Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.
Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.
Jag kommer närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?
Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.
Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.
Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.
Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.
Jag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna. Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.
När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.
Helena Heyman
1 juli 2017 i Tunby på Österlen
helena.heyman@telia.com
Sagobygdens Blogg 