Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.