FARFAR OCH PUSTANDET

En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.

Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
– Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.

Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.

Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.

Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.