Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.
1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.
Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.
Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det, hungrigt.
Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.
Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.
Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.
Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?
Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.
Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.
Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.
Sagobygdens Blogg 