Etikettarkiv: bortrövade dryckeshornet

Ur bokhyllan: PS till Likpredikan över Anna Trolle och det bortrövade dryckeshornet

En anledning till att just sägnen om Ljungby horn och pipa blivit så välkänd är, förutom då att hornet och pipan finns i verkligheten, att berättelsen spreds i billiga skillingtryck, som gick ut i stora upplagor.

Det här exemplaret jag har utkom 1857 på Lundbergska boktryckeriet i Stockholm. Det är på 24 sidor och återger den relation av sägnen som Peter Julius Coyet skrev ner 1692. Coyet ägde vid den här tiden Ljungby, som slottet då. De många skillingtryck som återger sagor och sägner och utkom under 1700- och 1800-talen har säkert spelat en större roll för att sprida berättelserna runt om i landet än vad forskningen tidigare antagit.

Den som är intresserad av att tränga in i sägnen om det stulna hornet kan gå till Inger Lövkronas gedigna avhandling Det bortrövade dryckeskärlet från 1982. Bengt Järbe har skrivit om Ljungby horn och pipa i två häften av Handlingar angående Villands härad, XX och XXIV, 1963 och 1967.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Likpredikan över Anna Trolle

Du har säkert hört berättelsen om en man/riddare som rövar ett dryckeshorn från trollen. Den är en av de allra vanligaste sägnerna i Skandinavien och är knuten till många berg och kullar runt om i vårt land. I Bengt af Klintbergs sägenkatalog  The Types of the Swedish Folk Legend har den nummer K91A. Den mest kända berättelsen i Sverige handlar om Ljungby horn och pipa.

Sägnen härör från medeltiden. Det allra äldsta belägget för sägnen återfinns i en likpredikan över Anna Trolle på Eds herrgård i Voxtorp socken några mil norr om Ljungby. Anna Trolle dog 1617 och likpredikan trycktes 1620. Den hölls av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus och återges eftersom den förklarar hur trolleättens vapen (ett troll utan huvud) fick sitt utseende. Biskopen anger Anna Trolle som källa till berättelsen. Så här låter sägnen i sin ålerdomliga stavning.

Hwadh thet nampnet Trolle anlangar är så, effter hennes S. Frus egen berättelse, then H. Wälborneheet aff sina gambIa föräldrar tagit hadhe nemlige. För nyo mans ålder skedde at en merkeligh Gudhfruchtig Herre aff sama slecht på then tijdh bodde på Edh uthi Ösbo häradt, hwilken kyrkodagar aldrigh försummade när han om Jula otte drogh med h sit hoff til Wåxtorpa Kyrkio CHristi hugneligha födelse at begå, upsatte Satan sigh medh en hoop aff sine Andar, kom emoot honom lika som en brudaferdh wiliandes samma Gudztienst hindra. Då stelte Satan en j Jungfrus lichnelse fram, som kom medh itt dryckehorn och drack Herren till: Då undfick samme Herre hornet medh then wenstra handena och kastade drycken baak om sigh men hornet behölt han och medh högra handena grep til swerdet och j thet heliga nyfödda barns Jesu Christi Nampn högg til Jungfrun och skar hennes huffued aff och när han ifrå Gudztiensten tillbaka kom fanns samma Jungfrus licknelse liggiandes på wägen medh sådan skapnad som Trollers wapn ännu j många uthugne stenar fins. Til stadfestelse at så war hendt bleff samma horn förwarat uthi Nijo mand ålder thet hennes F.Welb. några gånger berättade sigh för then förra danska Fegden offta haffua j hender hafft hwilket war affsat medh 300 slagz fergor och kom samma horn i fiendens hender när Domkyrkian och wexio stadh aff the Danske Anno 1570 bleff affbrend hwilket sleckten icke (för gammalt witne skull) för några godz hade welat mista. Så synes thenna Relatio wäl selsam mädan anderna icke haffue been och kött en heller något suerd fruckta: Men så är och thet sant at Satanas en mästare är på Tusende sätt menniskian ifrå Gudztiensten hindra och henne förföra.

Kommer du ihåg mitt förra bidrag ur bokhyllan (28 aug) där en kyrkoherde beskriver hur den onde visar sig för en stackars flicka och en ond ande tar hennes kropp i besittning. Samma tanke att den onde förleder människan uttrycker biskop Angermannus nästan 200 år tidigare. Han finner berättelsen om det rövade dryckeshornet sällsam eftersom andar inte har ben och kött och därför inte heller fruktar svärdet. Det får Angermannus att betona att det är sant att Satan är en mästare i att förföra människan. Sägnen blir ett lärostycke om kampen mellan människan och satans anhang, mellan ljus och mörker, Gud och Djävulen.

Per Gustavsson

7 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner