Kategoriarkiv: Berättelser

Utflykter i sommar 9: Hansaviken och Högarör

Varje tisdag under hela sommaren kan du lyssna på berättelser på Högarör. Det är Sagobygdens uppskattade berättarpedagoger som berättar både troliga och otroliga historier för hela familjen.

Högarör är ett 3500 år gammalt röse från bronsåldern. Det ligger på en höjd öster om ån Lagan, någon kilometer söder om Ljungby stad.

Berättaren Agneta Json Granemalm skriver här om vad Högarör betytt för henne.

Hansaviken och Högarör

När barnen var små och vi bodde i lägenhet så tillbringade vi många helger vid Hansaviken. Hansaviken är en vik i ån Lagan lite söder om Ljungby om man beger sig den gamla lilla smala vägen mot Kånna. Det är en vacker väg med många svängar som följer Lagans böjningar i naturen. Vi packade korgen med mat och dricka och det viktigaste, spritköket. Ja, fiskegrejor var också självklart med i packningen. Där i Hansaviken kunde vi tillbringa hela dagen om vädret var bra. Barnen lekte och jag och Åke fiskade. Efter maten var det vila, barnen läste, jag stickade och Åke fotograferade naturen. På vintrarna var vi där och åkte skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Vid ett tillfälle tog vi en promenad utmed vägen mot Kånna, vi hann inte långt förrän vi såg en stig som ledde upp mot en hög kulle. Det såg spännande ut så vi traskade upp för stigen, den var rätt brant. Väl uppkomna hade vi en fantastisk utsikt både mot Kånna och västerut, men vad var det för något som låg där på kullens topp, ett stort stenrös. Barnen tyckte det var otroligt spännande och mystiskt och efter den gången så blev det en tur upp till kullen varje gång vi var där.

Åren gick, barnen växte och våra turer till Hansaviken tog slut, men en dag när min man och jag var ute och cyklade så stannade vi till nedanför kullen. Vad är det för skåp som kommit upp här undrade vi. Ett rött skåp med luckor som gick att öppna. Jag öppnade luckorna och så kunde vi läsa den fantastiska berättelsen om Högarör. Det bor en drake i stenröset och det vet väl alla att där det bor en drake, där finns det också en skatt, en skatt som draken vaktar mycket noga. Många har försökt hitta skatten men inte lyckats, jo en gång var det riktigt nära. Bönderna i Kånna hade länge pratat om skatten i Högarör och till sist bestämde de att gemensamt gå dit och leta. Sagt och gjort, en dag efter arbetets slut gav de sig iväg. Uppför stigen fram till röset. Nu började de plocka bort sten för sten, hålet i röset blev djupare och djupare. Då ropar en bonde, jag ser någonting. De hade hittat kistan. 

De blev ivriga och kastade stenar runt sig för att få loss kistan. En av männen som stod uppe på kanten och tog emot stenar råkade titta upp och bort mot Kånna. Vad fick han se, jo hela Kånna stod i lågor. Hjälp, hjälp våra gårdar brinner skrek han. 

Alla släppte vad de hade för händer, ja till och med de som fått tag om kistan släppte greppet och alla rusade hem med full fart. När de kom hem till Kånna var allt som vanligt, inga hus som brann ja inte minsta lilla glöd kunde de hitta. De tittade på varandra och de förstod. Draken hade lurat dem, draken hade gett dem en synvilla, men de gick ändå tillbaka till Högarör. Väl uppe på toppen så såg de, allt arbete de gjort med att ta bort stenar var ogjort. Allt låg tillbaka där det skulle vara. Då förstod de att det inte var lönt att försöka hitta skatten, draken tänkte inte lämna den ifrån sig. Så där ligger skatten än idag.

Tänk så många gånger vi varit där utan att veta att det var en sägenplats, men nu vet vi och nu tar vi vänner, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med oss dit och berättar om draken och skatten.

text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 7: Tiveden med Fagertärn

Där Västergötland och Närke möts breder skogsområdet Tiveden ut sig. Tivedens hjärta ligger mellan sjöarna Unden och Vättern. Här vandrade jag förra sommaren  på slingrande stigar genom den täta urskogen, där väldiga mossbevuxna klippblock hindrar vandringen, grottor och håligheter döljer hemligheter.

Mellan bergen stöter du på svarta tjärnar och här har man funnit den sällsynta Skogsfruns blomma. Nu är området nationalpark, men förr i tiden undvek folk att passera genom skogen, för här kunde man råka ut för både skogsfrun och maran och hemska ståndgastar. Det är inte så konstigt att skogen kallades för Trolltive´n. Däremot fanns det faktiskt inte troll här, de kom hit med turisterna på 1900-talet.

Tivedens största flyttblock kallas Junker Jägares sten och är 15 meter högt.

Junkjer Jägare var en ung man från Norge och han förälskade sig i en fager jungfru av en rik och förnäm ätt. Flickan besvarade ynglingens kärlek. Men fadern vägrade att låta dottern gifta sig med en enkel jägare och utvalde en mer passande brudgum. Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren och slog läger under det väldiga klippblocket. Där fann faderns utsända krigare upp flickan, medan jägaren var borta för att söka föda. En av dem döda flickans hund med ett spjut. Flickan kastade tillbaka spjutet och det träffade krigaren i ögat och han dog på fläcken. De andra förföljarna blev rasade och striden slutade med att de halshögg flickan. Det sägs att jägaren återvände till Norge. Men de finns också de som säger, att de långt långt efter händelsen sett såväl en sorgsen jägare vanka runt stenen som en huvudlös flicka.

Inte heller den här berättelsen tillhör folktraditionen, utan är också en skapelse för att väcka besökares intresse för Tiveden.

Trolltive´ns största hemlighet och vackraste skönhet är den röda näckrosen. Det var här man hittade den för allra första gången. Den upptäcktes av en botanist i Fagertärn 1856. Dessförinnan hade den naturligtvis varit känd av kolare, timmerhuggare och torpare. Så här berättas det att näckrosen fick sin röda färg.

Vid Fagertärns strand låg förr en liten stuga. I den bodde en far med sin dotter. De livnärde sig på jakt och fiske. En dag rodde flickan ensam ut på sjön för att vittja näten. När hon kommit en bit dök näcken plötsligt upp, tog tag i henne och drog henne ner i vattnet. Näcken ville gifta sig med flickan. Men flickan kämpade emot för hon ville inte gå med på näckens önskan.

När hon nekade drog näcken sin kniv och stack den i flickans hjärta. Flickans blod färgade näckrosorna i sjön röda och den röda färgen har de än i denna dag.

En del människor invänder och säger att näcken inte alls var inblandad, utan att det var den mänskliga ondskan. Flickan som bodde med sin far långt in i skogen var mycket vacker. Hon hade många beundrare och en ung man hade vunnit hennes hjärta. En dag rodde flickan och hennes fästman med en ekstock ut i sjön. En annan av flickans beundrare blev varse detta och satte efter dem. När han kom i fatt ekstocken drog han sin kniv och förblindad av svartsjuka stack han den i fästmannens bröst. Blodet färgade de vita näckrosorna röda och efter denna strid om en fager tärnas kärlek kallas sjön för Fagertärn.

Vi vandrade runt Fagertärn den 2 juli. Juni månad hade varit varm och näckrosorna hade precis börjat blomma. Annars brukar någon vecka senare vara en lämplig tidpunkt.

Vi passade naturligtvis också på att besöka näraliggande Vargaklämman, Munkakällan och Johannes kammare. 

I Johannes kammare gömde sig en man när koleran härjade som värst i Tiveden på 1830-talet. En del säger att gubben Johannes paradoxalt nog var den ende som dog av koleran, medan andra säger att han lyckades klara sig undan den hemska sjukdomen. 

Per Gustavsson

Läs mer i:

Elfrid Tjörne: Från Tivedens hjärta 1-2. 1924 och 1943.

Sture, Britt och Eva Karlsson: I Tiveden. 1970

Carl A Lindstén: Sevärt i Tiveden. 1985.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflyktsmål i vår och sommar 2: 41 sägenplatser

Gun och Lars Oscarson, från Ljungby har under ett par veckor besökt alla 41 Sägenplatserna i Sagobygden. Varför undrar man kanske? Bengt Johansson i Berättarnätet Kronobergs styrelse har träffat dem.

Jo, nu under Coronatider, så ska vi leva distanserat och undvika folksamlingar. Då bestämde sig paret för att varannan dag besöka ett antal Sägenplatser, tills man uppnått målet 41 platser.

Vid vartannat tillfälle så fick en utav dem uppdraget att bestämma vilka platser som skulle besökas, laga alla måltiderna och köra till de olika platserna.

”På våra resor har vi fått se så många vackra och fina ställen, fantastiska byar och underbar natur, och detta har vi fått på köpet”, säger Lars. Eller som Karin Boye skriver ”det är vägen som är mödan värd”.

Lars vid Gärdslevargens koja

”Att färdas genom ett fantastiskt och vackert kulturlandskap och sedan komma fram till sägenplatsen och få lyssna till en fängslande och spännande historia (du behöver ha appen) är något som alla borde göra”, säger båda två. ”Människor har en tendens att underskatta de nära upplevelserna. Vi har skatter runt omkring oss som är väl värda att se och uppleva. Det här borde alla som bor i Sagobygden och turister som kommer hit göra.”

Har ni några favoriter bland Sägenplatserna? 

Efter en stunds funderande säger Lars: ”Min favorit var nog Näcken i Blädinge och den fantastiska berättelsen och Elvalåten.” Kanske inte så konstigt då Lars själv är en speleman av rang.

Och du då Gun? 

”Min favorit var Skirs källa. En underbar plats, som en katedral, med ett kristallklart vatten som jag givetvis smakade.”

”Vi kan verkligen rekommendera alla att skaffa sig broschyren, finns på Sagomuseet och på alla sägenplatserna och installera appen Sagobygden på sin telefon. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska och lyssna till alla berättelserna. Sedan får man uppleva vacker natur, fina byar och underbara upplevelser på vägen.”

Gun vid Skirs källa

Sagobygdens sommarkul

När du besökt en sägenplats kan du skicka in en bild på dig och platsen till Sagobygden och delta i vår fotoutmaning. Så här gör du:

Fota dig själv eller en vän vid någon av Sagobygdens 41 sägenplatser under sommaren, eller geocachplatserna. Juryn väljer ut tre bilder varje månad, som alla belönas med en väl utvald bok. Alla bilder som deltar kan komma att visas på sociala medier och vid höstens utställning på Lilla Galleriet.

Tänk kreativt; berättande, busigt, allvarligt, spännande, älskvärt, ja valet är ditt, ta gärna ut svängarna. Skicka in bilden/bilderna till oss via Facebook/messenger eller mail till kontakt@sagobygden.se. Frågor? Ring 0372-148 55

Utmaningen börjar nu och pågår fram till 30 augusti 2020. Inkomna bidrag publiceras efter hand. Sagobygden består av de tre kommunerna Ljungby, Alvesta och Älmhult. 

OM DU BOR långt bort, hitta en unik spännande plats i din närhet, som kan berätta en historisk händelse eller liknande om, sann eller osann, det avgör du.

Klick och lycka till!!

Hälsningar

Sagobygden och dess enväldiga bildjury 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Spännande utflyktsmål i vår och sommar. 1: Edestads källa

Vad gör vi i vår och sommar när vi ska hålla avstånd och inte resa långt? 

I en serie inlägg här på bloggen kommer vi att ge en rad tips på vackra och fantasieggande utflyktsmål, som folktraditionen spunnit berättelser kring. Det blir platser i Sagobygden, men även på andra håll i landet.

Har du själv lust att bidra med tips kan du gärna lämna detta i kommentarsfältet. Eller, om du vill skriva lite längre, skicka text och gärna med en bild till kontakt@sagobygden.se.

I dag börjar vi i Blekinge. Det är en riktigt otäck sägen från Edestad, som ligger en halvmil öster om Ronneby, norr om väg E66.

Edestads källa

För mycket länge sen, ja för långt mer än tusen år sen under hednatiden, var det oår och folk svalt och hungrade. En kvinna, som måste ha förlorat förståndet av svält och sjukdom, dödade sitt lilla barn och kokade soppa på det. När hennes man kom hem och skulle äta av soppan fann han sitt barns fingrar. Han tog grytan, slog ut innehållet på marken och där sprang en källa upp med alldeles klart vatten. Källan fylldes igen, men en ny källa sprang upp på en annan plats. När den källan fylldes sprang källan upp där den nu ligger, vid den medeltida kyrkans norra sida.

Edestads källa blev mycket omtalad och folk sökte sig hit för att offra och söka bot mot sjukdomar och åkommor. Särskilt på midsommaraftonen var det mycket folk vid källan, för då ansågs vattnet ha den allra största kraften. Det sägs att kyrkan när den byggdes lades invid källan, för att dra de besökande skarorna till det nya templet. Edestad blev under medeltiden en av de flitigaste besökta vallfartsorterna i södra Sverige. De mynt som offrades i källan gjorde kyrkan rik.

Trots reformationen på 1500-talet, då prästerna ansåg att offrande i källor var katolsk vidskepelse, fortsatte människor att samlas vid och offra i källan. För att få slut på offrandet fylldes källan igen, men då sprang en ny källa upp vid altaret i kyrkan. Först när man på nytt öppnat den gamla källan kunde täppa igen källan vid altaret. Uråldriga traditioner är svåra att utrota och ända in på 1900-talet har folk hämtat livgivande vatten i källan. 

En annan sägen berättar att Edestad kyrka ska sjunka ner i jorden. Och mycket riktigt har kyrkans golv vid flera tillfällen legat under den omgivande kyrkogården. Därför har man lagt in nya golv i kyrkan vid flera tillfällen. När det blir sju syskonbröllop samma dag i socknen ska kyrkan sjunka för gott. 

Söder om kyrkan, på andra sidan landsvägen, reser sig den vackra klockstapeln från senmedeltiden. Där ligger också det gamla skolhuset, vars omgivningar konstnären Susanne Demåne omvandlat till en fascinerande och vacker trädgård med konstverk och installationer. Mer om henne kan du läsa på www.demone.se.

Och till slut en gammal sed från Edestad socken för att få rikligt med frukt på fruktträden. Nu är det visserligen för sent för detta i år. Men på julaftonen ska du gå ut i trädgården och skaka fruktträden.

Per Gustavsson

Källor:

Bo Swahn: Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift. Biografiska noteringar och några exempel ur Sven-Öjvind Swahns författarskap.  Karlskrona 1997.

Folklivsarkivet i Lund, uppteckningarna 632 och 743.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om den lyckobringande skjortan och Alexander den store

En nöjds man skjorta

Det var en gång en kung som var sjuk och han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fick reda på en, som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Den här legendsagan upptecknades i Möklinta i Västmanland 1930 och berättaren hade hört den som barn. Sagan är ovanlig i Sverige men finns i stora delar av Europa, Sydvästasien och Nordafrika. Den har beteckningen ATU 844 i den internationella sagokatalogen och rubriken The Luck-Bringing Shirt. Ibland sägs det att sagan ursprungligen handlade om Alexander den store, så i Italo Calvinos Italian Folktales. Där anges ursprunget vara Pesudo-Kallisthenes Alexanderroman från ca 300 e.Kr.  

När jag fann boken Alexanderlegenderna i tid och rum (se tidigare blogginlägg) blev jag genast nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mer om källan och den ursprungliga berättelsen. Boken redogör för en rad sagomotiv, men ingenstans i boken fann jag uppgifter om en magisk skjorta som medförde lycka. Jag skrev till  Karin Hult, en av bokens redaktörer och professor i grekiska vid Göteborgs universitet, och hon kände inte igen berättelsen från Pseudo-Kallisthenes. För säkerhets skull kontrollerade hon med en annan av bokens författare Antoaneta Granberg, docent i slaviska språk vid Göteborgs universitet, som bekräftade Karin Hults uppfattning.

The Types of International Folktales hänvisar till R. Köhlers Aufsätze über Märchen und Volkslieder, från 1894 (https://archive.org/details/aufstzebermrche00schmgoog/page/n1/mode/2up). Bokens avslutande uppsats har titeln Das Hemd des Glücklichen. Köhler redovisar litterära belägg från tidigt 1800-tal, en saga från den i Tyskland populäre Ludwig Aurbachers samling Volksbüchlein från 1827, samt en folksaga från Tunis upptecknad kring 1850.

Köhler återger också en litterär berättelse från 1300-talets Italien. Den skiljer sig från sagan eftersom skjortan inte är magisk, utan själva letandet efter en lycklig människa med en skjorta har ett annat syfte. En döende student skriver till sin mor och ber henne skaffa en skjorta som sytts av den gladaste och vackraste damen i Neapel. Modern sökte länge och fann till slut en dam som var vackrare än alla andra och inte föreföll ha några sorger. Men det visade sig att kvinnan var djupt olycklig. Då förstod modern att ingen människa saknar sorger och bekymmer. När hon kort därpå fick brev om att sonen dött, kunde hon hantera sin sorg i visshet att den var en del av livet och hon inte var ensam att sörja. Berättelsen slutar med att det gick väl för modern. 

En 2000-årig indisk legend om en ung kvinna som förlorar sitt förstfödda barn har samma motiv. Hon bär på sitt döda barn och frågar alla om hjälp att göra det levande igen. Till slut möter hon Buddha, som säger att ett senapskorn kan bota hennes son. Men hon måste skaffa det i ett hus där varken en son eller dotter eller någon annan har dött. Den unga flickan förstår att döden hör live

En likartad berättelse finns i en version av Alexanderromanen, en handskrift från 1400-talet. Alexander skriver ett brev till sin moder Olympia när han ligger på dödsbädden. Han ber henne ställa till med ett präktigt gästabud när han är död. Det ska inte vara en sorgemåltid, utan en glädjemåltid. Hon ska bjuda alla, utom de som sörjer eller har sörjt. Hon gör så, men ingen kommer till gästabudet, eftersom det inte finns någon som inte har sörjt.  Modern förstod då att sonen hade skrivit rådet till henne som tröst och att alla människor delar samma öde. 

Den här berättelsen är dock en helt annan än sagan om Den lyckobringande skjortan

Alexander besöker de nakna filosofernas ö. Illustration ur en handskrift från 1600-talet.

Men det finns en episod i Alexanderromanen som handlar både om lycka och avsaknad av kläder, meddelar Antoaneta Granberg. Den tillskrivs biskop Palladius som levde i Galatien, i nuvarande Turkiet, på 400-talet e.Kr. Texten handlar om Alexanders möte med Dandamis, en av de nakna visa männen, även kallade brahmaner, som Alexander möter. Den här berättelsen har senare inarbetats i Alexanderromanen. Dandamis och hans män går alltså nakna, de behöver inga kläder för att vara lyckliga.

I slutet av 1300-talet översattes en latinsk prosaversion av legenden om Alexander den store till svenska och fick versform. I den finns ett långt avsnitt om kungens möte med de visa brahmanerna. Det är en mycket intressant skildring där brahmanernas enkla levnadssätt nära naturen och försakande av materiella ting kontrasterar mot Alexanders högfärd, liv i överflöd och girighet. Den debatten griper verkligen in i vår egen tid och diskussionen om hur vi ska möta dagens allvarliga miljöhot. Litteraturvetaren Sven-Bertil Jansson har skrivit utförligt om denna episod i sin bok Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet.

Utan den felaktiga attributeringen av folksagan En nöjd mans skjorta till Pseudo-Kallisthenes Alexanderroman hade jag aldrig hittat fram till en svensk 1300-talsroman med en hyperintressant diskussion om hur vi människor ska leva och förhålla oss till naturen. Så kan det gå. Än en gång kan vi konstaterar att tusenåriga texter är högst aktuella.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

När påskäggen rullade ut i världen

När det är påsk brukar jag berätta om påsken i tro och tradition och särskilt påsksägner. Den här legenden kommer från Bukovina, idag ett gränsområde mellan Rumänien och Ukraina. Den är publicerad i min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken. (LL-förlaget 1995).

Ägg målade av Kerstin Kvant och Maria Lancing

Då Jesus tagits tillfånga av sina fiender, försökte hans mor Maria rädda honom. Hon plockade fina och stora ägg från hönsgården. Hon målade dem med guldfärg. Maria lade de vackra äggen i en gyllene korg. Hon tog en vacker höna.

Hon gick med alltsammans till Pilatus, som dömt Jesus till döden på korset. Maria sjönk ner på knä och sträckte fram gåvan. Hon bad att Pilatus skulle låta bli att döda hennes son.

– Gråt inte, svarade Pilatus. Din son plågas inte längre. Han är redan död.

Som träffad av blixten sjönk Maria ned på golvet. Hon tappade korgen. Äggen rullade iväg. De målade äggen rullade ut i världen. Kanske rullade något ägg ända hit till vårt land.

Än idag målar vi äggen vackra innan vi äter upp dem.

Äggen åt man på påskaftonen. Man skulle äta många ägg. Ju fler man åt, desto starkare blev man. Då orkade man arbeta hårt på våren, när påskens stillhet var slut.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Blåsippebackar och trollbackar

Nu är det blåsippetider och marken lyser blå vid Ramsåshuvud naturreservat. Så är du sugen på en utflykt i påsk är det ett bra mål. Det finns flera kortare vandringsstigar att välja mellan.

Blåsippebackarna ligger vid sjön Möckelns norra stand, lite sydost om Agunnaryd. Lättast att hitta dit är att ta vägen mellan Ljungby och Liatorp och vid Tjurkö ta avtagsvägen söderut och fökja skyltningen till naturreservatet. Stanna gärna vid Tjurkö vackra kvarn som du passerar.

Och inte nog med blåsipporna. Så här står det på skylten vid naturreservatet. 

Ramsåsbackar ligger lite norr om naturreservatet. Traditionen om att troll håller till här är gammal. Halta-Kajsa berättade 1843 för Gunnar Olof Hyltén-Cavallius om vad som hände en julafton för länge sen. Här kommer den precis som Hyltén-Cavallius skrev rent den.

En prest i Agunnaryd hade två söner som hade varit åt städerna för att bli prester och som väntades hem på sjelfva julafton. Men det dröjde både långt och länge på qvällen. Slutligen kommo de. Då frågade fadren, hvarföre de hade väntat så länge.

– Jo, svarade sönerna, vi blefvo uppehållna vid Ramsåsa-Klint.

De talade så om, att när de redo förbi stod hela berget på silfverstolpar, och der var så ljust och grannt och sådant spel och dans och svingande. Då hade de unge presterna frågat hvarföre de voro så glada derinne.

– Jo, svarades det, det är för att vi skola få nåd på dome-dagen.

– Nej, det fån I aldrig, svarade presterna.

Då släcktes ljusen och der blef en sådan jemmer och gråt och uslande, så det var en ynk att höra det. Allt detta omtalade de unge presterna för sin fader den gamle presten i Agunnaryd.

Men när den gamle presten hörde deras tal blef han högeligen misslynt och sade:

– Hvarföre gjorden I så? Det hade ni inte bordt göra. Nu innan vi sätta oss till vårt jula-bord, skolen I rida tillbaka till berget och säga dem återbud. De må gerna ha sin tro; ingen utom Gud vet hvad som kan ske.

Ja, de unge presterna vände om, redo till berget och ropade:

– Ni får nåd på domedag.

Straxt tändes der ljus och blef spel och dans och lek och glädje tillförne.

Halta-Kajsa hade bott i små torp nära Ramsåsbackar och var väl förtrogen med folktradionen. Mer om henne kan du läsa i min och Ulf Palmenfelts bok Folksagan i Sverige 2: Berättarna.

Du kanske kände igen berättelsen. Det är en vanlig vandringssägen och berättas om många berg och backar runt om i Sverige. Mickel i Långhult har berättat den på sitt alldeles egna sätt om Kuggaberg, lite norr om Agunnaryd.

På skylten vid naturreservatet stod det att de flesta observationer gällande trollen är av äldre datum. Men då har inte författaren till texten hört vad som hände mig under en sägenresa i Halta-Kajsas fotspår under en berättarfestival för ett antal år sen. Just när jag hade berättat om trollen i Ramsåsabackar och vi passerade nedanför höjden stannade bussen. Den kom varken fram eller tillbaka. Bussen hade fastnat på en upphöjning i vägen och hjulen hängde i luften. Vi femtio passagerare fick gå av och vänta tills en ny buss som chauffören hade rekvirerat hämtade oss och vi kunde fortsätta resan. Under återstoden av resan aktade jag mig för att berätta något mer om troll.

Glad Påsk i Ramsåsbackar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur