Kategoriarkiv: Berättelser

De dödas julotta, en dikt av Wendela Hebbe

I förra årets sista blogginlägg önskade vi God Jul med en saga av Brita Greta Löfquist, tjänarinna hos Wendela Hebbe. Jag berättade lite kortfattat om Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist, fast anställd på Aftonbladet. Wendela Hebbe är intressant i egen person för den sagointresserade. Hon både översatte och skrev egna sagor och använde traditionella folksägner i sitt författarskap. 

En av hennes första publicerade alster i den här genren är en versifiering av sägnen om de dödas julotta. Den publicerades i antologin Ur Svenska skaldestycken för ungdom, 1845, som Hebbe själv redigerade. Det var en samling av svensk vitterhet för ”barnens bildning och glädje”. I en kortfattad inledning vänder sig Hebbe mot moraliska berättelser där avsikten förtar berättelsens ”friskhet och poetiska färg”. Men hon ifrågasatte inte barnläsningens uppfostrande funktion, men urvalet skulle spegla en ”sedlig skönhet” och en ”nordisk anda” som kunde ”väcka och underhålla den oskuldsfulla anda av menlös fröjd” vilket kännetecknar ett barn.

I samlingen finns dikter av klassiska svenska författare såsom Kjellgren, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg. Så Wendela Hebbe satte inte sitt ljus under skäppan. Urvalet inleds av folkvisor såsom Sven i Rosengård och Dufvans sång på liljeqvist. Hebbes egen dikt anknyter språkmässigt till dessa. 

Sagan om de dödas julotta.

”Jag tror det är morgon, se stjernorna tindra

Så bleka på fästet, och kyrkfönstren glindra,

Och grinden är öppen till gård och till gärde;

Så tyst är i huset: de gått sina färde

Och lemnat mig efter; snart ottan är slut,

Och jag kommer dit när de andra gå ut.

Det dagas ju redan!” så prestdottren tänkte

När månan på blommiga rutorna blänkte.

Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,

Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.

Så högblå log himlen; på strand och på ö

Gjöt månan sitt silfver bland drifvornas snö.

Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;

Så matt brinna ljusen, så dof susar sången,

Och hela den hvita församlade skara

Af skräck eller andakt förstenad tycks vara:

Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;

Men ingen förnimmer den sången ändå.

I choret stod presten, väl munnen han rörde,

Och böner han läste, fast ingen dem hörde,

Och skjortan, den hvita, helt konstigt var skuren

(En sådan väl aldrig der förr varit buren)!

De fotsida vecken så underligt gå,

Men kragen och messhaken voro ej på.

Och barnen der suto, (församlingens unga),

Med ljus-gröna kransar på hufvuden tunga,

Och blekfagra kinden mot handen de luta

Och undra när nattliga messan skall sluta;

De stråperlor plocka, allt en efter en,

Och strö dem på golfvet bland granriset se’n.

Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:

På bänkarnes rader satt vän och satt frände –

Men hvem målar fasan, som flickan nu kände,

När håliga ögat en hvar henne vände:

Den vännen re’n sofvit se’n natt och se’n år,

Och fränden begrafdes derute i går!

Och upp foro alla, som foglarna fara

När jägarens lod kilar in bland den skara.

Från pelarne ryckte de lansarna neder

Och stormade sedan i tätt slutna leder,

Med fladdrande rustning, på korsgången fram,

Der störerskan flydde bland krusflor och damm.

Allt närmre och närmre sig liktåget svingar,

Re’n dödsengeln klappar de snöhvita vingar;

Då ser hon sin gudmor vid kronljusens flamma,

Knäpp kappan af halsen” hon hör i detsamma,

Och kornet, det sista, i timglaset rann,

Och tolfslaget dånade – synen försvann.

När julnatten lång gått omsider till ända,

Och morgon var inne och ljusena tända,

Och klockornas samljud de lefvande väckte,

På snötäcket hvita, som grafvarna täckte,

Små tuslitna stycken af kappan man såg,

Och Prestdottren sanslös på kyrktröskeln låg.

I kommande inlägg berättar jag mer om Wendela Hebbes författarskap.

Ill: Boel Werner, ur Per Gustavsson: Spöken.LL-förlaget, 1998. I den återberättade varianten är det en gammal gumma som kommer för tidigt till julottan. Men det är också vanligt att det är en ung flicka, som i Hebbes dikt.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

God Jul

Vi önskar alla läsare av bloggen en riktigt god jul, med denna julsägen om Trollet och bondens julgröt. Den är efter Britta Greta Löfquist. Nedan kan du läsa mer om henne.

Här kan du lyssna på berättelsen:https://sagobygden.se/sv/berattarskatten/trollet-och-bondens-julgrot/

Brita Greta Löfquist – en sagoberätterska från norra Småland

Under första hälften av 1800-talet vaknade intresset i många europeiska länder för folksagor och folksägner. I Sverige påverkades den unge Gunnar Olof Hyltén-Cavallius av tidens romantiska strömningar som i saga, sägen och visa såg återspeglingar av en storartad poetisk diktning som gav en bild av folksjälen och Sveriges ärorika förflutna. Hyltén-Cavallius var prästson och född i Vislanda 1818. Redan i ungdomsåren genomkorsade han sin hembygd i södra Småland för att rädda vad som kunde räddas av denna folkdikt. I sina memoarer utbrister han: ”O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande av kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var!”

I sitt insamlingsarbete som med åren blev allt mer systematiskt fick han hjälp av fadern, prosten Carl Fredrik Cavallius i Vislanda. Denne förmedlade sagor från berättare i trakten. Själv besökte Hyltén-Cavallius bondkvarteren i Stockholm där bönder från landsorten samlades. Han utfrågade tjänstefolket i de familjer han umgicks. På det sättet kom han i kontakt med pigan Britta Greta Löfquist. Hon var tjänarinna hos Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist.

Britta Greta var född i Hakarps socken 1824 och var dotter till faktorismeden Lars Löfquist och hans hustru Anna Greta Ruberg i Huskvarna. Som ung flickan anställdes hon i Jönköping av Wendela Hebbe. När Wendela Hebbe 1841 övergavs av sin man flyttade hon med sina tre små flickor till Stockholm. Britta Greta följde med. Wendela Hebbe blev fast anställd på Aftonbladet. På kvällarna höll hon salong i sin lägenhet för den tidens ledande författare och musiker. Wendela Hebbes dotter Signe har berättat att Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ofta syntes i aftonkretsen. Men då och då lämnade han ”de intressanta samtalen eller musikaliska underhållningen kring gröna lampan och kom utsmygande i matsalen, där Britta Greta satt och berättade sagor för de tre småflickorna. Där brann ingen lampa, ett talgljus var hela belysningen. Vid det stickade Fanny och Teckla, de två äldre flickorna, strumpor, Britta Greta stoppade och lappade medan hon flitigt öste ur sitt aldrig sinande förråd av sagor. Lilla Signe snoppade ljuset. I den kretsen trivdes Hyltén-Cavallius synnerligen väl.”(Signe Hebbes minnen, samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna av Hildur Dixelius-Brettner, Stockholm 1919)

Hyltén-Cavallius insamlingsflit resulterade i utgivande av vårt lands första samling av svenska folksagor Svenska folksagor och äfventyr (1844-49). Det är den klassiska svenska sagoboken. Av de 40 sagor som återges i sin helhet är hälften småländska. Tre av dessa anges från Norra Småland och de är med all säkerhet upptecknade av Hyltén-Cavallius efter Britta Greta. Den fagra vallpigan är en variant av sagan om de två styvsystrarna, den ena god, den andra elak. Ur den enas mun kommer guldringar, ur den andras grodor. Råttan är också välkänd. Den yngste brodern får en råtta till fästmö, blir förtvivlad men allt slutar lyckligt när råttan visar sig vara en förtrollad prinsessa. Den lilla guldskon är en Askungevariant.

1844 erhöll Hyltén-Cavallius en rad berättelser från Britta Greta. De publicerads först 1939 i den vetenskapliga utgåvan av Svenska sagor och sägner. Del 3, Sagor från Småland. Här återfinns både sagor och sägner, både ovanligare sagor och högst personliga varianter av välkända sagor. Trollet och bondens julgröt är hämtad från denna utgåva.

På Sagomuseet i Ljungby visar vi just nu fem målningar av Kjell Sundberg som utgår från Britta Gretas sagor.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ynglingen som halshöggs på Galgbacken i Ljungby

Fram till slutet av 1600-talet låg Sunnerbo härads tingsrätt och avrättningsplats i Hamneda. På Galgbacken inte långt från Hamneda gamla gästgivargård kan man fortfarande se stolphålen efter galgen. Från Galgbackens topp har man en hänförande utsikt över trakten. Sen flyttades avrättningsplatsen till Ljungby. Den låg lite söder om Ljungsjön intill nuvarande Ljungsjövägen. Det är känt att åtminstone fyra personer mötte döden här under 1800-talets första hälft. Nu ska ett nytt bostadsområde växa fram där avrättningsplatsen var.

Avrättningsplatsen är markerad i mitten av kartans överkant

En gammal sägen berättar om en ung man som halshöggs på galgbacken i Ljungby.

En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst  och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.

Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.

På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.

Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.

Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.

Det var det här som upplevelsen på julnatten hade varslat om.

Källor

Idofsson, Sven-Inge: Avrättningsplatsen i den nya stadsdelen. Smålänningen 220220

Eneström, F J E: Finnvedsbornas seder och lif. 2. uppl. Stockholm,1914.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner