Månadsarkiv: januari 2013

Nu gör vi Halmstad

I vår kommer vi på Sagomuseet att besöka ett flertal skolor i Halmstad. Minst 20 klasser kommer att få påhälsning. Det blir fem besök per klass.
Det är våra berättaverkstäder som Halmstadsskolor visat intresse för. Verkstaden innehåller dels berättarföreställning, men framförallt ger den eleverna möjlighet  själva får utveckla sin muntliga förmåga. Vi återkommer med mer  info om Halmstad senare i vårBild

1 kommentar

Under Att berätta

Richard Martin

Låt oss presentera en av de berättare som kommer att medverka under 2013 års berättarfestival i Ljungby.
Richard Martin är en engelsman som sedan många år bor i Tyskland. Där arbetar han som engelska lärare. Martin är inte bara en fantastisk berättare,utan även mycket kunnig på hur man använder det muntliga berättandet i undervisningen. Hos oss kommer han att ge såväl föreställningar som kurs i pedagogiskt berättande.

1 kommentar

by | 26 januari 2013 · 10:29

Hej, alla berättarsugna!

Nu kör vi igång med berättargruppen igen och hoppas på / ser fram emot fler
deltagare denna omgång.
Vi välkomnar både dig som håller på med berättande och som vill träna
på din berättelse inför andra och du som älskar att berätta, kanske inte är så van ännu och som vill träna på att berätta inför andra.
Vi har roligt, stöttar och peppar varann i gruppen.
Fika finns till självkostnadspris.
Om ni vill vara med, så hör av er till Siw på Sagomuseet
tel: 0372-148 66
eller mail: siw.svensson@sagobygden.se
Säg då också till om ni önskar samåkning.

Tid och plats för våra träffar:

Söndag 3/2 kl 14.00 – 17.00
Växjö – Teleborgs slott

Söndag 14/4 kl 14.00 – 17.00
Ljungby Sagomuseet

Sista träffen blir i Ljungby under berättarfestivalen.
Datum och tid återkommer vi med.

Varmt välkomna!!!
Britt-Marie Ljung

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Livsberättelser

Att lyssna till andra människors livsberättelse är ett sätt att bli bekräftad. I andra människors upplevelser känner vi igen oss själva, samtidigt som vi får hjälp att betrakta oss ur ett nytt perspektiv. Men det är också ett sätt att få del av helt nya erfarenheter och livssituationer och få nya kunskaper och sitt medvetande vidgat.

Vilka är det då som får möjlighet att berätta sina liv för den stora publiken, via massmedier såsom tv. Jo, det är i hög grad stjärnorna på slottet, människor som redan har en position i samhället och programledare som intervjuas av sina vänner programledarna.

Då är Sveriges radio betydligt bättre.  Ola Hemströms serie Svenska berättelser som gått i många år är föredömlig. Här får en helt vanlig (eller läs ovanlig) människa berättas i en halvtimme utan att bli avbruten. Ola Hemström producerar också programmet med lyssnarnas sommarvärd. Just det sommarprogrammet hör ofta till de mest populära. Men det är ynkligt att endast ett sommarprogram reserveras åt en tidigare anonym röst. Bort med coacher, företagsledare, kändisar och fram för angelägna livsberättelser!

Liv i Sverige har under många många år arbetat för att lyfta fram livsberättelser, i bokform och på berättarcaféer. Böckerna är ofta tillbakablickande livshistorier, men föreningen har också utgivit samtidsaktuella angelägna antologier som skildrar Sverige i dag.

skitlivDe här raderna föranleds av att jag just läst Skitliv, en antologi om ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad. Tack vare livsberättelser i jagform eller i reportageform har jag fått en insyn i en värld långt från min egen. När jag fick mitt första arbete för 40 år sedan var arbetsvillkoren ganska så annorlunda, ett vikariat ledde ofta till ett fast jobb. Men nu varar vikariaten i evighet, om man ens får ett sådant. Flexibilitet är honnörsordet, otrygghet normaltillstånd och bemanningsföretag legio. En angelägen bok som berör just för att enskilda livsöden lyfts fram.

Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad. Red: Victor Bernhardts. Atlas, Stockholm 2012.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Att skapa egna berättelser

Många av oss muntliga berättare duktiga på att återberätta och bearbeta traditionella berättelser, såsom folksagor och sägner. Däremot är det mindre vanligt att vi hittar på egna berättelser, så som författare och filmare har gjort i alla tider.
Visst finns det ett antal berättare som ljuger ihop skrönor och skapar andra berättelser. Jag tror ändå att den övervägande majoritet av muntliga berättare känner sig lite främmande och osäkra när det gäller detta mer fria skapandet. Det vore därför på sin plats att ägna lite uppmärksamhet åt hur man kan skapa en berättelse.

Jag tänkte använda den novell jag skrev på bloggen här om dagen som exempel. Den heter Farfar och pustandet och går att läsa här.
Det är en berättelse som är skriven i jagform men den handlar inte om mig och inte om min farfar heller. Jag hade ingen kontakt med min farfar, växte inte upp på landet och hade ingen granntant att spela fia med. Ändå bygger berättelsen mycket på egna erfarenheter. När jag skrev den hade min far nyligen gått bort efter en längre tids sjukdom. Under delar av sin sjukdomstid bodde han hos mig och min familj. Min då sjuåriga dotter fick känna på hans rädsla och hur farfars personlighet förändrades under sjukdomförloppet. Slutligen fick hon se honom på sjukhuset samma dag han dog.
Ungefär ett år efter pappas död fick jag, på en skrivarkurs, följande uppdrag:
”Skriv en berättelse utifrån ett barns perspektiv om döden.”
Jag hade haft många samtal med min dotter om farfar, sjukdom och död. Det kändes naturligt att ta våra erfarenheter in i novellen, men det kändes för personligt att skiva om mig, min dotter och min pappa.
Därför valde jag att hitta på en farfar, ett jag och en plats jag aldrig bott på. Känslorna och tankarna bygger dock helt på egna erfarenheter. Ett problem dök upp när jag skulle berätta historien inför publik. Den var ju skriven som novell, för att kunna berätta den på scen fick jag förändra språket en hel del.

Ja, så gjorde jag. Hur gör du när du skapar egna berättelser? Svara gärna i kommentarerna eller kontakta mig så får du skriva en egen artikel på temat.
mikael.thomasson@sagobygden.se

4 kommentarer

Under Att berätta

Knaplebenadaen

I Småland kallade man förr i tiden den här dagen för ”knaplebenadaen”. Då skulle det sista köttet ätas av benen. Knapla betydde plocka bort det sista. Då skulle också grisfötterna ätas upp.

Var man fattig inföll ”knaplebenadaen” redan en vecka tidigare. på trettondagen. Längre än så räckte inte sovlet.

Den här dagen åt man också upp de fina småbröden som hade legat högst upp på julhögarna. Ja, man åt, söp, dansade och sopade ut julen.

DSC00567

Själv tar jag ner min svinborstkrona den här dagen. En prydnad av svinborst. vax och ull som visar att allt togs till vara i bondesamhället, om det så bara var till lyst.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Spotify-Berättelser

Numera kan man lyssna till muntliga berättelser på Spotify. Jag har gjort en spellista med berättelser i olika stilar. Klicka på rubriken

Lämna en kommentar

by | 12 januari 2013 · 15:41

FARFAR OCH PUSTANDET

En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.

Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
– Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.

Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.

Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.

Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.

7 kommentarer

Under Att berätta

Farängladagen

ängelDagen efter trettondagen kallades förr i tiden i Småland för farängladagen. Vilket underbart ord. Då förstår ju var och en att änglarna, de döda som osynligt besökt hemmen under julhelgen, just den här dagen tackar för sig och flyger tillbaka upp i himlen.

Under julen hade de fått sova i människornas mjuka sängar. Det var därför som folk strödde tjockt med halmen på golvet i stugan. För där fick de själva vila.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Atlas över avlägsna öar

atlasMed berättelsen kan vi resa i tid och rum. I sina föräldrars vardagsrum i DDR erövrade  Judith Schalansky okända världar med hjälp av atlasen. Nu har hon skrivit boken Atlas över avlägsna öar med undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Det är nog det gångna årets vackraste bok med känsligt tecknade kartor och utsökt formgivning av författaren själv.

Schalansky berättar korta historier om varje ö. Små precisa ofta udda utsnitt ur verkligheten som ibland har en så glidande karaktär, att jag som läsare frågar vad som är sant. Just den typ av berättelser, som skulle fungera som muntliga historier.

Det är en bok om människans längtan att finna en paradisisk tillvaro långt borta på en öde ö. Något ursprungligt och naturligt. Men också en skildring av människors och länders behov av att härska och kontroller. Vilken rätt har egentligen länder som Norge, Storbritannien och Frankrike att lägga beslag på öar 100-tals mil från deras egna territorier?

Och är egentligen öarna avlägsna? Vad säger lokalbefolkningen? Sådana frågor ställer de här berättelserna. Lågmält, men envist.

Per Gustavsson

Judith Scalansky: Atlas över avlägsna öar. Pequod Press, Malmö 2012. ISBN978-9-18661-717-2

Lämna en kommentar

Under Litteratur