Etikettarkiv: Helena Heyman

Paus

Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.

1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.

Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.

Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen  kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det,  hungrigt.

Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.

Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.

Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.

Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?

Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.

Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.

Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.

2 kommentarer

Under Berättelser

”Vecka 42” – fågelskådning på Österlen.

Havet fräste som en ilsken katt. Gårdarna hukade i vinden. Det var oktober på Österlen – mulet, grått,   utmärkt skådarljus!

Jag stannade bilen. Mitt ute på ett fält vid Morfars hamn stod några väl påbyltade skådare och lutade sig koncentrerat över tubkikarna. Alla kikarna var riktade åt samma håll!

Bilen fick stå olåst. Tuben slängde jag upp över axeln och skyndade mig att ansluta till församlingen av droppande näsor och nerdragna kapuschonger.

Mellan rader av grön höstsådd och ett dike av gulnat gräs  ”uppe på vänstra sorkhögen”, rörde sig något litet, gulbeiget med distinkta ryggstreck och ganska kort stjärt. ”Där är den. Nu kommer den fram! Underbart! Fantastiskt!”

Efter ett tag hade några sett färdigt och gick iväg medan nya förväntansfulla kom klafsande i leran. ”Har ni den? Var?””Högra traktorspåret vid vita stenen! Nej, nu rör den sig under den horisotella gråbokvisten!”

 ”Trampa inte ner höstsådde hör ni, vi måste visa respekt” ”Men hej, arbetar inte du idag?” ”Jo, men jag lyckades byta bort någon timme.” ”Jaha ja, det förstår jag ju!”

Den gulbeiga verkade pigg av den bistra höstluften. Runt i gräset sprang den och hittade små svarta larver, som den visade upp i sin nätta lilla näbb. Plötsligt stannade den upp och såg på oss skådare, alltså ett ömsesidigt intresse. Uppe på jordhögen, alldeles framför maskrosen stog den alldeles stilla ett tag. Så vände den sidan mot oss och de mellersta vingtäckarna blev tydligt synliga! En av täckarna hade ett svart fält som gick ner i en trubbig spets mot en ljusbrun halvmåne!!!

Det var en MONGOLPIPLÄRKA som gästade vår ostkust!

När jag gick åter till bilen upptäckte jag att jag glömt bildörren på vid gavel, men vad gjorde väl det? Det var upplevelsen värd!

På en sten i det upprörda havet och med blicken mot söder vilade en kustpipare i vacker vinterdräkt; blyertsgrå kappa – pärlbeströdd!

Helena Heyman på Österlen

http://www.helenaheyman.se

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Lyktvandring

Sedan några år arrangeras under allhelgonahelgen ”Österlen lyser”, en ljusfest med syfte att lysa upp höstmörkret i ett ödsligt och folktomt Österlen.

För något år sedan deltog jag med att arrangera en vandring i lyktsken i Listarumsåsens naturreservat, ett sällan besökt område, vilt och mörkt uppe på åsen. Redan under sommaren förberedde jag vandringen genom att med krita lite diskret markera lämpliga träd att berätta om. Och tur var det för när det blev allhelgaonatid det året hade alla löven fallit och träd är svåra att artbestämma enbart på stammens utseende.

”Vi lyser på träden och får värme och ljus tillbaka.” Så hade jag tänkt mig vandringens tema. Redan på förmiddagen samma dag körde jag bort till åsen. Det var en mild och stilla dag och det bådade gott inför kvällen. Inga regnutsikter alls.

Utmed stigen uppe på åsen hängde jag upp lyktor i träden och placerade ut glasburkar med värmeljus på marken. Pinnar och större stenar som kunde utgöra snubbelrisk plockade jag också bort. Ett gammalt trädgårdsbord ställde jag upp i skogskanten för kaffeservering.

Senare på eftermiddagen återvände jag i god tid. Vandringen skulle börja kl 18.  Jag ordnade med kaffeserveringen på bordet och började sedan att gå utmed stigen för att tända lyktorna. Det mörknade snabbt och någon ficklampa hade jag inte tänkt på att ta med mig. ”Var hade jag nu placerat ut alla glasburkarna i mossan?” frågade jag mig. Det var väldigt mörkt när det blev mörkt, i skogen. Som väl var tittade månen fram mellan trädkronorna och de flesta av lyktorna hittade jag till slut, och tände. Äntligen var det klart och jag fick springa  tillbaka för att deltagarna inte skulle behöva vänta, men visst missnöje kunde märkas bland de församlade, jag var tio minuter försenad.

Nåja, vandringen påbörjades. De glimmande ljusen från trädgrenarna och marken och den trollska stämningen inne i  skogen fyllde oss alla snart med en känsla av kittlande spänning. Den vita månen, som var nästan full, hjälpte till. Och inte nog med det, kattugglan, som jag visste höll till i de stora ekarna, hoade spöklikt över våra huvuden. Med medhavda lyktor och ficklampor lyste vi på träden.

Hos björken sken stammen vit, guldpengarna på marken under trädet glänste och tanken på en värmade björkbrasa värmde. Från asken strålade gudarnas visdom från aftonens rådslag i Yggdrasil, världsträdet med örnen och ormen och budbäraren Ratatosk. Vid boken minns vi ljuset från försommarens nyutslagna horisontella grönska, som fick träden att sväva ovanför marken. Vid aspen blev det berättelser och tal om tändstickor, vid lönnen om höstens eld och tidiga skira blomning, vid linden, kvinnan bland träden, om lindblommor som lyser i högsommarens täta och mörknande grönska.

Kring buskaget där rödhaken brukar synas hade jag placerat batteridrivna värmeljus som effektfullt lyste underifrån. Där berättade jag om rödhakens silverklockssång under milda novembernätter och där blev det även passande rödhakepoesi och Selmas legend om fågel rödbröst.

Vi stannade också vid den väldiga rotvältan, ingången till trollens boning, upplyst av min största lykta. Vi skymtade bland träden ett skogsrå, som jägarna förr kom hem och berättade om efter en tid uppe på åsen, utmarkernas vildmark. I ån nere i dalen bodde Bäckahästen som barnen varnades för att gå nära.

Den hoande kattugglan lyckades vi aldrig se, kanske hade den ansikte och människokropp. Det kunde ju varit en osalig ande i uggleskepnad.

Nio olika träd hade jag valt ut som vi samlades vid en stund och lyste på och vid varje träd försökte jag förmedla passande berättelser, känslan för naturens poesi och fakta om naturen och åsens geologi och historia.

Så småningom närmade vi oss åter skogskanten och backen där stigen ledde ner för åsen mot kaffedoft som nådde oss från trädgårdsbordet där min dotter bjöd på avslutande prat- och kaffegemenskap i månljus och upplyst novemberkväll.

Helena Heyman

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser

Mitt i naturen – en berättelse

Kvällssolen värmde, vinden mojnade. Vi njöt av en middag utomhus serverad på trädgårdsbordet under gamla avenboken. De första salladsbladen från trädgårdslandet smakade ljuvligt. Vi skålade för den efterlängtade sommaren medan svarthättan flöjtade ovanför oss – annars stilla och tyst.

Så bröts tystnaden brutalt av ett hjärtskärande skrik inifrån skogen! Ett barn som skriker, trodde vi först. Men, nej här fanns inga barn i trakten och absolut inte inne i vår skog. Det måste vara kattugglan som kände sig hotad bestämde vi oss för.

Men det skriket fortsatte. Det hördes allt tydligare, det kom närmare. Vi lämnade middagsbordet och rusade bort till hålet i staketet, en öppning mot skogen bakom boden. Det hjärtskärande ropet tilltog och inför scenen som utspelade sig framför oss trodde vi varken våra ögon eller öron!

Inne i skogen bland bokstammarna fullständigt flög ett litet vitprickigt rådjurskid mellan grästuvorna och skrek för sitt liv. Tätt bakom kidet rusade en räv och efter  räven, nära, ett vuxet rådjur. Då och då lyckades räven nafsa kidet i bakhasorna och det skrikande kidet föll omkull. Varje gång  störtade rådjurshinden fram och sparkade  räven medan kidet snabbt hann resa sig och kunde fortsätta sin flykt.

Allt gick i rasande fart, kidet först med räven i hasorna och hinden efter med klövarna kring rävsvansen. Vi hann knappt se eller fatta vad som hände. Så gick hinden i närkamp med räven. Hinden sparkade vilt omkring sig, måttade mot räven, som fick sig en smäll.

Kidet kunde inte vara äldre än några dagar men det lilla vettskrämda djuret fullkomligt flög fram mellan stenar och tuvor. De tre rörde sig som om de var en enda individ, fram och tillbaks mellan trädstammarna for de.

Framåt i zickzack rusade de och snodde runt inne i hallonsnåret. Allt närmare oss kom de och snart var de framme vid grindhålet. Delvis gömda bakom boden stod min man och jag häpna inför dramatiken, bara någon meter från grindhålet.

”Filma dem” väste jag till min man, som hade smartphonen i fickan och han lyfte försiktigt upp telefonen.

Men, detta räckte. Räven tvärstannade och stirrade på oss med ögon som glimmade i skuggorna under träden. Hinden hejdade sig också, slutade sparka och såg sig villrådigt om. Men kidet, (så litet det var) förstod ingenting, fortsatte in genom grinden och rusade rakt i famnen på mig! Förvånad tog jag ett snabbt steg åt sidan och kidet fortsatte som ett vitprickigt streck ner i  trädgården och försvann bakom några krusbärsbuskar.

Räven stod villrådigt kvar någon minut, trampade tvekande hit och dit med sina svarta fötter och såg efter kidet. Men den vågade inte följa efter utan vände och försvann bort mellan träden och ut på grannens odlade fält.

Rådjurshonan stod som förstenad medan rävens svans rörde sig mellan hennes framben. När räven sprang iväg fortsatte hon inte jakten utan stod kvar och stirrade in i trädgården. Hon verkade inte särskilt rädd för oss, men hon stannade kvar i skogen och där ropade hon länge skällande efter sitt kid.

Omskakade avslutade min man och jag vår middag vid trädgårdsbordet medan kvällssolen långsamt sjönk i väster och medan svarthättan fortsatte att vackert flöjta, till synes helt oberörd av naturens dramatik.

Hade vi räddat ett litet kid till livet undrade vi – eller kanske rent av hindrat en kull rävungar att få bli mätta inför natten?

I gryningen några dagar senare såg jag från vårt sovrumsfönster rådjurshonan ligga ner och vila i hagen just där majnycklarna ännu blommade. Bredvid henne betade det lilla kidet.

Tunby en tisdagkväll i juni 2011

Helena Heyman

helena.heyman@telia.com, www.helenaheyman.se

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Berättarens fasa…eller?

I år är det hundra år sedan Stadsparken i Lund invigdes och det firar man med en mängd olika aktiviteter i parken. Men vem känner till detta gedigna program, kan man undra. Pappersprogram finns att hämta på turistbyrån, men hur ofta går man som lundabo in på sin egen turistbyrå? Programmet finns också på kommunens hemsida. Men går man in på nätet och  letar efter något som man inte vet finns?  Känner ni berättare igen det? En förutsättning för ett lyckat och välbesökt berättarevenemang är god marknadsföringen! I höst har jag verkligen lärt mig det.

Så var det dags för ”Fågelsagor för barn” med mig, berättaren Helena Heyman,vid två tillfällen under den gamla hängboken i Lunds Stadspark. På Lundasidan i Sydsvenskan under “Det händer idag” stod ingenting fast jag skickat in en notis. Inte heller något under “Dagens Guide” på annat ställe i tidningen. Det skulle vara arrangörens ansvar.

Jag vaknade denna tisdagmorgon med en obehagskänsla. Det kommer nog ingen , tänkte jag. Morgonen var mulen, regnet hängde i luften.

Väl förberedd och i god tid travade jag bort mot stadsparken. Över ena axeln bar jag den hopfällbara berättarstolen. Över andra axeln stor kasse med batteridriven mikrofon, presenningar, filtar och egenhändigt målade akvareller föreställande de fåglar jag skulle berätta om. I fickan låg en liten ladusvala, ett mjukisdjur som kvittrade vacker svalsång när man tryckte på ryggen.

“Samling vid kansliet kl 10.00” stod det i programmet. Jag väntade länge och studerade under tiden voljärerna i närheten med frusna undulater och märkvärdiga höns med fjädrar på fötterna. Det började duggregna. Inte en människa i parken. Jaha, mina farhågor hade besannats  och jag skulle just gå bort till hängboken för att samla ihop mina utlagda filtar och presenningar.

Då, tio minuter sent kom det en ensam dam, en berättarintresserad mormor! “Är det du som skall berätta sagor”? frågade hon. “Jag vill gärna lyssna för att sedan berätta vidare för mina barnbarn.”

Nu regnade det riktigt ordenligt. Vi såg på varandra och började skratta. Båda var vi klädda i regnställ. Så, “Javisst, kom med!”sa jag och så förde jag mormor genom två mörka trollskogar av idegran och cypresser och snart var vi inne i sagovärlden, kojan under hängbokens grenar.  Där var det riktigt mysigt och skyddade var vi från både regn och vind och där hängde jag upp mina fåglar i grenarna. Tvättklämmor och snören hade jag med mig i kassen.

Men var fanns bänkarna som vaktmästaren skulle sätta ut? Långt borta i en annan del av parken anade jag några gula parkbänkar – under en helt annnan hängbok!

Men mormor Eva , som ju var välklädd – och rörlig,  satte sig på en av filtarna framför mig. Och så började jag berätta.

Eva hade papper och penna i handen och antecknade med stenografisk hastighet om sparvhöken som av misstag åt upp ugglans ungar, om hur spillkråkan och ladusvalan skapades, om svanarna som flög ikapp, om fåglarna som ville ha en kung och till slut om Tummelisa och den snälla ladusvalan.

När sagostunden var slut hade regnet dragit undan och solen sken vackert in i kojan. Eva var mycket nöjd med sina nerskrivna berättelser. “Vad roligt det skall bli att berätta för barnbarnen” sa hon.  Och senare var Eva den första att anmäla sig till min kurs i muntligt berättande på Lunds stadsbibliotek.

Flera veckor senare var det dags för det andra tillfället med “Fågelsagor för barn under hängboken.” Denna gång stod det tydligt annonserat både under “Det händer idag” och under “guiden” i dagstidningen. Jag hade också själv informerat några förskolor om fågelberättandet.

Även denna morgon var mulen och våt när jag promenerade bort till stadsparken med min “rekvisita” över axlarna. Döm om min förvåning när det redan tjugo minuter före tio kom vandrandes, från alla håll på gångarna, små telningar, i led,i prasslande galonbyxor,  med sina olika “dagisfröknar”

“Oj”, tänkte jag, “Jag skulle inte ha lämnat mikrofonen med högtalaren hemma.” Men mer “tänk” blev det inte tid till.

Genom trollskogarna och in i sagovärlden travade de små liven snällt och så satt 67 !!!! små änglar på filtarna framför mig, alla i kommunens självlysande gröna västar – och lyssnade andäktigt på spännande, lite farliga men lärorika fågelsagor!

Denna morgon var också bänkarna placerade under rätt hängbok. Sju parkbänkar, fulla till sista plats av berättarintresserade förskolelärare.

Oj, säger jag bara! Båda tillfällena lika spännande!

Helena Heyman

1 kommentar

Under Att berätta

Helena Heyman – ny gästbloggare

naturguide  fågelskådare  poet  berättare

Tycker om att ströva i markerna, se det stora i det lilla, med öppna sinnen för naturens och livets ständiga rörelse. Sitter gärna på en stubbe i skogen, lyssnar, iakttar, väntar med penna och anteckningsbok och med kikaren tillhands.

Och jag berättar gärna om mina möten och upplevelser.

 Jag framträder i olika berättarsammanhang, tillhör gruppen Skånska berättare och har högskoleutbildning i Muntligt berättande i teori och praktik.

Jag är även biolog och har mångårig erfarenhet som naturguide och fågelskådare.

Mina naturinspirerade dikter och berättelser publiceras i naturtidskrifter och dagstidningar och jag utkom med fågel/naturlyrikboken Näktergalen övertar natten 2007 på Palmkrons förlag i Lund.

Vid några utställningstillfällen har jag visat mina akvareller och oljemålningar.

Jag har vandrat bland lejon i Afrika, mött orangutanger i Borneos regnskog, häpnat inför mäkiga valrossar på Svalbard och förundrats över orädda darwinfinkar på Galapagos öar.

Men, lika spännade är mötet med björn och varg från en koja i den svenska sommarnatten, anfallande sparvhök på balkongen i Lund eller en hoande kattuggla i sovrumsfönstret på skånska Österlen.

Helena Heyman, www.helenaheyman.se  

Välkommen Helena, vi ser fram emot att följa dig i berättandets spår!

Lämna en kommentar

Under Att berätta