Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Valborgsmässoafton och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljungby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Sagobygden

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Fågelröster

Vi har bett naturberättaren och fågelguiden Tomas Carlsson läsa och skriva om en ny bok med folkdiktning kring fåglar.

En tidig sommarmorgon spelar duvorna utanför fönstret – ”du du tog mina tu tu, själv hade du sju sju” en ljudhärmande ramsa som min far lärde mig för att lättare känna igen ringduvan. Det är en variant av ett antal folkliga ramsor som beskrivs i boken Fågelröster. Om folkliga härmramsor och tolkningar av etnobiologen Ingvar Svanberg. Nya böcker om fågelfolklore är ovanliga. Denna vill jag verkligen rekommendera. 

Boken ger flertalet exempel. Duvorna är rikligt förekommande i den folkliga traditionen. I Göinge sa ringduvan till skatan: Du tjuv, du tjuv! Tog sju för tu, du, du! Tjuv, du, du tog sju för tu du.

En annan art som vars läten var föremål för tolkning var taltrasten. Dess sång med ständiga upprepningar tolkades tex: Fick du napp? Fick du napp! Nähä, nähä! Som en retfull kommentar till metarens morgonförsök att få abborre till lunch. Svanberg nämner ett flertal andra tolkningar: Se bonden den token, se bonden den token. Han säljer bort oxen och kör med stuten eller Se tjuven, se tjuven? Kommer han hit? Kommer han hit? En annan är Brita, Brita! Gädda går i vika, i vika. Krok’ hit’a, krok’ hit’a. 

I Svanbergs utmärkta bok finns exempel på drygt ett fyrtiotal olika fågelarter vars sång var föremål för mänskliga funderingar och nöjen, många gånger hjälpte tolkningarna minnet att känna igen olika arter. Själv använder jag ofta dessa knep under guidningar och till berättelser när jag hoppas att deltagarna lättare ska minnas olika arter. Den folkliga poesin är både lärande och roande, dessutom hålls en tradition vid liv, även om många tydor knyter an till det gamla bondesamhället och en del använder begrepp som är okända idag. Men det skapas också nya som speglar sin tid. I boken nämns att Erik Rosenberg, den stora fågel auktoriteten skrev om bofinkens sång: Si, si, si, si, si, ja, ja, ja ja, ja är bolsjevik, det var 1920-tal och alla visste vad en bolsjevik var. Ett senare exempel är rosenfinkens vissling Please to meet you! som blev Se på video. Ett tecken i tiden på 1980-talet.

Detta och mycket mer får vi lära oss i den lilla, ca 100 sidor långa boken. Rolig och matnyttig för berättare och alla andra som är intresserade av folklore och natur. Min enda synpunkt är att som berättare kunde man önska sig fler små historier. Men Svanberg är som oftast i sina böcker lite kortfattad med detta. Vill man ha fler berättelser om fåglar kan man fördjupa sig i Fåglar i folktron  av C.H. Tillhagen. Den boken finns inte sällan på antikvariat. 

Nu ropar en duva igen utanför mitt fönster, men denna gång ett Oost, oost och av arten skogsduva. I boken beskrivet som Olyck, olyck. Svanberg har hämtat denna småländska tyda från Hyltén-Cavalius, i Wärend och wirdarne. Men just detta är med säkerhet en hopblandning mellan skogsduva och ringduva. Ringduvan kallades tidigare skogsduva av allmogen. I fågelboken hette skogsduva tidigare blåduva. Att ge fåglarna rätt namn är inte alltid så lätt varken nu eller då.

Ingvar Svanberg: Fågelröster. Om folkliga härmsagor och tolkningar. Dialogos förlag. Stockholm, 2021. ISBN 978-91-7504-378-4

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Ur en gammal klippsamling 5: Hårets makt

En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.

Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.

Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.

Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.

En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner