Många av oss har nog någon gång blivit stående framför en mossig bergvägg, som mäktig och väldig reser sig mot himlen. I det ögonblicket är det inte svårt att förstå hur folktron och berättelserna om trollen i bergen en gång kom till. Det är lätt att föreställa sig en port in i berget, som leder in till en bergasal, och det är lätt att tänka sig hur det skulle kunna se ut där inne i berget hos trollen.
Jag håller just nu på att skriva ett föredrag om berget som övernaturlig plats och sägner och föreställningar kring bergtagning – så kallades det när olyckliga människor lurades in i berget av trollen och sedan hölls fångna där. Det är ett fascinerande och spännande ämne, som säger mycket om den gemensamma fantasivärld som vävts samman och traderats genom folkloren i generation efter generation.
Men det finns även en annan sorts historia att berätta här. En del av dem som sade sig ha blivit bergtagna av trollen tog senare tillbaka sina berättelser och bekände att de helt enkelt hade velat hålla sig undan ett tag. De hade gått ut i skogen för att få vara i fred och när de kom hem skyllde de på trollen för att förklara var de hade hållit hus. Bergtagning var också ett sätt att söka förklaring till vart människor (eller djur) som gått vilse i skogen och kanske dött i ensamhet ute i vildmarken, hade tagit vägen.
Tron på troll fanns främst i södra och mellersta Sverige (i norra Sverige dominerades traditionen av tron på vittror och till dessa knöts sägner och föreställningar som i söder hörde samman med trollen och vättarna). Trollen troddes leva i berg, under stora stenblock, i gravhögar eller i skogen. Deras liv var väldigt likt människornas liv – de firade bröllop, bryggde öl, höll sig med boskap, bakade bröd och spann garn. Många sägner berättar om troll och människor som levde på vänskaplig fot med varandra och gjorde varandra tjänster men de flesta handlar om hur farligt det kunde vara att ha med troll att göra.
De var kända för sin list, så det gällde att vara vaksam för trollen kunde vara svåra att känna igen. I vissa uppteckningar sägs det att trollen var mörka och fula men de flesta berättar att trollen såg ut som människor. De kunde dock förvända synen på folk de mötte och visade sig ofta som ovanligt vackra och rikt klädda människor med många smycken. Det bästa sättet att avslöja ett troll var att använda ett kristet ord eller tecken – trollen (liksom andra övernaturliga väsen) kunde inte tåla dessa.
Den som blev bergtagen lurades in till trollen i berget och hölls fången där. Detta kunde till exempel ske om man var oförsiktig nog att äta eller dricka av det som trollen bjöd. I vissa berättelser sades det att trollen förvände synen på de bergtagna, så att de trodde att trollens boning var fyllda av guld och andra rikedomar fast det egentligen var fattigt och eländigt. I berget fick människorna arbeta hårt men ibland hände det också att de gifte sig med ett av trollen och fick barn därinne.
Att bli fri från bergtagningen var ofta svårt men ibland räckte det att den bergtagne själv uttalade Guds namn eller gjorde ett kristet tecken så slapp han eller hon ut ur berget. I andra berättelser hjälpte prästen till att få ut den fångne, genom att se till att kyrkklockorna klämtade så högt att det hördes ända in i berget eller själv kom ut i skogen och läste böner utanför berget.
Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet
Intressant blogg detta :)
Mycket intressant och lärorikt, välformulerat.
Spännande med troll. såg nyligen filmen the Hobbit. Där mötte de en del häftiga troll (och vättar, orcher, drakar och annat kul)
Ping: Nordisk folktro, del 36: Bergtagning | Kulturminnet