Etikettarkiv: älvor

min bok om väsenMitt åttaåriga barnbarn Bella och hennes klasskamrater i en Malmöskola har under hösten studerat sägenväsen. De har sett UR:s filmserie Mytologerna och lyssnat på Tro och väsen, också producerad av UR. Där berättar morfar magiska historier för barnbarnet Elin. Denna utmärkta serie har vi tidigare skrivit om på bloggen och du hittar den här. Arbetet har resulterat i att eleverna skapat varsin bok om väsen.

Det märks att arbetet har kopplats till undervisningen i naturkunskap. Jag tycker det är ett fint exempel på hur spännande och roande historier kan användas i undervisningen. Här är Bella lilla bok.

Per Gustavsson

sägenväsen 2Troll

Troll har långt hår, lång näsa, stora spetsiga öron och lång svans.

Ett troll blir till sten om trollet blir träffad av en solstråle. Troll hatar psalmer och saker som hör till kyrkan.

Troll luras och stjäl saker. Troll kan förvandla sig till vad som helst.Troll är vänner med älvor.

Troll byter ut trollungar mot människobarn, så blir det en bortbyting.

sägenväsen 3Gårdstomten

Gårdstomten var ensam och bråkade med andra gårdstomtar. Om det gick dåligt för gården var det inte gårdstomtens fel, då var det bonden som hade stängt dåligt eller hade djuren rymt.

Gårdstomten svärde men andra fick inte svära.

Gårdstomten gillar gröt. Gårdstomten tar hand om människorna som bor på gården och djuren på gården.

Gårdstomten är ett skyddsväsen. Gårdstomten kallas också Nisse.

sägenväsen 4Jätten

Isen flyttade med sig stora stenar. De kallas flyttblock. Förr trodde man att jätten hade kastat dem.

Jätten är stor och lättretlig. Han är inte jättesmart.

Jätten hatade kyrkklockor. 

Jätten kan krossa en människa med ett slag. 

Jätten tål inte stål för han kan inte röra sig då.

Jätten har gjort Öland och Gotland. Han kastade sand uti vattnet och så blev det Öland. Och han kastade mer sand, då blev det Gotland. Hålen fylldes av vatten och då blev det Vättern och Vänern.

sägenväsenLyktgubbe

I mossor finns det gas och när gasen kommer upp ur marken är gasen brandfarlig, då tänder den sig själv.

Lyktgubben lurar folk. När man är nära lyktgubben får man inte prata högt för då får man evig hicka.

Lyktgubben vaktar en skatt.

Lyktgubben var en lantmätare, då slarvade han när han mätte. Så när han dog fick han till straff att han skulle fixa allt.

sägenväsen 1Älvor

Älvor har vita klänningar.

Man trodde att det var älvor som dansade, men det var dimma. Man trodde att det var älvor som hade gjort en svampring, men det var bara en växt som växte så.

Dimma är vattendroppar som stiger upp ur marken på kvällen och morgonen. En ring i gräset är ett djur som har legat där. Om man kissar i ringen så blir man sjuk.

Älvor är vänner med troll. Älvor lurar folk.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Pedagogik

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

1 kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34