Kategoriarkiv: Berättelser

Fabeldiktaren John Gay

I England förnyade John Gay fabeldiktningen. Gay är mest känd för Tiggaroperan, som utgjorde en förebild för Brechts och Weills Tolvskillingsoperan.

John Gay (1685-1732). Bild från Wikipedia.

Gay skrev såväl moraldidaktiska fabler, som fabler som gisslade missförhållanden i samhället. En del av hans fabler publicerades i svensk press. En var Pythagoras och bonden. Den infördes i Dag-bladet: Wälsignade Tryckfriheten i oktober 1781. Jag återger den efter Erik Zilléns Fabelbruk, men har lätt ändrat interpunktionen.

Pythagoras som spatserade en Sommarmorgon helt tankfull i en löfrik skog, stadnar wid et torp där en bonde stod och bultade med en hammare emot sin stugwägg. Filosofen hindrad af et sådant larm i sin djupsinniga betraktelser, frågar wad han så bittida hade at sysla? 

 – Rättwisan ropar på hämnd, swarade gubben helt ifrig. Ser du intet den der gladan som lefde af rof, som förtärde mina kycklingar. Änteligen har hon nu fått betalning. Se på dess utsträkta wingar. Jag har spikat henne här för att skräma dess likar, och nu Gud ske lof äro mina höns och kalkonungar i säkerhet, och jag hoppas att ingen roffogel mera lär wåga sig hit.

– Du talar förnuftigt min Gubbe! swarade Pythagoras. Det almänna bästa kräfwer at mördaren dödas. Men om dessa luft tyranner straffas så strängt, hwad tror du wäl människan borde lida som i hwart ögnableck dödar de oskyldiga djuren? Hwad för en ohörd wåld följer icke de mäktiga? Förfara så hårdt med en glada som i hungersnöd spänt en kyckling, då du! ditt frätande släkte! kanske slagtar tusende boskapshjordar blott till kräsligheter och öfwerflöd.

– Å, sade bonden, bör en människa och en glada hanteras lika? När Gud skapade Werlden med djuren, förordnade han ju människan til deras herre och förman.

– Det är på det sättet, war filosofens swar, som tyranner altid ursäktar sina mord och sin grymhet. Du bör tilstå at denna fogeln som i hela sit opförande så liknar människan, har mist sitt lif för ingen annan orsak än at han älskade samma rätter som du, och wille äta så wäl som du.

De små störtas blott för det, att de Sstora skola klifwa op i deras fall.

Zilléns bok innehåller många sådana här intressanta fabler, som kan vara svåra att hitta på andra håll.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Fabeldiktaren Gellert

I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.

Gellert (1715-1769). Bild från Wikipedia.

I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.

Du hast das nicht, was andre haben,

Und andern mangeln deine Gaben;

Aus dieser Unvollkommenheit

Entspringet die Geselligkeit.

Du har inte det som andra har

och andra saknar dina gåvor.

Ur denna ofullkomlighet

uppstår samlivet.

Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar. 

Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Fabeln om hararna och grodorna

Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.

Om harar och grodor

En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.

– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.

Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:

– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.

Lärdom

Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.

När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.

Träsnitt ur Magnus Orrelius: Historia animalium

Hur haren blev harmynt

Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.

Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden. 

När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag. 

En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.

Hur haren fick sin spruckna överläpp

Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.

Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.

Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.

I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ny bok om fabler – ett imponerande verk

Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?

Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler. 

Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan. 

En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.

Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska. 

Språkdidaktiska bruksarenan

Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.

Moralpedagogiska bruksarenan

Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.  

Titelbladet Hundrade Esopi Fabler

I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen. 

En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.

Exemplumretoriska bruksarenan

Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.

Fabelbrukets modernisering

Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.

En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser.  Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.

Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.

Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet.  Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.  

Fabelns fortlevnad

I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit  ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.

Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.

Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.

Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.

I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.

Per Gustavsson

Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Sagomuseets verksamhet

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Historia

Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 15: Den underjordiska gången från Gudhem till Varnhem

Gudhems klosterruin

Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.

Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.

Varnhems klosterruin med klosterkyrkan

Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner