Etikettarkiv: troll

min bok om väsenMitt åttaåriga barnbarn Bella och hennes klasskamrater i en Malmöskola har under hösten studerat sägenväsen. De har sett UR:s filmserie Mytologerna och lyssnat på Tro och väsen, också producerad av UR. Där berättar morfar magiska historier för barnbarnet Elin. Denna utmärkta serie har vi tidigare skrivit om på bloggen och du hittar den här. Arbetet har resulterat i att eleverna skapat varsin bok om väsen.

Det märks att arbetet har kopplats till undervisningen i naturkunskap. Jag tycker det är ett fint exempel på hur spännande och roande historier kan användas i undervisningen. Här är Bella lilla bok.

Per Gustavsson

sägenväsen 2Troll

Troll har långt hår, lång näsa, stora spetsiga öron och lång svans.

Ett troll blir till sten om trollet blir träffad av en solstråle. Troll hatar psalmer och saker som hör till kyrkan.

Troll luras och stjäl saker. Troll kan förvandla sig till vad som helst.Troll är vänner med älvor.

Troll byter ut trollungar mot människobarn, så blir det en bortbyting.

sägenväsen 3Gårdstomten

Gårdstomten var ensam och bråkade med andra gårdstomtar. Om det gick dåligt för gården var det inte gårdstomtens fel, då var det bonden som hade stängt dåligt eller hade djuren rymt.

Gårdstomten svärde men andra fick inte svära.

Gårdstomten gillar gröt. Gårdstomten tar hand om människorna som bor på gården och djuren på gården.

Gårdstomten är ett skyddsväsen. Gårdstomten kallas också Nisse.

sägenväsen 4Jätten

Isen flyttade med sig stora stenar. De kallas flyttblock. Förr trodde man att jätten hade kastat dem.

Jätten är stor och lättretlig. Han är inte jättesmart.

Jätten hatade kyrkklockor. 

Jätten kan krossa en människa med ett slag. 

Jätten tål inte stål för han kan inte röra sig då.

Jätten har gjort Öland och Gotland. Han kastade sand uti vattnet och så blev det Öland. Och han kastade mer sand, då blev det Gotland. Hålen fylldes av vatten och då blev det Vättern och Vänern.

sägenväsenLyktgubbe

I mossor finns det gas och när gasen kommer upp ur marken är gasen brandfarlig, då tänder den sig själv.

Lyktgubben lurar folk. När man är nära lyktgubben får man inte prata högt för då får man evig hicka.

Lyktgubben vaktar en skatt.

Lyktgubben var en lantmätare, då slarvade han när han mätte. Så när han dog fick han till straff att han skulle fixa allt.

sägenväsen 1Älvor

Älvor har vita klänningar.

Man trodde att det var älvor som dansade, men det var dimma. Man trodde att det var älvor som hade gjort en svampring, men det var bara en växt som växte så.

Dimma är vattendroppar som stiger upp ur marken på kvällen och morgonen. En ring i gräset är ett djur som har legat där. Om man kissar i ringen så blir man sjuk.

Älvor är vänner med troll. Älvor lurar folk.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Pedagogik

Trollkäringen som skapade en fors

DSC01726På väg från Snorres Reykholt till Skagafjordur stannar vi till vid forsen Kolugljúfur. Det var trollkärringen Kola som en gång grävde den en kilometer långa klyftan där vattnet strömmar fram. Hon är begraven i en kulle vid fjällets fot,  inte långt från forsen. Där är också hennes skatter gömda.   DSC01725

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Trollen bor i Hälleberga backe

Hälleberga backe ligger i Göinge, inte så långt från den märkvärdiga tegelkyrkan i Gumlösa. Linné besökte backen 18 maj 1749 under sin skånska resa och noterade att den var ”täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel”. Linné missade att berätta att trollen ansågs bo här. Det är inte så konstigt att trollen trivdes här, då backen har branta sidor, bergsskrevor med stora stenblock och håligheter. Och precis så som många troll är, var de ganska så hyggliga bara människorna var vänliga mot trollen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer om trollen i Hälleberga backe kan du läsa i min bok Göingesägner (2009).

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Trollen och vi

Under en period i mitt berättarliv var jag regelbundet i svenskspråkiga Finland och berättade för barn och hade berättarkurser för lärare. Jag slogs av att kännedomen om Finlands svenska sagor och sägner var mycket bristfällig, ofta obefintlig, trots att dokumentationen av denna folkdikt är lättillgänglig. En anledning till mina många berättarbesök i svenskbygderna var oron för att barnens svenska försämrades och att just spännande, roliga och fräcka sagor och sägner väckte berättarlust och intresse för läsning.

Trollen och viDet är därför glädjande att folkloristen Blanka Henriksson nu skrivit boken Trollen och vi med undertiteln Folkliga föreställningar i Svenskfinland. Den är ypperlig för lärare som vill arbeta med sägner i skolan. Jag tycker mycket om bok. Den är skriven på ett klart och enkelt språk med glimten i ögat och tar kål på myter som att sägnernas troll skulle vara fula och smutsiga.

Titeln Trollen och vi säger precis vad boken handlar om. Genom att ta del av de folkliga berättelserna om troll får vi också syn på människors vardagsliv, tankar och drömmar inte bara i gången tid utan också i dag. Vi skapar berättelser för att förstå tiden vi lever i.

Ett längre citat får belysa Blanka Henrikssson tonläge och sätt att skriva. Hon återger en traditionell liten sägen om att trollen byter till sig människobarn och lägger ett trollbarn, en bortbyting, i vaggan.

Idag förekommer det att man skämtsamt kallar ett barn för byting, pojkbyting eller trollunge, kanske för att det är rufsigt i håret eller har nedhasade strumpor. Det som tidigare kan ha varit en allvarlig anklagelse har blivit närmast en smeksam benämning som framhäver litenhet och barnslighet. Att kalla någon för en byting när det fanns levande föreställningar om bortbytta människor var att särskilja det barnet och poängtera avvikelse från det förväntade, det normala. Samma sak gäller när man säger att någon är som förbytt. Idag menar vi bara att personer har förändrats mycket, ofta till vad vi uppfattar som det sämre, men vi tänker inte på att det går tillbaka på föreställningar om bortbytingar.

… Berättelser om bortbytingar handlar mycket om rädsla. Man var rädd att någonting skulle hända ens barn, precis som föräldrar idag är rädda för sina barns skull. Idag varnar man barn för fula gubbar och informerar nyblivna föräldrar om hur de ska motverka plötslig spädbarnsdöd. Föräldrar har alltid oroat sig och försökt skydda och försvara sina barn mot allt ont,, som sjukdomar och olyckor. Det onda, eller förklaringen till det onda, har däremot sett olika ut under olika århundraden.

Denna koppling mellan då och nu är genomgående i hela boken och är dess stora tillgång. Det återkommer i avsnittet om ordspråk och talesätt som handlar om troll.

Större delen av boken handlar om sägnernas troll. Ett kapitel tar upp sagornas troll och berättar kortfattat om olika sagotyper. Boken avslutas med några kortfattade reflexioner om trollen i dag:

Trollen finns kanske inte mera i människors tankar – men där finns gott om andra farliga, skrämmande och spännande varelser istället. Föreställningar som ger upphov till nya berättelser som kommer att vandra från mun till mun och fixeras till berättelser som förklarar vårt samhälle, vår tid.

Boken har fått en fin typografisk utformning med stämningsskapande teckningar av Karin Fabritius (kanske lite väl snälla ibland) och är försedd med en karta över svenskbygderna i Finland, källförteckning, litteratur och ortregister. Även om boken handlar om finlandssvenska trollsägner är den inte mindre användbar i Sverige. Samma sägner återfinns i vårt land.

Blanka Henriksson
Trollen och vi. Folkliga föreställningar i Svenskfinland.
Scriptum, Vasa 2012
ISBN 978-952-5496-94-9

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Bergtagen av trollen

Många av oss har nog någon gång blivit stående framför en mossig bergvägg, som mäktig och väldig reser sig mot himlen. I det ögonblicket är det inte svårt att förstå hur folktron och berättelserna om trollen i bergen en gång kom till. Det är lätt att föreställa sig en port in i berget, som leder in till en bergasal, och det är lätt att tänka sig hur det skulle kunna se ut där inne i berget hos trollen.

Jag håller just nu på att skriva ett föredrag om berget som övernaturlig plats och sägner och föreställningar kring bergtagning – så kallades det när olyckliga människor lurades in i berget av trollen och sedan hölls fångna där. Det är ett fascinerande och spännande ämne, som säger mycket om den gemensamma fantasivärld som vävts samman och traderats genom folkloren i generation efter generation.

Men det finns även en annan sorts historia att berätta här. En del av dem som sade sig ha blivit bergtagna av trollen tog senare tillbaka sina berättelser och bekände att de helt enkelt hade velat hålla sig undan ett tag. De hade gått ut i skogen för att få vara i fred och när de kom hem skyllde de på trollen för att förklara var de hade hållit hus. Bergtagning var också ett sätt att söka förklaring till vart människor (eller djur) som gått vilse i skogen och kanske dött i ensamhet ute i vildmarken, hade tagit vägen.

Tron på troll fanns främst i södra och mellersta Sverige (i norra Sverige dominerades traditionen av tron på vittror och till dessa knöts sägner och föreställningar som i söder hörde samman med trollen och vättarna). Trollen troddes leva i berg, under stora stenblock, i gravhögar eller i skogen. Deras liv var väldigt likt människornas liv – de firade bröllop, bryggde öl, höll sig med boskap, bakade bröd och spann garn. Många sägner berättar om troll och människor som levde på vänskaplig fot med varandra och gjorde varandra tjänster men de flesta handlar om hur farligt det kunde vara att ha med troll att göra.

De var kända för sin list, så det gällde att vara vaksam för trollen kunde vara svåra att känna igen. I vissa uppteckningar sägs det att trollen var mörka och fula men de flesta berättar att trollen såg ut som människor. De kunde dock förvända synen på folk de mötte och visade sig ofta som ovanligt vackra och rikt klädda människor med många smycken. Det bästa sättet att avslöja ett troll var att använda ett kristet ord eller tecken – trollen (liksom andra övernaturliga väsen) kunde inte tåla dessa.

Den som blev bergtagen lurades in till trollen i berget och hölls fången där. Detta kunde till exempel ske om man var oförsiktig nog att äta eller dricka av det som trollen bjöd. I vissa berättelser sades det att trollen förvände synen på de bergtagna, så att de trodde att trollens boning var fyllda av guld och andra rikedomar fast det egentligen var fattigt och eländigt. I berget fick människorna arbeta hårt men ibland hände det också att de gifte sig med ett av trollen och fick barn därinne.

Att bli fri från bergtagningen var ofta svårt men ibland räckte det att den bergtagne själv uttalade Guds namn eller gjorde ett kristet tecken så slapp han eller hon ut ur berget.  I andra berättelser hjälpte prästen till att få ut den fångne, genom att se till att kyrkklockorna klämtade så högt att det hördes ända in i berget eller själv kom ut i skogen och läste böner utanför berget.

Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet

4 kommentarer

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Likpredikan över Anna Trolle

Du har säkert hört berättelsen om en man/riddare som rövar ett dryckeshorn från trollen. Den är en av de allra vanligaste sägnerna i Skandinavien och är knuten till många berg och kullar runt om i vårt land. I Bengt af Klintbergs sägenkatalog  The Types of the Swedish Folk Legend har den nummer K91A. Den mest kända berättelsen i Sverige handlar om Ljungby horn och pipa.

Sägnen härör från medeltiden. Det allra äldsta belägget för sägnen återfinns i en likpredikan över Anna Trolle på Eds herrgård i Voxtorp socken några mil norr om Ljungby. Anna Trolle dog 1617 och likpredikan trycktes 1620. Den hölls av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus och återges eftersom den förklarar hur trolleättens vapen (ett troll utan huvud) fick sitt utseende. Biskopen anger Anna Trolle som källa till berättelsen. Så här låter sägnen i sin ålerdomliga stavning.

Hwadh thet nampnet Trolle anlangar är så, effter hennes S. Frus egen berättelse, then H. Wälborneheet aff sina gambIa föräldrar tagit hadhe nemlige. För nyo mans ålder skedde at en merkeligh Gudhfruchtig Herre aff sama slecht på then tijdh bodde på Edh uthi Ösbo häradt, hwilken kyrkodagar aldrigh försummade när han om Jula otte drogh med h sit hoff til Wåxtorpa Kyrkio CHristi hugneligha födelse at begå, upsatte Satan sigh medh en hoop aff sine Andar, kom emoot honom lika som en brudaferdh wiliandes samma Gudztienst hindra. Då stelte Satan en j Jungfrus lichnelse fram, som kom medh itt dryckehorn och drack Herren till: Då undfick samme Herre hornet medh then wenstra handena och kastade drycken baak om sigh men hornet behölt han och medh högra handena grep til swerdet och j thet heliga nyfödda barns Jesu Christi Nampn högg til Jungfrun och skar hennes huffued aff och när han ifrå Gudztiensten tillbaka kom fanns samma Jungfrus licknelse liggiandes på wägen medh sådan skapnad som Trollers wapn ännu j många uthugne stenar fins. Til stadfestelse at så war hendt bleff samma horn förwarat uthi Nijo mand ålder thet hennes F.Welb. några gånger berättade sigh för then förra danska Fegden offta haffua j hender hafft hwilket war affsat medh 300 slagz fergor och kom samma horn i fiendens hender när Domkyrkian och wexio stadh aff the Danske Anno 1570 bleff affbrend hwilket sleckten icke (för gammalt witne skull) för några godz hade welat mista. Så synes thenna Relatio wäl selsam mädan anderna icke haffue been och kött en heller något suerd fruckta: Men så är och thet sant at Satanas en mästare är på Tusende sätt menniskian ifrå Gudztiensten hindra och henne förföra.

Kommer du ihåg mitt förra bidrag ur bokhyllan (28 aug) där en kyrkoherde beskriver hur den onde visar sig för en stackars flicka och en ond ande tar hennes kropp i besittning. Samma tanke att den onde förleder människan uttrycker biskop Angermannus nästan 200 år tidigare. Han finner berättelsen om det rövade dryckeshornet sällsam eftersom andar inte har ben och kött och därför inte heller fruktar svärdet. Det får Angermannus att betona att det är sant att Satan är en mästare i att förföra människan. Sägnen blir ett lärostycke om kampen mellan människan och satans anhang, mellan ljus och mörker, Gud och Djävulen.

Per Gustavsson

7 kommentarer

Under Folktro och traditioner