Havet fräste som en ilsken katt. Gårdarna hukade i vinden. Det var oktober på Österlen – mulet, grått, utmärkt skådarljus!
Jag stannade bilen. Mitt ute på ett fält vid Morfars hamn stod några väl påbyltade skådare och lutade sig koncentrerat över tubkikarna. Alla kikarna var riktade åt samma håll!
Bilen fick stå olåst. Tuben slängde jag upp över axeln och skyndade mig att ansluta till församlingen av droppande näsor och nerdragna kapuschonger.
Mellan rader av grön höstsådd och ett dike av gulnat gräs ”uppe på vänstra sorkhögen”, rörde sig något litet, gulbeiget med distinkta ryggstreck och ganska kort stjärt. ”Där är den. Nu kommer den fram! Underbart! Fantastiskt!”
Efter ett tag hade några sett färdigt och gick iväg medan nya förväntansfulla kom klafsande i leran. ”Har ni den? Var?””Högra traktorspåret vid vita stenen! Nej, nu rör den sig under den horisotella gråbokvisten!”
”Trampa inte ner höstsådde hör ni, vi måste visa respekt” ”Men hej, arbetar inte du idag?” ”Jo, men jag lyckades byta bort någon timme.” ”Jaha ja, det förstår jag ju!”
Den gulbeiga verkade pigg av den bistra höstluften. Runt i gräset sprang den och hittade små svarta larver, som den visade upp i sin nätta lilla näbb. Plötsligt stannade den upp och såg på oss skådare, alltså ett ömsesidigt intresse. Uppe på jordhögen, alldeles framför maskrosen stog den alldeles stilla ett tag. Så vände den sidan mot oss och de mellersta vingtäckarna blev tydligt synliga! En av täckarna hade ett svart fält som gick ner i en trubbig spets mot en ljusbrun halvmåne!!!
Det var en MONGOLPIPLÄRKA som gästade vår ostkust!
När jag gick åter till bilen upptäckte jag att jag glömt bildörren på vid gavel, men vad gjorde väl det? Det var upplevelsen värd!
På en sten i det upprörda havet och med blicken mot söder vilade en kustpipare i vacker vinterdräkt; blyertsgrå kappa – pärlbeströdd!
Helena Heyman på Österlen
Sagobygdens Blogg 