I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.
Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.
Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.
Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.
Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.
Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!
Sagobygdens Blogg 