Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Den röda stugan

Vi har alla en relation till den röda stugan med de vita knutar, men varför är det så? Jag hade själv inte funderat över hur det kom sig att mitt eget föräldrahem fyller mig med sådan stolthet och nostalgi förrän jag lyssnade till Anna Blomsters föreläsning om Den röda lilla stugan.

DSC_0008

Anna Blomster tar oss med in i den röda stugan värld. Foto Agneta Json Granemalm.

Den 5 februari fylldes Sagomuseet av nyfikna lyssnare som kommit för att lyssna till Anna Blomster, berättarantikvarie på Sagobygden. 2016 blev hennes avhandling “In a Red Little Cottage: Icons of Identity and Nation in Sweden”, skriven vid University of California, Los Angeles, färdig. För den som vill läsa avhandlingen i sin helhet går den att återfinna här .

Anna tog under föreläsningen oss med på en resa från de första röda tegelslotten till hur den röda stugan blev en nationalsymbol. Det blev tvära kast mellan populärkultur, byggnadshistoria samt en och annan passning till Annas egen uppväxt i en röd stuga. För mig som föddes på 1990 talet var vissa referenser mer fjärran än andra, döm av min förvåning när nästan hela lyssnarskaran stämde upp till allsång när sången ”Solen lyser även på liten stuga” kom på tal!

 

 

Något som berörde mig är hur den röda stugan blev symbol för hur fattigsverige skulle resa sig ur år av missväxt, massemigration och undermåliga bostäder. Anna berättar att även om få faktiskt växte upp i röda små stugor så var det den idyllen som alla skolelever fick inpräntad, det svenska hemmet skulle eftersträva gamla tiders ideal – hur fiktivt dess ursprung än må vara. Kommande generationer skulle nu få en nationskänsla baserad på det svenska hemmet, för det var ju bristen på nationskänsla som drivit så många till emigration resonerade man! Speciella bidrag gavs till medborgare som kunde tänka sig bygga dessa stugor i utkanten av städer och ute på landsbygden. Tidningar och skolböcker fylldes med bilder av röda stugor med den svenska flaggan vajandes utanför.

DSC_0013

Den röda stugan nyttjades, och nyttjas, flitigt i marknadsföring. Foto Agneta Json Granemalm.

Jag växte upp i torpet Smedstugan, en röd stuga som mina föräldrar flitigt byggt ut allt eftersom åren gått. Huset byggdes någon gång under 1800 talet och låg i Kronobäck utanför Mönsterås. 1901 flyttades huset på rullar till sin nuvarande plats i grannsocken Stubbemåla. Huset var från början gult men på 30 talet skulle en ny fasad till och jo men visst, huset blev nu rött!

Min mamma köpte Smedstugan 1982 på auktion för 124 000kr. Huset var då i behov av renovering, den tidigare ägaren hade dessutom slitit ut alla kakelugnar utom den i vardagsrummet! Så min barndom färgades av raggsockor, renoveringar och vikten av att sätta igång elden så fort man kom hem från skolan – jo jag är född på 1990 talet, lovar!

När man skulle uppdatera fastighetsbeteckningarna ville man byta namn på huset, men mamma stod på sig och fortfarande idag är beteckningen Smedstugan 1:1. Namnet ska komma sig av att det bodde en smed på andra sidan gatan en gång i tiden.

Smedstugan

Torpet Smedstugan, Stubbemåla/Gröndal, Mönsterås.

52546701_2508400185898649_1525700330614947840_n

Smedstugan nutid – med alla tillbyggen samt numera gula knutar.

Efter Annas föreläsningen så fick jag ju inse att min känsla av nostalgi inför den röda stugan till största del beror på ett enormt propagandaarbete som började vid förra sekelskiftet. Det verkar dessutom som att man lyckades med det man företog sig, idag används den röda stugan fortfarande som symbol och ibland slagträ i både politik och media. Den röda stugan är en exportvara, något alla svenskar ska känna sig stolta över vilken landsände de än må bo i. Men jag fortsätter leva på hoppet, allt kulturarv är ju ett resultat av tidigare generationers val och beslut. Så jag håller fast vid min dröm om att en dag äga en egen röd liten stuga.

Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

En berättarpedagog funderar

I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.

Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen,  samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.

Hur ska jag då förhålla mig till detta idag?  Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?

Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade?  Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.

Mikael Thomasson
Berättarpedagog
Sagobygden

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Påveåsnan

I mitt blogginlägg 3:e januari skrev jag om boken Järtecken och kyrkoherde Joen Petri Klint. Som ett litet PS publicerar jag Klints bild av Påveåsnan. Det var en märklig varelse med kvinnokropp och åsnehuvud. Den påstods ha hittats vid Tibern i Rom 1496.

Påveåsnans ena fot var som en örnklo och var en symbol för kyrkans girighet. Magen och brösten syftade på lättjan hos kyrkans män som ägnade sina liv åt att äta, dricka och ha sex. Huvudet på monstrets bak betydde nedgången för påvemakten. Alltså ingen tillfällighet att det placerades vid baken.

Philipp Melanchton, Luthers närmaste medarbetare, skrev själv om påveåsnan i en pamflett och menade att den var ett tecken på Guds vrede över förhållandet i kyrkan. Lika lite som ett åsnehuvud passade på en människokropp, passade påven att vara kyrkans överhuvud. Endast Kristus kunde ha den rollen.

Det är inte förvånande att kyrkoherde Klint gjorde en egen teckning av påveåsnan. Han var som vi sett kritisk till den katolska läran.

Per Gustavsson

Bilden är hämtad ur Sofia Gustavsson bok Järtecken.


Lämna en kommentar

Under Bilder, Folktro och traditioner, Litteratur

Järtecken

En stor del av traditionsmaterialet i våra folklivsarkiv är insamlade under 1900-talets första decennier. Det innebär att en 75-årig sagesperson som intervjuades 1925 och hörde en sägen i sin barndom eller ungdom, återger en historia som berättades kring 1860. Sägnen kan vara betydligt äldre än så beroende på vem som berättade den. Ibland anges den ursprunglige berättaren, kanske en morfar eller mormor, och då är vi nere i slutet av 1700-talet. Men riktigt säker på hur länge berättelsen traderats kan vi inte vara.

Därför är det intressant att studera andra äldre källor som berättar om 1600- och 1700-talens övertro. De senaste åren har det kommit ut flera välskrivna och ambitiösa böcker om den tidens föreställningsvärld. På bloggen har vi tidigare skrivit om Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört förlag 2013). Utifrån sägner, ballader, men också teologiska och naturfilosofiska skrifter och inte minst rättsprotokoll ger han en bild av människors tankar och föreställningar. En hel del av denna folktro lever kvar i folklivsarkivens nyare sägenuppteckningar.

Lika läsvärd är Håkan Håkanssons Vid tidens ände (Makadam förlag 2014) som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus (1568-1652) och den tid han verkade i. Boken undertitel klargör vad den handlar om: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Bure var övertygad om att Sverige var västerlandets urhem. Boken skildrar tidens syn på häxeri, pest, monster och sägenväsen. Bureus var också själv en aktiv insamlare av sägner och folktro.

En tredje bok är översättningen från latinet av professor Jacob Fredrik Neikters (1744-1803) verk Om den urgamla Trollnationen, utgiven i samlingsvolymen Om människans historia av Carl Frängsmyr och Krister Östlund (Atlantis 2013). Liksom många andra i sin tid menade Neikter att troll ursprungligen var ett mänskligt släkte som blivit undanträngt.

Alla tre böckerna visar att det vi allmänt i dag betecknar som folktro i hög utsträckningen var en föreställning som omfattades av tidens lärda på 1600- och 1700-talen.

Till de här böckerna sällar sig nu Sofia Gustafssons Järtecken. Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom ( Nordic Academic Press 2018). Sofia Gustafsson är historiker vid Linköpings universitet. Klint prästvigdes 1564 och var från 1567 och till sin död 1608 kyrkoherde i Östra Steneby socken i norra Östergötland. Under flera decennier samlade Klint på järtecken, alltså naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs som förebud om onda händelser. I ord och bild sammanställde han ett 400-sidigt manus i folioformat. Den innehåller både järtecken från tidigare århundraden och samtida händelser. Handskriften trycktes aldrig.

Det var inte unikt att samla järtecken och ge ut böcker om detta. Redan under medeltiden skapades samlingar med järtecken och under 1500-talets andra hälft blev det mycket vanligt. Den främsta orsaken till detta var att Luther och hans främste medarbetare Philip Melanchthon underströk att naturfenomen var sända av Gud och varnade för kommande straff och till slut domedagen. Ett vanligt sätt att sprida upplysning om visade järtecken var att trycka upp flygblad både med bild och text.

Klint hämtade exempel på järtecken från dessa småtryck, tyska järteckensamlingar och almanackor. En viktig källa var förstås Bibelns alla märkliga berättelser om tecken, som också var ett bevis för att tecken i skyn förebådade onda ting. Klint har ett 50-tal referenser till järtecken i Bibeln. Klint återger också en del järtecken som han själv observerat.

Sofia Gustafsson delar in Klints järtecken i tre kategorier. Dels himmelstecken såsom kometer, sol- och månförmörkelse, vädersolar, flammande sken om natten, bilder av drakar, stridande trupper och svärd i skyn. Tecken på marken utgörs av blodregn, regn av säd, oväder, jordbävningar och märkliga händelser. Den tredje kategorin utgörs av monster, märkliga djur och missbildade djur och människor. Här följer några konkreta exempel från Sverige.

1570 sågs en drake på himlen. Enligt Klint förebådade den att en framstående jesuit skulle besöka Sverige. Bakgrunden är den intensiva kampen mellan den protestantiska och den katolska läran, som även pågick i Sverige. Det är ett genomgående drag att Klints tolkar järtecken för att framställa katoliker och även turkar som onda.

I Linköping öppnade sig himlen 1577 och en klocka syntes och klockringning hördes. Klint tolkade det som ett förebud om Erik XIV:s död och olika krigiska händelser.

Den 2 juli 1566 visade sig döden i Söderköping. Döden hade gått med en lie i en kålgård och slagit av kålhuvudena. Följande morgon var kålplantorna oskadda. Klint hänvisar till en liknande händelse i Bibeln. I kap 14 i Uppenbarelseboken beskrivs hur änglar nedstiger på jorden och skördar grödor med vassa skäror. Synen förebådade pestens ankomst till Söderköping samma år.

I Norrköping såg man den 15 juni 1599 näcken sitta på en sten mitt i strömmen. Efter det drunknade män och kvinnor i vattnet.

Järtecken förebådade Guds straff, men en del såsom oväder och missväxt kunde också ses som straffet i sig. En del enkla tryck med järtecken innehöll sedelärande skräckhistorier: en girig bonde kommer till helvetet och en kvinna ,mördar sina barn efter att ha nekats köpa korn på kredit.

Gustafsson konstaterar att Klints järteckensamling avviker från många andra genom att bibelns föreställning om jorden och mänsklighetens undergång är nedtonad, även om den visserligen finns i bakgrunden. Hon betonar att Klints samling är unik även om mycket känns igen från samlingar på kontinenten. ”Volymen, de hundratals teckningarna och de många kopplingarna mellan tecken och efterföljande händelser har ingen motsvarighet bland bevarade källor i Europa.”

Gustafsson understryker att det är svårt att uttala sig om järteckentron bland ”vanligt folk”. Det saknas källor för en sådan bedömning. Gustafssons och de andra refererade böckerna visar dock att det är svårt att dra en skarp gräns mellan en folklig och en lärd föreställningsvärld.

Men det är lätt att känna igen motiv i järtecknen i senare folktro, såsom att döda vaknar upp i sina gravar, liemannen visar sig, kometer förebådar olycka och näcken förorsakar att människor drunknar. 

Gustafsson närläsning av Klints bok och den utmärkta bakgrundsteckningen av samhällsutvecklingen och idéströmningar bjuder på en fascinerande läsning. Den är rikt illustrerad med Klints teckningar och samtida flygblad som varnar för kommande onda händelser.

Per Gustavsson

Illustrationerna är Klints egna bilder i hans järteckensamling och hämtade ur Gustafsson bok.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

min bok om väsenMitt åttaåriga barnbarn Bella och hennes klasskamrater i en Malmöskola har under hösten studerat sägenväsen. De har sett UR:s filmserie Mytologerna och lyssnat på Tro och väsen, också producerad av UR. Där berättar morfar magiska historier för barnbarnet Elin. Denna utmärkta serie har vi tidigare skrivit om på bloggen och du hittar den här. Arbetet har resulterat i att eleverna skapat varsin bok om väsen.

Det märks att arbetet har kopplats till undervisningen i naturkunskap. Jag tycker det är ett fint exempel på hur spännande och roande historier kan användas i undervisningen. Här är Bella lilla bok.

Per Gustavsson

sägenväsen 2Troll

Troll har långt hår, lång näsa, stora spetsiga öron och lång svans.

Ett troll blir till sten om trollet blir träffad av en solstråle. Troll hatar psalmer och saker som hör till kyrkan.

Troll luras och stjäl saker. Troll kan förvandla sig till vad som helst.Troll är vänner med älvor.

Troll byter ut trollungar mot människobarn, så blir det en bortbyting.

sägenväsen 3Gårdstomten

Gårdstomten var ensam och bråkade med andra gårdstomtar. Om det gick dåligt för gården var det inte gårdstomtens fel, då var det bonden som hade stängt dåligt eller hade djuren rymt.

Gårdstomten svärde men andra fick inte svära.

Gårdstomten gillar gröt. Gårdstomten tar hand om människorna som bor på gården och djuren på gården.

Gårdstomten är ett skyddsväsen. Gårdstomten kallas också Nisse.

sägenväsen 4Jätten

Isen flyttade med sig stora stenar. De kallas flyttblock. Förr trodde man att jätten hade kastat dem.

Jätten är stor och lättretlig. Han är inte jättesmart.

Jätten hatade kyrkklockor. 

Jätten kan krossa en människa med ett slag. 

Jätten tål inte stål för han kan inte röra sig då.

Jätten har gjort Öland och Gotland. Han kastade sand uti vattnet och så blev det Öland. Och han kastade mer sand, då blev det Gotland. Hålen fylldes av vatten och då blev det Vättern och Vänern.

sägenväsenLyktgubbe

I mossor finns det gas och när gasen kommer upp ur marken är gasen brandfarlig, då tänder den sig själv.

Lyktgubben lurar folk. När man är nära lyktgubben får man inte prata högt för då får man evig hicka.

Lyktgubben vaktar en skatt.

Lyktgubben var en lantmätare, då slarvade han när han mätte. Så när han dog fick han till straff att han skulle fixa allt.

sägenväsen 1Älvor

Älvor har vita klänningar.

Man trodde att det var älvor som dansade, men det var dimma. Man trodde att det var älvor som hade gjort en svampring, men det var bara en växt som växte så.

Dimma är vattendroppar som stiger upp ur marken på kvällen och morgonen. En ring i gräset är ett djur som har legat där. Om man kissar i ringen så blir man sjuk.

Älvor är vänner med troll. Älvor lurar folk.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Pedagogik

Ny bok om fladdermusen i folktron

SkannadVad är det för en fågel som ger sina ungar di?

Svaret är fladdermusen. Det är en äldre svensk gåta som visar hur människor under århundraden, inbegripet forskare, haft svårt att placera in fladdermusen i djurvärlden. Länge placerades den bland fåglarna. Först på 1600-talet sorterades den in som däggdjur i den vetenskapliga litteraturen. Det är också något som avspeglar sig i ursprungssagor som skildrar fladdermusens tillkomst.

Det är ganska naturligt att ett sådant djur, som dessutom är svår att få syn på eftersom den är nattaktiv, har lockat till folkdiktning och mytbildning. Nu har Bengt Edqvist och Johan Eklöf skrivit boken Fladdermusen – i en mytisk värld, som tar upp fladdermusen i folktron och där också gåtan i inledningen lyfts fram. Bengt Edquist är etnolog och verksam på Institutet för språk- och folkminnen i Göteborg och Johan Eklöf är doktor i zoologi och har under många år inventerat och skrivit om fladdermöss. Det är en mycket tilltalande och vacker bok, rikt illustrerad i färg av naturfotografen Jens Rydell. Förlaget Bokpro i Bjärnum ska ha all heder att formgivningen.

I 10 kapitel behandlar författarna mytbildningen om fladdermöss ur en rad aspekter. Avsnitten har rubriker såsom ”Sprungna ur mörkret”, ”Tur och kärlek”, ”Fladdermöss och krig”, ”Fladdermöss i kyrkan”. I ett avslutande kapitel ”Från vampyr till superhjälte” tecknas även en bild av fladdermusen i populärkulturen.

Kapitlen är fullmatade med exempel på myter och folktro och en del kortare berättelser återges också. Boken begränsas inte till Sverige, utan författarna tar upp myter från hela världen. Vid några tillfällen blir det lite oklart vad som är svensk folktro och vad som är föreställningar i andra delar av världen.

I sin iver att utförligt dokumentera folktron kring fladdermöss och finna samband mellan traditioner i olika delar av världen tycker jag att författarna ibland tolkar in för mycket i materialet. Bara för att människor klär ut sig till fladdermöss i ett karnevalståg under fastan, är det att hårddra att det därför finns ”ett samband mellan semlor och fladdermöss”. Att fladdermössen vaknar under våren och bland annat söker sig till kyrkvindar och kyrktorn kopplas till att häxorna stannar till i kyrktornen för att stjäla malm från kyrkklockorna, på sin väg till Blåkulla. Ibland får jag känslan av att enstaka belägg i svenska folklivsarkiv generaliseras och blir till en allmän utsaga. 

I kapitlet om underjorden dras paralleller mellan fladdermöss och vittra. Författarna skriver att vittror ”är dömda till att aldrig se solljuset och att dö varje höst, för att återuppstå nästa sommar”. Det liknar fladdermössens livscykel, de går i dvala under vintern och vaknar först till liv när värmen kommer tillbaka. Det är en föreställning om vittra som jag inte känner igen. Med hänvisning till en engelsk bok hävdar de att tomtar i Europa kan förvandlas till fladdermöss. Det här är också främmande för svensk folktro. 

I en del fall redovisas uppteckningsnumren för belägg i de svenska folklivsarkiven, men alltför sällan. Det hade varit spännande att själv gå vidare till källmaterialet för att ta del av originaluppteckningarna.

Trots den lite svepande framställningen är boken i hög grad både läsvärd och roande och ger nya kunskaper om fladdermusen i människors föreställningsvärld.

Per Gustavsson

Bengt Edqvist & Johan Eklöf: Fladdermusen – i en mytisk värld. Foto: Jens Rydell. Bokpro, Bjärnum 2018. ISBN 978-91-89336-85-8.

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 200 år – en personlig betraktelse av Sverker Hyltén-Cavallius

När vi i Sagobygden i maj månad, i Skatelövs socken, firade 200-årsminnet av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse höll han sentida ättling Sverker Hyltén-Cavallius ett personligt anförande om Gunnar Olof. Sverker invigde också det nya sägenskåpet, vid Skatelövs hembygdsgård, som kortfattat skildrar Gunnar Olofs viktiga gärning. Sverkers föredrag var så intressant att vi väljer att publicera det på bloggen så att än fler kan ta del av hans tankar. Sverker är docent i etnologi och forskningsantikvarie vid Svenskt visarkiv.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Målning av Kjell Sundberg till sägenskåpet vid Skatelövs hembygdsgård.

Etnologi, det är ett humanistiskt ämne som handlar om kulturella mönster i vardagslivet, Nils-Arvid Bringéus har kallat det för studiet av ”människan som kulturvarelse” (Bringéus 1986). Jag tillhör inte en släkt med obruten tradition av etnologer – i släktens historia finns det nog fler militärer, bönder och präster än vad det finns etnologer. Men med min lilla kunskap om de där tre yrkena så kanske militärens förståelse för social organisation och relationer, bondens öga och känsla för detaljer, och prästens reflekterande kring livet och världen, tillsammans skulle kunna rymmas i riktigt bra etnologi. 

Innan jag själv började läsa etnologi följde jag med min flickvän – blivande hustru – och hennes kursare ut och tog några öl, och hamnade bredvid deras lärare. Jag sa att en släkting till mig hade hållit på med etnologi och frågade om han kanske kände till honom. ”Jaha, vad hette han då?” ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius”, svarade jag, och den här läraren skrattade till lite och sa, ”Jo, han är rätt känd”. När jag sedan började läsa etnologi förstod jag att det inte verkar finnas en enda beskrivning av ämnets historia som inte berättar om Gunnar Olof, så min fråga måste ha låtit ganska rolig. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, eller ”Olle” eller Gunnar som han också kallades av sina nära och bekanta, betraktas allmänt som etnologins fader i Sverige. Hans centralverk Wärend och Wirdarne bär ju faktiskt undertiteln Ett försök i svensk Ethnologi och hela hans systematiska arbetssätt pekar mer framåt mot den vetenskapliga metodologin, än bakåt mot 17- och 1800-talens ofta detaljrika men mer rent beskrivande folklivsskildringar och sockenbeskrivningar. Det är faktiskt inte förrän drygt hundra år senare som etnologi blir det vedertagna namnet för det som länge kallades folklivsforskning. Jag har lovat säga några ord om Gunnar Olof, från en sentida släkting och etnolog. Men jag börjar med släktingens perspektiv, med Gunnar Olof som jag uppfattar honom. 

Gunnar Olof som person 

Gunnar Olof är förstås en samlande punkt också i släkten, inte bara i etnologin. Det är han som köper den gamla släktgården Sunnanvik efter att den varit i andras ägo under drygt 100 år (1754-1866), och vid hans minnessten i Skatelöv har släkten samlats på släktmöten. Med sitt starka historieintresse så bedrev han också ett omfattande detektivarbete för att åstadkomma ett släktträd ner till det sena 1400-talets bonde ”Sven i Håldala” och författade också några mindre skrifter på temat. 

Det måste också vara fler än jag i den här släkten som redan i barnaår suttit och läst i gulnade exemplar av Om draken eller lindormen eller Slägt-minnen från Sunnanvik och fascinerats. Min morfar kunde till och med vid något tillfälle högläsa ur den här lilla skriften om löjtnant Erngisles möte med vättar under Karl XII:s fälttåg i Polen. Men av Gunnar Olof själv hade förstås min morfar inga minnen, han dog tretton år innan morfar föddes. 

Vad får man för slags bild av Gunnar Olof som person? I hans memoarer, utgivna postumt 1929 under titeln Ur mitt framfarna lif: anteckningar och hågkomster tycker jag att han stundtals framstår som en lite tjurig människa som hamnar på kant med folk till höger och vänster, men samtidigt väldigt mån om de goda vännerna. När jag berättade det för många år sedan för en professor i idéhistoria (som bland annat hade jobbat med just 1800-talsmemoarer) så sa han att det också ingick i den genren på den tiden (och kanske än idag): att visa att man var på kant med folk var helt enkelt ett sätt att positionera sig socialt och visa på sin egen betydelse. Man kanske kan jämföra med hur Göran Persson i Erik Fichtelius programserie talar illa om både de som jobbat nära honom och de han haft en mer ytlig relation till. 

Gunnar Olof framstår som oerhört strävsam, men också det kan ha med genren och tidsandan att göra. Vid sidan av sin mer akademiska gärning är han initiativtagare till eller är med och bildar ett antal sällskap, t ex både Svenska Fornskriftsällskapet och Konstnärsgillet. Han kanske helt enkelt bara var om sig och kring sig, och så får man kanske ha i bakhuvudet att han kommer från landsbygden och småstaden till Uppsala och sedan Stockholm, och skulle ta sig upp i kretsarna. I de privata brev som jag gick igenom tillsammans med min kusin för några år sedan, så framstår han som en snäll person som bryr sig om både barn- och barnbarn. Min mor har också en privat anteckningsbok från Gunnar Olofs tid i Uppsala, och den är ett mönster av ordning: där tas varje litet lakan och örngott med, där står varje utlägg för kaffe eller punsch nogsamt upptaget, och ger på så sätt också en liten inblick i det sociala livet. I andra anteckningar kan man följa hans resor mellan Växjö och Uppsala, ner till varje gästgiveri som han stannar på. Han var också märkt av sjukdom de sista åren, ja faktiskt ända ifrån vistelsen i Brasilien i början av 1860-talet, och det måste rimligen ha påverkat humöret. Men bland de där privata breven, tidningsklippen och anteckningarna ser man också något annat. Det är en nyfiken person, nyfiken på alla upptänkliga särdrag och skillnader som kunde finnas mellan folk. I ett tidningsurklipp som han sparat minns jag att det stod om skillnaden mellan skogs- och kustbygdens folk i Skåne, skillnader i allt från temperament till sedvänjor. Såhär tänkte i högsta grad Gunnar Olof själv: Värend menade han ju till exempel befolkades av särskilt hetlevrat folk. I Slägt-minnen från Sunnavik uttrycker han sig så här: 

Såsom väl är kändt och såsom vi i ett annat arbete tillfylles ådagalagt, bibehöll Wärendsfolket långt fram i nyare tiden sitt från fädren ärfda vilda och oroliga lynne (Hyltén-Cavallius 1879:14-15). 

Den här nyfikenheten tar sig också uttryck i att han liksom intresserar sig för nästan allt verkar det som: språket, traditionerna, visorna, historien och inte minst sagorna och berättelserna. För mig som jobbat som universitetslärare i många år så känner jag stor sympati för den där nyfikenheten: studenter med nyfikenhet kan alltid lära sig det vetenskapliga hantverket också, men vad gör man med studenter utan nyfikenhet? Och så några ord om Gunnar Olofs roll i etnologin. 

 

Gunnar Olof vid 29 års ålder. Målning av N J O Blommér.

Gunnar Olof och etnologin 

Carl Wilhelm von Sydow, sedermera professor i folkminnesforskning vid Lunds universitet, påpekar i ett minnesord över Gunnar Olof vid hans 100-årsdag 1918 att hans analytiska arbete i Wärend och Wirdarne, i likhet med det mesta inom ”filologin” inte kan klara sig oemotsagt under de femtio år som då hade gått sedan utgivningen. Men i jämförelse med andra europeiska arbeten som likt Gunnar Olofs hade hämtat inspiration från Jacob Grimms Deutsche Mythologie, så menar han att Hyltén-Cavallius arbete på ett helt annat sätt både är metodologiskt genomtänkt, grundligt och mångsidigt, och inte minst präglat av en kärlek till hembygden som också von Sydow höll högt. 

I förordet till utgivningen 1942 av Gunnar Olofs reseskildring En student upptäcker sitt land 1835, pekar en annan professor, folklivsforskaren Sigurd Erixon, på hur tidig och snabb Gunnar Olof var med att ta till sig nya impulser och omsätta dem i handling (Erixon 1942:5). Han är den förste som betecknat sig som etnolog (och då stötte beteckningen etnologi fortfarande på motstånd bland landets folklivsforskare), och som dessutom genomfört en etnologisk monografi om en hel svensk landsända. Men han tillägger också om Wärend och Wirdarne att ”den moderna forskningen ej längre kan godkänna så många av de teorier som där kommo till uttryck” (ibid:5). 

Ortsnamnsforskaren Jöran Sahlgren, påpekar i sin inledning till 4:e bandet av Svenska folksagor att det mellan Gunnar Olof och hans pappa prosten Carl Fredrik Cavallius förekom en del oenigheter kring hur man skulle hantera folksagorna språkligt. Carl Fredrik förespråkade närhet till dialekter och lokala uttryckssätt, medan Gunnar Olof medvetet försökte ”återskapa” ett slags medeltida, ofta lätt högtravande stil. Också här kanske man kan säga att det snarare är prostens månande om det talade språkets kulörer som hållit i längden, snarare än Gunnar Olofs arkaiserande stil. Inom modern folkloristik söker man oftare komma åt berättandet i dess många facetter: kroppens gestikulerande, röstens olika tonlägen, och detaljer i det talade språket. Men det här skildrar också två olika perspektiv på tradition: å ena sidan intresset för traditionen i dess konkreta utövande, å andra sidan traditionen som ett exempel på något mycket större och (och i Gunnar Olofs synvinkel) äldre. De två perspektiven kan man nog säga att vi fortfarande har att förhålla oss till. 

Det händer mycket med ett vetenskapligt ämne på sisådär 150 år. Till att börja med tillhör Gunnar Olof ett förstadium till det akademiska ämnet etnologi, eller folklivsforskning som det hette tidigare: han själv tillhör den generation som etnologen Orvar Löfgren har kallat ämnets ”pionjärer”, forskare som innan ämnet tagit form utforskar vad det kan innehålla (Löfgren 1996:16-17). Men i början av 1900-talet tar ämnet etnologi alltmer form, och den första professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning inrättas vid Stockholms högskola 1918. 

Etnologin hade under många år en stark kulturhistorisk profil, men intresset kom att förändras flera gånger, först från ett intresse för de äldsta kvarlevande spåren av ofta förkristna sedvänjor och myter, till att mer intressera sig för geografiska spridningsvägar. Därifrån fortsatte man till att se till olika sedvänjors funktioner i samhället, och sedan till att undersöka grundläggande tankemönster i olika kulturella uttryck. 

En riktigt stor omställning var mot en mer antropologisk, samtidsorienterad forskning under 1970-talet, och även om det idag finns många kulturhistoriskt orienterade etnologer så ligger tonvikten i dagens etnologi på studier av samtiden. Samtidigt finns där ofta kvar ett intresse för det historiskas betydelse: etnologer studerar sällan samtiden som helt isolerad, utan försöker finna de historiska samband som format det vi undersöker i nutiden. Men hänvisas det fortfarande till Gunnar Olof? Och finns det något kvar i vår tids etnologi som påminner om det som Gunnar Olof gjorde? 

Nej, det hänvisas i princip inte alls till Gunnar Olof i modern etnologi, annat än i redogörelser för ämnets historiska utveckling. Utan att ha någon större inblick i det tror jag dock att forskare i en del andra närliggande ämnen, som t ex religionsvetenskap eller historia, använder sig mycket mer av hans arbeten. 

Den andra frågan, om det finns något som påminner om G O:s arbeten idag i svensk etnologi, skulle jag däremot vilja besvara med ett ja. Utgångspunkten i Wärend och Wirdarne, att nästan uttömmande beskriva och förklara regionala skick i allt från muntlig tradition till byggnadskonst, är i och för sig svår att föreställa sig i modern etnologi. Ett skäl till det är förstås ren pragmatism: det var rimligare (men med vissa förbehåll) att vid mitten av 1800-talet föreställa sig regioner som avgränsbara och sammanhållna av särskilda seder och bruk. Med globalisering i form av t ex medier, migration och globala rörelser, så är idag det regionala inte alltid en så självklar avgränsning: levnadsvillkoren för en jordbrukare i Värend liknar kanske mer villkoren för jordbrukare i Skottland än vad de liknar villkoren för en akademiker eller en städare i Växjö. Ett annat skäl är att det kom att utvecklas en hel hembygdsrörelse som har haft just det regionala och lokala som sitt område, och på sätt och vis tagit över den rollen. 

Men själva det vetenskapliga tillvägagångssättet, att bit för bit plocka isär beståndsdelarna i människors vardagsliv och försöka förstå vad de betyder och var de kommer ifrån, det är nog i högsta grad levande inslag i modern etnologi. Gunnar Olof sökte också mönster, han såg folkets diktning och folkets sedvänjor som spår och kvarlevor av forna tiders seder och bruk. Detta mönsterletande, om än kanske inte just efter kvarlevor från forntiden, är också något som de flesta av dagens etnologer skulle hålla med om. 

Hans sätt att förhålla sig till folksagorna, som en medeltida högreståndstradition som i form av ett ”Gesunkenes Kulturgut” lagrats kvar bland de breda folklagren men sedan länge glömts bort i de fina kretsarna, har inte överlevt. Jo, det finns fortfarande ett intresse för hur sagorna historiskt har spridits och förändrats, och inte minst hur de idag kommer att omsättas i nya massmedier. Men annars är det nog snarare hans pappa Carl Fredriks förhållningssätt som ”segrat”: vår tids intresse för folksagorna och muntlig tradition präglas mer av ett intresse för hur saker berättas och varför, än för hur de en gång i en föreställd svunnen tid eventuellt kan ha låtit. 

Och slutligen, etnologin som helhet är nog mer lik Gunnar Olofs etnologi än vad man i förstone tänker sig. Etnologin bottnar fortfarande i ett intresse för det som människor säger och gör. Folket – om än med andra valörer och uttryckt med andra ord – står fortfarande i fokus. Både det levda vardagslivet och de särskilt markerade former som vi använder i till exempel ritualer, berättande och sång engagerar fortfarande. Och sist men inte minst, etnologin är fortfarande en empirisk vetenskap – alltså en vetenskap som alltid tar utgångspunkt i observationer av verkligheten. 

Litteratur 

Bringéus, Nils Arvid 1986 (1977). Människan som kulturvarelse: en introduktion till etnologin. Malmö: Liber. 

Erixon, Sigurd 1942. Förord. I: Hyltén-Cavallius, Olof: En student upptäcker sitt land 1835. Stockholm: Saxon & Lindström. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1879. Slägt-minnen från Sunnanvik. Stockholm: Ivar Haeggströms Boktryckeri. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1929. Ur mitt framfarna lif: hågkomster och anteckningar. Stockholm:P.A. Norstedt & Söner. 

Löfgren, Orvar 1996. Ett ämne väljer väg. I: Ehn, Billy & Orvar Löfgren (red.) Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur. 

Sahlgren, Jöran 1941. Inledning. I: Sahlgren, Gudrun & Jöran 1941. Svenska folksagor IV. Stockholm: Norstedts. 

von Sydow, Carl Wilhelm 1918. ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Några ord med anledning av 100-årsminnet.” Folkminnen och folktankar, band 5, häfte 1:73-78. 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet