Många av oss muntliga berättare duktiga på att återberätta och bearbeta traditionella berättelser, såsom folksagor och sägner. Däremot är det mindre vanligt att vi hittar på egna berättelser, så som författare och filmare har gjort i alla tider.
Visst finns det ett antal berättare som ljuger ihop skrönor och skapar andra berättelser. Jag tror ändå att den övervägande majoritet av muntliga berättare känner sig lite främmande och osäkra när det gäller detta mer fria skapandet. Det vore därför på sin plats att ägna lite uppmärksamhet åt hur man kan skapa en berättelse.
Jag tänkte använda den novell jag skrev på bloggen här om dagen som exempel. Den heter Farfar och pustandet och går att läsa här.
Det är en berättelse som är skriven i jagform men den handlar inte om mig och inte om min farfar heller. Jag hade ingen kontakt med min farfar, växte inte upp på landet och hade ingen granntant att spela fia med. Ändå bygger berättelsen mycket på egna erfarenheter. När jag skrev den hade min far nyligen gått bort efter en längre tids sjukdom. Under delar av sin sjukdomstid bodde han hos mig och min familj. Min då sjuåriga dotter fick känna på hans rädsla och hur farfars personlighet förändrades under sjukdomförloppet. Slutligen fick hon se honom på sjukhuset samma dag han dog.
Ungefär ett år efter pappas död fick jag, på en skrivarkurs, följande uppdrag:
”Skriv en berättelse utifrån ett barns perspektiv om döden.”
Jag hade haft många samtal med min dotter om farfar, sjukdom och död. Det kändes naturligt att ta våra erfarenheter in i novellen, men det kändes för personligt att skiva om mig, min dotter och min pappa.
Därför valde jag att hitta på en farfar, ett jag och en plats jag aldrig bott på. Känslorna och tankarna bygger dock helt på egna erfarenheter. Ett problem dök upp när jag skulle berätta historien inför publik. Den var ju skriven som novell, för att kunna berätta den på scen fick jag förändra språket en hel del.
Ja, så gjorde jag. Hur gör du när du skapar egna berättelser? Svara gärna i kommentarerna eller kontakta mig så får du skriva en egen artikel på temat.
mikael.thomasson@sagobygden.se
Sagobygdens Blogg 
Så kul att läsa. Gripande.
Jag kan aldrig säga sådär exakt hur mina sagor kommer till. En tanke som råkar fara genom huvudet, kanske dröjer den sig kvar, kanske blir den en bild. Andra bilder hakar tag i den första, sen kommer orden.
Ibland blir det för personligt för att jag ska vilja lägga upp det på den här sidan. Har svårt att INTE bli personlig; hämtar bilderna och orden ur min ständigt pågående tankeström, ur själva djupet av mej själv.
Sist jag lade ut en egen saga på blogggen började den så här ”Det var en gång en saga som inte hade blivit berättad på så länge att den blivit alldeles grå..”
Personligt? Javisst.
Jag brukar använda egna minnen av sådant som berättades i släkten under min uppväxt samt annat minnesvärt jag hört och läst. Till det lägger jag till lite ”hittepå” och blandar ihop allt till en historia som jag oftast förlägger till min morfar, en annan släkting eller mig själv, mest för att komma ihåg namnen och för att komma åt mina känslor. Jag förskjuter oftast tiden och låter det hela utspelas antingen på 1800-talet eller 1980-talet beroende på vad som passar bäst. Oftast låter jag det hela utspelas någonstans i Göteborg eller Bohuslän som ju är områden jag ärbekant med.
Det är ofta just så, att skapandeprocessen är mycket mer personlig än slutresultatet. För även om man själv ser hur ens liv eller tankar tar plats i en viss formulering betyder det inte att det skapade inte har ett eget liv och får en annan innebörd för den som får del av den.
Själv skriver jag mycket, men är inte mycket för att berätta även om jag gärna lyssnar. Det är väldigt intressant, det du säger om att det inte är samma sak att berätta och att skriva. Vilka är egentligen skillnaderna?
Ping: Skriva sina egna sagor | Storyteller