I förra årets sista blogginlägg önskade vi God Jul med en saga av Brita Greta Löfquist, tjänarinna hos Wendela Hebbe. Jag berättade lite kortfattat om Wendela Hebbe, vårt lands första kvinnliga journalist, fast anställd på Aftonbladet. Wendela Hebbe är intressant i egen person för den sagointresserade. Hon både översatte och skrev egna sagor och använde traditionella folksägner i sitt författarskap.
En av hennes första publicerade alster i den här genren är en versifiering av sägnen om de dödas julotta. Den publicerades i antologin Ur Svenska skaldestycken för ungdom, 1845, som Hebbe själv redigerade. Det var en samling av svensk vitterhet för ”barnens bildning och glädje”. I en kortfattad inledning vänder sig Hebbe mot moraliska berättelser där avsikten förtar berättelsens ”friskhet och poetiska färg”. Men hon ifrågasatte inte barnläsningens uppfostrande funktion, men urvalet skulle spegla en ”sedlig skönhet” och en ”nordisk anda” som kunde ”väcka och underhålla den oskuldsfulla anda av menlös fröjd” vilket kännetecknar ett barn.
I samlingen finns dikter av klassiska svenska författare såsom Kjellgren, Lenngren, Bellman, Tegnér, Stagnelius och Runeberg. Så Wendela Hebbe satte inte sitt ljus under skäppan. Urvalet inleds av folkvisor såsom Sven i Rosengård och Dufvans sång på liljeqvist. Hebbes egen dikt anknyter språkmässigt till dessa.
Sagan om de dödas julotta.
”Jag tror det är morgon, se stjernorna tindra
Så bleka på fästet, och kyrkfönstren glindra,
Och grinden är öppen till gård och till gärde;
Så tyst är i huset: de gått sina färde
Och lemnat mig efter; snart ottan är slut,
Och jag kommer dit när de andra gå ut.
–
Det dagas ju redan!” så prestdottren tänkte
När månan på blommiga rutorna blänkte.
Hon klädde sig hastigt och axlade kappan,
Tog psalmbok och nyckel, och gick utför trappan.
Så högblå log himlen; på strand och på ö
Gjöt månan sitt silfver bland drifvornas snö.
–
Nu kom hon till kyrkan och trädde på gången;
Så matt brinna ljusen, så dof susar sången,
Och hela den hvita församlade skara
Af skräck eller andakt förstenad tycks vara:
Från lik-bleka läppar väl toner tycks gå;
Men ingen förnimmer den sången ändå.
–
I choret stod presten, väl munnen han rörde,
Och böner han läste, fast ingen dem hörde,
Och skjortan, den hvita, helt konstigt var skuren
(En sådan väl aldrig der förr varit buren)!
De fotsida vecken så underligt gå,
Men kragen och messhaken voro ej på.
–
Och barnen der suto, (församlingens unga),
Med ljus-gröna kransar på hufvuden tunga,
Och blekfagra kinden mot handen de luta
Och undra när nattliga messan skall sluta;
De stråperlor plocka, allt en efter en,
Och strö dem på golfvet bland granriset se’n.
–
Nu spejande blickar kring kyrkan hon sände:
På bänkarnes rader satt vän och satt frände –
Men hvem målar fasan, som flickan nu kände,
När håliga ögat en hvar henne vände:
Den vännen re’n sofvit se’n natt och se’n år,
Och fränden begrafdes derute i går!
–
Och upp foro alla, som foglarna fara
När jägarens lod kilar in bland den skara.
Från pelarne ryckte de lansarna neder
Och stormade sedan i tätt slutna leder,
Med fladdrande rustning, på korsgången fram,
Der störerskan flydde bland krusflor och damm.
–
Allt närmre och närmre sig liktåget svingar,
Re’n dödsengeln klappar de snöhvita vingar;
Då ser hon sin gudmor vid kronljusens flamma,
”Knäpp kappan af halsen” hon hör i detsamma,
Och kornet, det sista, i timglaset rann,
Och tolfslaget dånade – synen försvann.
–
När julnatten lång gått omsider till ända,
Och morgon var inne och ljusena tända,
Och klockornas samljud de lefvande väckte,
På snötäcket hvita, som grafvarna täckte,
Små tuslitna stycken af kappan man såg,
Och Prestdottren sanslös på kyrktröskeln låg.
–
I kommande inlägg berättar jag mer om Wendela Hebbes författarskap.
Ill: Boel Werner, ur Per Gustavsson: Spöken.LL-förlaget, 1998. I den återberättade varianten är det en gammal gumma som kommer för tidigt till julottan. Men det är också vanligt att det är en ung flicka, som i Hebbes dikt.
Sagobygdens Blogg 