Kategoriarkiv: Berättelser

Bäckahästen 2: Spelmannen som lärde sig spela under Vallåkra bro

När min far fick en av sina första avlöningar efter att ha fått arbete på 1930-talet köpte han den här rölakansvävnaden. Den hängde i hans ungkarlslya och senare i mitt barndomshem. Den vittnar om att motivet med en bäckahäst inom en åttakantsram med bård av fåglar och träd var traditionsfast. Det återfinns i allmogevävnaderna från 1700- och 1800-talen och blev omtyckt när hemslöjdsrörelsen i början av 1900-talet inventerade och stimulerade vävkunniga att väva gamla folkliga mönster.

Min far växte upp i Bjuv och min mor i Landskrona. Däremellan ligger Vallåkra. En gammal bro leder över Råån eller Vallåkra bäck som den också kallas.

Det var en spelman som hette Brandt, som hade lärt sig att spela vid Vallåkra bro. Redan som mycket liten hade han haft stor lust till att spela. När han gick och vaktade kreatur hade han gjort sig en fiol av en gammal träsko. 

En dag då det var vackert väder och solen sken, satt han vid Vallåkra bro. Då fick han höra att någon satt nere vid ån och spelade. Först såg han endast huvudet på den som spelade. När han kom ner till vattnet satt där en främmande karl och spelade så ljuvliga toner. Pojken frågade om karln kunde lära honom att spela.

Främlingen sa till honom att gå ner under bron en dag då det regnade. Då skulle det ligga två fioler där. En skulle han ta. En av fiolerna skulle göra honom till en duktig spelman, den andra skulle föra olycka med sig och ta honom ner i ån.

Pojken anade nog att den där karln inte var vem som helst. Han hade hört talas om bäckamannen, som spelade så vidunderligt. Men lusten att spela var större än rädslan. Så en regnig dag kröp han ner under bron. Mycket riktigt, där låg två fioler. Han visste inte vilken han skulle ta. Men han tvekade inte länge, utan grep en av fiolerna. Som tur var bar det inte ner i vattnet. Han hade tagit den rätta. Och snart fanns det ingen spelman i trakten runt Vallåkra som var lika god som han.

En dag, när han satt på Vallåkra gästgivargård, kom en fin herre dit.

– Är ni spelman? frågade han Brandt.

– Jo.

– Kan ni spela elvaleken?

Jo, han skulle försöka. Det var ju den vackraste melodin som bäckamannen spelade, men också den farligaste. Brandt till att spela. Han spelade allt värre och värre och snart började glasen dansa på bordet. Då sprang herrn bort och skar av strängarna på fiolen, för annars hade spelmannen och alla andra gäster och döda ting dansat ner i ån. Sån makt har elvaleken.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kors, en sån långer hors

I utkanten av Hässleholm rinner Almaån.

Några pojkar lekte längs med Almaån och fick se en vit häst. De tyckte den såg så vacker ut och tänkte att de skulle rida på den. En efter en hoppade pojkarna upp på hästen. Hästen blev allt längre för att alla skulle få plats, utan att pojkarna märkte det. Men den siste pojken som skulle upp tyckte att det var en märklig häst och ropade:

– Kors i Jesu namn, en sån långer hors!

Då, när Jesu namn nämndes bröts förtrollningen och bäckahästen förlorade sin makt över barnen.

De föll av. Hästen försvann ner i ån och vattnet forsade kring honom.

Den här sägnen är allmän i sydligaste Sverige. I Skåne kallas näcken i regel för bäckahästen. Näcken lever i sjöar och vattendrag och spelar vackert på sin fiol, för att locka människor till sig. Särskilt bedårar han kvinnor. Han kan anta olika skepnader. Ibland förvandlar han sig till en häst, ibland till en elegant herre. 

Bäckahästen har varit ett omtyckt motiv på de gamla rölakansvävnaderna, som varit så vanliga i Skåne. Framförallt på vävnader från Skytts härad, trakten kring Trelleborg. Bäckahästen förekom på agedynor (åkdynor), jynnen (kuddar) och på täcken. Precis som bäckahästen antar olika skepnader, kan hästen vara vävd i olika färger. Än är den röd, än grå eller svart.

Den här vävnaden är vävd av Lilly Ekström 1993 efter ett brudtäcke från Nosaby eller Fjälkestad 1789. Lilly Ekström vävde några exemplar av det här täcket. Det första visades på Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds utställning Slöjdsommar 1992 på Liljevalchs konsthall. Då kallades vävnaden Skolritten.

Men i själva verket går motivet tillbaka på en den mycket spridda sägnen om barn som rider på bäckahästen.

För den textilintresserade kan vi berätta att det är ett rölakanstäcke vävt på blekt linnevarp med tvåtrådigt ullgarn i rödrosa, vitt, gulbeige, grönt och mörkblått. Originalet finns på Regionmuseet i Kristianstad. Det kan ses på Digitalt museum och har beteckningen KrM 1222.

Lilly Ekström (1916-1997) föddes i Nosaby, bodde senare i Ausås utanför Ängelholm och arbetade som hemvårdare. Hon flyttade kort före sin död tillbaka tillbaka till Kristianstad. Lillys mor hade ett konstväveri i Nosaby och Lilly lärde sig väva redan i 10-årsåldern.

Inspirerad av det här täcket kommer jag att berätta sägner om näcken och bäckahästen de närmaste veckorna. Här är en småländsk variant.

Några barn lekte en gång vid Vänneböke sjö, som ligger på sockengränsen mellan Torpa och Hinneryd. Rätt var det var fick de syn på en fin häst, som betade vid sjöstranden. Hästen kom allt närmare barnen och de fick lust att försöka rida på den. De var många barn. Men när barnen hoppade upp på hästryggen blev den längre och längre. Men det tänkte inte barnen på. Men det minsta barnet, en pojke, kom inte upp och ropade:

– Jag näcker inte!

Men då var det färdigt. När näcken hörde sitt namn, för det var han som hade förvandlat sig till en häst, bröts förtrollningen. Näcken hade inte längre någon makt över barnen. Den kastade med kroppen så att barnen flög åt alla håll. Sen vältrade han sig i sjön och försvann med ett väldigt brak.

Barnen skyndade hem och lekte aldrig mer vid sjön.

De två sägnerna har beteckningen F 103B och F 103C i Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Jag satt alltid på kökspallen

Idag publicerar vid en tredje berättelse ur Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland.

 

 

Jag satt alltid på kökspallen

vid diskbänken, en meter från spisen.

 

Åt han frukost lagade jag den

åt han lunch lagade jag den

åt han middag lagade jag den.

 

Han satt ensam

och åt vid bordet, tog en tugga

och kikade ut över vägen.

 

Jag satt på min pall

med tallriken i knäet och åt maten.

 

Varje år cyklade jag ut på landsvägen

och ner på grusvägen

mot Daniel-Petters och hjortronen.

 

Jag gick ut på myren

under de höga elledningarna

som de byggde

året jag trodde på kärleken.

 

Jag gick med min hink

och plockade myrbären

och kände hur mina hårnålar

för varje steg jag tog

tog upp kraften

där uppifrån ledningarna

som snälltåget jag en gång såg i Vännäs,

det gnistrade om det!

 

Och när hinken

var full cyklade jag hem

och ställde den i skafferiet

 

och satte mig på pallen

bredvid spisen

fylld av kraft

att leva ännu ett år.

 

[Elisabet Moritz]

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

I förra blogginlägget skrev jag om Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland. Här publicerar vi ännu en berättelse ur boken.

 

 

 

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

i containern inne i byn.

 

Det var släktingar söderifrån

som kom hem

och sålde allt jag hade

till Skrot-Nisse.

 

Men diplomet ville han inte ha.

 

Dom kastade det

i containern och glaset sprack

och ramen bröts.

 

Tänk så stolt jag var

den dagen jag gick från posten

med diplomet i handen!

 

Rosa, min bästa mjölkko.

speglade sig i diplomets glas

och råmade för full hals!

Ja, jag var drottning då,

en drottning kan ni tro!

 

Men i dag ligger jag här

och man passerar min gravsten

utan att stanna och ingen förstår

vilken människa jag var.

 

Tänk om jag ändå

fått med mig det i graven

som bevis på mitt liv!

 

Det ligger i containern,

den övre containern,

den som vätter mot Hällstens hus.

 

[Mary Lindberg ]

 

1 kommentar

Under Berättelser, Litteratur

På kyrkogården i södra Lappland

Ibland läser man en bok och känner intensivt, att den här boken måste jag berätta om för alla jag träffar.

Nu har jag läst just en sådan bok. Missa inte På kyrkogården i södra Lappland. Den är skriven av Börje Lindström, som är född i den lilla byn Latikberg öster om Vilhelmina.

Börje Lindström ger röst åt 119 döda på kyrkogården. Han ger röst åt människor som levt ett strävsamt och obemärkt liv, i det som offentlighet och storstadens människor definierar som periferi. Men än en gång besannas det att alla människor har något viktigt och värdefullt att berätta. Kören av de dödas röster tecknar en bygds liv och förändring.

Varje berättelse är inte lång, bara en eller två sidor. Det kan vara en minnesvärd händelse i den dödes liv eller en mer filosofisk betraktelse. Stort och smått blandas. Det är både drastiskt, sorgligt, vemodigt och inte sällan roligt. 

Varför ska vi då minnas de människor som levt före oss? De som ingen har rest äreminnen eller statyer över?

En av de döda på kyrkogården, Bo Johansson, svarar: 

Vem tänker längre på att vi ingår i en kedja

där hand sträcks ut mot hand

och håller allting samman?

Vem minns alla dessa människor

som vandrade hit upp och odlade äng efter äng

för att en youtubare

skulle födas i vår tid och bli till?

Han tillägger att om vi glömmer vardagens bruksföremål och händelser som bildar vår historia blir ”tillvaron ett ödehus, utplundrat och med sönderslagna fönster”.

Men nu ska jag inte orda mer om boken utan låta de döda komma tills tals. Börje Lindström har generöst givit oss tillstånd att publicera några dikter ur boken. Här kommer den första. Det är Roland Eriksson som berättar.

Jag var med om att bygga 

de stora dammarna.

 

Vi dränkte hela bygder

och när vi var klara

tog vi roddbåten och rodde ut

och kikade ner i djupet.

 

Vi såg en förstukvist

med en kvarglömd gummistövel

runt vilken den första gäddan cirkulerade.

 

Vi såg landsvägen

där vi ännu skönjde spåren av cykeldäck

och betäckningstjurar.

 

Under oss fanns en hel by

som hade dött

och en hässjestör fastkilad mot en lagårdsvägg

var visaren i klockan

som stängts av.

 

Vi sa att vi gjorde det

för utvecklingens skull,

för elprisets skull,

för industrins skull.

 

Men vi rodde tysta hem

över vattnet.

 

Och nu ligger jag här på kyrkogården

och på Allhelgonaafton

lyser ett ljus på min grav

och lågan är liten

och lågan är svag

men mer ljus drar inte jag.

[Roland Eriksson]

Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland. Heidruns förlag. Torsby, 2020.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Då Vår Herre skapade kvinnan

En liten uppfriskande berättelse i mörka tider!

Då Vår Herre hade skapat kvinnan, hade han begått det felet, att han satt blygden i ryggslutet.

Han insåg snart sitt misstag, men hur skulle han få till en ändring?

En klok man, Sankt Ola, kom Vår Herre till hjälp. 

Över den steniga älven i trakten ledde en bro, byggd av längsgående brädor. Vid denna bro samlade Vår Herre alla kvinnor och bad dem, en och en , att gå över bron. Under bron, på en av de större stenarna, gömde sig Sankt Ola.  I handen hade han en vass yxa. 

Mot varje kvinna som gick över bron måttade Sankt Ola underifrån med sin yxa, och genom springan mellan brädorna högg han ett snitt på var och en, strax under magen. 

Praktiskt kan man tycka, och alla kvinnorna fick sin spricka där den sitter idag. 

Det var förstås så, som vi alla vet, att kvinnor är olika långa och Sankt Ola  nådde inte riktigt upp som han tänkt till de långa. 

Alltså har vi förklaringen till att långbenta kvinnor har liten blygd och kortbenta, stor. 

Denna berättelse går att läsa under Egentliga folksagor i Rolf Kjellströms senaste bok Nybyggarnas liv, Carlssons förlag 2020. Rolf Kjellström är etnograf och etnolog och författare till ett tjugotal böcker om Lappland och Arktis. 

I Nybyggarnas liv finns intressanta kapitel att läsa om tankevärlden i nybyggare/samekulturen i trakterna kring Marsfjället.  Här finns klassiska folksagor och skämtsagor, ibland kan man ana ursprung i bröderna Grimms sagor, men berättelsen ovan liknar ingenting jag har hört eller läst tidigare. Rysligt  –  men lite roligt!

God jul och Gott Nytt BerättarÅr!

Helena Heyman 

berättare, Lund och Tunby på Österlen

3 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Ännu ett fabelfynd

Jupiter och fåret

Fåret, alltid misshandladt af de öfrige Djuren, trädde ändteligen inför Jupiter, och bad honom mildra dess olyckor.

Jupiter förklarade sig därtil nöjd, och sade till Fåret:

– Jag ser at jag skapat dig altför wärnlöst; wälj därföre sjelf någon utwäg att bäst afhjelpa denna brist. Skall jag förse dina käftar med fruktanswärda tänder, eller dina fötter med klor?

– Ach! nej sade Fåret, jag will aldeles icke likna de glupska Rofdjuren.

– Ellet, fortfor Jupiter, skall jag wäpna din mun med et dödande gift?

– Nei, swarade Fåret, de giftiga Ormarne äro ju så hatade af alla!

– Hwad återstår då för mig? jag måste kanske befästa din panna med horn, och gifwa din nacka en fördubblad styrka?

– Icke heller så, milde Jupiter! kanske blefwe jag då så förförisk, som den sjelfswåldiga Bocken!

– Likwäl, sa Guden, måste du själf äga förmåga at göra skada, om andra skola afhålla sig ifrån att förfördela dig!

– Är det så! swarade Fåret suckande, Ach så lämna mig, gode Skapare! sådan jag är. Förmåga at skada, torde wäcka hos mig begäret at skada; och det är likwisst bättre, at lida orätt, än göra orätt.

Jupiter wälsignade det fromma Fåret; som aldrig sedan klagat öfwer sitt öde.

Det här är ännu ett fabelfynd, med aktualitet i vår egen tid, ur Erik Zilléns Fabelbruk. Fabeln är diktad av den tyske dramatikern Gotthold Ephraim Lessing, ännu en av de fabelförfattare som introducerades i Sverige under 1700-talet. Lessing kritiserade La Fontaines estetisering av fabeln och förespråkade i Aisopos anda en återgång till den korta moralinstruerande prosafabeln. Fabeln skulle verka i upplysningens tjänst och präglas av förnuftet.

Gotthold Lessing (1729-1781). Bild från Wikipedia

Lessing skrev inte bara fabler utan diskuterade också flitigt bruket av fabeln. I en fabelavhandling skrev han:

Jag har dessvärre inte haft den upphöjda avsikten att roa världen med mina fabler. Min uppmärksamhet riktade jag enbart mot en eller annan moralisk lärdom, som jag, för det mesta till min egen uppbyggelse, gärna vill granska i enskilda fall. Och för detta bruk trodde jag mig inte kunna nedteckna mina diktverk nog kort, nog torrt. (Erik Zilléns översättning)

Fabeln Jupiter och fåret har likheter med Aisopos fabel om ormen som klagar hos Zeus över att människorna brukat trampa på den. Jupiter svarar att om ormen hade bitit den som först trampat på honom, hade alla de följande hållit sig undan. Lessing har fördjupat fabeln och skärper läsarens uppmärksamhet och tvingar läsaren till reflektioner i förnuftets anda, helt i enlighet med upplysningstidens krav.

Fabeln Jupiter och fåret översattes av Jacob Tengström och publicerades i Åbo tidning. På 1790-talet publicerade Tengström två böcker med fabler för barn, vilket kan ses som ett tecken på de senaste århundradenas fabelbruk.

Nu önskar jag dig ett givande umgänge med Erik Zilléns Fabelbruk i svensk tidigmodernitet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Fabeldiktaren John Gay

I England förnyade John Gay fabeldiktningen. Gay är mest känd för Tiggaroperan, som utgjorde en förebild för Brechts och Weills Tolvskillingsoperan.

John Gay (1685-1732). Bild från Wikipedia.

Gay skrev såväl moraldidaktiska fabler, som fabler som gisslade missförhållanden i samhället. En del av hans fabler publicerades i svensk press. En var Pythagoras och bonden. Den infördes i Dag-bladet: Wälsignade Tryckfriheten i oktober 1781. Jag återger den efter Erik Zilléns Fabelbruk, men har lätt ändrat interpunktionen.

Pythagoras som spatserade en Sommarmorgon helt tankfull i en löfrik skog, stadnar wid et torp där en bonde stod och bultade med en hammare emot sin stugwägg. Filosofen hindrad af et sådant larm i sin djupsinniga betraktelser, frågar wad han så bittida hade at sysla? 

 – Rättwisan ropar på hämnd, swarade gubben helt ifrig. Ser du intet den der gladan som lefde af rof, som förtärde mina kycklingar. Änteligen har hon nu fått betalning. Se på dess utsträkta wingar. Jag har spikat henne här för att skräma dess likar, och nu Gud ske lof äro mina höns och kalkonungar i säkerhet, och jag hoppas att ingen roffogel mera lär wåga sig hit.

– Du talar förnuftigt min Gubbe! swarade Pythagoras. Det almänna bästa kräfwer at mördaren dödas. Men om dessa luft tyranner straffas så strängt, hwad tror du wäl människan borde lida som i hwart ögnableck dödar de oskyldiga djuren? Hwad för en ohörd wåld följer icke de mäktiga? Förfara så hårdt med en glada som i hungersnöd spänt en kyckling, då du! ditt frätande släkte! kanske slagtar tusende boskapshjordar blott till kräsligheter och öfwerflöd.

– Å, sade bonden, bör en människa och en glada hanteras lika? När Gud skapade Werlden med djuren, förordnade han ju människan til deras herre och förman.

– Det är på det sättet, war filosofens swar, som tyranner altid ursäktar sina mord och sin grymhet. Du bör tilstå at denna fogeln som i hela sit opförande så liknar människan, har mist sitt lif för ingen annan orsak än at han älskade samma rätter som du, och wille äta så wäl som du.

De små störtas blott för det, att de Sstora skola klifwa op i deras fall.

Zilléns bok innehåller många sådana här intressanta fabler, som kan vara svåra att hitta på andra håll.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Fabeldiktaren Gellert

I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.

Gellert (1715-1769). Bild från Wikipedia.

I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.

Du hast das nicht, was andre haben,

Und andern mangeln deine Gaben;

Aus dieser Unvollkommenheit

Entspringet die Geselligkeit.

Du har inte det som andra har

och andra saknar dina gåvor.

Ur denna ofullkomlighet

uppstår samlivet.

Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar. 

Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Fabeln om hararna och grodorna

Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.

Om harar och grodor

En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.

– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.

Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:

– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.

Lärdom

Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.

När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.

Träsnitt ur Magnus Orrelius: Historia animalium

Hur haren blev harmynt

Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.

Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden. 

När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag. 

En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.

Hur haren fick sin spruckna överläpp

Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.

Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.

Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.

I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser