Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Påskbrev

Vi har tidigare skrivit på bloggen om seden att rita påskbrev och kasta in dem i husen, för att sedan snabbt försvinna. Avsändarens syfte var att skoja eller driva med adressaten, men brevet kunde också utgöra en liten kärleksförklaring. Om du söker på påskbrev i bloggens sökruta, hittar du mer fakta om traditionen och bilder på många påskbrev.

Här publicerar vi några till värmländska påskbrev från början av 1900-talet. 

Jag med på färden också skall, men först jag ätit så det small 
i skål och tallrik, fat, och nu så är jag riktigt lat.
Prins Tjockrulta.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås. Daterat 1908.


Adresserat till: Det ovanligt stora trollet prinsessan Fröken Ingeborg Björn på Blåkulla, Hagfors.
Till Hagfors kom jag att mig irra, i vandringen på lifvets stig.
De sköna där jag vill förvirra, och gör en början nu med – dig!
Vill du till Blåkulla fara, i mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du, där vi äro i ett nu.
Adresserat till: Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.


Tre söta småbarn foro ut på vift, o alla va´ de glada för ingen va gift.
Glad Påsk önskas lilla Lussi.

Mer om påskbrev kan du läsa i Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En gammal klippsamling 2: Niga för ny

I föregående inlägg skrev jag om dödsfjädern och illustrerade texten med ett utsnitt av tidningssida från Svenska Dagbladet 1915, som även innehöll fler bidrag till den aktuella folkminnestävlingen. Några läsare kommenterade bidraget Niga för ny, vilket föranleder mig att redogöra för denna skildring insänd av distriktsveterinären Henrik Hasselgren, Lenhovda.

Under sina resor i Kronobergs län pratade han ofta om folkminnen med de han träffade. En gång frågade han en 10-årig tös vad hon skulle ha för roligt för sig på aftonen. Hon svarade att ”i kväll skulle de ut och niga för ny”.

”Först begrep jag ingenting härutaf”, skriver Hasselgren, men han fick snart traditionen förklarad och fick också se den. Så här skildrar han den:

Den kväll, då nytändning infaller och månen sålunda efter en tids bortovaro åter strålar fram på himlavalfvet, öfverenskomma barnen i stugan, att i kväll skola de niga för ny. Sedan de sålunda blifvit mörkt och månen trädt tydligt fram – det skall sålunda vara klart – springa de ut och ställa sig, helst hvarannan af dem gosse, hvarannan flicka, i en rad med ansiktena vända mot månen. De sjunga nu allesammans:

Vi niga för ny

vi offra till Ty,

vi dansa rundt i, rundt i, rundt ikring.

Detta omtages, hvarefter alla muntert dansa omkring, gosse med flicka, om så kan ske. Vid första raden niga alla för månen, vid andra raden vända sig alla helt om och kasta med högra handen öfver vänstra axeln något mot månen (en nypa aska, salt. l. dyl.), vid sista raden vända sig alla åter hastigt om, klappa i takt med sången i händerna och börja så svänga om, sedan sången sjungits 2:ne gånger.

Efter denna beskrivning reflekterar upptecknaren över traditionen. Han menar att ett tecken på att dansleken är uråldrig är att det alltid är en åldrig medlem av familjen som lärt barnen den. När  fotogen och stearinljus var sällsynta, var det en stor dag när månen åter lyste  upp gård och vägar. Ty anspelar på krigsguden Ty, vars namn också finns i tisdag. ”I sångleken ingår sålunda äfven ett offer till krigsguden”, även det ett bevis på danslekens ålder.

Nigvisans melodi

Just den är uppteckningen har kortfattats återgetts av Knut Tallqvist i Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948) och även av Carl-Herman Tillhagen i Himlens stjärnor och vädrets makter (1991), dock utan att ange ursprungskällan. I båda böckerna finns fler skildringar av traditionen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En gammal klippsamling 1: Dödsfjädern

Jag håller på att gå igenom en gammal klippsamling från 1910- och 20-talen som rör seder och traditioner, skrock och sägner. Under 1900-talets första decennier var det vanligt att dagstidningar och hembygdsföreningar arrangerade pristävlingar där läsarna uppmanades bidra med berättelser om personliga iakttagelser och kunskaper om gamla svenska folkseder. En hel del klipp i samlingen härrör från sådana tävlingar.

1915 anordnade Svenska Dagbladet en tävling på initiativ av professor Martin P:n Nilsson i Lund. Han var professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, men hade också ett stort intresse för folkminnen. 1915 utgav han den klassiska boken Årets folkliga fester. I prisjuryn hade han sällskap med intendenten vid Nordiska Museet Nils Keyland.

Första pris i tävlingen var 50 kronor. Fjärde pris på 10 kronor gick till Lilian Unger från Uppsala, som skrev om besvärlig dödskamp. Hon berättade om Dödsfjädern. En märklig föreställning i södra Smålands skogsbygd. Det är hennes bidrag som vi ska behandla här.

Lilian Unger skriver att just i den trakten lever många underliga föreställningar kvar, som man annars trodde tillhörde en förfluten tid. Om dödskampen blev svår och drog ut på tiden måste släktingar hjälpa den döendes själ att befria sig från kroppen. Ett sätt var att klättra upp på taket och tre gånger ropa den döendes namn genom skorstenen. Ett annat sätt var att se till att det inte fanns någon dödsfjäder bland sängkläderna. Så här skriver Lilian Unger:

En gång, 1913, blev jag i Väckelsångs socken vid en dylikt svår dödsbädd vittne till, hur man från den döendes säng aflägsnade alla bolstrar och kuddar, som innehöll fjädrar.

Skälet därtill fick jag ej veta då, utan erfor jag vid ett senare tillfällke. Två flickor höllo i en bondgård i Väckelsångs grannsocken Urshult på med att plocka höns. Plötsligt utbrast den ena:

– Men Ellen, du glömde dödsfjädern!

Hvad var dödsfjädern? Jo, det är en liten fjäder på vingens undersida, lätt igenkännlig. Om denna lilla fjäder ej aflägsnas utan får följa med de andra till stoppningen i en kudde eller bolster, binder den själen, så att en döende, som hvilar på en dylik fjäderbädd, ej kan uppgifva andan, förrän dödsfjädern aflägsnats.

Hjälper det ej att aflägsna alla fjädersängkläder ur bädden, så måste skälet till den hårda dödskampen vara något annat. Och så har man utbildat en hel kauistik, troligen under inflytande af den i dessa trakter förr allenahärskande schartaunismen med dess stränga logiska fordringar på det kristna liffvet.

Den döende kan vid något tillfälle ha klippt naglarna på en söndag. I så fall kan man hjälpa honom genom att med en sax slå korstecknet öfver händerna.

Har den döende på en söndag borstat skor, bör man stryka honom under fotsulan med en skoborste, först från hälen till tårna, så tillbaka igen. Detta utföres tre gånger under åkallande af Guds, Faderns, Sonens och den Helige andes, namn.

Föreställningen om dödsfjädern är känd från många andra trakter i Sverige. Vill du läsa mer behandlar Louise Hagberg traditionen i När döden gästar, från 1937. Hon ger också exempel på många andra skäl till en svår dödskamp.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Bäckahästen 5: arbetshästen

Den röda bäckahästen som är så vanlig på agedynor från Skytts härad. Den har yvig svans, långa öron och ofta en liljekvist i munnen. Vävd 1788.

Idag avslutar vi serien med sägner om bäckahästen och näcken, med en berättelse där den uppträder som en kraftig arbetshäst.

Näcken som arbetshäst

På Oby gård i Blädinge socken skulle drängen en dag harva en åker. När han skulle ta rätt på en häst, fick han se en främmande brokig häst i hagen. Drängen blev förvånad och undrade vad det kunde vara för en häst. Han tyckte hästen såg stark ut och ville gärna spänna den för harven. Han var modig och hade en grimma som var flätad tre torsdagskvällar. Var det något underligt med hästen, så skulle grimman skydda mot ont. Så utan att tveka fångade han den brokiga hästen, la på grimman och spände för harven.

Ja, det blev ett köra av. Aldrig hade man sett något liknande. Hela dagen körde drängen och till slut skalv hästen som ett löv och var skummande vit av lödder.

Då stannade drängen och tog av grimman. Knappt hade han gjort det förrän hästen kastade sig i ån så vattnet yrde. Efter den dagen syntes hästen aldrig mer. Det var förstås näcken.

Den stora åkern nere vid ån på Oby gård kallades efter denna dag för Näckaträdan.

Textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström inventerade de skånska konstvävnaderna i början av 1900-talet och inspirerades av dem. Så här ser hennes röda häst ut.

I Sverige kända typer av näck- och bäckahästsägner hittar du i Bengt af Klintbergs katalog The Types of the Swedish Folk Legend. Det är en riktigt matnyttig bok.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 4: Näck, näck nålatjuv!

Näckens makt

En gång skulle några drängar gå till kyrkan i Torpa. På vägen kom de till ån vid Sunnertorpa. De fick lusta att bada, istället för att gå till kyrkan och höra Guds ord. När det badat ett bra tag, sa en av dem:

– Nu får vi skynda oss upp, för snart kom kyrkfolket förbi. Klä på er fort!

När de var påklädda ångrade sig en av dem och ville hoppa i igen. De andra avrådde och sa att näcken kunde ta honom.

– Åh lappri, sa vildhjärnan. Näcken finns inte, och så hoppade han i.

Men knappt hade han kommit i vattnet förrän han började sjunka.

– Hjälp, hjälp! skrek han.

I detsamma kom kyrkobesökarna gående från kyrkan. Drängarna rusade fram och ropade:

– Näcken tar honom, näcken tar honom!

Folket skyndade fram till stranden. För tredje gången syntes drängen över vattenytan. Än fanns det tid att hjälpa honom, för ån var inte bred. Men ingen vågade hoppa i vattnet. Alla var rädda för näcken. De förblev stående utan att röra ett finger. En gammal man ropade:

– Vi måste läsa för hans själ. Ge mig en psalmbok!

Så läste han en psalm högt medan drängen några meter från strand sjönk och försvann för folks ögon.

Torpaån vid Sunnertorpa

För att skydda sig mot näcken när man skulle bada, stack man en kniv i strandbrynet och uttalade en besvärjelse. I Angelstad läste man den här besvärjelsen.

Näck, näck, nålatjuv

Näck, näck, nålatjuv!

Far din var en stålatjuv,

mor din var en frilla, 

gick i gårdar och gjorde illa.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 3: Förför och lockar

Det väsen som lever i sjöar och åar har många benämningar: bäckahäst, näcken, bäckamannen, vattenmannen, strömkarlen, forskarlen, älven.

Bäckahästen på de skånska konstvävnaderna har ofta en grundform som vi känner igen från vävnad till vävnad. Men ibland får hästen är särskild egensinnig och fantasifull utformning.

Som på den här åkdynan eller agedynan från Skytts härad, vävd i flamskt. Här är bäckahästarna randiga. Hästen har under midsommarnatten stigit upp ur vattnet och jagar fram över slätten den korta stund som solen gömmer sig under årets kortaste natt. Dynan är vävd 1720. Jag har hämtat bilden ur Gammal allmogeslöjd från Malmöhus län, utgiven av länets hembygdsförening, 1916. Den är en guldgruva för den som vill studera motivrikedomen och hur de skilda motiven kan variera i dessa allmogevävnader.

Bäckahästen lurade inte bara barn till sig, utan också unga kvinnor.

Bäckahästen lockar och förför

Orehusbäcken rinner under vägen som går från Veberöd till Everlöv, i södra Skåne.

En kväll skulle en flicka träffa sin fästman vid bäcken. När hon kom dit var fästmannen redan kommen, men hon tyckte inte att han var sig riktigt lik. Men det gjorde ju inget, för han var rent av vackrare än vanligt och hade satt på sig fina kläder. Han talade lite högtidligt och lent till henne och hon kände hur mycket hon tyckte om honom. 

Hon skulle just till att krama om honom vid bäckkanten då hon hörde ett rop. Hon kände igen fästmannens röst och såg honom komma i sina vanliga kläder. 

Ynglingen intill flickan ryggade till, kastade sig i bäcken med ett skratt och flickan och fästmannen såg en häst simma iväg. 

De förstod att bäckahästen hade förvandlat sig till en ung man och tagit fästmannens gestalt för att locka flickan till sig. Men fästmannen hade en kniv i fickan och sånt skyr bäckahästen. Därför förlorade han sin makt över flickan.

Tretton små barn

Strax väster om Trelleborg rinner den lilla ån Albäcken ut i havet. I Albäcken höll bäckahästen till. 

Han förvandlade sig ofta till en vacker yngling. Han hade stor framgång med att tjusa flickorna i Maglarp. Det var många flickor i byn som födde ofullgångna foster, som ett resultat av umgänget med bäckamannen. 

I en gård var det en flicka som på en och samma gång fick tretton små barn med bäckamannen. De var döda när de föddes. Man begravde dem i havet och det är därför som man varje jul hör späda barnröster som sjunger julpsalmer utifrån havet.

Även äldre kvinnor kunde råka ut för denna varelse.

En soignerad gentleman

Gumman Annas-Stina hade sett näcken i Skinnesjö i Angelstads socken, lite väster om Ljungby.

Ibland lämnade han sitt våta element och uppträdde som en soignerad gentleman. Hans största besvär vid sådana tillfällen var att dölja den ena fotens hästhov.

När han störtade ner i vattnet igen, hade han antagit hästgestalt

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bäckahästen 2: Spelmannen som lärde sig spela under Vallåkra bro

När min far fick en av sina första avlöningar efter att ha fått arbete på 1930-talet köpte han den här rölakansvävnaden. Den hängde i hans ungkarlslya och senare i mitt barndomshem. Den vittnar om att motivet med en bäckahäst inom en åttakantsram med bård av fåglar och träd var traditionsfast. Det återfinns i allmogevävnaderna från 1700- och 1800-talen och blev omtyckt när hemslöjdsrörelsen i början av 1900-talet inventerade och stimulerade vävkunniga att väva gamla folkliga mönster.

Min far växte upp i Bjuv och min mor i Landskrona. Däremellan ligger Vallåkra. En gammal bro leder över Råån eller Vallåkra bäck som den också kallas.

Det var en spelman som hette Brandt, som hade lärt sig att spela vid Vallåkra bro. Redan som mycket liten hade han haft stor lust till att spela. När han gick och vaktade kreatur hade han gjort sig en fiol av en gammal träsko. 

En dag då det var vackert väder och solen sken, satt han vid Vallåkra bro. Då fick han höra att någon satt nere vid ån och spelade. Först såg han endast huvudet på den som spelade. När han kom ner till vattnet satt där en främmande karl och spelade så ljuvliga toner. Pojken frågade om karln kunde lära honom att spela.

Främlingen sa till honom att gå ner under bron en dag då det regnade. Då skulle det ligga två fioler där. En skulle han ta. En av fiolerna skulle göra honom till en duktig spelman, den andra skulle föra olycka med sig och ta honom ner i ån.

Pojken anade nog att den där karln inte var vem som helst. Han hade hört talas om bäckamannen, som spelade så vidunderligt. Men lusten att spela var större än rädslan. Så en regnig dag kröp han ner under bron. Mycket riktigt, där låg två fioler. Han visste inte vilken han skulle ta. Men han tvekade inte länge, utan grep en av fiolerna. Som tur var bar det inte ner i vattnet. Han hade tagit den rätta. Och snart fanns det ingen spelman i trakten runt Vallåkra som var lika god som han.

En dag, när han satt på Vallåkra gästgivargård, kom en fin herre dit.

– Är ni spelman? frågade han Brandt.

– Jo.

– Kan ni spela elvaleken?

Jo, han skulle försöka. Det var ju den vackraste melodin som bäckamannen spelade, men också den farligaste. Brandt till att spela. Han spelade allt värre och värre och snart började glasen dansa på bordet. Då sprang herrn bort och skar av strängarna på fiolen, för annars hade spelmannen och alla andra gäster och döda ting dansat ner i ån. Sån makt har elvaleken.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kors, en sån långer hors

I utkanten av Hässleholm rinner Almaån.

Några pojkar lekte längs med Almaån och fick se en vit häst. De tyckte den såg så vacker ut och tänkte att de skulle rida på den. En efter en hoppade pojkarna upp på hästen. Hästen blev allt längre för att alla skulle få plats, utan att pojkarna märkte det. Men den siste pojken som skulle upp tyckte att det var en märklig häst och ropade:

– Kors i Jesu namn, en sån långer hors!

Då, när Jesu namn nämndes bröts förtrollningen och bäckahästen förlorade sin makt över barnen.

De föll av. Hästen försvann ner i ån och vattnet forsade kring honom.

Den här sägnen är allmän i sydligaste Sverige. I Skåne kallas näcken i regel för bäckahästen. Näcken lever i sjöar och vattendrag och spelar vackert på sin fiol, för att locka människor till sig. Särskilt bedårar han kvinnor. Han kan anta olika skepnader. Ibland förvandlar han sig till en häst, ibland till en elegant herre. 

Bäckahästen har varit ett omtyckt motiv på de gamla rölakansvävnaderna, som varit så vanliga i Skåne. Framförallt på vävnader från Skytts härad, trakten kring Trelleborg. Bäckahästen förekom på agedynor (åkdynor), jynnen (kuddar) och på täcken. Precis som bäckahästen antar olika skepnader, kan hästen vara vävd i olika färger. Än är den röd, än grå eller svart.

Den här vävnaden är vävd av Lilly Ekström 1993 efter ett brudtäcke från Nosaby eller Fjälkestad 1789. Lilly Ekström vävde några exemplar av det här täcket. Det första visades på Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds utställning Slöjdsommar 1992 på Liljevalchs konsthall. Då kallades vävnaden Skolritten.

Men i själva verket går motivet tillbaka på en den mycket spridda sägnen om barn som rider på bäckahästen.

För den textilintresserade kan vi berätta att det är ett rölakanstäcke vävt på blekt linnevarp med tvåtrådigt ullgarn i rödrosa, vitt, gulbeige, grönt och mörkblått. Originalet finns på Regionmuseet i Kristianstad. Det kan ses på Digitalt museum och har beteckningen KrM 1222.

Lilly Ekström (1916-1997) föddes i Nosaby, bodde senare i Ausås utanför Ängelholm och arbetade som hemvårdare. Hon flyttade kort före sin död tillbaka tillbaka till Kristianstad. Lillys mor hade ett konstväveri i Nosaby och Lilly lärde sig väva redan i 10-årsåldern.

Inspirerad av det här täcket kommer jag att berätta sägner om näcken och bäckahästen de närmaste veckorna. Här är en småländsk variant.

Några barn lekte en gång vid Vänneböke sjö, som ligger på sockengränsen mellan Torpa och Hinneryd. Rätt var det var fick de syn på en fin häst, som betade vid sjöstranden. Hästen kom allt närmare barnen och de fick lust att försöka rida på den. De var många barn. Men när barnen hoppade upp på hästryggen blev den längre och längre. Men det tänkte inte barnen på. Men det minsta barnet, en pojke, kom inte upp och ropade:

– Jag näcker inte!

Men då var det färdigt. När näcken hörde sitt namn, för det var han som hade förvandlat sig till en häst, bröts förtrollningen. Näcken hade inte längre någon makt över barnen. Den kastade med kroppen så att barnen flög åt alla håll. Sen vältrade han sig i sjön och försvann med ett väldigt brak.

Barnen skyndade hem och lekte aldrig mer vid sjön.

De två sägnerna har beteckningen F 103B och F 103C i Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Johannes Magnus historieverk

Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.

En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.

Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:

Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.

Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:

Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?

Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.

Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.

I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.

Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:

Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.

Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.

Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.

Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.

Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.

Det sägs att kunskap är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.

Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av  Kurt Johannesson.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Folkloristen Carl Wilhelm von Sydow

I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.

På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.

Tranhults gård

Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.

Lanbruksskola

Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick.  I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.

När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.” 

von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen

Sagor i radio

Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.

Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk. 

Vetenskapliga strider

Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv. 

När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.  

Traditionsbärarnas betydelse

Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936  och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.

Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.

Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.

En tynande tillvaro

Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.

När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG  1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”

Per Gustavsson

Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur