Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 9: Hansaviken och Högarör

Varje tisdag under hela sommaren kan du lyssna på berättelser på Högarör. Det är Sagobygdens uppskattade berättarpedagoger som berättar både troliga och otroliga historier för hela familjen.

Högarör är ett 3500 år gammalt röse från bronsåldern. Det ligger på en höjd öster om ån Lagan, någon kilometer söder om Ljungby stad.

Berättaren Agneta Json Granemalm skriver här om vad Högarör betytt för henne.

Hansaviken och Högarör

När barnen var små och vi bodde i lägenhet så tillbringade vi många helger vid Hansaviken. Hansaviken är en vik i ån Lagan lite söder om Ljungby om man beger sig den gamla lilla smala vägen mot Kånna. Det är en vacker väg med många svängar som följer Lagans böjningar i naturen. Vi packade korgen med mat och dricka och det viktigaste, spritköket. Ja, fiskegrejor var också självklart med i packningen. Där i Hansaviken kunde vi tillbringa hela dagen om vädret var bra. Barnen lekte och jag och Åke fiskade. Efter maten var det vila, barnen läste, jag stickade och Åke fotograferade naturen. På vintrarna var vi där och åkte skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Vid ett tillfälle tog vi en promenad utmed vägen mot Kånna, vi hann inte långt förrän vi såg en stig som ledde upp mot en hög kulle. Det såg spännande ut så vi traskade upp för stigen, den var rätt brant. Väl uppkomna hade vi en fantastisk utsikt både mot Kånna och västerut, men vad var det för något som låg där på kullens topp, ett stort stenrös. Barnen tyckte det var otroligt spännande och mystiskt och efter den gången så blev det en tur upp till kullen varje gång vi var där.

Åren gick, barnen växte och våra turer till Hansaviken tog slut, men en dag när min man och jag var ute och cyklade så stannade vi till nedanför kullen. Vad är det för skåp som kommit upp här undrade vi. Ett rött skåp med luckor som gick att öppna. Jag öppnade luckorna och så kunde vi läsa den fantastiska berättelsen om Högarör. Det bor en drake i stenröset och det vet väl alla att där det bor en drake, där finns det också en skatt, en skatt som draken vaktar mycket noga. Många har försökt hitta skatten men inte lyckats, jo en gång var det riktigt nära. Bönderna i Kånna hade länge pratat om skatten i Högarör och till sist bestämde de att gemensamt gå dit och leta. Sagt och gjort, en dag efter arbetets slut gav de sig iväg. Uppför stigen fram till röset. Nu började de plocka bort sten för sten, hålet i röset blev djupare och djupare. Då ropar en bonde, jag ser någonting. De hade hittat kistan. 

De blev ivriga och kastade stenar runt sig för att få loss kistan. En av männen som stod uppe på kanten och tog emot stenar råkade titta upp och bort mot Kånna. Vad fick han se, jo hela Kånna stod i lågor. Hjälp, hjälp våra gårdar brinner skrek han. 

Alla släppte vad de hade för händer, ja till och med de som fått tag om kistan släppte greppet och alla rusade hem med full fart. När de kom hem till Kånna var allt som vanligt, inga hus som brann ja inte minsta lilla glöd kunde de hitta. De tittade på varandra och de förstod. Draken hade lurat dem, draken hade gett dem en synvilla, men de gick ändå tillbaka till Högarör. Väl uppe på toppen så såg de, allt arbete de gjort med att ta bort stenar var ogjort. Allt låg tillbaka där det skulle vara. Då förstod de att det inte var lönt att försöka hitta skatten, draken tänkte inte lämna den ifrån sig. Så där ligger skatten än idag.

Tänk så många gånger vi varit där utan att veta att det var en sägenplats, men nu vet vi och nu tar vi vänner, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med oss dit och berättar om draken och skatten.

text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Utflykter i sommar 7: Tiveden med Fagertärn

Där Västergötland och Närke möts breder skogsområdet Tiveden ut sig. Tivedens hjärta ligger mellan sjöarna Unden och Vättern. Här vandrade jag förra sommaren  på slingrande stigar genom den täta urskogen, där väldiga mossbevuxna klippblock hindrar vandringen, grottor och håligheter döljer hemligheter.

Mellan bergen stöter du på svarta tjärnar och här har man funnit den sällsynta Skogsfruns blomma. Nu är området nationalpark, men förr i tiden undvek folk att passera genom skogen, för här kunde man råka ut för både skogsfrun och maran och hemska ståndgastar. Det är inte så konstigt att skogen kallades för Trolltive´n. Däremot fanns det faktiskt inte troll här, de kom hit med turisterna på 1900-talet.

Tivedens största flyttblock kallas Junker Jägares sten och är 15 meter högt.

Junkjer Jägare var en ung man från Norge och han förälskade sig i en fager jungfru av en rik och förnäm ätt. Flickan besvarade ynglingens kärlek. Men fadern vägrade att låta dottern gifta sig med en enkel jägare och utvalde en mer passande brudgum. Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren och slog läger under det väldiga klippblocket. Där fann faderns utsända krigare upp flickan, medan jägaren var borta för att söka föda. En av dem döda flickans hund med ett spjut. Flickan kastade tillbaka spjutet och det träffade krigaren i ögat och han dog på fläcken. De andra förföljarna blev rasade och striden slutade med att de halshögg flickan. Det sägs att jägaren återvände till Norge. Men de finns också de som säger, att de långt långt efter händelsen sett såväl en sorgsen jägare vanka runt stenen som en huvudlös flicka.

Inte heller den här berättelsen tillhör folktraditionen, utan är också en skapelse för att väcka besökares intresse för Tiveden.

Trolltive´ns största hemlighet och vackraste skönhet är den röda näckrosen. Det var här man hittade den för allra första gången. Den upptäcktes av en botanist i Fagertärn 1856. Dessförinnan hade den naturligtvis varit känd av kolare, timmerhuggare och torpare. Så här berättas det att näckrosen fick sin röda färg.

Vid Fagertärns strand låg förr en liten stuga. I den bodde en far med sin dotter. De livnärde sig på jakt och fiske. En dag rodde flickan ensam ut på sjön för att vittja näten. När hon kommit en bit dök näcken plötsligt upp, tog tag i henne och drog henne ner i vattnet. Näcken ville gifta sig med flickan. Men flickan kämpade emot för hon ville inte gå med på näckens önskan.

När hon nekade drog näcken sin kniv och stack den i flickans hjärta. Flickans blod färgade näckrosorna i sjön röda och den röda färgen har de än i denna dag.

En del människor invänder och säger att näcken inte alls var inblandad, utan att det var den mänskliga ondskan. Flickan som bodde med sin far långt in i skogen var mycket vacker. Hon hade många beundrare och en ung man hade vunnit hennes hjärta. En dag rodde flickan och hennes fästman med en ekstock ut i sjön. En annan av flickans beundrare blev varse detta och satte efter dem. När han kom i fatt ekstocken drog han sin kniv och förblindad av svartsjuka stack han den i fästmannens bröst. Blodet färgade de vita näckrosorna röda och efter denna strid om en fager tärnas kärlek kallas sjön för Fagertärn.

Vi vandrade runt Fagertärn den 2 juli. Juni månad hade varit varm och näckrosorna hade precis börjat blomma. Annars brukar någon vecka senare vara en lämplig tidpunkt.

Vi passade naturligtvis också på att besöka näraliggande Vargaklämman, Munkakällan och Johannes kammare. 

I Johannes kammare gömde sig en man när koleran härjade som värst i Tiveden på 1830-talet. En del säger att gubben Johannes paradoxalt nog var den ende som dog av koleran, medan andra säger att han lyckades klara sig undan den hemska sjukdomen. 

Per Gustavsson

Läs mer i:

Elfrid Tjörne: Från Tivedens hjärta 1-2. 1924 och 1943.

Sture, Britt och Eva Karlsson: I Tiveden. 1970

Carl A Lindstén: Sevärt i Tiveden. 1985.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Spännande utflyktsmål i vår och sommar. 1: Edestads källa

Vad gör vi i vår och sommar när vi ska hålla avstånd och inte resa långt? 

I en serie inlägg här på bloggen kommer vi att ge en rad tips på vackra och fantasieggande utflyktsmål, som folktraditionen spunnit berättelser kring. Det blir platser i Sagobygden, men även på andra håll i landet.

Har du själv lust att bidra med tips kan du gärna lämna detta i kommentarsfältet. Eller, om du vill skriva lite längre, skicka text och gärna med en bild till kontakt@sagobygden.se.

I dag börjar vi i Blekinge. Det är en riktigt otäck sägen från Edestad, som ligger en halvmil öster om Ronneby, norr om väg E66.

Edestads källa

För mycket länge sen, ja för långt mer än tusen år sen under hednatiden, var det oår och folk svalt och hungrade. En kvinna, som måste ha förlorat förståndet av svält och sjukdom, dödade sitt lilla barn och kokade soppa på det. När hennes man kom hem och skulle äta av soppan fann han sitt barns fingrar. Han tog grytan, slog ut innehållet på marken och där sprang en källa upp med alldeles klart vatten. Källan fylldes igen, men en ny källa sprang upp på en annan plats. När den källan fylldes sprang källan upp där den nu ligger, vid den medeltida kyrkans norra sida.

Edestads källa blev mycket omtalad och folk sökte sig hit för att offra och söka bot mot sjukdomar och åkommor. Särskilt på midsommaraftonen var det mycket folk vid källan, för då ansågs vattnet ha den allra största kraften. Det sägs att kyrkan när den byggdes lades invid källan, för att dra de besökande skarorna till det nya templet. Edestad blev under medeltiden en av de flitigaste besökta vallfartsorterna i södra Sverige. De mynt som offrades i källan gjorde kyrkan rik.

Trots reformationen på 1500-talet, då prästerna ansåg att offrande i källor var katolsk vidskepelse, fortsatte människor att samlas vid och offra i källan. För att få slut på offrandet fylldes källan igen, men då sprang en ny källa upp vid altaret i kyrkan. Först när man på nytt öppnat den gamla källan kunde täppa igen källan vid altaret. Uråldriga traditioner är svåra att utrota och ända in på 1900-talet har folk hämtat livgivande vatten i källan. 

En annan sägen berättar att Edestad kyrka ska sjunka ner i jorden. Och mycket riktigt har kyrkans golv vid flera tillfällen legat under den omgivande kyrkogården. Därför har man lagt in nya golv i kyrkan vid flera tillfällen. När det blir sju syskonbröllop samma dag i socknen ska kyrkan sjunka för gott. 

Söder om kyrkan, på andra sidan landsvägen, reser sig den vackra klockstapeln från senmedeltiden. Där ligger också det gamla skolhuset, vars omgivningar konstnären Susanne Demåne omvandlat till en fascinerande och vacker trädgård med konstverk och installationer. Mer om henne kan du läsa på www.demone.se.

Och till slut en gammal sed från Edestad socken för att få rikligt med frukt på fruktträden. Nu är det visserligen för sent för detta i år. Men på julaftonen ska du gå ut i trädgården och skaka fruktträden.

Per Gustavsson

Källor:

Bo Swahn: Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift. Biografiska noteringar och några exempel ur Sven-Öjvind Swahns författarskap.  Karlskrona 1997.

Folklivsarkivet i Lund, uppteckningarna 632 och 743.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Blåsippebackar och trollbackar

Nu är det blåsippetider och marken lyser blå vid Ramsåshuvud naturreservat. Så är du sugen på en utflykt i påsk är det ett bra mål. Det finns flera kortare vandringsstigar att välja mellan.

Blåsippebackarna ligger vid sjön Möckelns norra stand, lite sydost om Agunnaryd. Lättast att hitta dit är att ta vägen mellan Ljungby och Liatorp och vid Tjurkö ta avtagsvägen söderut och fökja skyltningen till naturreservatet. Stanna gärna vid Tjurkö vackra kvarn som du passerar.

Och inte nog med blåsipporna. Så här står det på skylten vid naturreservatet. 

Ramsåsbackar ligger lite norr om naturreservatet. Traditionen om att troll håller till här är gammal. Halta-Kajsa berättade 1843 för Gunnar Olof Hyltén-Cavallius om vad som hände en julafton för länge sen. Här kommer den precis som Hyltén-Cavallius skrev rent den.

En prest i Agunnaryd hade två söner som hade varit åt städerna för att bli prester och som väntades hem på sjelfva julafton. Men det dröjde både långt och länge på qvällen. Slutligen kommo de. Då frågade fadren, hvarföre de hade väntat så länge.

– Jo, svarade sönerna, vi blefvo uppehållna vid Ramsåsa-Klint.

De talade så om, att när de redo förbi stod hela berget på silfverstolpar, och der var så ljust och grannt och sådant spel och dans och svingande. Då hade de unge presterna frågat hvarföre de voro så glada derinne.

– Jo, svarades det, det är för att vi skola få nåd på dome-dagen.

– Nej, det fån I aldrig, svarade presterna.

Då släcktes ljusen och der blef en sådan jemmer och gråt och uslande, så det var en ynk att höra det. Allt detta omtalade de unge presterna för sin fader den gamle presten i Agunnaryd.

Men när den gamle presten hörde deras tal blef han högeligen misslynt och sade:

– Hvarföre gjorden I så? Det hade ni inte bordt göra. Nu innan vi sätta oss till vårt jula-bord, skolen I rida tillbaka till berget och säga dem återbud. De må gerna ha sin tro; ingen utom Gud vet hvad som kan ske.

Ja, de unge presterna vände om, redo till berget och ropade:

– Ni får nåd på domedag.

Straxt tändes der ljus och blef spel och dans och lek och glädje tillförne.

Halta-Kajsa hade bott i små torp nära Ramsåsbackar och var väl förtrogen med folktradionen. Mer om henne kan du läsa i min och Ulf Palmenfelts bok Folksagan i Sverige 2: Berättarna.

Du kanske kände igen berättelsen. Det är en vanlig vandringssägen och berättas om många berg och backar runt om i Sverige. Mickel i Långhult har berättat den på sitt alldeles egna sätt om Kuggaberg, lite norr om Agunnaryd.

På skylten vid naturreservatet stod det att de flesta observationer gällande trollen är av äldre datum. Men då har inte författaren till texten hört vad som hände mig under en sägenresa i Halta-Kajsas fotspår under en berättarfestival för ett antal år sen. Just när jag hade berättat om trollen i Ramsåsabackar och vi passerade nedanför höjden stannade bussen. Den kom varken fram eller tillbaka. Bussen hade fastnat på en upphöjning i vägen och hjulen hängde i luften. Vi femtio passagerare fick gå av och vänta tills en ny buss som chauffören hade rekvirerat hämtade oss och vi kunde fortsätta resan. Under återstoden av resan aktade jag mig för att berätta något mer om troll.

Glad Påsk i Ramsåsbackar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sägner i Oxie härad 5

Trollen dansade nattetid

Nordväst om kyrkbyn Arrie ligger Arriesjön. Sjön är egentligen ett gammalt grustag som stängdes 1998. Nu är det ett uppskattat friluftsområde med vandringsstigar. Långt tillbaka i tiden hade Arrie skvadron sin exercisplats här. Då fanns det fyra uppresta jättestenar på platsen. Över stenarna låg en väldig flat sten som tak. Troligtvis har stenarna stått nordväst om Arriesjöns västra parkeringsplats. En lantbrukare krossade stenarna och använde dem som skrubbesten till sina grisar. En annan uppgift är att att de tre stenarna som fanns kvar efter en gammal domarring, togs bort i samband med ett vägbygge 1923. Lantbrukarna ålades att sätta tillbaka stenarna, men eftersom han hade krossat dem till makadam, placerade han några mindre stenar där istället. I Fornsök har platsen RAÄ-nummer Glostorp 6:1.

Folk som bodde i närheten av stenarna såg ofta nattetid hur ljus brann och hur trollen dansade i jättestugan. Men man var så van vid synen att man inte brydde sig om det.

Den 20 meter höga kullen vid sjön kallas Risebjer, alltså det stora berget. Namnet hade höjden säkert fått eftersom den stack upp över den omgivande slätten och utgjorde en bra utsiktsplats. I berget bodde Risefrun med sina två döttrar. Folket i Arrie stod på god fot med trollen, som brukade besöka deras gillen. Men en gång var det någon som spillde öl på Risefrun och hennes döttrar. Trollen blev arga och efter den händelsen deltog de aldrig mer på någon byfest.

Eva Wigström skrev inte om den folkliga traditionen knuten till Risebjer. Däremot nämnde hon Arrie hög och avsåg troligtvis samma höjd. En gång bad trollen en fattig kvinna att spinna garn till dem. Hon fick bra betalt, både pengar och bröd. Men hon måste lova att inte tvinna lingarnet med kristet spott, för sånt skyr trollen. Kvinnan lovade och allt gick väl en lång tid.

Men så hade kvinnan mycket att stå i och bad en grannkvinna om hjälp, Men den kvinnan tyckte väl det var för omständligt att stoppa fingrarna i en skål med vatten för att bättre kunna tvinna garnet, så hon struntade i detta. Efter det tog lyckan för den fattiga kvinnan slut. Aldrig mer ville trollen ha hjälp av en kristen kvinna.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

PS Nu är det slut på vår lilla serie med Oxiesägner. Den som är nyfiken på mer kan läsa Ingemar Ingers bok Folkmål och folkminnen i Oxie härad, Årsbok VIII. Den är utgiven av Oxie härads hembygdsförening och kan beställas på https://www.hembygd.se/oxie/page/21404.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 4

Lindormen i Yddinge

Vid Yddingesjöns norra ände ligger byn Yddinge. Där stod förr en stor lind och i den bodde det en lindorm. Folk trodde att det var något ont som tagit skepnaden av en orm, alltså visade sig i ormahamn.

Man aktade sig för att gå nära linden, för lindormen hade makt att dra in förbipasserande. Blev man tagen var allt hopp ute och lindormen plågade den olycklige genom att första äta upp fötterna, för att sen äta och äta tills det inget var något kvar av människan.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner