Många är livrädda när de skall tala inför en grupp. Unga som gamla, små som stora skyr ofta detta likt pesten. Man kan fråga sig varför man har denna skräck? Jag brukar säga att det beror inte på att folk inte kan tala och berätta, det är snarare så att man är livrädd för att bli sänkt. Det räcker att någon i publiken gör en gest eller fäller en kommentar, så kan talaren för alltid tappa lusten. Som oerfaren talare och berättare är man otroligt känslig för kritik. Man kan tåla att någon klagar på det man byggt med sina händer eller uppsatsen man skrivit, men kritik mot sättet att tala och berätta uppfattas ofta personligt.
Insikten ovan är något jag alltid har med mig när jag har tränar muntligt berättande med elever i alla åldrar.
Det allra viktigaste är egentligen att skapa en grupp där ingen sänker någon annan. Först då kan de flesta våga tala. Tyvärr är det vanligt i dagens skolklasser att det finns någon eller några som sänker och gör rädslan till det som dominerar.
Jag kommer ofta in som gäst i klassrummet. Det är då omöjligt för mig att förändra gruppens sätt på några lektioner. Vad jag kan göra är följande: 
Tillsammans med eleverna sätter jag regler för lyssnandet. I sämsta fall gäller de bara när jag är där.Reglerna blir ofta lika; vi skriver upp på tavlan att man skall sitta still, vara tyst, inte göra annat, inga miner, ingen kritik. Avslutningsvis brukar jag lägga till: ”Bara beröm”. Det betyder att både pedagoger och elever skall träna på att berömma. Vi hoppar över kritken, ja t o m de goda råden, risken är för stor att talaren bara hör: ”Jag var inte bra nog, jag duger inte”.
Det sista har jag fått kritik för ibland.
– Man måste väl få tala om för folk hur de kan göra bättre, säger någon.
– Det funkar inte när man tränar tal och berättande, jag vet för jag har provat många gånger, svarar jag.
Istället vill jag förstärka det positiva. Det finns alltid något att berömma. Låt mig ge ett exempel: Lisa talar lågt men har fantastiska gester, då tiger jag om rösten men öser beröm över gesterna. När sedan Pelle- som suttit och lyssnat- kommer upp, talar han som vanligt högt och tydligt, men han har dessutom bättre gester än tidigare. Jag berömmer. När Lisa går upp för andra gången är hon tryggare än tidigare och har i bästa fall lärt av Pelle och de andra som talar högt och tydligt. Kort sagt; man lär av varandra och växer av beröm.
Håller du med eller tycker du jag är ute och cyklar? Tyck till i kommentaren.
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 