Kategoriarkiv: Berättelser

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Diktning om ortnamn

Häromdagen återgav jag en sägen från Dottrabol i Simlångsdalen. Så här berättas det att gården har fått sitt namn.

Långt tillbaka i tiden när ofred rådde i vårt land var bonden på gården ute i krigstjänst. Han förblev hemifrån under lång tid. Under hans bortavaro brukade hans tre döttrar gården och därför fick den namnet Dottrabol, där bol betyder boplats och gård. När fadern kom hem från kriget hade han varit borta så länge att döttrarna inte kände igen honom.

Den folkliga diktningen kring hur byar, gårdar, berg och sjöar har fått sitt namn är mycket rik och fantasifull. En av mina favoritsägner om uppkomsten av namn på byar är en längre berättelse om Jens Grim. På slutet har en namnförklaring hängts på. Jag hämtar den ur min nyligen utkomna bok Skånesägner (Carlssons bokförlag 2021).

Borgen Vallen idag


Jens Grim härskade på 1300-talet på borgen Vallen nära Tosterup slott. Han plågade folket i bygden. Ja, så grym var Jens Grim att han kallades för Grymmer. Han hade en stor skara krigare som var lika vilda som han själv. De plundrade efter godtycke och gjorde trakten osäker. Grim hade så många män att de kunde stå i två led från Vallen till Ystad. När de första hade nått Ystad, hade de sista inte ens lämnat borgen.

En dag red Jens Grim med sitt följe genom byn Löderup och kom förbi ängen där böndernas kreatur betade. Han tog fast tjuren och flådde den levande. Sedan släppte han den lös i koflocken. Tjuren stångade genast ihjäl många kor och sprang sedan vrålande genom byn. Vid en kulle sydost om byn störtade tjuren död ner och den kullen kallas idag för Grimshög.

Då prästen i Löderup fick höra talas om detta nidingsdåd bannlyste han Jens Grim. Vem som ville fick rätt att döda den grymme borgherren. Vid altaret sa prästen att riddaren skulle få en hemsk och plågsam död och pinas i skärselden. Där Grim satte sin fot skulle det aldrig mer växa något och hans gård skulle förgöras.
Grim blev rasande och sände sina krigare till kyrkan. Prästen tog sin tillflykt in i kyrkan, som var en helig plats. Men förföljarna tvekade inte, utan tog sina yxor och började hugga sönder kyrkdörren. Prästen förstod att dörren inte skulle hålla. Han tog på sig sin prästskrud, öppnade dörren och gick ut och trodde väl att männen skull vika undan när de fick se Guds tjänare. Men de uppretade och rasande männen lät sig inte hejdas. Våldsverkarna grep prästen och lade honom på en sten utanför porten och klöv hans huvud.

På prästens grav satte byborna prästens käpp. Efter en tid grönskade käppen och blev till en ek. Det var ett tecken på att prästen hade blivit salig. För att rädda sig själv skyllde Jens Grim mordet på bönderna från en grannby och lät straffa dem hårt. Grim föll så småningom i onåd hos drottning Margareta av Danmark och hon anföll och brände hans borg. När Grim förstod att han skulle bli besegrad satte han sig på en kruttunna och sprängde sig i luften. Jens Grims kropp slets i stycken och for vida omkring. Benen flög till Benestad, ett öga till Öja, ett öra till Örup och ena tummen till Tomelilla.

Den gamla kyrkporten med märken efter yxhugg finns idag i vapenhuset i Löderups kyrka. Mycket riktigt växer det en gammal ek på Löderups kyrkogård och minner om det hemska prästmordet.

Den gamla borgen Vallen gör fortfarande ett mäktigt intryck där den ligger ute på fältet en halv kilometer norr om Svenstorp. Vallen är Skånes största borganläggning och utgrävningar visar att den var bebodd på 1300-talet.
Berättelsen skrevs ner första gången på 1600-talet och har allt eftersom den berättats vidare i bygden fått fler och fler detaljer. Att en man som hette Jens Grim i början av 1400-talet ägde ett herresäte i Tosterup är sant. Vi behöver inte heller betvivla att många slottsherrar var hårda och grymma. Kanske är det så enkelt att folkfantasin diktat en berättelse som förklarar varför den gamla kyrkdörren till Löderups kyrka har märken efter yxhugg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ur en gammal klippsamling 5: Hårets makt

En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.

Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.

Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.

Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.

En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bonden som gifte sig med skogsrået

I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.

Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.

En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.

Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.

En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:

– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters  Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.

Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:

– Syster Stråssa, syster Stråssa!

Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.

Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.

Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.

Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 3: Svalan

Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten. 

Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.

I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.

För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.

När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.

I svalans kvitter hör man följande ord:

”Jag tjänte hos min syster i attan år,

hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,

saxen sitter i min stjärt

och silkesnystanet under min haka.”

Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.

Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.

Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.

På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.

Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.

I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.

Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.

Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.

Illustrationer: Mia Einarsdotter

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 5: arbetshästen

Den röda bäckahästen som är så vanlig på agedynor från Skytts härad. Den har yvig svans, långa öron och ofta en liljekvist i munnen. Vävd 1788.

Idag avslutar vi serien med sägner om bäckahästen och näcken, med en berättelse där den uppträder som en kraftig arbetshäst.

Näcken som arbetshäst

På Oby gård i Blädinge socken skulle drängen en dag harva en åker. När han skulle ta rätt på en häst, fick han se en främmande brokig häst i hagen. Drängen blev förvånad och undrade vad det kunde vara för en häst. Han tyckte hästen såg stark ut och ville gärna spänna den för harven. Han var modig och hade en grimma som var flätad tre torsdagskvällar. Var det något underligt med hästen, så skulle grimman skydda mot ont. Så utan att tveka fångade han den brokiga hästen, la på grimman och spände för harven.

Ja, det blev ett köra av. Aldrig hade man sett något liknande. Hela dagen körde drängen och till slut skalv hästen som ett löv och var skummande vit av lödder.

Då stannade drängen och tog av grimman. Knappt hade han gjort det förrän hästen kastade sig i ån så vattnet yrde. Efter den dagen syntes hästen aldrig mer. Det var förstås näcken.

Den stora åkern nere vid ån på Oby gård kallades efter denna dag för Näckaträdan.

Textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström inventerade de skånska konstvävnaderna i början av 1900-talet och inspirerades av dem. Så här ser hennes röda häst ut.

I Sverige kända typer av näck- och bäckahästsägner hittar du i Bengt af Klintbergs katalog The Types of the Swedish Folk Legend. Det är en riktigt matnyttig bok.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 4: Näck, näck nålatjuv!

Näckens makt

En gång skulle några drängar gå till kyrkan i Torpa. På vägen kom de till ån vid Sunnertorpa. De fick lusta att bada, istället för att gå till kyrkan och höra Guds ord. När det badat ett bra tag, sa en av dem:

– Nu får vi skynda oss upp, för snart kom kyrkfolket förbi. Klä på er fort!

När de var påklädda ångrade sig en av dem och ville hoppa i igen. De andra avrådde och sa att näcken kunde ta honom.

– Åh lappri, sa vildhjärnan. Näcken finns inte, och så hoppade han i.

Men knappt hade han kommit i vattnet förrän han började sjunka.

– Hjälp, hjälp! skrek han.

I detsamma kom kyrkobesökarna gående från kyrkan. Drängarna rusade fram och ropade:

– Näcken tar honom, näcken tar honom!

Folket skyndade fram till stranden. För tredje gången syntes drängen över vattenytan. Än fanns det tid att hjälpa honom, för ån var inte bred. Men ingen vågade hoppa i vattnet. Alla var rädda för näcken. De förblev stående utan att röra ett finger. En gammal man ropade:

– Vi måste läsa för hans själ. Ge mig en psalmbok!

Så läste han en psalm högt medan drängen några meter från strand sjönk och försvann för folks ögon.

Torpaån vid Sunnertorpa

För att skydda sig mot näcken när man skulle bada, stack man en kniv i strandbrynet och uttalade en besvärjelse. I Angelstad läste man den här besvärjelsen.

Näck, näck, nålatjuv

Näck, näck, nålatjuv!

Far din var en stålatjuv,

mor din var en frilla, 

gick i gårdar och gjorde illa.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 3: Förför och lockar

Det väsen som lever i sjöar och åar har många benämningar: bäckahäst, näcken, bäckamannen, vattenmannen, strömkarlen, forskarlen, älven.

Bäckahästen på de skånska konstvävnaderna har ofta en grundform som vi känner igen från vävnad till vävnad. Men ibland får hästen är särskild egensinnig och fantasifull utformning.

Som på den här åkdynan eller agedynan från Skytts härad, vävd i flamskt. Här är bäckahästarna randiga. Hästen har under midsommarnatten stigit upp ur vattnet och jagar fram över slätten den korta stund som solen gömmer sig under årets kortaste natt. Dynan är vävd 1720. Jag har hämtat bilden ur Gammal allmogeslöjd från Malmöhus län, utgiven av länets hembygdsförening, 1916. Den är en guldgruva för den som vill studera motivrikedomen och hur de skilda motiven kan variera i dessa allmogevävnader.

Bäckahästen lurade inte bara barn till sig, utan också unga kvinnor.

Bäckahästen lockar och förför

Orehusbäcken rinner under vägen som går från Veberöd till Everlöv, i södra Skåne.

En kväll skulle en flicka träffa sin fästman vid bäcken. När hon kom dit var fästmannen redan kommen, men hon tyckte inte att han var sig riktigt lik. Men det gjorde ju inget, för han var rent av vackrare än vanligt och hade satt på sig fina kläder. Han talade lite högtidligt och lent till henne och hon kände hur mycket hon tyckte om honom. 

Hon skulle just till att krama om honom vid bäckkanten då hon hörde ett rop. Hon kände igen fästmannens röst och såg honom komma i sina vanliga kläder. 

Ynglingen intill flickan ryggade till, kastade sig i bäcken med ett skratt och flickan och fästmannen såg en häst simma iväg. 

De förstod att bäckahästen hade förvandlat sig till en ung man och tagit fästmannens gestalt för att locka flickan till sig. Men fästmannen hade en kniv i fickan och sånt skyr bäckahästen. Därför förlorade han sin makt över flickan.

Tretton små barn

Strax väster om Trelleborg rinner den lilla ån Albäcken ut i havet. I Albäcken höll bäckahästen till. 

Han förvandlade sig ofta till en vacker yngling. Han hade stor framgång med att tjusa flickorna i Maglarp. Det var många flickor i byn som födde ofullgångna foster, som ett resultat av umgänget med bäckamannen. 

I en gård var det en flicka som på en och samma gång fick tretton små barn med bäckamannen. De var döda när de föddes. Man begravde dem i havet och det är därför som man varje jul hör späda barnröster som sjunger julpsalmer utifrån havet.

Även äldre kvinnor kunde råka ut för denna varelse.

En soignerad gentleman

Gumman Annas-Stina hade sett näcken i Skinnesjö i Angelstads socken, lite väster om Ljungby.

Ibland lämnade han sitt våta element och uppträdde som en soignerad gentleman. Hans största besvär vid sådana tillfällen var att dölja den ena fotens hästhov.

När han störtade ner i vattnet igen, hade han antagit hästgestalt

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner