Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Spännande utflyktsmål i vår och sommar. 1: Edestads källa

Vad gör vi i vår och sommar när vi ska hålla avstånd och inte resa långt? 

I en serie inlägg här på bloggen kommer vi att ge en rad tips på vackra och fantasieggande utflyktsmål, som folktraditionen spunnit berättelser kring. Det blir platser i Sagobygden, men även på andra håll i landet.

Har du själv lust att bidra med tips kan du gärna lämna detta i kommentarsfältet. Eller, om du vill skriva lite längre, skicka text och gärna med en bild till kontakt@sagobygden.se.

I dag börjar vi i Blekinge. Det är en riktigt otäck sägen från Edestad, som ligger en halvmil öster om Ronneby, norr om väg E66.

Edestads källa

För mycket länge sen, ja för långt mer än tusen år sen under hednatiden, var det oår och folk svalt och hungrade. En kvinna, som måste ha förlorat förståndet av svält och sjukdom, dödade sitt lilla barn och kokade soppa på det. När hennes man kom hem och skulle äta av soppan fann han sitt barns fingrar. Han tog grytan, slog ut innehållet på marken och där sprang en källa upp med alldeles klart vatten. Källan fylldes igen, men en ny källa sprang upp på en annan plats. När den källan fylldes sprang källan upp där den nu ligger, vid den medeltida kyrkans norra sida.

Edestads källa blev mycket omtalad och folk sökte sig hit för att offra och söka bot mot sjukdomar och åkommor. Särskilt på midsommaraftonen var det mycket folk vid källan, för då ansågs vattnet ha den allra största kraften. Det sägs att kyrkan när den byggdes lades invid källan, för att dra de besökande skarorna till det nya templet. Edestad blev under medeltiden en av de flitigaste besökta vallfartsorterna i södra Sverige. De mynt som offrades i källan gjorde kyrkan rik.

Trots reformationen på 1500-talet, då prästerna ansåg att offrande i källor var katolsk vidskepelse, fortsatte människor att samlas vid och offra i källan. För att få slut på offrandet fylldes källan igen, men då sprang en ny källa upp vid altaret i kyrkan. Först när man på nytt öppnat den gamla källan kunde täppa igen källan vid altaret. Uråldriga traditioner är svåra att utrota och ända in på 1900-talet har folk hämtat livgivande vatten i källan. 

En annan sägen berättar att Edestad kyrka ska sjunka ner i jorden. Och mycket riktigt har kyrkans golv vid flera tillfällen legat under den omgivande kyrkogården. Därför har man lagt in nya golv i kyrkan vid flera tillfällen. När det blir sju syskonbröllop samma dag i socknen ska kyrkan sjunka för gott. 

Söder om kyrkan, på andra sidan landsvägen, reser sig den vackra klockstapeln från senmedeltiden. Där ligger också det gamla skolhuset, vars omgivningar konstnären Susanne Demåne omvandlat till en fascinerande och vacker trädgård med konstverk och installationer. Mer om henne kan du läsa på www.demone.se.

Och till slut en gammal sed från Edestad socken för att få rikligt med frukt på fruktträden. Nu är det visserligen för sent för detta i år. Men på julaftonen ska du gå ut i trädgården och skaka fruktträden.

Per Gustavsson

Källor:

Bo Swahn: Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift. Biografiska noteringar och några exempel ur Sven-Öjvind Swahns författarskap.  Karlskrona 1997.

Folklivsarkivet i Lund, uppteckningarna 632 och 743.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Blåsippebackar och trollbackar

Nu är det blåsippetider och marken lyser blå vid Ramsåshuvud naturreservat. Så är du sugen på en utflykt i påsk är det ett bra mål. Det finns flera kortare vandringsstigar att välja mellan.

Blåsippebackarna ligger vid sjön Möckelns norra stand, lite sydost om Agunnaryd. Lättast att hitta dit är att ta vägen mellan Ljungby och Liatorp och vid Tjurkö ta avtagsvägen söderut och fökja skyltningen till naturreservatet. Stanna gärna vid Tjurkö vackra kvarn som du passerar.

Och inte nog med blåsipporna. Så här står det på skylten vid naturreservatet. 

Ramsåsbackar ligger lite norr om naturreservatet. Traditionen om att troll håller till här är gammal. Halta-Kajsa berättade 1843 för Gunnar Olof Hyltén-Cavallius om vad som hände en julafton för länge sen. Här kommer den precis som Hyltén-Cavallius skrev rent den.

En prest i Agunnaryd hade två söner som hade varit åt städerna för att bli prester och som väntades hem på sjelfva julafton. Men det dröjde både långt och länge på qvällen. Slutligen kommo de. Då frågade fadren, hvarföre de hade väntat så länge.

– Jo, svarade sönerna, vi blefvo uppehållna vid Ramsåsa-Klint.

De talade så om, att när de redo förbi stod hela berget på silfverstolpar, och der var så ljust och grannt och sådant spel och dans och svingande. Då hade de unge presterna frågat hvarföre de voro så glada derinne.

– Jo, svarades det, det är för att vi skola få nåd på dome-dagen.

– Nej, det fån I aldrig, svarade presterna.

Då släcktes ljusen och der blef en sådan jemmer och gråt och uslande, så det var en ynk att höra det. Allt detta omtalade de unge presterna för sin fader den gamle presten i Agunnaryd.

Men när den gamle presten hörde deras tal blef han högeligen misslynt och sade:

– Hvarföre gjorden I så? Det hade ni inte bordt göra. Nu innan vi sätta oss till vårt jula-bord, skolen I rida tillbaka till berget och säga dem återbud. De må gerna ha sin tro; ingen utom Gud vet hvad som kan ske.

Ja, de unge presterna vände om, redo till berget och ropade:

– Ni får nåd på domedag.

Straxt tändes der ljus och blef spel och dans och lek och glädje tillförne.

Halta-Kajsa hade bott i små torp nära Ramsåsbackar och var väl förtrogen med folktradionen. Mer om henne kan du läsa i min och Ulf Palmenfelts bok Folksagan i Sverige 2: Berättarna.

Du kanske kände igen berättelsen. Det är en vanlig vandringssägen och berättas om många berg och backar runt om i Sverige. Mickel i Långhult har berättat den på sitt alldeles egna sätt om Kuggaberg, lite norr om Agunnaryd.

På skylten vid naturreservatet stod det att de flesta observationer gällande trollen är av äldre datum. Men då har inte författaren till texten hört vad som hände mig under en sägenresa i Halta-Kajsas fotspår under en berättarfestival för ett antal år sen. Just när jag hade berättat om trollen i Ramsåsabackar och vi passerade nedanför höjden stannade bussen. Den kom varken fram eller tillbaka. Bussen hade fastnat på en upphöjning i vägen och hjulen hängde i luften. Vi femtio passagerare fick gå av och vänta tills en ny buss som chauffören hade rekvirerat hämtade oss och vi kunde fortsätta resan. Under återstoden av resan aktade jag mig för att berätta något mer om troll.

Glad Påsk i Ramsåsbackar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Ramsåsa backar, yd

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sägner i Oxie härad 5

Trollen dansade nattetid

Nordväst om kyrkbyn Arrie ligger Arriesjön. Sjön är egentligen ett gammalt grustag som stängdes 1998. Nu är det ett uppskattat friluftsområde med vandringsstigar. Långt tillbaka i tiden hade Arrie skvadron sin exercisplats här. Då fanns det fyra uppresta jättestenar på platsen. Över stenarna låg en väldig flat sten som tak. Troligtvis har stenarna stått nordväst om Arriesjöns västra parkeringsplats. En lantbrukare krossade stenarna och använde dem som skrubbesten till sina grisar. En annan uppgift är att att de tre stenarna som fanns kvar efter en gammal domarring, togs bort i samband med ett vägbygge 1923. Lantbrukarna ålades att sätta tillbaka stenarna, men eftersom han hade krossat dem till makadam, placerade han några mindre stenar där istället. I Fornsök har platsen RAÄ-nummer Glostorp 6:1.

Folk som bodde i närheten av stenarna såg ofta nattetid hur ljus brann och hur trollen dansade i jättestugan. Men man var så van vid synen att man inte brydde sig om det.

Den 20 meter höga kullen vid sjön kallas Risebjer, alltså det stora berget. Namnet hade höjden säkert fått eftersom den stack upp över den omgivande slätten och utgjorde en bra utsiktsplats. I berget bodde Risefrun med sina två döttrar. Folket i Arrie stod på god fot med trollen, som brukade besöka deras gillen. Men en gång var det någon som spillde öl på Risefrun och hennes döttrar. Trollen blev arga och efter den händelsen deltog de aldrig mer på någon byfest.

Eva Wigström skrev inte om den folkliga traditionen knuten till Risebjer. Däremot nämnde hon Arrie hög och avsåg troligtvis samma höjd. En gång bad trollen en fattig kvinna att spinna garn till dem. Hon fick bra betalt, både pengar och bröd. Men hon måste lova att inte tvinna lingarnet med kristet spott, för sånt skyr trollen. Kvinnan lovade och allt gick väl en lång tid.

Men så hade kvinnan mycket att stå i och bad en grannkvinna om hjälp, Men den kvinnan tyckte väl det var för omständligt att stoppa fingrarna i en skål med vatten för att bättre kunna tvinna garnet, så hon struntade i detta. Efter det tog lyckan för den fattiga kvinnan slut. Aldrig mer ville trollen ha hjälp av en kristen kvinna.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

PS Nu är det slut på vår lilla serie med Oxiesägner. Den som är nyfiken på mer kan läsa Ingemar Ingers bok Folkmål och folkminnen i Oxie härad, Årsbok VIII. Den är utgiven av Oxie härads hembygdsförening och kan beställas på https://www.hembygd.se/oxie/page/21404.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 4

Lindormen i Yddinge

Vid Yddingesjöns norra ände ligger byn Yddinge. Där stod förr en stor lind och i den bodde det en lindorm. Folk trodde att det var något ont som tagit skepnaden av en orm, alltså visade sig i ormahamn.

Man aktade sig för att gå nära linden, för lindormen hade makt att dra in förbipasserande. Blev man tagen var allt hopp ute och lindormen plågade den olycklige genom att första äta upp fötterna, för att sen äta och äta tills det inget var något kvar av människan.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Gammalt från Setesdal

I dag gratulerar vi Norge. På Unescomötet  i Colombia blev i går musik- och sångtraditionen från Setesdal upptagen på Unescos representativa lista över värdefullt immateriellt kulturarv.

Setesdalen ligger i södra Norge och gränsar i norr mot Hardangervidda. Redan i början av 1900-talet utgav folkminnessamlaren Johannes Skar det klassiska verket Gammalt or Setesdal, som är den rikaste samling av folkminnen i Norge.

Johannes Skar var själv född i Gudbrandsdalen och skrev en klassisk skildring om den legendariske Vis-Knut. Han studerade filologi vid universitetet i Oslo, men avbröt sina studie på grund av sjukdom. Han hankade sig fram på skilda sätt, genom blecksmidesarbete och stipendier. Han kom till Setesdal första gången 1874, men först hösten 1897 fick han möjlighet att mer systematiskt dokumentera den folkliga kulturen i dalen och det höll han på under 16 år. Dalen låg relativ isolerad och där levde den gamla folkkulturen länge kvar. Gammalt or Setesdal skildrar livet i dalen från andra halvan av 1700-talet och till 1800-talets andra hälft.

Åraksbo

Gammalt från Setesdal kom ut i åtta band 1903-1916. Jag har en trebandsutgåva från 1997 som har ett utförligt sakregister. Böckerna skildrar folktroväsen, sägner, sagor, visor, gåtor, lekar, traditioner, människor och mycket annat.

Traditionell dans. Målning av Gustav Wentzel 1891. Beskuren.

En riktigt guldgruva för den som är intresserad av inte bara Norsk folkkultur utan också sagor och sägner i allmänhet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur