barn hon nuddade, då omvandlades det till en prydnadsväxt. Det var precis vad som hände med flickan, när häxan slog henne med sin långa vidja. Pojken lyckades värja sig, men hans syster blev förvandlad till en blomma. Den var den vackraste av alla blommorna på gården, förvisso, men… hon var en planta och inte en mänsklig varelse längre. Stor blev pojkens smärta när han bevittnade denna olyckliga händelse! Många dygn satt han och gömde sig i närheten av häxans hus, i hopp om att hans syster skulle återfå sitt vanliga utseende. Hela tiden tänkte han på vilket sätt han skulle kunna hjälpa flickan.
En vacker morgon mötte han blommornas goda fe. Hon såg att han var ledsen och gav honom en blomstjälk. Det var inte en vanlig sådan, utan en magisk. Om man nuddade med en av trolldom förvanskad sak eller varelse, återkom de till sin normala form eller gestalt. Pojken tackade den goda fen för hennes gåva och begav sig till häxans hus utan minsta dröjsmål. Han gick raka vägen till den underbara blomman, som han visste var hans syster, och rörde den med sin blomstjälk. I nästa stund stod flickan där, precis så som hon var innan häxan förvanskade henne.
De två barnen sprang iväg tillsammans, men den elaka trollkvinnan hann ikapp dem. Återigen använde hon sin magiska vidja och båda barnen förvandlades till blommor. Denna gång kunde ingen hjälpa dem att återfå sin mänskliga gestalt. De förblev blommor för alltid. Deras kronblad spred en doft som var så stark att ingen kunde komma i närheten. När människorna upptäckte dessa blommor, kallade de dem för kungsliljor.
Av kungslijorälskaren Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 