Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Folkloristen Carl Wilhelm von Sydow

I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.

På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.

Tranhults gård

Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.

Lanbruksskola

Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick.  I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.

När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.” 

von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen

Sagor i radio

Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.

Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk. 

Vetenskapliga strider

Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv. 

När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.  

Traditionsbärarnas betydelse

Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936  och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.

Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.

Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.

En tynande tillvaro

Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.

När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG  1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”

Per Gustavsson

Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Berättartraditionen på Färöarna och Åsa Nyman

Är du intresserad av det folkliga berättandet på Färöarna? Då måste du ta del av etnobiologen Ingvar Svanbergs mycket läsvärda artikel på Samfundet Sverige-Färöarnas hemsida. Där skildrar han svenska etnologers intresse av folktraditionen på öarna och särskilt Åsa Nymans forskning om  färöisk berättarkultur.

Berättarnätet Kronoberg har alltsedan den första medlemsresan till Färöarna 2009 haft tät kontakt med berättarintresserade på Färöarna och vi är flera som rest runt och berättat på öarna. Själv har jag återvänt ytterligare fyra gånger för att berätta och ha workshops. En hel månad ställde konstnären Kjell Sundberg ut sina sagoskulplturer på Nordens hus och jag berättade för besökande skolklasser. Lärare, guider, museianställda och andra berättarintresserade har studerat vårt arbete i Sagobygden och flera färingar har medverkat på Ljungby berättarfestival.

Ett intressant exempel på Åsa Nymans studier av folksagorna på Färöarna är artikeln Etniska särdrag i den färöiska folksagotraditionen, som hon publicerade 1970. Jag ska bara återge några tankar.

Hon skriver insiktsfullt om att ”folksagorna, vilka till skillnad från sägnerna brukar definieras såsom berättelser som framställer något overkligt, inte så sällan innehåller skildringar av realistisk art … (och) har samband med livsvillkoren i den etniska miljön”. Hon ger en rad olika exempel på hur sagorna har ”omformats för att passa in i en nationell kulturmiljö”.

I sagorna finns precis som på Färöarna branta fjäll där sagans hjälte ofta firas ner med linor utför stupen. De vanligt förekommande avsatserna i den lodräta fjällsidan återkommer ofta i sagorna. En pojke som fångas av en häxa är inte ute på jakt som i flera europeiska sagor utan är på väg ut till en av de många småöarna. Den dimma som plötsligt kan svepa in fjällen och göra det svårt att hitta vägen eller navigera mellan öarna förekommer ofta i sagorna när något mystiskt sker. Genom dimman kan en båt komma till ett främmande land. När pojken och jätten äter ikapp är det inte gröt de äter, utan flott. 

Om du blir nyfiken och vill veta mer finner du uppgifter om artikeln i Ingvar Svanbergs referenslista.

Här hittar du Svanbergs artikel.

Per Gustavsson, text och foto

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Hilmarfestivalen

Som dagleg leiar i Stiftinga Hilmar Alexandersen (www.hilmarfestivalen) har eg ein spannande kvardag. Vi er tre som arbeider her – og vi arbeider for bevaring og styrking av tradisjonskulturen – spesielt folkemusikk, folkedans og forteljing. Det er jo i det siste punktet vi møter miljøet i Ljungby. Vi driv Hilmarfestivalen, Hilmarscenen– og vi er Midtnorsk senter for folkemusikk og folkedans. Vi deler ut den nasjonale Hilmarprisen kvart år, og vi har ulike prosjekt – som for eksempel Hilmartalentet, der ein nasjonal jury plukkar ut det mest lovande talentet innanfor folkemusikk og utstyrer vedkommande med to ulike mentorar og hjelper til med ulike oppdrag.

Det er likevel Hilmarfestivalen som er hovudarrangementet vårt, og Hilmarfestivalen er også nemnt i formålet til Stiftinga. Vi starta Stiftinga i 2005, men da hadde det alt vore arrangert to mindre Hilmarfestivalar – så festivalen i 2020 blir dermed festival nummer 17 (det var ingen festival i 2005).

Hilmarfestivalen Steinkjer kirke

Festivalen blir arrangert i november, og på eit vanleg år, ville vi venta ca. 10 000 publikum. Slik blir det nok ikkje i år, og vi er enno spente på korleis det ser ut i november i år på grunn av Korona-situasjonen. Vi arbeider derfor med tre planar: Plan A (vi kjører som vanleg – lite truleg) Plan B: Vi reduserer inntaket av folk i salane og strømmer det meste av konsertar. Plan C: Vi kan ikkje sleppe inn nokon, men strømmer alt. Det mest sannsynlege blir nok at vi får sleppe inn nokre, og så får vi strømme konsertane og håpe at folk ikkje er alt for lei av strømmekonsertar, men vil betale noko for å sjå på!

I tillegg til reine konsertar har vi jo også danseforestillingar (blir avlyst i år), kurs, konferansar, lysvandringar, myldrearrangement, kunstutstillingar, forteljar-arrangement og seminar. Vi har eit stort barne- og ungdomsprogram, og målet er at unge skal få møte topp utøvarar og bli inspirerte av dette. Både gjennom kurs, foredrag og andre opplevingar. Vi samarbeider også med mange ulike organisasjonar og grupper – og arbeidsmåten vår er å vere ein nettverksentreprenør og gjennom å mobilisere og samorganisere ressursar hos samarbeidspartnarar etter klyngeprinsippet.

Dette er vel eigentleg berre ein litt snobbete måte å seie at vi vil samarbeide med så mange som muleg mest muleg for å nå målet vårt.

Totalt i eit vanleg år så vil vi ha mellom 140 – 200 ulike arrangement. I år har vi måtta avlyse og utsette alle arrangement frå midten av mars og fram til no, så akkurat no, så ser det ut til at vi kjører (ganske små riktig nok, men likevel) arrangement nesten kvar dag frå og med slutten av september til midten av november.

Eg kjenner at eg gleder meg allereie! – og tenk at i år kan du også vere med framfor PC-en din ☺ www.hilmarfestivalen.no 

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Karl Braset

Tradisjonsstoffet i Trøndelag liknar sjølvsagt på tradisjonsstoff andre stader i Norge, Norden og verden. Vi har segner, eventyr (sagor), ordtak, vitsar, gåter og viser. Her tenkte eg at eg skulle skrive litt om den største samlaren av trønderske eventyr. Ikkje det at han var så veldig høg, men han fekk samla veldig mye…

Øventyrsamlaren Karl Braset. Foto ur Braset: Hollraøventyra, svanøventyra

Karl Braset (1880 – 1945) vart fødd 4. april på garden Braset i noverande Steinkjer kommune. Han var interessert i språk heilt frå starten, men begynte likevel å studere på det matematisk-naturfaglege linja da han kom til Oslo. Eigentleg ville han ikkje gå på skole – han var meir interessert i vekster og landbruk, men han hadde mellom anna fallsjuka – epilepsi, så faren meinte at skulle det bli noko av han, så måtte han studere. Han kunne ikkje arbeide praktisk, meinte han.

Braset var også interessert i språk, og gav ut ei lita bok 1903 – ein grammatikk over dialekten i heimbygda «Sparbu-grammatikken». Det var dette som fekk han til å interessere for folkediktinga i heimeområdet. For å få eldre folk til å snakke, så ville han ha dei til å fortelje historier og forteljingar. Han måtte ha ein spesiell evne til å komme inn på folk, for mens Peder Chr. Asbjørnsen (den store eventyrsamlaren og utgivaren saman med Jørgen Moe i Norge) berre fekk skrive ned 11 eventyr mens har arbeidde som Forstmeister i distriktet (frå 1860 til 1864), så skreiv Braset ned over 300 eventyr og segner – og i tillegg mange andre folkeminne som hermer, folkelege råd og ordtak.

Dette store materialet kom ut i to bøker i 1910: «Hollraøventyra, Svanøventyra» og «Øventyr og sagn». Karl Braset var opptatt av å gjengi kjeldene sine så nøye som muleg, og skreiv på dialekt slik han fekk seg fortalt eventyret. Synest du som les dette er det er litt vanskeleg å forstå mitt nynorske språk, så vil du i alle fall synest at Karl Braset sine nedteikningar på dialekt vil vere krevjande!

Ein Øventyrfertælar. Foto ur Braset: Øventyr, sagn.

Dessutan: Var informanten dårleg opplagt, eller hugsa dårleg, så vart eventyret også mangelfullt gjengitt i bøkene hans. Eit eksempel på dette kan vere eventyret «Kusin som itt ha nåkkå hjart» [Trollet som ikkje hadde noko hjarte]. Eventyret er uheilt fortalt med det at det manglar nokre premiss som er nødvendige for at handlinga i eventyret skal gi noko meining. Den tidlegare direktøren av Nordisk institut för folkdiktning Reimund Kvideland sa ein gong til meg at han meinte at Karl Braset var ein av dei to nedskrivarane i heile landet som var mest tru mot kjeldene sine.

Dette fører jo også med seg nokre problem om ein vil bli kjent eller populær, sjølvsagt. Asbjørnsen og Moe gjorde som Brødrene Grimm i Tyskland: Dei pussa på språket og gjorde historiene betre lesbare. Mange av naboane syntest han var dreiv med mye tull, men vitenskapsmannen Braset brydde seg ikkje noko om popularitet. For han var det viktig å gjengi det han hørte. Det var viktigare enn å bli kjent.

Og når så til alt overmål nesten 2000 eksemplar, storparten av alle bøkene som var trykt opp gjekk tapt når gården brann ned, vart bøkene hans heller ikkje spreidd i samtida, og han gjekk snart i glømmeboka for «vanlege» folk.

Karl Braset er derfor stort sett ukjent for vanlege folk, sjølv om han har samla over halvparten av eventyra vi kjenner frå Trøndelag. 

Stiftinga Hilmar Alexandersen vil gjere sitt til å prøve å endre på dette framover. 

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 15: Den underjordiska gången från Gudhem till Varnhem

Gudhems klosterruin

Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.

Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.

Varnhems klosterruin med klosterkyrkan

Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 14: Enen och korset i Drömminge

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. I sin storhets dagar sägs det att enen med sin väldiga krona mätte hela nitton meter i omkrets. För att förstå hur stort det var, kan du föreställa dig att tio fullvuxna karlar sträcker ut sina armar, håller varandras händer och bildar en ring runt trädet. Så stort var det.

Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter fridlysts den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser (1956).

Enen, som är Smålands landskapsträd, kan bli runt 500 år gammal och kom troligtvis till Sverige via Danmark när inlandsisen smälte för ungefär 12 000 år sedan. Den troddes skydda mot onda ting, mot faror och död. Enen vid vägkanten vakade över de resande, enen i hagen vakade över boskapen och enen vid förstukvisten vakade över folket som bodde i stugan. 

På andra sidan vägen står ett träkors. Lantmätare Jonas Allvin skriver i Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län (1852):

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring” och fortsätter sedan ”Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

En sägen berättar om  två bröder som förälskade sig i samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ene och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Det sägs att ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 13: Jätteklyftan i Bottna

undefined

Låt mig ta er till Bohuslän igen. Nu bär det längre norr ut, där bergen blir allt högre och brantare. Alldeles vid kusten har havet slipat den röda graniten alldeles baby-len, men bara någon kilometer in mot land reser sig bergen mycket mer dramatiskt upp mot skyn.
Utanför Bovallstrand, vid Gerlesborgs konstskola finns ett antal höga berg. Går du förbi Konstnärernas kollektivverkstad (KKV), upp mot bergen, kommer du snart till en stor klyfta i berget som är något utöver det vanliga. Likt ett enormt dike delar klyftan det stora berget i två delar. Har du någorlunda kondition och bra klättringsegenskaper kan du med viss möda ta dig rakt igenom den ca 100 meter långa klyftan. Annars är det en upplevelse att bara stå och titta igenom detta gap i graniten. Om denna plats finns följande sägen:

Det var en gång en jätte som bodde uppe på berget. Hela dagarna satt han ensam på bergets topp och njöt av den vackra utsikten. En dag såg han små, små varelser komma. De fyllde snart markerna nedanför berget, byggde hus, drog vägar och sådde säd på de öppna fälten. Inget störde jätten, inte förrän de byggde Bottna kyrka. En morgon vaknade jätten av att kyrkklockan ringde. Det var det värsta oljud han hört.
-Stäng av bjällerkoa, skrek han och samlade ihop stenar i sitt förkläde . Han ställde sig på bergets topp, men just som han tog i för att kasta den första stenen mot kyrkan, rämnade berget och stenarna han haft i förklädet fastnade i den klyfta som bildats. Jätten fick då nog av Bottna:
” I Bottna Berg är gott att bo, om där inte funnits prästens bjällerko”, lär han ha sagt. Därefter flyttade jätten till Dovre fjäll i Norge, där finns nämligen inga kyrkor och kyrkklockor. De stenar som han tappade hänger ännu kvar mellan klyftans bergväggar.

Hälsningar Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner