Carl von Linné (1707-1778) växte upp i en bygd där sagor och sägner berättades, kloka gummor botade sjukdomar och folk var rädda för att råka ut för spöken och trolltyg. Linné skildrade själv i sina skrifter och reseskildringar människors övertro. Han dokumenterar exempel på skrock i samband med bröllop, besvärjelser som användes vid sjukdomsbot, offerkast, flygrönnar som skulle skydda mot häxeri, tron att skatan var djävulens fågel och att sjökor levde i havet. Han var kritisk till människors vidskeplighet och ville utrota den.
Men Linné var också ett barn av sin tid och frigjorde sig inte helt från gängse övernaturliga föreställningar. Det var en allmän uppfattning att om ett barn hade ett lyte eller födelsemärke berodde det på att modern under graviditeten blivit skrämd. Linné omfattade den här tron och menade att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne ”spöka ögonen”. På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättade att hon ”blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.
Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.
Linné trodde också på varsel och att de döda kunde gå igen. En lång rad sådana händelser skildrar han i Nemesis Divina, en skrift som först utkom långt efter Linnés död. Nemesis Divina betyder Guds vedergällning och i skriften återger Linné en lång rad berättelser som visar hur syndaren straffas i sin livstid. En av de mest kända handlar om Måns i Sannaböke i Stenbrohults socken. Måns var en hård man och mycket elak mot sin far. En gång när han och hans son, som också hette Måns, trätte, drog sonen sin far i håret och släpade ut honom ur stugan. När fadern kom till dörren ropade han: ”Masse, dra mig inte längre, för jag drog inte min far längre.” Sonen svarade: ”Jo, Herrans dö, drog du din far till dörren, skall jag draga dig utom dörren.” Linné skriver att detta hände i Stenbrohult under hans barndom.
Linné berättar också om en son som gjorde en träho till sin gamle far att äta ur. Det var förnedrande. Men sonens egen lille pojke började karva på en träbit och när pappan frågade vad han gjorde svarade han, att han gjorde en ho som pappan skulle få äta ur när han i sin tur blev gammal. Efter det blev farfadern värdigare behandlad.
I själva verket är det här en saga som är internationellt känd och återfinns i brödernas Grimms sagor. Den var känd på medeltiden och användes som predikoexempel i kyrkorna.
Linné skildrar också det öde som drabbade Jakob i Såganäs i Linnés barndomssocken Stenbrohult. Jakobs hustru går ner sig på isen när hon ska till kyrkan. Hon kämpar förtvivlat för att komma upp. Mannen ser vad som händer, men han mister henne gärna, och låter bli att hjälpa henne. Fem år senare börjar Jakobs fingrar att ruttna, de fingrar han kunde ha använt för att dra upp hustrun. Till slut ruttnar de på båda händerna och Jakob dör. Nemesis divina, Guds vedergällning1
Idag är Stenbrohult en del av Sagobygden, som omfattar kommunerna Älmhult, Alvesta och Ljungby. Här levde några av vårt lands märkligaste sagoberättare och sägner berättades de långa vinterkvällarna och när folk samlades till gemensamt arbete under sommarhalvåret.
Sagobygden är ett utflyktsmål för alla som tycker om spännande och roliga berättelser. Här kan du besöka ett fyrtiotal skyltade platser som berättar om troll och gengångare, drakar och skatter, märkliga historiska händelser och ond bråd död. En utflykt i Sagobygden är samtidigt en resa till natursköna platser, glömda sevärdheter och ett sätt att lära känna människors liv och tankar förr i tiden.
En plats att besöka är stället där den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhults bodde. Idag vittnar stengrunder och terrasser att det fordom har legat en stor gård på platsen. Ingeborg var den enskilda person som Linné skrev allra mest om i sina landskapsresor. I ett kommande blogginlägg berättar jag mer om Ingeborg.
Linné var verkligen mångsidig. Han kan med rätta också kallas för folklorist eftersom han ger oss en levande bild av 1700-talets folktro.
Du kan läsa mer om Linné här.
Sagobygdens Blogg 